Det sensuella rakbladet

”Nå?”, sa han. ”Ska du inte slå mig?” Morskt såg han henne i ögonen. ”Eller har du blivit feg plötsligt?” Så vände han sig om till hälften, uppförde sig som om han inte hade mer att säga. Plötsligt vände han sig mot henne igen, som om han just kom på något. Så kom slaget, utan förvarning slog hon honom med knytnäven, rakt i ansiktet. Det var sista gången.

Han var inte säker på att hon slagit så hårt som han inbillade sig. Var fortfarande inte säker. Han visste inte ens var hon var nu, eller för hur länge. Själv ville han bara bli varm igen. Alltid frös han, aldrig varm.
Ärren i armarna från då gjorde inte ont längre, men allt annat gjorde. Huvudet, halsen, till och med armarna, men inte ärren… Dessa fördömda ärr som hon hjälpt honom med. Han kunde se rakbladet framför sig. Rakbladet som gett honom strimmig armar. Fan ta dessa ärr!

Hon höll rakbladet mot läppen, som om hon tänkt skära sig i den. Hotade med att göra det om han inte gav med sig. Så han gav med sig. Såklart. Han gav alltid med sig, det var enklast så. Han gick fram till henne, sträckte ut handen, som för att rakbladet från henne. Hon sträckte fram sin hand, hon med, tog tag i hans handled och drog honom till sig. Han vände sig, som för att fly, men hennes grep var hårt och det slutade med att han stod med ryggen mot henne. Alldeles tätt intill. Han kunde känna hennes bröst i ryggen när hon plötsligt tog hans handled, förde den uppåt mot rakbladet.
”Nej”, jämrade han sig, försökte dra till sig handen. Men hon höll fast för hårt, det gick inte att komma loss och nu kunde han känna rakbladet mot handleden. Hon tryckte till lite, drog med ena hörnet längs ådrorna, följde dem som en bil följer vägen. Ännu gick de inte upp, men så tryckte hon hårdare och huden gick sönder. Han skulle alltid minnas synen av blodet som rann ner för armen. Det var första gången.

Han satt i en fåtölj, det var dag och ute sken solen. Solljuset verkade på något sätt inkräkta på den sinnestämning som han hade, verkade vilja få honom gladare, kanske rentav lycklig. Men han skulle aldrig bli lycklig, händelserna satt för långt in, han måste skära ut dem. För visst hade det fortsatt, skärandet. När första gången var över hade han känt ett lyckorus, som inte gick att hindra. Han ville inte tycka om att hon skar i hans armar. Han ville hata henne för det. Men det var omöjligt. Varje gång han bestämt sig för attt vägra kom han ihåg känslan, känslan av att vara älskad. Så han lät henne gör det igen. Och igen. Till slut hade han bestämt sig på riktigt. Blivt arg när hon försökte, puttat till henne. Det var första gången hon slog honom. Nu började den riktiga terrorn, han visste aldrig var han hade henne, och plötsligt kunde hon ge sig på honom. Slå till. Han hade gråtit mycket under den tiden, innan han hade härdat sig. Så en dag hade han vägrat, vägrat till och med när hon slog.

”Nå, ska du inte slå mig?” Det var sista gången.

Han kände på sin kind, den var fortfarande en aning öm. Åh, vad han ville hata henne för allt hon gjort! Men han kunde inte, även om hon sista gången hatat honom. Han kunde fortfarande se hatet i hennes ögon, känna slaget mot kinden. Men han saknade henne. Älskade henne fortfarande, mot allt sunt förnuft. Han suckade. Kärlek övervinner tydligen hat trots allt. Så lyfte han rakbladet och satte det mot handleden. En känsla av sensuallitet kom över honom när han drog den glänsande metallbiten mot handleden.

Skriven av: IDa