Publicerat
Kategori: Novell

Det går över

Det finns ett land. Det finns en stad. Det finns ett kvarter. Det finns ett hus. Det finns en fjärde våning. Det finns en lägenhet. Det finns ett rum. Det finns ett rum där längtan är äkta.

Det finns en spegel. I spegeln finns en flicka med glada ögon, en flicka som skrattar lätt. Mitt emot spegeln övar flickan leenden och det hon sprudlar av glädje som vill komma ut. Framför spegeln provar flickan kläder, försöker se sig själv med dina ögon. Försöker förstå vad det var du ser hos henne, försöker ta fram det glada, det söta, det fina längst inne i henne. Klär sig i sina bästa sidor. Plattar till luggen, rufsar om i håret. Glittrar med ögonen. Klär sig i sin spända lycka. Speglar sig i vad hon låtsas är dina ögon. Framför spegeln står flickan och hoppas, tror att hon vet. Och allt gör hon för dig.
Det finns en säng med ett ljusblått överkast. På sängkanten sitter flickan, klädd i sin lycka och sitt vackraste leende. Fönstret är öppet, fåglarna sjunger om försommaren. Och på sängkanten sitter en pojke. En pojke med snälla ögon och smala handleder. En pojke med lugg i pannan. Han har klätt sig i hennes beundran och han har värme i sina ögon. Han är sommaren och hon vill vill vill, hon har längtat så till sommaren. Och här kom den vandrande med orden som är dom rätta i sin mun. Och hon vill så gärna att allt ska vara rätt. Det finns fortfarande en spegel och i spegeln finns en flicka med lyckliga ögon och glad själ som lyser igenom. Och i spegeln finns en pojke med händerna fyllda av två andra händer och huvudet fyllt av glada tankar. Och en lycklig själ som lyser igenom. Utanför fönstret finns en hel värld. Innanför fönstret finns en ännu större värld. Och inuti i dom finns den allra största. Deras egen värld.
Det finns tapeter som han har andats på, det finns väggar som viskar och tak som ser. Och sanningar under golvet.
Det finns en försommarkväll, det finns en natthimmel. Det finns stjärnor och det finns en måne. Det finns en parkbänk. Det finns en parkbänk där drömmarna är äkta och verkligheten kunde ha varit en dröm. Det finns händer som har hittat varandra, det finns läppar som hittar varandra, det finns ett par ögon som mött ett annat par ögon. Det finns drömmar som är sanna, det finns önskningar som är uppfyllda. Det finns längtan som är slut och det finns lycka och det världen andas igen.


Det fanns en spegel som visade en flicka med glada ögon. Det fanns en flicka som log. Det fanns en säng med ett ljusblått överkast där det satt en flicka klädd som andades lycka och en pojke som andades kärlek. Det fanns en sommarkväll och det fanns en tid då världen andades.
Nu finns det ingen sommarkväll mer. Det är höst och det blåser kalla vindar och löv av sorg. Regnet krossar de sköra drömmar som en gång fanns som om de vore fönsterrutor av tunnaste glas.
Nu finns det ingen säng med ljusblått överkast. Det finns bara en säng med mörkblått överkast, mörkblått som stormhärjat hav eller mörkblått som tårar av sorg. Och ingen sitter på sängkanten.
Det finns ingen flicka som andas lycka längre. Det finns ingen flicka som övar leenden framför spegeln. Det finns bara en flicka som har gråtit tårar av mörkblå sorg. Det finns en telefon som är envist tyst. Det finns inte ens en spegel på väggen mera. Den står undangömd i ett hörn övertäckt med tyg, nergrävd som en bränd dröm eller ett begravt hjärta. Mest för att hon ska slippa se. Slippa se en flicka som har gråtit, en flicka som inte ler.
Och det finns fortfarande tapeter, väggar, tak och golv. Det finns tapeter som han inte andas på mera. Det finns väggar som är tysta och tak som blundar. Och golvet som bara vet kalla sanningar. Fönstret är stängt, gardinerna fördragna och fåglarna sjunger inte.
Och hon reser sig upp och går fram till den tysta bokhyllan. Tar ut böckerna från den tigande, nedersta hyllan. Det är dammigt redan. Det har samlat damm sedan det en gång var juni. Men det är oktober nu och dammet har gjort sitt bästa för att dölja en sanning som golvet visste. En sanning som bokhyllan fick veta, fick inristat i sitt minne med en svart spritpenna. Det var han som ville dela med sig till bokhyllan av den sanningen. Sanningen som var en lögn. Men det visste hon inte då, och kanske inte han heller. Golvet visste nog, men ville ingenting säga. Teg, trampat av alltför många fötter. Tyckte det var enklast att tiga och lyssna, veta och vänta.
Spritpennssanningen i bokhyllan, en låtsassanning av plast eller fuskmaterial. Ett hjärta och två namn, enkelt som på dagis och samtidigt det svåraste som finns. Eller fanns. För nu finns det inte längre. Inget finns, bara hösten och luften som är tung av ensamhet.

Det känns som om det var så längesedan. Flera år sedan, nej flera liv eller flera tidsåldrar. Det var så längesedan han skrev ’Du är vacker’ med den svarta spritpennan på undersidan av hennes vänstra underarm och hon log och sade ’Det är du också’ och strök ett finger över hans läppar. Det var längesedan de satt på sängkanten och det blåa överkastet. Det var längesedan. Så längesedan att spritpennssanningar på underarmar blekts bort som solens sista strålar blektes bort och kvävdes långsamt att höststormar och krypande kyla.
Och telefonen tiger, den vill inget säga, han vill inte ringa. Han kommer aldrig mer att ringa. Hennes ögon är rödkantade och sminket nästan borta och någonstans i bakgrunden hör hon Pixies sjunga Where is my mind på högsta volym men hon hör det bara svagt för vägen till hennes hjärna är full av spindelnät av tankar och ångest som dämpar alla ljud. Någonstans långt borta hör hon det, tusen mil iväg. Lika långt bort som det är längesedan hans fingertoppar skrev ord om kärlek på hennes hals.
Hon skriver i dammet som förgäves försökt begrava en sanning i bokhyllan, hon skriver ”Jag hatar dig”. Tittar på det en stund. Försöker vara nöjd med sitt verk. Det fungerar i några minuter. Sedan stryker hon ut det och blundar. Skriver i dammet bredvid, ”Jag saknar dig”. Och blundar ännu hårdare. Hämtar en svart spritpenna och fyller i. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Och så blundar hon ännu lite hårdare och slår händerna för ögonen för att kväva sista ljusstrimman som skulle kunna tränga igenom hennes ögonlock.
Och det är svårt, det är svårt att vara i ett rum med en övertäckt spegel och ett mörkblått sängöverkast och väggar som tystnat och tak som inget mera vill se.


Nu är det senvinter och snön som låg tunn har nästan försvunnit och marken är snart naken igen och löven har multnat, multnat som hans ord och hennes sorg. Det står ingen spegel i hörnet. Den hänger inte på väggen heller. Den är krossad och skärvorna ligger i en container någonstans tillsammans med de minnen och tusen bilder den ägde. Det är inget överkast på sängen och fönstret är stängt men gardinerna fråndragna igen. Fönsterrutan fungerar lite som en spegel, en mycket svag spegel. Den bleka spegelbilden av en flicka som inte har gråtit på länge. Men inte heller tränat leenden fram för sin spegeln eller klätt sig i pojkens beundran och andats lycka på mycket, mycket länge.
Hon har inte tänkt på honom på mycket länge heller. Telefonen ringde aldrig, han kom aldrig tillbaka och hittade hennes händer. Han fick aldrig läsa det hon en höstkväll skrev i sin bokhylla. Han ville aldrig komma hem till henne och sitta på hennes sängkant igen och skriva med spritpenna på hennes underarm att hon var vacker och han ville inte känna hennes fingertoppar mot sina läppar några fler gånger.
Det var så längesedan det var juni. Och det var så längesedan det var oktober. Nu är det februari. Och fåglarna sjunger igen, men om ingenting.

Det finns ett land, det finns en stad. Det finns ett kvarter, det finns ett hus. Det finns en fjärde våning, det finns en lägenhet. Det finns ett rum, ett rum där sorgen äntligen gått över.

Skriven av: Ylwa

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren