Det Oförklarliga Del 1

Charlotte satt i gräset och snusade på sensommarens underbara dofter. Det var skymmning, solen hade nästan gått ner helt nu. Hon såg upp på de moln som sakta seglade förbi den lilla del av solen som fortfarande syntes. Hon bröt av ett grässtrå och strök det mjukt emot sina kinder. Hon var fjorton år nu. Hon bodde med sin familj, hennes mamma Erica och hennes pappa John och sin lillebror Ian, i ett vackert hus på Crookmount Hill. När hon satt som bäst i sina tankar såg hon i ögonvrån ett starkt lysande sken. Hon fäste blicken på det och såg det komma närmre och närmre. Först trodde hon att det var en stjärna, men om det skulle ha varit det, skulle den vara släckt för länge sedan. Ju närmre ljusskenet kom desto mer förskräckt blev hon. När det var ca tre meter över marken saktade det plötsligt in och liksom landade lugnt på marken.
Charlotte sträckte ut sin hand emot det okända föremålet som med sitt starka sken lyste upp en stor del av den vackra ängen med sina gott doftande violer. När Charlotte snuddade vid föremålet flög det hastigt upp och svävade nu en halvmeter över marken. Charlotte var helt paralyserad av det så overkliga föremålet. Hon visste inte vad hon skulle tro. Hon var rädd samtidigt som hon var så nyfiken att hon höll på att spricka. Hon reste sig sakta upp och studerade föremålet ur alla dess vinklar, mycket försiktigt. Hon bestämde sig för att röra vid det ännu en gång och närmade sig sakta. Denna gången tog hon bestämt ett fast grepp runt den och såg hur skenet i den tynade bort. När det inte längre var något ljussken såg Charlotte att det var som en stor svart glaskula. Hon skyddade den under sin jacka medans hon sprang hem, så fort benen bar henne.

”Hej Lotti” sa Erica när Charlotte rusade in genom dörren och stängde den hastigt efter sig.
”Kom in hit lite är du snäll stumpan” fortsatte hennes mamma i lugn ton. Charlotte tog kulan i ett fastare grepp och gick lugnt in till sin mamma som satt i vardagsrummet, fortfarande med jackan på. I det stora, ljusa vardagsrummet satt Erica i en fåtölj vid eldstaden med en tjock bok om blommor i handen. Hon lade ifrån sig boken i knät och granskade sin dotter utgående.
”Varför har du fortfarande din jacka på dig?” sa hon med ett sting av förundring i rösten.
”Jag fryser lite och jackan var så varm och skön att jag inte ville ta av mig den. Men jag ska ta på mig en tröja när jag kommer upp till mitt rum” tillade hon när hon såg min mors fundersamma blick. Egentligen var det inte alls kallt, men det var den bästa anledning som hon kunde komma på.
”Jasså ja.” sa hon lite frånvarande. ”Du vet inte vart min bok om petunior är? Den har jag inte sett på hela dagen, men jag är säker på att jag hade den igår. Den var först vid bordet i trädgården, sendan lade jag den i lusthuset, men....”
”Den ligger i hallen” avbröt hon.
”Åh, tack älskligen min. Du skulle inte kunna vara snäll och hämta den? Du som ändå är uppe.”
”Visst” sa hon och gav sin mor ett varmt leende. Hon gick ut i hallen och hämtade en minst lika tjock bok som den hennes mamma redan hade i knät. Hon gick in med den till sin mamma och skyndade snabbt upp för den eleganta trappan. Hon ville undersöka kulan på närmare håll.

Charlotte klev över tröskeln till sitt mysigt varma rum. Överallt fanns mjuka, söta små godedjur som gjorde alla hörn mjuka. Den lila tapetern flagade lite här och där, men rummet kändes lite mer hemtrevligt på det viset.
Charlotte bullade upp en hög med gosedjur och kuddar, sedan satte hon sig där med benen korsade. Hon granskade föremålet noga, vred och vände på det. Nu såg hon att det inte var av glas, det var kristall. Hon förstod sig inte på hur kulan hade kunnat sväva sådär, och lysa så starkt. För det fanns ju knappast någon motor och lampa innuti den. Hon slängde kulan tafatt på sängen eftersom hon inte direkt kom med några framsteg. Hon såg ut ur fönstret. Då såg hon ett starkt ljussken igen, som hon tyckte sig känna igen, spegla sig i fönsterrutan. Hon vände sig hastigt om mot kristallkulan, den lyste så klart, så starkt. Det var ett glittrande ljus. Charlotte trodde att hon skulle bli bländad, och höll handen framför ögonen för att skymma det intensiva ljuset, men hon märkte snart att det inte behövdes. Hon blev inte bländad. Hon kunde sitta och se rakt in i skenet av glittrande ljus, hon kände att hon nästan uppslukades av det, föll som i trans.

En bild flimmrade framför henne. Nu var hon inte längre i sitt rum, det var mörkt omkring henne, framför fanns bara skenet. Hon såg en skuggfigur träda fram ur mörkret vid hennes högra sida. Hon blev inte rädd, fast hon i vanliga fall skulle ha blivit det. Det var en man, men man kunde bara se hans konturer. Han talade till henne.
”Du kom hit, ej förgäves. En ny källa i ditt liv skall öppnas. DU är den utvalde.”

Charlotte väcktes av en hård knackning på dörren.
”Charlotte! Kom nu! Jag har ropat på dig i evigheter! Det är mat!
”öh.. Ja, ja jag kommer.”
Hon såg förvirrat ut i rummet, men det var precis som det brukar vara, litet och hemtrevligt.

”Du har den styrka du vill hava, uttryck ditt essen. Låt ej de andra fånga dig, de har nu sett dig vakna. Var på din vakt.”
”Vilka andra”, frågade hon förtvivlat.
”De som vill åt dig, och din kraft.”
”Men, jag har ingen kraft!”
”Tro på dig själv, mitt barn.”

Kontakten bröts. Charlotte hade åter fått se kulans mysitiska sken, och kommit in i samma värld som förr, träffat samma man. Nu hade hon också fått se att denne man var mycket gammal och hade vitt skägg. Han såg inte ut att ljuga om sin sak, om det nu ens var sant. Hon kanske drömde? Han hade sagt att hon hade en kraft, och styrka. Ja, och att det var några efter henne. Hur skulle hon tolka detta?
Frågor ploppade upp i hennes lilla huvud. Vad hände egentligen? Vad var det här? Vem var han? Drömmer jag? Finns det någon annan än jag som vet om det här? Vilka är ”de andra”?
Men hon var på något sätt inte rädd, bara förvirrad.

Dagen grydde och Charlotte vaknade med kulan i sin famn. Förvirrat stötte hon den ifrån sig, och såg att den skulle dunsa hårt ner i golvet. Den gick inte sönder. Inte heller lät det, eller blev något märke. Den bara låg där. Plötsligt flög den upp och sken starkt igen, och lade sig hastigt igen i Charlottes famn. Den slutade lysa. Hon tittade in i kulan, såg inget ovanligt, bara sitt ansikte som speglades tillbaka.

Copyright by Johanna Sjöberg

Maila till [email protected] och skriv vad du tycker om 'Det oförklarliga Del 1'.

Skriven av: Johanna Sjöberg