Det går inte...

- Vad gör du här?
Elias stirrade på Sara som satt i hans säng och läste en bok. Hon tittade upp.
- Mamma gav mig nyckeln. Bra bok, förresten. Har du läst den?
Klart jag har, tänkte han säga, det är ju min bok. Sen kom han på att han inte alls hade läst den, den verkade så jobbig.
Han svarade inte, och hon reste sig upp,
- Jag vill prata.
- Prata? Om vaddå? Jag är inte bra på att prata. Det vet du ju.
- Visst vet jag. Men jag vill prata.
Tyst, en kort stund, var det tyst.
- Om Peter och Martina. Du och jag var där. Vi kramades ju...du kysste mig. Betydde det nåt? Gjorde det det? Eller var jag bara ännu en stackars tjej som blivit charmad av dig?
- Du, Sara...du är faktiskt den enda jag har kysst. Du är inte ännu en stackare. Jag vet bara inte om du...om vi skulle...äh fan. Jag är ju kär i dig, Sara.
- Du är den enda jag också har kysst, svarade hon trevande.
Han såg på henne.
Hon såg ut precis som vanligt. Långt svart hår, blå ögon och den där varma, solbrända huden som täckte henne.
Plötsligt gick hon fram till honom, kysste honom. Lätt och trevande. Hon var kall om läpparna, kände han.
Han lade sakta armarna runt henne, placerade en i korsryggen och den andra strax nedanför. Honstelnade till, men strax hade han hennes armar runt sin hals.
Pltösligt sköt hon honom ifrån sig.
- Fan! Jag är kär i dig också, ELias. Varför skulle det bli så här?
Han var tyst. Det var fel, det visste de båda. Men vad skulle de kunna göra åt det?
- Men du...kan vi inte bara skita i det, Elias?
- Nej, Sara, det vet du.
Tystnad.
- Nej Sara.
Hon kysste honom igen, en gång till. Sedan gick hon. Han såg efter henne, när hon vände sig om, mötte hans blick och sedan gick igen.
Varför skulle han bli kär i sin lillasyster? Varför?

Skriven av: Katja