Det hon inte visste

Lina tittar ut från tågfönstret och ger ifrån sig en stor suck. Glasrutan är täckt av smuts, och ser inte ut att ha blivit torkad på åratal. Hennes blick letar efter en lucka i fönstret som är någorlunda ren, men hittar ingen.
Istället rotar hon i sin fullproppade väska, efter något att äta. Hon fiskar upp en chokladkaka, och vecklar försiktigt upp pappret. Plötsligt känner hon att någon iakttar henne. Hon kastar en hastig blick på damen som sitter framför henne. Medpassagerarens ögon är kritiska och mungiporna pekar nedåt, som i en teckning, där personen man ritar, är ledsen. Lina tar en tugga av chokladkakan och njuter av smaken.
- Säg mig, vart ska du? Lina hoppar till när rösten når hennes öron. Hon tittar förvånat på damen som iakttog henne nyss. Damen har en grön dräkt, och hornbågade glasögon, som halkat ner en aning på näsan. Hennes kläder, hennes hållning, hennes smycken, vittnar om att hon måste vara rik. Som pricken över i:et har hon en svart pudel i knät.
- Till min moster i Vansbro svarar Lina artigt mitt i en tugga.
- Vansbro? Utropar hon. Det är ju där det hemska mordet av den gamle mannen skedde? Vad har du där att göra?
Lina rynkar kritiskt på ögonbrynen. Vad pratar hon om?
-Vad jag vet har det inte skett ett mord där. Damen fnyser.
- Jag ska tala om en sak för dig. Det där mordet har alla pratat om. Men ni ungdomar är väl alldeles för ointresserade av sånt där.
- Du måste ha fått det där om bakfoten, min moster skulle sagt till mig om det skulle hänt något där.
Plötsligt känner Lina en kraft som för henne framåt. Tåget har stannat. Hon är framme i Vansbro.
- Nåväl, var försiktig. Är den sista damen säger till henne. Lina reser sig upp. Baken känns som klister. Hon tar sin väska och tränger sig klumpigt förbi damen, utan att kasta en blick på henne. Linas korpsvarta hår, som innan legat som ett mjukt täcke på hennes nacke, har nu hamnat som en gardin framför hennes ansikte. Även fast hon inte tror på den vithåriga damen, kan hon inte låta bli att få en underlig känsla i magtrakten.

Hon tar bussen till det ställe hennes moster Carina bor. De små lätt molnen, som svävat som små bomullstussar över himlen, har samlat ihop sig mer och mer. Lina konstaterar att det börjar dra ihop sig till regn.

Hennes moster bor på landet, , där hon och några andra jobbar som bönder. Lina kliver in på mosterns tomt, och ser en gestalt slänga upp dörren och springa mot henne. Vem är det?
- Hej Lina! Vad kul att du kunde komma! Lina känner genast igen rösten. Den tillhör hennes moster. Men Carina har förändras totalt. Det förr så blonda lockiga hårsvallet, har nu förvandlats till smutsbrunt, kort och yvigt. Lina känner knappt igen henne. När Carina kramat om henne ställer hon sig framför henne, slänger ut med händerna, och gör en piruett.
- Vad tycks? Hennes röst är full av föväntan.
Lina formar tummen och pekfingret till ett O.
- Kanonfint! Lina talar inte riktigt sanning, men hon vågar inte säga annat, chansen finns att mostern blir sårad.
Carina ser lättad ut.
- Tackar! Kände att jag behövde förnya mig lite. Hon blinkar med ena ögat.

De sätter sig i mosterns blåtapetserade kök. Allt ser ut som vanligt. Den tjocka bulliga mattan ligger på sin plats på golvet, och väggarna är täckta av foton.
Efter att Lina berättat hur hon har det, kommer hon på att fråga:
- Det var någon på tåget som berättade om ett mord som hade skett här. Du känner inte till något om det va? Lina förväntar sig en förvånad min av sin moster, men istället verkar hon stelna till. Hennes hand håller krampktigt om den röda témuggen.
- Jo det har det. Ove, du vet den där bonden som jag berättade ville ta över gården, han har blivit knivmördad i ladan förra veckan. Så tragiskt.

Lina kommer ihåg Ove. Carina hade varit så arg på honom, för att han velat köpa upp gården. Hennes gård!
- men har dom fått tag på den skyldige än? Carina skakar på huvudet.
Polisen anklagar Johan och Agneta, du vet, dom som bor här intill, men dom nekar blankt. Ett vittne säger att hon såg en blond gestalt gå in i ladan, med en stor köttkniv i handen. Agneta har ju blont hår, som du kanske minns.

- Förlåt att jag inte berättat någonting för dig, men jag var rädd att du inte skulle vilja komma hit om jag sa det. Carina lägger huvudet på sned.
Lina nickar. Plötsligt slår Carina ut med händerna och ger ifrån sig ett tjut.
- Nä, nu ska vi göra något roligt. Vad sägs om att baka chokladbollar?


Det går några dagar, och Lina får tid att umgås med sin moster. Hon har hälsat på djuren ute i ladan också. Hon har även med fjärlilar i magen sett Agneta och Johan, på långt håll. Kalla kårar har löpt längst ned ryggraden.

En kväll är hon inne och kollar på TV, sdå hon hör att någon knackar på dörren. Mostern tittar med rynkade ögonbryn på Lina, och trippar sedan mot dörren. När hon öppnar den hör Lina mumlande röster. Hon reser sig upp och ställer sig bredvid Carina. Utanför dörren står två poliser, och Agneta och Johan står bredvid också. Dom tittar med arga ögon på Carina. Det hugger till i magen på flickan.
- Vad vill ni? Frågar Carina. Lina hör att hon ändrat tonläge. Nu är hennes röst lika mörk som trädstammen bredvid dem.
- Vi vet, Carina. Säger Agneta. Vi vet allt du… Hon avbryts av polisen.
- Vi har fått tillbaka proven från labbet angående fingeravtrycken på Oves kropp, och det har visat sej att dina fingeravtryck hittats på flera ställen på hans kropp. Vad har du att säga om det?
Carina tittar med storslagna ögon på folket utanför hennes dörr. Hennes andning blir oregelbunden, den låter som hon tippar efter luft.
- jag är oskyldig! Skriker hon. Hennes röst bryts, och går mot slutet upp i falsett.
- Vill ni vara vänlig att följa med till polisstationen? Frågar den andra polisen.
- NEJ!!!
Lina känner inte igen sin egen moster. Hon ser ut som ett monster,
Plötsligt går det upp för henne, lika fort som en stjärna slocknar.
Det är hon som mördat Ove!! Det är hon! Mostern har ju egentligen blont hår, det var därför hon klippte sig kort, och färgade håret, för att ingen skulle tro att det var hon! Lina känner hur rädslan stiger. Tänk om Carina mördar henne också.
Johan börjar prata. Han säger samma saker som Lina nyss tänkte. Om hennes hårklippning.
- Det var därför, eller hur!? Avslutar Johan.
Plötsligt sätter Carina handen för munnen, och små grymtningar kommer från hennes mun. Hon bryter ihop.
- Han tänkte ta gården ifrån mig!! Han fick inte! Det är allt jag har!! Det var knappt att man tolkade vad hon sa. Gråten dränker hennes ord.

Senare på kvällen sitter alla kring bordet, Carina med en kaffekopp i handen. Lina tittar på Carinas hand. Tänk att den handen har hållit i köttkniven, den handen har känt Oves blod mellan sina fingrar. Lina känner ett hat mot sin moster, men samtidigt medlidande.
- Ove sa att han skulle göra slut på mig, att han skulle ta gården av mig. I förstår, jag har knappt några pengar till att betala hyran, och jag blev så frustrerad när han sa att han skulle bara ta den ifrån mig sådär! Hon slänger ut med händerna. Så jag bestämde mig för att få tyst på honom en gång för alla. Han hade förstört tillräckligt genom att säga så på det sättet. Sen färgade jag håret, så att ingen skulle misstänka mig, eftersom vittnet hade sett en blond gestalt gå in i ladan. Så kanske dom skulle misstänka dig i stället. Hon pekar på Agneta.
- DIN HÄXA. Skriker Agneta.
Hon är halvt uppe från stolen, och lutar sig över bordet, för att få tag på Carina. Carina ger ifrån sig en högt skrik, och det tar många sekunder innan poliserna får ner Agneta på stolen.

Efter den dagen är inget som förut. Carina får åka till polisstationen, och ingen vet vad som händer med henne. Att hon är psykiskt sjuk är det inga tvivel om.
Lina åker hem till sin mamma. Veckorna löper som i en dimma. Gång på gång säger mamma att allt kommer bli som vanligt med moster. Nej. Ingenting kommer att bli som vanligt igen. Men det kommer åtminstone att bli bättre.

Skriven av: Linnea