Det är klart man är rädd

Jag vaknade av att jag hörde ett skrik. Ett långt och mycket högt skrik. Det kom utifrån. Det var mamma som skrek:
'Vi har glömt Lollo inne i huset!'
Allt blev mörkt, mycket mörkt. Jag liksom försvann inn i det mörka. Jag vaknade upp i ett ljus. I ett ljust rum.
Alla, mamma, pappa, lillebror Lukas, mormor, morfar, farmor och farfar stod runt omkring mig.
'Ligg still Lollo, sa pappa.'
'Rör dig inte snälla Lollo, sa farmor.'
Jag var rädd. Vad gjorde jag här? Varför? Vad har hänt?
'Jag vill gå upp! jag är ju inte handikapad! Varför måste JAG ligga still?!'
'Lollo, det är så att åhh, snyftade mamma.'
'Lollo i går kväll så lekte Lukas med tändstickor i sängen. Sängen började brinna. Han srang till mig och pappa. Vi ringde brandkåren när vi såg att det brann på riktigt.Först trodde va bara att Lukas skojade med oss. Det började komma rök från rummet och det började brinna i fler rum. Vi sprang bara ut. När vi kom ut på gården kom vi på att du låg kvar inne i huset. vi kunde ingenting göra. Men brandmännen fick ut dig. En ambulans kom. Du hade blivt medvetslös. Du vaknade upp första gången i morse. Och några gånger under dagen. Du har inte vart riktigt vaken bara vaknat upp ett litet tag. Du måste nog vila lite nu, sa mamma.
Jag försökte flytta lite på benen. Men det gick inte!
'Men vad har hänt med mig?!'
'Jag kan inte röra mig! skrek jag.'
'Jag tror det är bäst om Doktorn betättat det för Lollo, viskade mormor till pappa.'
'Doktorn ska berätta det för dig, sa pappa.'
'Jag vill veta nu!'

Jag viste redan. Men jag sa inte det. Doktorn kom och berättade för mig.
Jag hade blivit förlamad. Från midjan och nedåt. Hur jag hade blivit förlamad var konstigt, troligt vis trodde doktorn att jag hade försökt hoppat ut från fönsteret och så hade jag ramlat baklänges ned på golvet. Fönsteret till mitt rum ståd öppet när brandmännen hämtade mig.
Jag skulle hem nästa dag. Jag hade fått en jätte ful rullstol. Och så skulle jag bli tvungen att byta skola. Till en handikapp skola. Den skolan jag gick i nu var inte handikap anpassad.
Mamma och pappa hade hittat ett nytt hus. Jag skulle få ett rum spm låg på botten våningen.


Skolan var rätt okej. Det var skönt för där kännde man sig inte så knäpp med rullstolen. Och så fanns det många shysta typer.

Det är klart att jag var rädd och lädsen. Mitt största intresse var dans. Nu simmar jag.
Jag är fortfarande rädd, men man får inte glömma att livet är kvar. Jag är inte död bara för att jag sitter i rullstol och inte kan röra benen!

Skriven av: Emma Hasselblad