Det glömda huset

Det glömda huset

Det finns en del platser på jorden som verkar vara helt bortglömda. Övergivna av de människor som en gång levde det. Nu finns de bara där, knappt märkbara, gamla minnen från den tid då de var mycket levande. På väg till Sams skola ligger det ett gammalt hus, vid första ögonkastet är kanske huset inte så speciellt, ett gammalt hus som lämnats för att förfalla, och bostad för några av stadens många duvor. De flesta stressade människor skyndade förbi utan att kasta mer än en blick åt dess håll, de såg bara förfall, mörker och spindelnät. Någon enstaka kanske kastade två eller flera blickar och tyckte kanske att huset måste ha varit riktigt vackert en gång i tiden, men det måste ha varit för länge sedan. Men ingen stannade någonsin framför huset, eller tänkte tillbaka på dess tid.

Sam råkade gå förbi det huset varenda morgon, och kastade ofta några drömmande längtansfulla blickar mot det. För honom såg huset ut att komma direkt ur en spännande bok. Öde hus var alltid perfekta ställen för spännande äventyr, vare sig det var smugglarnästen, spöken eller någon mystisk hemlighet. Något som störde hans dagdrömmande var de vita duvorna som verkade bo där, allihop var alldeles snövita. De satt i alla vrår och skuggor i de höga fönstren, följde honom med de blänkande svarta ögonen. Om det inte varit för de vita duvorna hade han kunna dagdrömma fritt om sina äventyr på väg till skolan, men deras närvaro gav honom en orolig kuslig känsla.

En helt vanlig morgon stannade han framför huset, just som han såg en vit duva lyfta med många graciösa vingslag och flyga bort över hans huvud. De andra duvorna tittade på honom med allvarsamma ögon och huvuden nersjunkna i dunet som om de frös. De lät också, låga mörka kuttranden.
- Varnar ni eller lockar ni? Sa han högt och tog ett tveksamt steg in genom husets svarta järngrind. Nu hade han avbrutit sin väg till skolan, men hade inte någon tanke på att vända tillbaka dit.
- Kanske ni bara iakttar mig åt någon? Han fortsatte långsamt in mot skolan och hade nu helt glömt bort att han en gång varit på väg till skolan.
På insidan av de väldiga järngrindarna kunde man se huset bättre. Nu såg han att det fortfarande var mycket vackert, på samma sätt som gamla kyrkor kan vara det. Den höga fasaden var klädd med kakelplattor i blåa nyanser, som förmodligen var blanka under lager av smuts som tillkommit efter åren. Husets fönster var höga och förstärkte intrycket av en gammal kyrka. Rutorna dammiga och nästan lika svarta som det gamla träet som höll dem samman. Förutom fönstren och tanken på vad som kunde finnas på insidan av dem var duvorna de mest iögonfallande. De var många fler än vad man kunde se från gatan, och de var alldeles vita. Mot de mörka huset såg de nästan ännu vitare ut, och inte förrän nu slog det Sam hur konstigt det var med så många helvita duvor på ett och samma ställe i en stad. Inte en enda grå duva fanns där. En del av duvorna höll sig i skuggorna tysta och tvekande, som om de, tillsammans med huset väntade på något.
- Jag går fram till huset nu, viskade han till duvorna som följde hans minsta lilla rörelse. Han tittade tveksamt mot dem, som om han inte vill vända ryggen till innan han vände ansiktet tätt intill fönstret för att få en skymt av vad som kunde finnas därinne. Fönstret var så svart och tanken på att det förmodligen var ännu mörkare inne, fick modet sjönk lite i bröstet på honom. Det här huset var bara gammalt, dammigt och utan hemlighet, spännande saker finns ändå bara i böcker.

Då, en lätt rörelse vid hans smalben, som fick hans rygg att stelna till med en brännande känsla och blodet pumpa fortare genom hans hjärta. Fylld med fruktan tittade han neråt och såg en svart katt som satt framför honom. Den satt med svansen rullad kring kroppen, och tittade upp på honom med stora gula ögon. Han darrade nervöst och satte sig ned bredvid katten. Ett övergivet hus, fullt av vita duvor och nu en svart katt?
- Bor du här?
Katten reste sig mjukt och gick ljudlöst runt huset. Sam reste sig och gick efter katten. En duva kuttrade olycksbådande, eller det kanske bara var inbillning. När han rundade hörnet såg han katten slinka in genom ett fönster som stod på glänt. Sam stannade, han hade inte räknat med ett öppet fönster på ett hus som verkat stå öde en sådan lång tid. Fönstret såg ut som om det just öppnats, men han tänkte att den alltid måste ha varit så, det var naturligtvis kattens vanliga ingång. Han sköt upp fönstret mer och såg in i mörkret. Eftersom man knappt såg något alls utifrån tänkte han att det måste vara lättare om man klättrade in. Han hävde sig uppför stenkanten vid fönstret och svängde benen in i mörkret. Det sista han såg innan han släppte taget om fönsterkanten och föll in i mörkret, var katten som satt på gången utanför och tittade på honom. Hade den inte försvunnit in genom fönstret alldeles innan honom?

När han kommit upp på fötter igen såg han att rummet han stod i var ganska stort. Han kunde urskilja ett stort träbord och ett skåp med glasdörrar, förutom det var rummet tomt utom spindelnäten och dammet som låg som ett täcke över rummet. En plötslig smäll bröt tystnaden. Han väntade spänt efter fotsteg, men det kom aldrig några. Han drog ett darrande andetag för att lugna sig. Tog ett par trevande steg mot mitten av rummet och stötte mot det stora bordet. I detsamma som han grep om det dammiga träet hördes fotsteg komma uppifrån, när stegen kommit längre ner närmare honom hörde han en ljus flickröst skratta. Han vände sig mot den riktningen ljuden kommit från, men de var borta lika fort som de kommit. Han hade redan börjat tvivla på att han hört något alls. Men var där inte en trappa i hörnet? Han vände sig mot bordet igen, försökte med vilja lugna ner sin upprörda andhämnting. Ljus! Om det ändå inte vars å mörkt här. Utan att tänka på vad han gjorde sträckta han ut handen på bordet där de låg en tändsticksask, drog stickan mot plånet och tände de båda ljusstakarna på bordet.

Skräcken vände sig i magen när det gick upp för honom att han sträckt sig efter en tändsticksask han inte visste fanns, och tänt två ljusstakar han inte sett. Men knappt ett ögonblick efter det så lystes hela rummet upp, det strömmade dagsljus från de stora fönstren. Dammet var borta, det fanns färger och liv i rummet. Bordet var dukat och det stod glas i skåpet. De båda ljusstakarna glänste i ljuset. Ljudet av en dörr som stängdes kom från övervåningen, och med dansande steg kom skuttade en ljushårig flicka nerför trappan. Vid trappans fot skrattade hon och rusade mot en annan flicka och pojke i andra ändan av rummet. Det fanns människor överallt som skrattade och pratade, men ingen verkade lägga märke till Sam. All hans rädsla var bortblåst, alltsammans var så naturligt. Som om det alltid varit så här, och skulle alltid vara det. Det var som om någon lyft på den tunga mattan av damm och tid, och låtit solen skänkte lite liv åt något redan visset och dött.

Hur länge han stod så visste han inte, men helt utan förvarning var ljuset och färgerna borta lämnade mörkret att bränna mot hans ögon. Ljusen gav knappt något ljus alls, som de brunnit ner. Istället kastade de hotfulla skuggor längs bordet. En vind blåste genom rummet, som för att säga att han inte längre var välkommen. Han vände mot fönstret och klättrade ut igen. Ute andades han stora andetag och kisade mot solen som lös på himlen ovanför. Han vände sig om och stirrade på fönstret. Nu var det stängt, såg ut som om det aldrig varit öppet. Han sträckte ut händerna och försökte dra upp det igen. Men hur mycket han än drog var det enda han fick loss damm som virvlade i bruna moln kring honom. Fönstret förblev stängt.

Skriven av: Sigrid