Publicerat
Kategori: Novell

Det jag vill mest

Det jag vill mest

- Gör nu ditt bästa Elisabeth, säger mamma till mig, vi har inte satsat så mycket på din ridning för att du ska förstöra allt.
- Men mamma...., kvider jag.
- Inget trams om den där tennisen igen! säger mamma ilsket till mig och går iväg.
Visst visste jag att mamma och pappa hade satsat allt på min ridning, men jag ville spela tennis! Det var mitt liv fastän att mamma och pappa inte hade fattat det. Jag tävlar och självklart vinner jag. Mamma och pappa är jätterika och köper bara de bästa hästarna till mig, det är bara därför jag vinner. Imorgon är det skola, tänker jag. Bra då har jag ”läxor” att göra, och kan smita ut från mitt rum utan att mamma och pappa märker det!

- Kommer du ikväll? Frågar Maria, min bästis, vi ska till affären och stjäla.
- Klart! svarar jag. Jag och Maria ingår i innegänget. Det är bara det att på vår skola är innegänget brutalt. Vi kan stjäla, mobba, springa framför bilar osv.
Kvällen kommer. Jag lyckades smita ut från mamma och pappa.
- Hej Lissa! ropar Maria. (Lissa är mitt smeknamn.) vi ska ta godisaffären först. Kanne och Philip tar läskavdelningen så vi får cider.
Vi går in i godisaffären. När vi kommer fram till lösgodiset ställer vi oss tätt intill och börjar ösa godis i våra fickor. Jag känner hur det pirrar i kroppen. Vi kan faktiskt bli upptäckta. Sen går vi till chokladen och river av streckkoden på de tre som vi tar. Men nu börjar folk titta konstigt på oss så vi går ut ur affären. När vi kommer fram till mötesplatsen är alla där.
- Lyssna nu allihopa! ropar Kanne, ledaren. Bra jobbat allesammans. Är det någon som behöver något mer?
- Jag behöver mer ögonskugga, säger Sara.
- Okej. Någon somföljer med henne? frågar Kanne.
- Jag och Lissa kommer! utropar Maria utan att fråga mig först.
I sminkbutiken är det ganska många kunder. Vi tittar på jättemånga ögonskuggor och till slut är Sara nöjd. Precis när vi stoppar nerögonskuggan ifickan komer en dam emot oss. Vi springer.
- Hallå där! ropar hon efter oss.Tog ni något?
- Nej. Varför tror du det då? ropar Sara tillbaka.
Hela kvällen festar vi på godis och cider. När klockan är halv tio går jag hem. Jag smyger in i hallen men mamma och pappa hör mig.
- Var har du varit? frågar pappa.
- Jag har varit med Maria, svarar jag. Det är ju faktiskt sant!
- Säg inte att du har varit med ”coola gänget” igen som du kallar dem! Du får inte vara med dem, ryter pappa.
- Jo, det har jag, skriker jag trotsigt tillbaka. Jag vet att ni inte gillar dem men jag är med dem bara för att trotsa er! Ni vet att jag vill spela tennis men ni tvingar mig att rida. Jag hatar er!
- Nej, nu räcker det Elisabeth! Upp på ditt rum!
För att de ska förstå att jag är arg smäller jag igen dörren till mitt rum så hårt jag kan. Egentligen så vill jag inte vara med i innegänget – jo, lite förresten! – men jag vill visa mamma och pappa att jag gör vad jag vill och att de inte kan bestämma över mig. Jag vill inte rida, jag vill spela tennis!

Nästa helg var det tävling. Jag ville inte rida. Jag hatade det! Jag funderade allvarligt på at rida fel väg. Men nej, jag tror inte det. Jag vet vilket liv det blir då.Startsignalen går och jag är iväg.

- Hur kunde du? fräser mamma åt mig. Hur kunde du rida fel väg?
- Jag vet inte, svarar jag skamset.
Jag visste inte hur det gått till. Mitt på banan svek plötsligt mitt minne mig. Var det muren eller oxern? Jag chansade på muren.....
Men det gör inget. Jag måste på något sätt få de att förstå att jag vill spela tennis. Det är mitt liv! Många av mina kompisar spelar tennis och jag har varit med och tittat.
På kvällen blev det samtal vid middagsbordet.
- Elisabeth. Du måste förstå att det inte kan fortsätta så här, säger pappa till. Vi är besvikna på dig.
- Men pappa. Jag vill inte rid....
- Men snälla, inget trams om tennisen. Du får inte spela för att du ska rida. Vet du inte hur mycket vi har satsat på dig?
- Lyssna på mig! skriker jag. Jag har tröttnat på ridningen. Ni får satsa flera miljoner på mig – jag rider inte. Förstår ni inte att jag vill spela tennis?
- Elisabeth!
Pappas röst hörs skarp.
- Elisabeth, fortsätter han lugnare, när jag var i din ålder ramlade jag en gång av en häst och bröt benet. Läkaren som opererade mig gjorde ett fel och benet blev aldrig bra. Därför vill jag gärna att du ska bli duktig och nå upp till det jag aldrig blev. Förstår du nu varför jag har haltat ibland och sagt att jag trampat snett? I början fick jag ha rullstol men nu kan jag gå själv. Jag haltar ju ibland men det gör inget.
När pappa hade sagt det blev det tyst.
- Va?! Mamma såg chockad ut. Hon visste tydligen heller inte om det. Jag förstår att de har lite att prata om så jag går från bordet.
- Tack för maten, säger jag.
- Varsågod gumman, svarar mamma med darrande röst.
När jag kommer upp på mitt rum sätter jag mig på i sängen och tänker. Så det är därför pappa alltid har tagit min ridning på stort allvar. Och jag som inte vill rida! NEJ! Det är mitt liv, jag bestämmer vad jag vill göra. Jag ska inte ha dåligt samvete.

- Du ser den blåa bilen. Spring framför den, säger Maria till mig.
- Jasså, du vågar inte själv? skojar jag med henne.
- Jodå! Men det är din tur att springa, svarar hon.
Jag ser den blåa bilen komma. Jag beräknar avståndet och börjar springa.

- Undrar vad Elisabeth gör, sa hennes mamma Erika till hennes pappa Rikard.
- Mm. Undrar om gillar vår nya bil, svarar han, hon gillar ju blått.
- Där är hon! utropar Erika. Vänta lite... varför är hon vid vägkanten? Å hon tänker springa över vägen....Stanna Rikard!

Precis innan jag sprang upptäckte jag att det var mamma och pappa i bilen. Men man kan inte tvecka och det var ett perfekt ögonblick. Det var en stor moterväg och bilarna var i rätt ”positioner”. Jag sprang över och landade i diket. Mamma och pappa var på andra sidan.
- Elisabeth, ropar mamma till mig, du får inte springa över på det sättet. Du kan skada dig och även andra. Titta nu innan du går över och kom lugnt tillbaka.
- Nej, ropar jag tillbaka, jag har bestämt mig. Jag vill inte rida. Tvingar ni mig springer jag framför bilarna igen.
- Men snälla, ropar mamma tillbaka, kom över. Det är bara en konstig grej du har fått på hjärnan att du inte ska rida. Det går över.
Då springer jag.

När jag vaknade upp på sjukhuset var mamma och pappa där.
- Vad har hänt? frågar jag.
- Du sprang rakt in i en bil, bröt benet och fick hjärnskakning, svarar pappa. På tal om det, jag och mamma ska berätta en sak.
- Ja, börjar mamma. Vi har förstått att du vill spela tennis. Efter det igår förstår vi att du menar allvar. Du får lov att börja spela men det är ju syn att ge upp allt i ridningen... Förlåt så mycket gumman att vi inte har förstått dig tidigare.
- Å tack så mycket! Ni är de bästa föräldrarna som finns! ropar jag. Vi kramar om varandra. Äntligen har de förstått mig!

Skriven av: Sandra Blad

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren