Det förflutna....

Plötsligt slog det Stina hur mycket hon älskade sin mormors berättelser.
Inte bara för att de va sännande och roliga, utan för att det hänt påriktigt.
Så en dag frågade Stina om hon kunde ha pyjamas party och så att mormor kunde berätta några av sina berättesler.
- Tror du att en gammal tantskrälle som jag klarar av det? frågade mormor och plirade på Stina.
Stina nickade energiskt.
- Javisst, mormor. Allt är jättebra!
När gästera Anna, Maria och Sanna kom hälsade de först på mormor.
- Hej, mamita, sa de.
Stina log, de kallade mormor mamita för att mormor envisades med att hålla namnet hemligt.
Stina ordnade läsk och snacks och sedan lade sig flickorna i en ring.
- jo, började mormor men blev avbruen av den gälla ringklockan.
- Usch, om det är Rebecka, sa Stina halvhögt.
- Var inte dum nu, sa mormor och skrockade. Visa henne in, vetja.
Rebecka var ivrig med att få lyssna på mamitas underbara berättelser.
- Vad har du med att komma med nu då, mamita? log hon.
- Hon kommer inte med något, snäste Stina. Det är vad som hände henne.
Mamita gav sitt barnbarn en sträng ögonkast.
- Seså, flickor, sa hon med en lätt skrock. Nu ska vi lyssna till mig. Visst?
Och när mormor började berätta såg Stina allt framför sig.

- Måste du redan fara? frågade unga Elizabeth. Vi möttes precis....
- Fem timmar sedan, min älskling, sa Antony. Vi måste gå skilda vägar, det vet du.
Elizabeth grät stilla.
- Men vi kan inte skilja på oss nu, Anthony, viskade hon. Det blir inte alls bra med mitt redan så brustna hjärta.
- Du vet vad som händer om de kommer på oss, sa Anthony och kysste hennes häner.
Elizabeth rodnade.
- Ja, James, sa hon lågt. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan dig.
- Kalla mig inte James, bad Anthony henne. Vi måste hålla det hemligt. Elizabeth, vi kanske aldrig möts igen.
Anthony gick utanför fönstret och sedan hoppade han, Elizabeth föll långsamt ner i marken medan nya tårar rann nedför hennes kind.
- Varför? var det enda ljud hon kunde ådstadkomma.
När Elizabeth lade sig den kvällen kunde hon inte somna, aldrig i sina nitton år hade hon upplevt sådan sorg, än att James lämnat henne.
- Jag bryr mig inte, James, viskade hon. Du är ändå alltid min.
Heta tårar rinner ner från hennes kind, det bränner i varje kind och hon känner sig övergiven.
Elizabeth kan inte äta frukost, det är som om strupen har besatt av en klump som hindrade maten att komma, eller hennes aptit över huvud taget.
Och när hon tittade på sin bästa serie kunde hon knappt koncentrera sig, för tankarna var hos James.

Stina blinkade till.
- Men du skulle berätta en sann hostira! sa hon högt.
Mormor skakade på huvudet.
- Låt mig berätta färdigt, sa hon.

Elizabeth var så förtvivlad att en vecka efteråt orkade hon inte längre.
Hon tog fram sitt käraste brevpapper och käraste penna och började skriva ett långt brev.

Käraste James.
De känner dig inte, men det gör jag, Anthony.
Varför lämnade du mig?
Jag längtar så mycket, Anthony. Åh, kom tillbaka.
Jag tänker rymma, raka vägen till dig.
Jag tnäker det, ingenting ska få komma emellan vår kärlek.
Inte ens min mor och far, förstår du, Anthony? Förstår du?
Det sägs att vi kommer dödas, jag vet. Men jag vill ta risken.
Snälla, James.
Tills solen slocknar är jag din.
Elizabeth.

Medan hon ksrev den kravlade sig tjocka tårar nedför hennes kind, han skulle vilja ha henne, det måste han.
Sent på kvällen när alla låg och sov tog hon kappan och gick ut.
Brevet hade hon skickat för två dagar sedan.
Elizabeth kämpade mot gråten när hon lämnade sitt barndomshem, hon önskae att allt var bra.
Att far hennes inte blivit så förtjust i Kay. Och mor hennes höll med far.
Elizabeths tårar rann ikapp regnet.
Hon visste inte att James i panik försökte undankomma henne.
När hon till slut kom fram.....
- Förstår du inte, kära Lizzy, viskade Anthony med hans mjuka låga stämma. Du kan inte komma hit.
- Varför`? grät Elizabeth. Det går inte vara ifrån dig, James. Det vet du, lämna mig inte, snälla!
Anthony tog henne närmare sig.
- Nej, Elizabeth, viskade han. Jag tänker aldrig lämna dig. Men du måste lämna mig.
Elizabeth slet sig loss och stirrade på denne unga man hon varit förälskad i så länge.
- Varför det, anthony? frågade hon ynkligt. Vår kärlek då? Du vet att jag inte kan lämna dig!
Anthony suckade.
- Ja, och därför måste jag hjälpa dig, snälla Elizabeth.
Han drog henne intill sig och kysste hennes panna.
- Det går inte längre, viskade han.
Elizabeths tårar rann nu allt snabbare, hon var alldeles varm i huvudet och hade huvudvärk.
Men mest av allt värkte det i hennes hjärta.
Det var som en tyngd lade sig på den.
Hur skulle hon klara sig? Det gick inte.
- Jag kan inte, snyftade Elizabeth. Jag kan inte ämna dig, Anthony. Det går inte, gör inte så här!
Hennes långa klänning var alldeles blöt, när anthony skjöt bort henne.
- Nej, Elizabeth. Vi kan inte vara tillsammans. Vi kan inte gifta oss, och inte få barn. Det går inte.
Elizaberth grät vid denna tanke, hon visste att det var sant, men hon ville inte tänka så.
- Men bara vi får vara tillsammans, viskade hon. Snälla, James. Snälla.
Han verkade inte höra.
- Vi har så olika bakgrunder, Lizzy, viskade han. Det går inte, om de får reda på det, jag måste gå....
Elizabeth tyckte att Anthony var feg, den fegaste på jorden!
Det hjälpte inte att hon bad honom stanna, han drog sig från kvinnan han mest av allt älskade.
Och kvinnan såg hur mannen hon älskade drog sig ifrån henne.
Elizabeth hörde steg bakom sig och sedan tog Justin tag om henne.
Hon lät honom krama och kyssa henne men kände bara tomhet.
- Jag älskar dig, James, viskde hon.
- Jag älskar dig också, sa Justin som trodd att hon menade honom.
Han tog hem henne och de hade sin kväll tillsammans.
Nästa dag åt hon, hon besämde sig för att äta någonting.
Men det kändes inte alls bra.
Hon tog tag om sin mage.
hon var gravid, hon kunde inte hålla det hemligt länge till.
Elizabeth bet sig i läppen.
Om någon kom på henne skulle hon ligga illa till.
- Jag behöver dig, Anthony, viskade hon lågt när hon gick till rummet. Jag ska skriva till dig.
Hon tog med skakande händer fram det och började.
James, jag kommer i tid och otid.
Vare sig det passar eller ej, ack vår tid har kommen barnan i mitt lilla liv.
Åh, Anthony, ack våra dagar och jag vill att du ock ska veta hur mycket jag älskar dig.
Elizabeth.
Hon postade brevet samma kväll och sedan låg hon på sin säng och tänkte.
- I morgon, sa hon högt.
Hennes sovrumsdörr öppnades, barnet i magen vände sig.
- Elizabeth, raring. Din far söker dig.
Elizabeth tittad denna avskyvärda mannen Justin i ögonen innan hon vek sig undan.
- Åh, tack, sa hon bara och reste sig upp. Jag ska genast tala med honom.
Hela vägen dit muttrade Justin något bittert och till slut höll han det inte inne längre.
- Hur kunde du, Elizabeth? frågade han med blanka ögon. Jag gav dig allting och du föredrar honom!
Han grep tag om hennes handledar och skakade henne, så föll hans blick på magen.
- Jaså? sa han. Vad är det med dig? Har du.....
Han hann aldrig asluta meningen förrän Elizabeths far kom in i rummet, med hennes brev i handen.
- Elizabeth, sa hennes far. Vad ska det här betyda?
Elizabeth skönk ihop på marken.
- Snälla far, snyftade hon. Jag älskar James, jag älskar honom!
- Tydligen, sa hennes far. Men det hjälps inte.
Han tittade upp och mötte Justins blick.
- Han ska dödas, viskade denne man.
Elizabeth kände att varje kroppsdel blev hetsig, innan hon förlorade medvetandet.
- Lizzie? Var är du någonstans? frågade Molly.
- Vad? frågade Elizabeth och sköt upp ögonen.
Hon mötte Mollys ögon och kom ihåg det.
- han ska halshuggas, sa Molly. Jag beklagar, ni var ett fint par.
Elizabeth satte sig upp i sängen och stirrade rakt ut genom fönstret.
- Det skickade en brev där det stod att du ville träffa honom, och att du ville se honom död, miss....
- Va? frågade Elizabethboch kom upp. Det är inte sant!
Hon sprang, ut genom dörren och ut där hennes älskade mycket riktigt skulle halshuggas.
- Hur kunde du, Lizzie? var orden han hann säga. Hr kunde du.
- Stopp! skrek Elizabeth. STOPP!
Hon rusade fram mot honom.
- Döda oss båda två! skrek Elizabeth.
Hon blev avvisad en dag efter och de skickades ut.
I två dagar utan mat och vatten.
- Vi kommer att dö, viskade Elizabeth.
- tillsammans, viskade Anthony. Betyder det något?
Elizabeth nickade och log.
- Hör du?
Det var ett hovslag och någon skrek hennes namn.
- Det är Justin, viskade hon.
- dumheter, sa James oc hoppade upp.
BOM! ett pistolskott avlös och James föll till marken.
Elizabeth såg hur kulan grävde sig alltmer in i hans hjärta, han levde.
- Lizzie älskar inte dig, sa Justin.
Elizabeth ville skrika att det inte var sant men stod orörlig och tyst.
- Nej, Lizzie, Hur?
- Tack vare hene fick vi tag på dig, log Justin.
Elizabeth slöt ögonen, hon hörde ljud och såg det framför sig.
Sedan ett kvävt ljud och så visste hon att James var död.
- Lizzie älskling......
- Jag älskar dig, viskade hon. Justin.....
Hon menade inte vad hon sa, men det sa hon i alla fall.
När Elizabeth kom hem betedde hon sig som om hon alltid älskar Justin.
- Men det gjorde jag aldrig, säger mormor nu.
Stina gör stora ögon.
- Är det Elizabeth? frågar hon förvånat.
Mormor ler och nickar.
Stina kunde knappt tr på det hon hörde.
- Så morfar är inte morfar? säger Stina.
Mormor nickar igen.
Stina håller på att dö......
När flickorna sovit och allt betedde dem sig mycket vänligare mot mamita.
Stina hade mycket respekt för mormodern efter att ha hört historier av hennes förflutna.

Skriven av: Tamara