Det kallas depression



‘’Jag känner mitt hjärta dunka och en oroskänsla strömmar över mig, strålandes över hjärtat och ner i magen. Ändå står jag där, precis som alla andra. Med jeans en jacka som signalerar att det är vardag, en helt vanlig dag.’’

Mitt alarm som är en vass signal av ångest ringer halv 6 på morgonen. Det är onsdag. En stark mekanisk känsla får mig att stänga av det och somna om. Även fast det bara är exakt 30 min tills nästa larm ringer, övertygar jag mig själv att jag ska må bättre då. Efter 30 minuter känner jag mina nakna fötter röra det hyfsat kalla golvet, jag kommer och tänka på om jag kan ta ett senare tåg. Det är exakt en timme tills det tåget jag egentligen ska ta går, vilket betyder att det är exakt 40 minuter tills jag måste låsa upp garaget och ta fram min cykel och cykla till tåget. Jag hinner. Även fast jag har försökt välja ut kläder dagen inser jag nu att jag inte bryr mig och tar på mig ett par jeans till tröjan jag sov i.

Jag vet inte längre om varje dag är den andra lik, för jag vet inte hur jag ska urskilja dem. När något speciellt händer har jag svårt att urskilja om det var idag, igår eller för en vecka sen. Jag minns inte, kanske för jag sover bort mesta tiden på dygnet.

Mina hörlurar fylls inte längre med musik, på tåget lyssnar jag numera på podcasts. På de viset behöver jag inte höra omgivningen eller på något sätt bli berörd av vad jag hör. Mitt ansikte kan vila mot sätet i exakt 35 minuter till jag är framme i skolan. Även fast smink en gång var ett intresse och något som fick igång mig på morgonen, är det numera något jag har lagt åt sidan. Därav gör det inget om min panna full av finnar vilar sig mot mina händer. ‘’Nästa station är slutstationen, tåget kör inte vidare’’ ropas ut i högtalarna, jag är en av de första att resa sig upp och förflytta sig mot utgången. Kanske är det för jag bara vill slippa möta någon påväg mot skolan eller för att slippa besvara frågan vad jag har varit hela veckan.

Jag vet inte hur jag ska orka eller hur jag ska skrika högre efter hjälp, för vem bryr sig om någon som aldrig dyker upp. Någon som tackar nej till sina vänners fester och event, och för mesta dels inte ens berättar varför.

Min dag går långsamt och mina lungor fylls med exakt samma luft som alla andras lungor i salen. Ändå så känns luften svårare att andas in för mig. Det känns jobbigt. Vänner försöker komma fram och frågar om jag är sjuk eller påpeka mina mörka ringar runt ögonen. De är vana nu och berättar gärna hur kul det var på festen som jag inte kom på. Min koncentration riktas oftas någon annanstans och ibland får jag påminna mig själv om att behålla koncentrationen på talaren.

Jag kommer inte ihåg sist jag uppskattade mina vänner, eller när jag sist brydde mig om någon. Det jag minns är att det inte var meningen att anta att dem hatade mig.

Tåget hem stannar, och jag kliver av.
Jag känner mitt hjärta dunka och en oroskänsla strömmar över mig, strålandes över hjärtat och ner i magen. Ändå står jag där, precis som alla andra. Med jeans en jacka som signalerar att det är vardag, en helt vanlig dag. Jag gick på två lektioner idag, sen orkade jag inte mer, orken tog slut och tankarna om hur jag ska sjukanmäla mig tog istället plats.

Jag gråter sällan längre, istället är jag likgiltig, jag känner inget alls förutom det som skadar mig, och oftast är det jag som skadar mig själv. Ibland för att påminna mig själv om att jag inte ät värd något, ibland för att dämpa ångesten och ibland bara för att känna något.

Klockan är nu 20.00 exakt. Jag sov bort dagen, mina föräldrar skickade ett sms för två minuter sedan att det var mat och jag borde gå ner och äta, om jag orkar, för ibland, ofta, nästan alltid, orkar jag inte, det kallas depression.

Författare:

Publicerat

Dela: