Mamma? Förlåt mig

Julaftons morgon, återigen sittande framför den stora stenen. Ser hon mig? Jag ser henne. Denna vintern så hade äntligen snön börjat falla. För första gången på fem år som det skulle bli en vit jul, om jag inte minns fel. Det var så kallt att ölen ville frysa fast i händerna på mig. Jag ägnade en tanke åt en oförståelig – i vilket fall för mig – Tranströmer dikt, efter som att min mor älskade honom. Ett minne från min barndom där jag och hon åkte i bilen, och av någon anledning var hon arg på mig, men kan inte minnas varför. Det var nog en besvikelse. Det var även då vinter.
Vi satt bredvid varandra, jag hade precis börjat åka med i passagerarsätet. Jag försökte prata om något för att hålla konversationen levande, som ett test om hon var arg på riktigt. Hela förloppet eskalerade till en argumentation, vilket ett barn i den åldern aldrig skulle vinna. En argumentation är väl vanlig mellan mor och son. Skillnaden var att denna gången blev jag lämnad i kanske 40 minuter ute i kylan intill en väg, och jag hade ingen aning om i vilken stad jag befann mig i. Jag grät.
Min mor kom tillbaka efter ett tag med skuldkänslor. Vad skulle jag säga till henne? Skulle jag skrika? Skulle jag säga förlåt? Det blev ingenting av det. Jag var i chock. Det var ett trauma som än idag sitter kvar i mig. Det påverkade vår relation de närmsta åren, men ändå sitter jag här vid hennes grav, i hopp om att hon sitter och tittar ner på mig med samma saknad som jag. En saknad av hennes närvaro, speciellt den jag upplevde innan händelsen i bilen.
Hon talade en gång till mig om detta, men då förstod jag inte vad hon egentligen menade. Hon bad om ursäkt och sa att: ibland blir det så här. Det blir fel, och man tar ut sina känslor på någon som inte har varit inblandad. Okej, tänkte jag.

Varför min mamma valde att ge upp, kommer jag aldrig få veta. Det enda jag vet är att jag levde och min verklighet var att jag hade en mamma som inte fanns där, medan det i efterhand har blivit lika klart som renaste av vatten, att inte heller jag fanns där för henne. Speciellt inte när hon behövde mig som mest.
Jag tänkte på Tranströmer dikten som hängt på kylskåpet i så många år, och till slut förstod jag.
”Ja mamma, det är klart vi ses snart.”

Författare:

Publicerat

Dela: