Det oundvikliga


För första gången någonsin såg han trädens alla färgnyanser. Bladens rytmiskt svajande i den kalla brisen från norr. Runt omkring honom gick livet vidare i sin omisskännliga lunk, ackompanjerad av det ständiga bruset från storstadens innersta liv och leverne. Människor på språng, till synes fullständigt fria i sina val, ovetandes om den mentala isolering, som utgjordes av deras egna förväntningar på morgondagen och ständiga funderingar på det flyktiga. En verklighet som varit hans alldeles egen, förblindad av strävan att leva efter den objektiva sanningen, som alltid funnits på en armlängds avstånd, frestande, längtande, men lika ogripbar som luften som fyllde hans lungor.

Han såg ett litet barn som enträget drog i sin mammas byxor, samtidigt som han pekade på clownen i de stora byxorna och den röda näsan. Clownen var i full färd med att underhålla den lilla folksamling av barn som stod i en ring runt honom. Hans mamma drog honom ganska bryskt i armen och började gå därifrån. Pojken började gråta och torkade sig förtvivlat i ansiktet med sin lediga arm. Barnen, dem ständiga förlorarna i de vuxnas stressiga tillvaro, tänkte han lite sorgset. Hon hade uppenbarliegn inte tid för att stanna upp i några minuter och göra sin son till viljes. Han drog en djup suck för sig själv där han satt, vittne till detta vardagliga lilla drama. Denna obarmhärtiga kollision mellan barnets naturliga förmåga att leva i nuet och de vuxnas verklighet, som för länge sedan förlorat intresset för denna fridfulla, eviga oas.

Brisen avtog. Bladens ständiga kamp för att lösgöra sig från grenarna hade för ett ögonblick avstannat. Hans egen hade precis börjat. Det var precis som hans tankar inte längre påverkades av den ständiga gravitationen, inte längre följde naturens lagar. Befriande och skrämmande på samma gång. Ett slags omedvetet medvetande om att världen runt om honom höll på att förändras, känslor som löper amok, vackra färger som förenas i en fantastisk målning, avsky för sin egen och omvärldens avsaknad av reflektion. En gigantisk våt filt som ligger över våra sinnen, ljuset som förgäves väntar på att den skall torka. Krafter som väntar på att få komma upp till ytan, likt ett mäktigt vulkanutbrott.

Som vanligt fanns ångesten närvarande. Inte lika kraftfull som tidigare, mer molande, undrande, pockandes på uppmärksamhet. Han hade lärt sig att ångesten inte trivs i nuet. Ångesten frodas i det förgångnas minne och i framtidens tanke. I det eviga nuet får ångesten ingen kraft, ingen energi att expandera okontrollerat.

”Ursäkta! Vet du vad en rättvis klocka är”! Han tittade upp mot rösten. Eftermiddagens låga sol gjorde att han var tvungen att kisa med ögonen för att kunna urskilja mannens utseende, i bakgrunden snurrade symbolen för ett av stadens varuhus.
”Öhhh, den är halv sex”
”Tack”

Tiden. Denna mäktiga idé som styr mänskligheten med järnhand. Sekund för sekund, minut för minut, obarmhärtig påminnelse om det flyktiga, det förbipasserande, samtidigt som det är en tacksam referens för en verklighet, som utan denna idé, vore evig.

Han blev återigen avbruten, denna gång av ett surrande och vibrerande i vänster jeansficka.
”Hallå”
”Tjena! Pelle här, var är du”?
Nuförtiden är det aldrig någon som undrar hur man mår, alla undrar var man är, tänkte han med ett leende på läpparna.
”På väg hem, har suttit och slappat lite i Kungsan”
”Shysst! Allt e klart för imorrn, drinkbord är bokat och alla e på”
”Kul! Vi tar väl ett glas innan vi sticker dit?”
”Absolut, sitter lite tight just nu, vi hörs imorrn”
”De gör vi, hej”

Han passerade glasfontänen på Sergels Torg i sin promenad över till Kungsholmen. Eftermiddagens rusning var i full gång. Dom förutseende bar på plastkassar ifrån systembolaget. Dom andra nöjde sig med påsar från olika livsmedelsaffärerer och varuhus. Alla nästan småspringande med en frånvarande blick, som tomt fokuserade ett tiotal meter framför dem

Med skräckblandad förtjusning såg han fram emot morgondagens sammanstrålning. Den underbara stunden när vännerna sitter samlade med höjda glas och fantastiska förväntningar. Livsöden som korsas, verkligheter som kolliderar, känslor som prövas, glimtar av ljus när himmelriken blottas. Ögon som lyser av ångest, svettiga kroppar som exstatiskt rör sig till den dunkande musiken. Läppar som möts, tankar som smälter samman, allt i en salig blandning av kemiska ämnen som snurrar i våra medvetanden, skapade av anpassningens lag.

Som vanligt blev det betydligt lugnare när han var några kvarter ifrån sin lilla lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Bakom honom tronade stadshusets tre kronor upp sig som en mäktig kuliss till en stad som inte längre gick att känna igen. Han var säker på att det var så, den hade blivit både vänligare och brutalare på samma gång. Han såg människor som var avslappnade, harmoniska, lyckliga. Han såg andra som för länge sedan tappat illusionen om de liv de drömde om. Alla dessa öden samlade i samma stad under samma himlavalv. Öden som skapas och formas under denna process som kallas livet.

Varför gick han och tänkte på det, det viktigaste just nu var ju att planera lite för morgondagen. Grabbarna skulle ut och festa, brudar skulle jagas och förhoppningsvis fås omkull med allt annat än sanningen. Vem vill höra sanningen? Denna tråkiga, torftiga sanning om att lyckan är ett tillstånd och inte går att köpas för pengar. Att den största tillfredsställelsen i livet är att hjälpa andra utan att be om ett tack. Att sanningen finns inom dig och mig och bara kan upptäckas när vi är fattiga i anden. Som raggningsrepliker var de självklart dömda att misslyckas, lika självklart som det var att han måste vara berusad av alkohol, och helst någon annan drog, för att i överhuvudtaget kunna prata med en främmande kvinna i morgon. Apropå det fanns det ingenting av detta hemma i skafferiet, och andra sidan hade han gott om tid att fixa allt i morgon vid lunch.

Det räckte förmodligen med att köpa lite sprit. ”Sniffe” skulle självfallet följa med i morgon, han missade aldrig en utgång. På sistone hade han inte sett honom ute utan att erbjuda ”linor” till alla som ville ha. Han kan ju för fan inte ens gå på bio utan att va hög som en jävla örn, tänkte han.

Just när han skulle sticka nyckeln i dörren till sin lägenhet, kom han på att han borde gått till tvättstugan för att sätta upp en tvättid. Han kände hur den lilla energi som fanns kvar i hans kropp försvann. Han öppnade dörren och brydde sig inte om att ta av sig skorna. Han gick fram till kylskåpet och öppnade dörren. Han stängde igen den med ett kort konstaterande att han faktiskt borde ha handlat lite mat också. Åtminstone lite mjölk, som han kunde ha till sitt morgonkaffe. Om han sjönk ned i soffan och samlade lite kraft, kunde han kanske gå ned till jourlivs-butiken längre ned på gatan och handla lite senare. Han kanske till och med skulle komma ihåg att gå till tvättstugan, tänkte han självironiskt. Han sträckte sig över soffbordet och tog tag i fjärrkontrollen till teven. På nyheterna intervjuade dem en politiker. Han bytte kanal i förvissning om att hon säkert inte hade något av intresse att förtälja. Han hade aldrig hört någon politiker säga någonting som han tyckte var värt att lägga på minnet. Han satt och bläddrade lite mellan kanalerna, men konstaterade ganska snabbt att det inte fanns något som han ville titta på.

Han började tänka på morgondagen. Förväntningarna steg i kroppen på honom, snart skulle han befinna sig i denna konstlade verklighet, långt ifrån vardagens karga landskap. En verklighet full av självförtroende, snabba repliker, vänskapliga ryggdunknigar och en rörande överenskommelse om vad natten har att erbjuda. Han bestämde sig för att gå och lägga sig tidigt. Han ville vara utvilad till i morgon. Gå och handla och boka en tvättid fick vänta till i morgon.

Han vaknade med ett ryck, han frös som en hund och det tog några ögonblick innan han insåg att både lakanet och täcket vara alldeles blöta av svett. Drömmen var som fastsvetsad i minnet på honom. Denna vedervärdiga dröm, som hade förföljt honom den senaste veckan. Vid det här laget hade alla han känner och någonsin känt varit närvarande i drömmen. Alla med det gemensamma att de ignorerade honom. Ögonbryn höjdes och skrattsalvor ekade vid varje försök till konversation. Alla såg honom och visste att han var där, men han var inte vatten värd. Skakandes ställde han sig i duschen och började få tillbaka en gnutta självkänsla. Han visste att det var en del i den process han gick igenom, han visste att man föds genom smärta och lidande, han förstod att det förde något gott med sig. Men han förstod inte varför just han skulle behöva gå igenom detta. Han höll på att falla omkull när drömmen upprepades i hans medvetande, marken skakade till och han var tvungen att stödja sig mot den kalla kaklade badrumsväggen. Denna psykiska smärta som fullständigt tagit över våra liv. Rädslan för att inte förstå de sociala koderna. Rädslan för att inte bli accepterade, att inte få ett erkännande. Med ens kom den efterföljande tröttheten över honom, han kunde knappt ta sig tillbaka till sängen, han brydde sig inte om att sängen fortfarande var blöt och kall, sömnen kom som en befrielse, en flykt från hans eget jag, som inte var i balans med den verklighet han skapade.

Brandlarmet ville aldrig sluta skicka ut sina bedövande ljudvågor, kroppen skälvde och hjärnan protesterade vilt. Vill inte höra, vill inte reagera. Sakta gick det upp för honom att det var telefonen i den riktiga världen som obarmhärtigt fick honom att vakna upp ur dvalan.
- Hallå
- Tjena! Låg du och sov, det var Pelle
- Nej, låg och slappade lite bara
Erkänn aldrig att du sover mitt på dagen, det är ett svaghetstecken, tänkte han.
- Har du möjlighet att gå på bolaget idag, jag menar du har väl inte så mycket planerat i vanlig ordning, skrattade Pelle
- Självklart, vad vill du ha?
- Ta med dig ett rör, det andra finns här, sniffe va förbi en sväng igår
- Cool, vilka kommer?
- Sniffe skulle ta med några snortar-brudar, tydligen jävligt heta, så ta och väck upp hela kroppen nu, den lär behövas ikväll, skrattade Pelle, som vanligt på ett strålande humör när helgen började närma sig.
- Schysst, vi syns om några timmar

Hela kroppen rös när han stod och kastade sitt vatten, en liten påminnelse från kroppens lagrade upplevelser om vad som skulle hända under kvällen. Som vanligt var han inte helt missnöjd av det han såg i spegeln. En del av hans självbevarelsedrift hade alltid sett till att han skötte sitt utseende, eller snarare ett sista försök att inte helt falla utanför ramarna. Vad skulle hända den dagen hans omgivning inte längre tyckte att han såg atletisk och tilltalande ut. Den fåfänga ytlighet som man ändå bara har till låns, som sakta utplånar den lilla chans man har att bli accepterad. Låt vara i en låtsas värld, men det var snart den enda värld han klarade av.

Han tryckte på knappen för att få en lapp med ett könummer på systembolaget. Han konstaterade att väntetiden skulle vara sjutton minuter. Alla sittplatser i butiken var upptagna. Han gick fram och tittade på de olika ölburkar och –flaskor som fanns innanför vitrinskåpen som var uppsatta längs väggarna. Denna möjligheternas paradis att fly ifrån sina egna bekymmer. Detta fantastiska nervgift som långsamt bryter ner våra själar, ångestframkallande, som lockar fram signalsubstanser från våra mest primitiva delar av ”evolutionens underverk”. Våld, smärta, förnedring, njutning, frihet, allt under överseende av det komplicerade nätverk av acceptans från vårt miljö- och kulturarv.

För säkerhets skull köpte han två flaskor med vodka, stoppade ned de i plastkassen och tryckte på knappen som öppnade dörren. Suget efter lycka växte sig allt starkare i hans själ. Påsen med flaskan i hans hand utstrålade trygghet, en trygghet han visste var falsk, men som ändå träffade honom med full kraft. För ett ögonblick kunde han känna att hans sinnen öppnades på vid gavel, allt runt omkring honom lyste av förmiddagens värmande solstrålar. Han såg alla detaljer på byggnaderna runt Kungsholms Torg. Han vände sig om och såg vattnet nere vid Riddarfjärden glittra. Frukterna och grönsakerna hos torghandlaren utstrålade färg, kraft, och energi. Han såg människor som köpte Situation Stockholm av hemlösa. Han såg par sitta på parkbänkarna med varsin pastasallad i plastbunkar. Mirakelet när far och son för ett ögonblick såg på varandra utan rädsla, en känsla av att se det som fanns när vi var nyfödda. Medvetanden opåverkade av förflutet och framtid. Den fantastiska känslan när tankarna är fredade från tid, hat, begär och materiell bundenhet. Flödet är mjukt, rytmiskt och fridfullt. Vetskapen om att varje upplevelse är unik, allt du förnimmar är till för att du skall skapa din verklighet – allt har ett samband.

Han försökte stanna i upplevelsen. Men som vanligt försvann den i samma ögonblick som han blev medveten om den. Denna andra röst som ständigt ville vara närvarande - undrande, ifrågasättande och sökande efter en förklaring. Ständigt på jakt efter acceptans från hans egna värderingar, som inte var i samklang med den omedelbara förnimmelsen av ögonblicket. En frustrerande känsla av att känna till världens ordning utan att ha förmågan att absorbera den i stunden. Han gick ned mot Norr Mälarstrand. Han kände ett enormt behov av att blicka ut över vattnet vid Riddarfjärden, få se svanarna som sakta och fridfullt flöt fram vid vattenbrynet. Han flanerade längs strandpromenaden i riktning mot Rålambshovsparken. Som vanligt var det mycket folk i rörelse. Vänninor som tog en promenad med sina barnvagnar. Joggare som flöt fram över asfalten. Folk som passade på att avnjuta sin medhavda lunch på parkbänkarna som vetter ut mot Riddarfjärden. Han stannade upp och tittade ut över vattnet, några segelbåtar gled in under Västerbron. Han kände ett starkt sug efter att sitta i en utav segelbåtarna och vara på väg någonstans. Få höra vattnet slå mot skrovet och känna vinden i ansiktet. Att få lägga sig på magen på däcket, sträcka ut armen över relingen och få uppleva det kalla vattnet längs underarmen och känna hur det stänker upp i ansiktet. Känslan av att vara ett barn på nytt med vetskapen att varje ny dag är ett äventyr. Att med öppna sinnen och utan rädsla få uppleva möten med nya platser och nya människor. Han tog några djupa andetag och försökte slappna av och tänka på så lite som möjligt. Ett tafatt försök att hitta friden i sina tankar. Det gick inte att dämpa rösten inne i hans huvud. Han längtade till morgondagen, då han återigen skulle vara herre över sitt eget medvetande.


Spänningen var påtaglig. Han kunde känna hur de uråldriga krafterna i hans kropp ivrigt pockade på uppmärksamhet. Ögonen såg de vackra kvinnliga formerna. Doften gick raka vägen till lustcentrat utan att passera medvetandet.
- Hej mannen!
- Sniffe! Din jävla pajas. Du skulle ju ta med dig två heta brudar. Var fan e dom, skrattade han
- Jag har sagt det förut, du måste för fan sluta gå hemma, du har uppenbarligen tappat allt
- Kul att se dig!
Han kände Sniffes starka armar och hans kraftfulla ryggdunkning. Han hade alltid varit sådan, charmig, glad och full av upptåg. Äventyren hade varit många. Tyvärr höll även detta på att förändras.
- Ska du ha båda för dig själv eller?, frågade han
- Du kan få vara med på ett hörn om du vill, skrattade Sniffe
- Kom med här nu
Han föjlde efter Sniffe till Pelles arbetsrum. Han visste mycket väl vad som väntade, och han såg fram emot det. Det vita pulvret rann ur den lilla plastpåsen, kontokortet knackade det redan malda pulvret ännu finare. Sniffe böjde sig ned med den rullade hundringen, och en av de vita strängarna försvann upp i hans näsa.
- Såna jävla schyssta grejer den här gången, helt klart topp tre, sa Sniffe leende, medan han lämnade över den rullade sedeln till honom. Han andades ut innan han böjde sig ned över bordet. Det brände till i ena näsborren när han girigt drog i sig den vita strängen. Han svalde några gånger och kända den starka smaken gå ned i svalget. Dem gick in på toaletten, blötte sina fingrar, böjde huvudet bakåt och lät några droppar rinna ner i näsan. Smaken i munnen blev genast intensivare, den välbekanta klumpen i halsen tilltog, känslan av att tungan var bedövad ökade. Dem tittade på varandra och skrattade. Det räckte med en blick för att de gamla vännerna skulle se vad som hände i deras tankar.
- Ok! Vem av damerna där ute ska du ha, han såg undrande på Sniffe.
Frågan kändes självklar och naturlig. Ingenting fick honom längre att tveka på sin förmåga. Han visste att resten av kvällen och natten var hans. Alla bekymmer var som bortblåsta. Ingenting fick honom att tappa fotfästet. Världen kändes som deras, allt som sades och gjordes passade perfekt in i hans egen verklighet. Groggarna som blandades smakade himmelskt. Pelle var lika rolig som han brukade vara. Sniffe höll låda som bara han kan. Brudarna smälte in perfekt. Replikerna var klockrena, skratten råa och hjärtliga på samma gång - Sniffe hade villigt delat med sig av påsens innehåll till alla.

Han gick ut på balkongen och blickade ut över Birger Jarls gatan. Staden under honom pulserade av förväntning. Kvinnor i fantastiska klänningar och högklackade skor gick sida vid sida med kvinnor i trendiga jeans och toppar som visade brunbrända, vältränade magar. Blusar och kavajer spände över deras nyopererade behag. Stylade, glänsande frisyrer iklädda perfekt skurna skjortor och kostymer gled högljudda fram längs gatan. Likt flockar av biologiska robotar vallfärdade dem till stadens alla vattenhål för att släcka den ständiga törsten.
- Åh hur känner du Sniffe då?
Den tjejen som han hade fått bäst kontakt med kom ut på balkongen. Hon var ganska kort, brunbränd och med bröst som såg ut att vara huggna ur marmor. Innan han öppnade munnen för att svara tittade han in i hennes mörka vackra ögon. Hon tittade honom djupt in i ögonen, hon såg hans självsäkra, stadiga blick. En blick som visste vad den ville, en blick som utlovade äventyr och verklighetsflykt.

Sakta gick det upp för honom att han hade vaknat. Av ren självbevarelsedrift vägrade han att öppna ögonen. Detta var givetvis inte sant, det visste han. Anledningen till att han vägrade att öppna ögonen var att han inte ville vakna. Om han var rädd för sitt liv, som hans förfäder en gång måste varit, skulle han omedelbart slängt sig upp och försökt fly från faran. Tyvärr levde han i en tid där det inte är acceptabelt med ett sådant beteende vid psykisk smärta.
”Shit, shit, shit, var är jag? Hur slutade kvällen igår? Vilka är jag här med? Vad hände igår och vad har jag drömt?” Med ögonen fortfarande slutna, som ett barn som inte tror att han syns, hörde han snarkanden och snusningar från minst två personer till. Han började tycka att det var ganska underhållande att försöka lista ut hur natten varit utan att använda det sinnet som ger oss mest information. Nyfikenheten tog dock överhanden. Det första han såg var Sniffe som låg rakt över fotändan i sin egen gigantiska dubbelsäng. Han kunde inte låta bli att börja skratta när han såg sin vän ligga ihopkrupen som ett litet barn.
- Vad är det som är så roligt?
Han vände sig om och såg en utav tjejerna från gårdagen. Det var inte den han trodde att han skulle vakna upp bredvid. Rent instinktivt vände han sig om åt andra hållet. Där låg hon. Han kände en välbekant känsla komma krypande. Den var inte helt obehaglig, men ändå tillräckigt skrämmande för att han skulle vara tvungen att stanna upp i tanken för att kunna mota bort den. Likt ljusets hastighet började minnesbilder från gårdagen växa fram. Kroppen skrek ut sin trötthet i stötar som nästan fick honom att tappa fattningen. Hans hjärna jobbade för högtryck med att sortera fragmenten och sätta ihop dem till en verklighet som kunde accepteras av hans eget jag. Hade han verkligen hoppat upp på det där bordet och slitit av sig skjortan samtidigt som brudarna runt omkring honom hade givit sitt bifall? Det kunde väl ändå inte varit möjligt att han hade gått fram till den där läckra programledaren och bedyrat sin kärlek till henne? När hade dom gått hem? Han kände ett starkt behov av att få vara ensam. Att få sjunka ned i sin favoritfåtölj med en stor, rykande latte och få sortera sina tankar utan några betraktare.

Känslan av att endast vara fysiskt närvarande hade varit påtaglig hela förmiddagen. Sniffe hade propsat på att dom skulle gå allesammans och dricka några ”balansöl” på närmaste ställe som serverade alkohol. Brudarna tyckte att det hade varit en strålande idé. Han hade inte heller protesterat allt för högljutt. Vetskapen om att ett par ”balansare” oundvikligen leder till minst två dagars präktigt festande, kändes just då inte speciellt avskräckande. Påsen som Sniffe hade med sig brukade räcka till minst lika många dagar. Detta ”vita guld”, som Sniffe brukade kalla det, hade blivit ett mer frekvent inslag i deras gemensamma festande.
- Nu måste vi ringa Pelle, han ska fan inte få sova längre, sa Sniffe med ett skratt.
Det som för några timmar sedan kändes som en plåga började kännas som en alldeles förträfflig lördag förmiddag i stadens solgass. Energin började komma tillbaka. Han tog en stor klunk ur sin fjärde Staropramen på fat. Han sjönk allt längre ned i stolen på uteserveringen längs Kungsgatan. Lördagsflanörerna gick och satte sig för att ta en kopp kaffe. Barnfamiljerna kom ut från Mc Donalds med den obligatoriska leksaken i händerna. Ett utav barnen sprang lite före sina föräldrar. Han sprang ifatt en annan familj. Han såg hur han gav en av leksakerna till barnet i den andra familjen utan att säga ett ord. Han sprang tillbaka till sin mamma och pappa med ett leende som kom direkt från hjärtat. Levande, strålande, han var nästan tvungen att lägga band på sig själv. Leendet spred sig till hans föräldrar och dess omgivning. Han hörde mamman berömma honom. Han ville avbryta tjejernas konversation och berätta om det han just bevittnat. Ännu en gång hade han sett något han inte lagt märke till tidigare. Detta oförfalskade tillstånd av lycka, som uppstår när man hjälper en annan människa utan att förvänta sig något i gengäld. Varför hade han inte sett det tidigare? Ännu en gång fick han känslan av att världen runt omkring honom hade förändrats. Hur kom det sig att han i de mest vardagliga, till synes banala händelserna, upptäckte livet? I bakgrunden hörde han hur Sniffe avslutade telefonsamtalet med Pelle. - Han är på gång. Ska du hem någonting emellan? Frågade Sniffe.
- Kan jag låna lite kläder av dig så kan vi ju sticka och göra oss iordning hos dig lite senare? Frågade han
- Självklart! Det har ju funkat förr! Hur ska ni göra? Frågade han tjejerna.
- Lisa bor i närheten, vi sticker hem en sväng så kan vi väl höras på luren senare.
- Bra! Jag ringer Pelle och säger att vi möts hemma hos mig, sa Sniffe
Dom drack upp sina öl och gick åt varsitt håll. Alla med den gemensamma känslan av att dem lyckats skjuta upp vardagstrisstesen ytterligare en tid. Dom skulle förmodligen kunna stanna i denna underbara, bekymmerslösa tillvaro under hela helgen.

Författare:

Publicerat

Dela: