Det finns ingen annan dag

Med en duns slänger hon av sig ryggsäcken och sparkar av skorna. Återhämtning krävs. Hon tar upp de plastförsedda blocken från dörrmattan, går in i kokvrån och lägger dem på det minimala konsolbordet. Irriterat sparkar hon sedan till stolen närmast dörren.

Då hon flyttade hemifrån för att börja på gymnasieskolan tjugo mil bort hade det varit självklart att köpa två stolar som skulle få trängas i hennes lilla, så kallade kök. Inne på IKEA fick hon välja dem hon tyckte passade bäst. Mamma och pappa följde med och var nästan lika engagerade som hon själv. En ny början, tror hon att det var dom kallade det. Det var väl svårt att veta då att en av de två stolarna nästan alltid skulle vara tom.

Ingenting var förresten lätt att veta då. Att det gula huset skulle säljas till exempel, vem hade kunnat tänka sig något sådant? Hon sätter sig på den onödiga, obehövliga, stackars misshandlade stolen som alltså alltför sällan blir uppvärmd. Skeppar in konserverad frukt av lågprisvariant i munnen. Tänker tillbaka på den heta augustidagen för tre år sedan då allting var som det skulle. Mamma, pappa och hon.

Ensam får stolen stå kvar då hon tar med katalogerna och går in i rummet där hon de senaste tre åren tillbringat dag som natt. Den gamla sängen knarrar en aning då hon lägger sig på den. En ny hade de inte råd att köpa den där augustidagen.

Hon ligger på rygg och tittar upp mot det vita taket. Tänker på allt som stod öppet den där sommaren för tre år sedan. Hur annorlunda allt hade kunnat bli. I sina naiva drömmar hade hon föreställt sig hur den tomma stolen alltid var eftertraktad. Hur sängen inte alltid var skrämmande tom. Hur det där telefonsamtalet från mamma aldrig kom.

Med en djup suck hoppar hon över till soffan och gömmer sig under kudde och filt. På tv går en dålig komediserie i repris för femtonde gången. Hon kan skämten utantill vid det här laget och trycker därför med en suck av den lilla svarta lådan. Istället tar hon upp sin laptop som slarvigt ligger på golvet, i brist på annan förvaringsplats. Försöker skriva lite på det sista religionsarbetet men fingrarna vill inte lyda och hjärnan orkar inte styra upp saken. En annan dag, tänker hon. Jag gör det en annan dag. Precis så har resonemanget gått i tre år. En annan dag tar jag kontakt med hon den där tjejen i klassen, rödhårig som ibland ger mig ett leende. Hon ser felet i sitt tänkande, men har ingen ork att rätta till det. Innerst inne vågar hon nog inte.

Hon tänker på Gud som pappa alltid brukade prata om då hon var liten. Gud, den gode, som alltid skulle hjälpa. Undrar om Gud kan se henne nu, genom husets fula tegeltak. Klockan tickar högre än vanligt, den tickar så där onsdagslångsamt, och tycks aldrig bli 14.24.

Hjärtat hoppar till då dragspelsljudet hörs från andra sidan sovrumsväggen. Hon skulle kunna bryta sig in hos den gamla tanten för att stjäla vhs-bandet, och i förbifarten ta med sig hallongrottorna, vaniljdrömmarna och den nykokta saften i glasburk. Unnade inte gud henne det? Förresten skulle hon ännu hellre gå in och bara sätta sig i den slitna gamla soffan och bli ett med lugnet. Mörkgrön är den, soffan, det har hon tänkt ut. Med en virkad rosa-röd filt som hon skulle kunna virra om sig. Hon skulle kunna sätta sig där, mellan farmodern med Konsums tygkassar och sonsonen med den slitna mjukiskaninen.

Längtansfullt trycker hon örat mot de fula Rosmönstrade tapeterna och vill äta upp de nostalgiska tonerna. Han kommer varje onsdagseftermiddag. Och varje onsdagseftermiddag tittar de på Bamse – världens starkaste björn. Varje onsdag vill hon bryta sig in i lägenheten och tvångsbosätta sig i soffan med filten, kakdoften och dragspelstonerna som en barriär mot allt hotfullt utifrån. Fylla upp soffans flyktingkvot med sina kalla fötter. Låta livet tillfredsställas av de trygga barndomstonerna, ackompanjerandes socialistiska budskap om en bättre värld.

Men för henne är barndomens värld för evigt borta i och med telefonsamtalet för ett och ett halvt år sedan. Hon kan fortfarande höra mammas förklarande stämma; ingen av oss kan längre hålla uppe den här fasaden. Tidsaxeln klipptes av med en omänskligt obarmhärtig snärt, precis som hon själv klippte av alla sina hårstrån på hjässan den natten.

Den silvriga saken i hennes knän piper plötsligt till. Brev från studentmösseföretaget. Snart är tre år slut och hon borde känna lättnad, vända livets negativa trend. Men någonting inuti henne har skurits av, och det någonting går inte att laga. Själens hälsena har brustit. Själen kan inte gå längre. Den tvingas stanna här i detta mörker, i denna ensamhet så retligt nära tryggheten i form av en enkel dragspelsmelodi.

Med ilfart växer alla upp och försvinner. De går vidare med sina liv. Tar modigt de första stegen ut i vuxenvärlden – den där kalla platsen som även kallas verkligheten. Kvar står hon och behöver en farmor med en grön soffa. Trycker sig mot blekta, illaluktande tapeter.

Titta bara på henne! Ser ni inte att hon behöver en kopp varm choklad? Ser ni inte hur hon fryser, hur hon stänger in sig, hur hon snart inte längre finns? Hennes fötter skiftar i en färgskala mellan rött och vitt. Dom huttrar av ensamheten. Hennes kropp är ganska stor nu, men själen är fortfarande liten och bräcklig. En vägg emellan sitter en pojke med stickade sockor. Hon tänker onda tankar och vill ta hans plats.

Det kommer en dag för alla då man tvingas inse att det inte går att gömma sig i tankarna. Riktig lycka kan inte skapas utav påhitt. I hennes fantasi fanns ett äktenskap som stod symbol för jorden hon stod på. Men i själva verket brast det för många år sedan. Så när mamma ringde den där oktoberkvällen. Pang. Verkligheten hade hunnit ikapp.

Det är bara fantasi, Annelie, allt är bara fantasi. Rösten ekar fortfarande i hennes huvud. Tjocka, nytryckta universitetskataloger ligger på en retsam hög i hallen. Osprättade och distanserade. När börjar livet Annelie? En annan dag… den dagen är nu.

Författare:

Publicerat

Dela: