Det sista avskedet

Det sista avskedet

Havet låg stilla. Det skimrade i all världens färger när kvällssolen reflekterades i dess vatten. Svanskeppet guppade lätt i vågornas harmoniska vagga och dess klarvita segel fladdrade som en vit eld. Men det gjorde honom inte på bättre humör, ty hans älskade skulle åka till de odödligas land. Och han själv kunde inte följa med. Ty detta land fanns inte för hans skull och han skulle behöva ta farväl av sin älskade, för alltid.

Hon gick fram till honom. Den mångfärgade himmelen lyste upp hennes hår och fick det att lysa upp i det vackraste färgspel någon nånsin skådat. Hon lyfte sin hand på hans haka och lyfte upp hans ansikte. Hans svarta hår skymde de mörka ögon som hon visste fanns där och hans hårda ansikte stängde ut alla känslor. Hon lyfte bort hans hår och hon stirrade rakt på honom. Om hans ansikte dolde hans känslor så gjorde inte hans ögon det. Aldrig någonsin hade hon sett honom rädd. Inte framför någon fiende eller inför någon av de otaliga strider han utkämpat. Men nu stod han där. På den stenbelagda hamnen och hans ögon visade rädsla. En rädsla större än vad någon nånsin känt och han fällde en tår.

Då sa hon: "Jag hade inget hellre velat än att stanna kvar med dig, men jag kan inte. Denna värld har ingenting kvar för mig och om jag stannar så ruttnar jag bort."
Han svarade Inte, utan bara stod där. Hon kysste honom, och för en sekund kändes det som om all världens bekymmer försvann. Han stod kvar när hon sakta gick på det vita skeppet. En ljummen vind kom nu och träffade seglen och skeppet sköts sakta fram över vattnet.

Och där, på den stenbelagda kajen i kvällssolen, stod han och såg den enda han fortfarande höll kärt segla iväg ifrån honom. Och där står han än. Tills tiden är kommen och det även är hans tur att åka.

Författare:

Publicerat

Dela: