Det är inte alltid som man tror.

Det är inte alltid som man tror.

Fru Nilsson gick hemma i sin lägenhet och hade det som vanligt tråkigt. Det vanliga hade gått henne på nerverna. Det hände ingenting. Nu när hennes make var borta sedan femton år.
- Det skulle finnas något spännande i mitt liv,sa Olivia. Det är samma sak varje dag som går.

När hon vaknade upp nästa dag så sken solen från en klarblå himmel. Detta kanske hade ett omen att denna dag inte skulle bli som alla andra.
Hon var tvingad att gå och handla lite,för det fanns inte så mycket hemma.
Hon var väl inte så glad i att handla,det ska väl ingen säga.
- Det är inte så roligt att laga mat till en person,tänkte hon.
Affären var full av människor som handlade och såg faktiskt ut att trivas just i den här affären.
- Man måste ju äta för annars går det utanför,sa en dam framför henne.

När Olivia skulle gå hem träffade hon på en granne som hon alltid hade hälsat på och de verkade trevliga.
- God dag sa kvinnan och höll sin son i handen. Vilket strålande väder vi har fått.
- Ja,är det inte underbart,sa Olivia
Kvinnan hon pekade på sin son som var omkring åtta år.
- Vi skulle gärna vilja fråga dig en sak.
Olivia tittade lite nyfiket och sa.
- Vadå om?
- Det är så att vår son skulle vilja gå och se den här magikern som de har i ett tält nere på den stora öppna platsen. Han är så intresseras av denna man som heter,Siviano och han har en docka han pratar med. Skulle du kunna ta med honom till det. Vi betalar naturligtvis.

Olivia funderade lite men sa helt plötsligt.
- Det går bra jag följer pojken till det där tältet. Kanske jag också kan få lite omväxling.
- Vad bra, sa kvinnan, då kommer jag med Tobbe omkring klockan 18:00 i kväll. Föreställningen börjar klockan 18:30.

När Olivia kom hem lagade hon till sig lite mat. Hon satt och funderade hur det här skulle bli.
- Det blir nog roligt om det nu skulle vara så, att det blir för tråkigt,då får jag väl slumra till lite.

Det knackade på dörren och Olivia tittade på klockan och hon var nästan 18:00.
- Hej, jag kommer med pojken nu sa kvinnan. Här är pengar till biljetterna och här lite också om ni vill köpa något. Pojken han vill bara ha en läsk.
- Tack sa,Olivia.

Det var dags att ge sig av till tältet. Vägen dit var inte så lång utan det kändes faktiskt riktigt skönt att promenera denna väg,som kantades av små hus och fina trädgårdar.
Framme vid tältet stod det på en stor affisch. Den store Silvano.
- Tänk om han talar ett annat språk än svenska,tänkte Olivia.
- Men det kan det väl inte vara så,det låter ju italienskt. Men de kan väl inte heta något på svenska utan det låter väl bättre på ett annat språk.

Biljetterna var köpta och de sitter nu och väntar på att den store Silvano skulle dyka upp.
Ur ett dimmoln kom han så fram och började att tala till publiken.
Olivia slogs direkt:
- Vilken röst han har,det känns ända in i hjärteroten! Och han ser ju väldigt bra ut också.
Föreställning blev en suceé. Människor applåderade för fullt och skrek:
- Bravo,da capo.

När Olivia hade lämnat pojken och pojkens mamma hade tackat henne så gick Olivia in till sig. Det första hon gjorde var att öppna dagens tidning och se om det fanns någon annons om denna föreställning.
- Nej,men se man på,sa Olivia,där är det ju. De kör hela veckan!

Olivia var där vid alla föreställningarna och hon blev mer och mer förtjust i denna otroligt vackra röst. Hon kunde inte riktigt se honom när han pratade med dockan.
- Har man en sådan vacker röst kan man inte vara annat än stilig och grann!

Föreställningen flyttade från stad till stad och Olivia följde denna föreställning i ett halvt år. Och hon var så charmerad av denna person så det går inte att förklara.
- Jag måste få se honom i verkligheten,tänkte Olivia. Han kan inte neka mig nu efter jag har varit på alla hans föreställningar. Men det klart att han kanske inte bryr sig om mig. Inte konstigt han har ju aldrig sett mig,så dum jag är. Jag skickar ett brev till honom och ett foto på mig när jag är lite yngre.
Sagt och gjort så skrev hon detta brev och lade i fotot.
Hon väntade och väntade,men det kom inget brev.
Hon var väldigt ledsen över att han inte hade svarat.
- Han kunde åtminstone har svarat,sa hon!

Hon låg om nätterna och fantiserade att hon var där och pratade med honom. Han hade tagit hennes hand och sagt.
- Vilken skön hand och vilken skön ägare till denna hand.

Det kändes skönt att fantisera om detta nu när hon var så besviken.
- Han har väl så mycket att göra,så han har inte tid.
- Då skulle han ta sig tid,tycker jag,sa Olivia till sig själv.
Jag får helt simpelt skriva ett brev till.

Klockan var 01:30 när hon påbörjade brev nummer två. Hon skrev att hennes förra brev kanske hade kommit bort så han inte hade läst det.
Så hon hoppades nu på att detta brev skulle komma fram. Hon var mycket angelägen att påpeka om hans fantastiska röst och att han var så otroligt stilig.

Olivia somnade till slut tillfreds med sig själv.
- Nu har gjort vad jag har kunnat för att få hans uppmärksamhet.
Hon somnade och man såg att hon log i sömnen för hon drömde säkert om denna otroligt vackra man.

Olivia vaknade dagen därpå och skulle just sätta på vattnet till teet när det knackade på dörren.
Olivia gick dit och där stod det en man som sa.
- Telegram till frun.
- Tack så mycket sa Olivia med en darrande stämma,för hon hade sett att det stod Silvano på brevet.

Hon nästan slet upp telegrammet och läste.
- Kom till min loge i dag klockan 14:00. Jag är väldigt glad att få träffa dig. Det skulle vara mycket roligt. Jag väntar med otålighet.
Med vänliga hälsningar
Silvano

Olivia blev alldeles till sig och det första hon sa var:
- Vad ska jag ha på mig?
Hon provade den ena efter den andra i klädesväg. Till slut efter moget övervägande så tog hon den långa slöjan och hade den liksom över hennes ansikte.
Jadå, hon såg bra ut för att vara sjuttionio år.

Vägen till denna Silvano blev väldigt svårt känslomässigt.
- Jag beter mig som en skolflicka sa hon. Men jag kan inte hjälpa det.

Olivia klättrade upp för dessa trappor till den loge där Silvano var.
Hon öppnade dörren efter har knackat väldigt bestämt.
Han hade sagt.
- Stig in.
Hon hörde direkt att det var han med silverrösten.

Hon steg in och rummet som var ganska så mörk så hon såg bara konturer av mannen och dockan. Hon kisade och försökte att se hur de såg ut.
Han satt med dockan bredvid sig och hon närmade sig dem.
När hon kom fram, sa hon alla dessa fina ord till honom.
- Jag är så innerligt glad att få träffa dig,du har varit min fantastiska röst så länge. Du är så stilig.

Hon lade sin hand på hans hand. Men då trillade handen och armen av och han föll i golvet.
Olivia skrev nåt hemskt.
- Lugna dig nu, sa dockan. Du behöver inte skrika så.
Det är jag som är den store Silvano. Även om jag är en dvärg så kan jag detta. Min röst den har jag alltid med mig.

Olivia såg med förfäran att hennes otroligt förtjusande och stilige man var en dvärg. Hon kunde inte förstå att han hade en sådan vacker röst.
Hon sprang ut och var väldigt överraskad och ledsen.

- Även om detta inte var han,så har jag haft det spännande och roligt och man kan säga att det blev inte som jag hade förväntat det,sa Olivia

Bo Grapenskog

Skriven av: Bograpen