Det finns NalleFan, NallePelle och Nalle Puh i mitt hem

Objekt.
Jag hade aldrig något övergångsobjekt som barn.
Ett sån´t som de flesta har för att lära sig hantera och överföra kärlek till andra.
Kanske hade jag det lite senare i form av dockor.
Speciellt dockan Lena som jag älskade över allt annat, men som råkade ha ett huvud av pressat papper, som upplöstes under mina händer när jag badade henne, men som för övrigt var sydd av tyg, stoppad med fast material, med tagel.
Det gulliga babyansiktet var inte av fast material.
Det var av papper.
Målat i hudfärg med fina blå ögon som kärleksfullt log emot mig, till ödesdagen de sakta upplöstes under mina kärleksfulla händer.
Jag lekte ensam i en garderob på övervåningen och skrek i skräck och förtvivlan över den plötsliga förvandling som det käraste jag visste genomgick.
En traumatisk upplevelse jag aldrig glömt.
Hur det hela slutade den dagen minns jag naturligtvis inte.
Jag fick efterhand nya dockor, många dockor, som jag lärde mig älska och vårda.
Min bästa lekkamrat Lennart och jag lekte med mina dockor.
Byggde vårt hem på gräsmattan av lådor, som blev till stolar och bord.
Plockade blommor och satte i vas på duk.
Vi lekte hela eftermiddagarna i sommarvärmen och bjöd på saftkalas och jag hade maten klar när han kom hem från jobbet, så som det skulle va.
Lennart och Inger leker så bra tillsammans och Lennart som har en storasyster, leker gärna med dockor.
Han är van vid dockor, sa alla
Jag lärde mig också leka med bilar och göra vägar till Stockholm i sanden på hans gård om sommaren, och bygga vägar till Rom uppe i deras kyliga hall invid toaletten om vintern, när vi inte kunde vara ute. Vi låg på golvet med kofta och inneskor och lekte så länge vi fick, eller till dess mörker och trötthet tog överhand.
Vi lekte till dess Anita flyttade in i det nybyggda flerfamiljshuset, klätt med grå eternitplattor, och tog min vän ifrån mig och inget blev någonsin mer som förut.
Men det är en annan historia.

Jag hade inget tidigt objekt men jag köpte NalleFan.
En ljusblå liten porslinsnalle, glitterbeströdd, med tassar i försvar och en i skräck uppspärrad mun.
Jag köpte den en regnig dag när stormen tog tag i husknutarna på Nygatan 13 och jag tyckte så synd om far som var tvungen vara ute och jobba i det hårda vädret.
Klättra i stolpar och ordna med det elektriska åt folk och hushåll i Åstorp.
Jag ville ge honom något.
Göra honom riktigt glad när han kom hem om kvällen, i den annalkande sommaren.
Blåsten var varm och regnet var ljummet, så mor gav med sig och klädde mig i stövlar, regnkappa och sydväst och så traskade jag nerför söndagsskolebacken mot farbror Werners diversehandel för att köpa present åt far som snart skulle komma hem.
Farbror Werner var snäll och hade en stor Collier som också var snäll och alltid kom lunkande ut i affären då det kom kunder.
I affären fanns förutom mat också presentartiklar som farbror Werner tagit hem till affären från Danmark.
Farbror Werner var dansk och bröt så lustigt på danska när han pratade tyckte jag.
Han blev alltid glad när jag kom.
Jag fick många fina saker att välja på men fastande för en liten ljusblå porslinsnalle.
Farbror Werner slog in den i silkespapper, la den i en liten ask och till slut i ett färggrant omslagspapper med snöre som han knöt i en fin rosett.
Nu blir far glad, sa han och vinkade till mig när han släppte ut mig genom dörren, som tog farväl med den lilla bjällran som som satt fästad i överdörrkarmen och alltid talade om när någon kom.
Eller gick.
Jag skyndade mig upp för backen i mina stövlar och i min regnkappa.
Regnet piskade varmt och skönt i mitt ansikte och jag fick luta mig lite framåt för att inte blåsa
omkull i den hårde vinden.
Men det gjorde inget.
Jag ville skynda mig hem.
Far skulle nog bli väldigt glad för den fina nallen jag köpt till honom.
När jag kom hem hade far redan kommit och satt i köket och va sur.
Han var väl trött.
Men mest var han sur för att jag gått till farbror Werner och köpt en present till honom i detta jävla vädret, sa han.
Va skulle de va bra för, sa han.
Ränna omkring när ingen annan vill va ute.
Det var ju typiskt mig, den jävla ungen, sa far.
Jag har köpt en present till dig, försökte jag försiktigt, när jag tagit av stövlar och sydväst och kom in i köket med håret i blöta, droppande stripor.
Det lilla paketet, som också blivit blött och fult under färden mot hemmet, räckte jag upp mot honom på köksstolen där han satt och väntade på middagen.
Se vad jag har köpt till dig far, sa jag
Han tog emot det blöta paketet, vecklade av pappret och öppnade asken, som nu var i upplösningstillstånd efter det oskyddade läget i min lilla hand.
Han fick fram den ljusblå lilla porslinsnallen, höll den mellan sina stora grova händer och stirrade som förhäxad.
Va fan e de för jävla skit du har köpt. sa han, i hård, arg ton.
Hans ögon var fästa på den uppspärrade munnen, det rädda nalleansiktet och de värjande framtassarna.
Han såg inte den fina ljusblå färgen eller det fina glittret.
Men Inger har gått själv hela vägen i detta vädret, ner till Werners och köpt den presenten till dig.
Du kan väl åtminstone säga tack. tyckte mor.
Tack, va fan ska jag tacka för sån´t mög för, det e väl mina egna pengar som den e köpt för.
E de ente de kanske, sa far, och såg ännu argare ut.
Nu började ansiktet vitna efter att ha varit rött.
Den kan du ta å slänga, sa far till mig.
Jag vill ente se skiten, sa han.
Jag tog min lilla ljusblå porslinsnalle och gömde den på ett säkert ställe till dess jag vågade ta fram den igen och det dröjde.
Den stod gömd tills jag fyllt femton.
Då fick den stå på stringbokhyllan över min säng, i mitt tonårsrum.
Nu står han stadigt i mitt köksfönster, jag älskar honom och har för längesen sett och förstått vad far såg.
Varför han blev så arg och hatade NalleFan, som avslöjade hans mörkaste hemlighet där vid middagsbordet en regnig dag under tidigt femtiotal.
Omedveten om det själv, ställe jag honom i ljusets obarmhärtiga, plötsliga avslöjande.
Och det kunde han aldrig förlåta mig.

NallePelle är den finaste, mjukaste ljusbruna nalle som finns.
Han har hemstickad randig mössa på huvudet och en fin liten klänning och röda byxor.
Hedersplatsen i bäddsoffan på mitt kontor är hans och han har tröstat och tröstar många som en mjuk vän under sömnens trygga timmar.
Jag har fått den av Viktor, mitt lilla barnbarn, som inte är ett dugg liten längre utan en lång och gänglig tioåring.
En dag när han var fem och jag skulle gå hem efter att ha varit barnvakt åt honom, kom han springande med NallePelle till mig när jag var vid ytterdörren.
Du kan få honom, jag har två...
Hedrad och tårögd tog jag emot hans fina present och frågade för säkerhetsskull om den andra nallen i hans säng inte skulle bli ledsen och ensam nu.
Nej, han vet NallePelle är hos dig och han har mig, så det går bra.
Jag lovade att NallePelle skulle bli väl omhändertagen och få hedersplatsen på bäddsoffan.
Varje gång, de första åren, försäkrade sig Viktor om sin väns välbefinnande när han besökte mormor. Men inte längre.
NallePelle är viktig men inte lika viktig som förr.
Nu är han viktigare för mig tror jag bestämt, som kan finna mig småpratande med honom ibland om ditt och datt.
Och det är bara nyttigt.

Nalle Puh fanns i min bokhylla sedan länge och jag fann den på nytt under helgen.
Jag läser den igen med fokus och intresse.
Som en saga för både barn och vuxna.
Så, som livet är en saga, för både stora och små människor.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk