Det nya livet



Hon kan se årstiderna passera förbi utanför sitt fönster. Skir vårgrönska, färgsprakande sommarprakt, rödgul höst och vit vinter – alltsammans så nära att hon kan uppleva naturens alla fröjder medan hon dricker sitt morgonkaffe.
Så har det inte alltid varit. Och än idag minns hon ibland den rädsla, den fruktan, som för en evighet och en kvart sedan var en del av hennes vardag. En vardag som gjorde det omöjligt att se det vackra som fanns där omkring henne.
Han kom in i hennes liv som en kärlekens vind. Stor, stark, manlig. Trygghet och passion i en och samma kropp. De brunaste ögon hon sett, det vitaste leende man kunde tänka sig. Och han fick henne att känna sig vacker och åtråvärd. Hon, som alltid varit så vanlig, så alldaglig – plötsligt var hon en vacker kvinna, värd att älska. Och att vaka över.
I början tog hon hans svartsjuka som en komplimang. Det kändes fantastiskt att en man av hans kaliber var så rädd att förlora en enkel kvinna som hon! De vakande ögonen, frågorna. Var har du varit? Vem har du träffat? Hon log överseende. Stackare, han älskade henne så innerligt. Och hon som aldrig skulle kunna tänka sig att ens leka med otrohetens tanke!
Så blev svartsjukan krävande. När hon inte längre fick gå på bio med sina väninnor. När han svartsjukt tvingade henne att ringa återbud till söndagsmiddagen hos föräldrarna. När han ringde till jobbet fem gånger om dagen för att kontrollera att hon verkligen var där.
När han slog henne första gången…
Hon var fullkomligt oförberedd. Som en iskall dusch träffade hans knutna hand hennes sårbara kind och lämnade ett själsligt ärr som gjorde mer ont än blåmärket som satt kvar i två veckor.
Klumpiga jag blev hennes lögn till arbetskamrater, vänner, släktingar. Klumpiga jag som gick rakt in i dörrposten i morse!
Och undanflykterna blev fler och fler allt eftersom våldet trappades upp.
Såg mig inte för, gick rakt in i köksluckan. Trillade nerför trappan. Snubblade på en isfläck på gatan.
Långärmad tröja och scarf mitt i sommaren. Solglasögon på vintern. Vem har tid att njuta av livets växlingar när man kämpar för sitt liv?
Han kunde fortfarande vara densamme ibland. Se på henne med ömsint blick, fylld av passion, ta i henne mjukt utan att nypa och rycka. Men bara ibland. Och alltmer sällan.
Ändå var det inte den fysiska misshandeln som gjorde mest ont. Det förvånade henne själv, det faktum att slagen och sparkarna tycktes rinna av henne så snabbt. Blåmärken som ömmade var ingenting mot den vånda hon kände över hans psykiska terror. Allt han kallade henne för. Var hon verkligen så lite värd?
-Du är en hora!
Ja, visst var hon väl? Hon, som talade med manliga arbetskamrater på jobbet när han inte var där. Som log mot dem över lunchtallriken. Som rentav fantiserade om att lämna mannen i sitt liv. Ve och fasa – tänk om han anat?
-Du är så jävla ful att ingen annan än jag skulle ta dig med tång!
Och hon kunde inte neka till det heller. Hon var ful. Blek, glåmig, med stripigt hår och jagad blick. Och ständigt dessa blåmärken och skråmor. Om hon bara kunde lära sig att sluta reta honom! Inte vara så provokativ.
Men ändå. Mitt i all självförnekelse fanns lite av hennes gamla jag gömt där inne. En upprorisk rebell som drömde om ett annat och bättre liv. Ett liv utan hot, utan terror, utan hugg och slag.
– Om du lämnar mig dödar jag dig…
Han sa det hela tiden. Och hon trodde honom. Eller?
När kom vändpunkten? Hon kan fortfarande inte säga det. Det var som om hon mitt i allt våld sakta men säkert började återfå sitt eget jag. Det där jaget som aldrig dött, bara slumrat. Vem hade bestämt att just hon skulle ta emot stryk? Att just hon skulle tro på att hon var världens sämsta människa? Att just hon skulle buga och bocka och niga för en människa vars enda övertag var att han var fysiskt starkare?
Skammen var stor, men ilskan blev allt större. Och kanske var det därför hon till sist tog mod till sig och gick. Ut genom dörren, utan att vända sig om, med raska steg. Man går inte sakta och trevande när man går till sitt nya liv.
Han anade aldrig någonting. Hon var fogligare än någonsin den sista tiden. Han fick sällan anledning att slå.
Han letade förstås orsaker. Letade noggrant. Och fann dem. En slampig klänning med alltför djup urringning till grannars grillfest kunde vara skäl nog för en örfil eller en spark i magen. Men hon lärde sig att vara smidig. Ända tills den dag då beslutet var fattat. Kanske var hon värdelös. Kanske var hon ful. Men än sen då? Vem har sagt att man ska straffas för det?
Kvinnohuset blev hennes andrum en tid. Men bara en tid. Hon längtade ut, längtade bort, längtade hem. Till ett eget hem. En egen lägenhet med låsta dörrar, en vrå att vara trygg i. Inga hotelser, inga slag. Bara hon och livet.
Och nu sitter hon där, vid sitt köksbord, och ser årstiderna passera utanför fönstret.
Vårens slöjlika blomning. Ljusare kvällar, med mild värme i luften. Ett ändlöst hav av liljekonvaljer i backkrönet.
Sommarens fägring. Ängsblommorna på baksidan, bara ett stenkast från huset.
Hösten, med klar himmel och hög luft. Lönnar i rött, björkar i gult, löv som faller allt tätare över marken.
Vintern, ibland vit och kall, ännu oftare grå och fuktig. Men löftet om ljusets tid följer alltid med vintern, och med höjdpunkten nådd då adventsstjärnorna tänds i de närliggande fönstren.
Härinne är hon trygg. Fri. Lycklig.
Utanför fönstret lever naturen vidare. Och hon lever där inne. För varje dag blir hon starkare. Och en dag ska hon gå ut. Känna doften av våt mylla, känna regnet dugga tätt, snön falla mjukt. En dag. Kanske i morgon?


Författare:

Publicerat

Dela: