Det Sista Brevet

Det sista brevet.

Man brukar kunna säga den dagen den sorgen. I detta fall stämde uttrycket alldeles perfekt!
Året var 1944, kriget härjade ute i Europa och våren hade precis kommit till Washington. Jake Galvin hade nyss fyllt 20 år och firade kvällen på en av de välbesökta krogarna i kvarteren med sin gode vän Stanley. Inne i den rökfyllda lokalen satt folk fastklistrade vid radioapparaterna och tystnaden var kompakt då nyhetsuppläsaren presenterade de senaste händelserna från Europa.
Jake och Stanley placerade sig på de höga oxskinnsklädda stolarna vid bardisken och beställde varsin whiskey. De smakade på den beska drycken och Stanley bröt tystnaden.
- Har du fått nått brev ännu? frågade han och drog näven genom sitt knallröda spretiga hår och vilade sina gröna ögon på bardisken.
Jake satt ner glaset och fingrade på den militära ID-brickan som hängde runt halsen. Hans blick avslöjade bara en enorm besvikelse.
– Nä, de har ja inte. Inte än i alla fall. Svarade han, tog en klunk ur glaset och grimaserade.
– Nä, inte jag heller. Men jag önskar att det kommer snart! Man gör fan ingen nytta här hemma, sa Stanley
Jake nickade instämmande och fortsatte att fingra med ID brickan som hängde runt hans hals och plattade till de svarta lockarna som krökte sig i nacken.
Klockan vid dörren plingade till och Stanley vände huvudet mot ingången. Han knuffade till Jake med armbågen och nickade åt dörrens håll, Jake vred på huvudet. Dörren täcktes upp av två tjejer i en ålder av strax under tjugo. Den ena var lite längre än den andra och Jake antog att de var en äldre syster eller kusin. Hon var brunett med håret uppsatt i en flätad knut i nacken. De blåa ögonen ramades in av nattsvarta ögonfransar, tänderna var gnistrande vita och ramades in av rödmålade läppar. Hon var klädd i det senaste modet; en blå knälång klänning med ¾ skurna ärmar, vita blommor gav mönster i tyget och ett skärp i midjan som markerade hennes smala form. Den andra lite kortare tjejen, hade askblont hår, lockat i senaste trenden, klarblåa ögon som skvallrade om en jordnära kvinna och läpparna lysta röda från den fräkniga hyn. Hennes kropp pryddes av en klänning i knälång modell med svarta snirkliga blommor som bas och ett svart skärp som drog ihop midjan i en getingmodell.
Jake intresserade sig inte så mycket för den cendréfärgade tjejen utan tankarna upptogs av brunetten.
- Jake?
Stanley vevade med handen framför Jakes ögon som i sin tur vände sig mot Stanley.
- Ja, Stan, Vad är det? Svarade han och flinade brett.
- Har du käkat blängsylta med tittsås eller?
Stanley skrattade över sina ord och drack ur de sista ur whiskeyglaset, placerade den med en dunk på bordet. Han klev av den höga barstolen och gick vidare mot toaletterna.
I samma stund som Stanley lämnat baren klev tjejen med de vackra ögonen fram till Jake och frågade om platsen bredvid honom var ledig.
- Mmm, var allt han fick fram.
- Okej, men då tar jag den platsen! Svarade hon och lade till ett klingande skratt.
Hon placerade sig på den höga stolen och hennes väninna satte sig på stolen bredvid, de beställde en varsin Martini och brunetten vände sig mot Jake.
- Så, hur kommer det sig att du inte är ute i kriget än? Frågade hon.
- Jag, har inte fått något brev än, Svarade han artigt och log.
- Nä, tänkte väl de, det finns ju inte så många män kvar här nu som är så unga som dig och din vän. Alla har farit ut i kriget som sagt. Men vänta ska du se, brevet kommer nog snart!
Hon smakade på sin drink och lade till:
- Om det är något att sukta efter vill säga!
Jake mumlade bara tillbaka något om att Jo de är det nog de, tog upp sitt eget glas och drack ur. Han kollade på tjejen med de klarblåa ögonen från sidan, ”Gud så vacker hon är” tänkte han, ”Jag måste få veta hennes namn!”
Han harklade sig och sade:
– Ursäkta mig, säg mig, vart kommer ni ifrån? För jag hör att er dialekt inte är härifrån och era ögon skulle jag aldrig glömma.
Hans charmerande replik träffade precis där den skulle, hon ställde ner sitt Martiniglas på den ekfärgade bardisken och kunde inte dölja att hon rodnade.
- Man tackar för komplimangen, och Nej jag är inte härifrån, jag kommer från Michigan och är här för att hälsa på min kusin. Svarade hon och blinkade med de svarta ögonfransarna och presenterade Jake för hennes kusin.
En närmare presentation utbyttes mellan Jenny och Jake innan han fortsatte.
- Och ditt namn är? Frågade han brunetten.
- Amelia, Amelia Wellington, svarade hon och räckte fram en vit handskklädd hand.
- Så, Amelia, får man bjuda upp till en dans?
- Javisst, men kan man få erat namn först?
- Åh, förlåt mig, svarade han. Mitt namn är Jake, Jake Galvin.
Amelia gav väskan till Jenny och tog ett lätt tag om Jakes arm, han ledde henne ut på dansgolvet. Nyhetsrapporterna var slut sedan länge och golvet var fylld med människor, som för en stund försökte glömma den dystra vardagen och dansa lite Swing. När Jake fått tag om Amelias midja såg han i ögonvrån att Stanley gjort Jenny sällskap vid baren och av någon anledning gladde det honom.
De dansade till den 4/4 taktiga musiken och när grammofonskivan var slut, återvände de till baren. Han kollade på Amelia som var lite lätt rödblommig på kinderna och erbjöd henne en drink från baren.

Det dröjde inte länge för än Amelia och Jake officiellt blev ett par. Jake hade nästan glömt bort kriget och allt som skulle tillkomma med det då han en dag fann brevet i posten, Jake öppnade det bruna kuvertet med den militära symbolen och förstod direkt vad saken handla om. Brevet avslöjade att han skulle lyda under Eric Ridgeway, i 50:e divisionen som var belägna i staden Salerno, i södra Italien. Den sista kvällen tillsammans spenderade de uppe på ett berg vid stadens utkant. De satt på en gammal parkbänk och studerade den stjärnklara himlen då
Jake bröt tystnaden och vände sig mot Amelia:
- Du, jag vill att du ska veta att jag älskar dig, och jag vill för alltid leva med dig Amelia, men eftersom vi inte vet med säkerhet hur länge jag blir ute i Europa och vad framtiden har i beredskap kan jag inte gifta mig med dig, hur mycket jag än skulle vilja!
Han kollade på Amelias blanka ögon och fortsatte:
- Och dessutom är tiden för knapp, vi hinner inte eftersom jag reser med tåg redan ikväll! Men…
Han fumlade i fickan och drog upp ett litet snöre som han band runt Amelias ringfinger på vänster hand.
- Vill du bära detta snöre som ring tills jag återvänder från kriget och kan göra dig till hustru? Frågade Jake.
- Självklart! Men det kommer att bli så ensamt utan dig här, svarade hon och gråten låg som ett tjockt täcke i hennes hals.
Jake funderade ett tag och kollade upp i skyn, han pekade mot en av stjärnorna som lyste starkast och sade att den stjärnan var deras mötesplats, där vid den stjärnan kunde de talas vid oavsett plats och tid.
- Men vi får väl brevväxla också, lade han till då han sänkte armen.
- Joo, de är klart, svarade Amelia.

Tåget skakade fram över de utsträckta vidderna i Italien. Jake skakades fram och tillbaka i en orolig sömn, drömmen blev alldeles för verklig och han vaknade upp med ett ryck. Till sin lycka fann han att Stan sov lugnt på andra sidan bordet, hans frågor om han varit vaken hade varit alldeles för jobbiga. Han satte sig upp, tände lampan vid tågfönstret och tog ner sin väska från hyllan. I ett av sidofacken fann han det han letade efter, han började genast skriva på det bruna brevpappret. Tre dagar hade gått sedan han lämnade den trygga tillvaron i Washington, hela tre dagar hade gått sedan han sist såg Amelia. Tre dagar av oerhörd saknad och längtan efter att åter se och träffa henne!
Han vek ihop brevet efter ett långt meddelande och lade ner det i kuvertet.
Stan rörde på sig och vaknade till, såg sömndrucket på Jake och bad om något att äta på.
De delade på en välfylld korg med mat från hemmet och samtalade lågt om vad som väntade dem.
Tågvisslan tjöt till och vagnarna gnisslade högt då loket började bromsa in på perrongen i Salerno, Jake och Stan tog sina persedelpåsar och gick ut på perrongen. Den varma aprilluften i södra Italien slog emot dem medan de visade upp sina papper för mannen i luckan och gick vidare mot utgångarna. Där utanför stod en grupp män i knappt 30 års ålder och väntade på de kamouflerade jeeparna som nalkades borta i horisonten. Jake kände igen hälften av männen som stod i gruppen; där fanns Joshua Rodriguez med sitt nonchalanta utseende och svarta hår snaggat till skallbasen, Mike Harver med sina tjocka glasögon vilandes på näsbenet, Kevin McGordon med sin muskulösa överkropp och askblonda frisyr. Anledningen till att Jake kände till dessa män var att han gått i samma klass som dem i minst fem år.
- Som ni nog redan vet kommer detta inte bli en dans på rosor! Röt amiralen som mött dem på tågstationen. Ni kommer inte att få en stund av ro förrän detta helveteskrig är över.
Mer hann amiralen inte säga förrän bilarna stannade framför dem och slängde ut kaskader av avgaser i mörka moln. De blev beordrade att kliva i jeeparna och hålla sig stadigt fast i kanterna, man ville ju inte förlora en soldat efter vägen. Jake och Stan hamnade i samma bil som skakandes gasade fram över vägen. Det dröjde inte länge förrän de var framme vid lägret. Överallt möttes de av soldater, antingen skadade eller smutsiga, som hälsade med en nick åt de nykomna. De gick till sitt tält som låg närmast den lilla skogen som lägret var placerat vid.

Amelia satt på Dino´s Café och läste igenom brevet från Jake, tårarna brände i ögonen då hon lät dem löpa över bokstäverna som Jake skrivit ner.
Kära Amelia 15 April, 1944

Jag har precis anlänt till lägret. Det är inte så farligt som jag först förväntat mig.
Jag och Stan får dela tält, vilket jag är mycket tacksam för. Stan bad mig framlägga
att han önskar att du sänder hälsningar till Jenny ifrån honom…
Jag kan inte skriva så mycket mer, men hoppas att få svar av dig snart!
Älskar dig för alltid
Din Jake


Amelia lyfte med möda upp kaffet som stod bredvid henne och förde den syrenfärgade koppen mot munnen samtidigt som hon fortsatte att läsa om de saker hennes älskade Jake hade varit med om.

Regnet stod som spön i backen på morgonen den 30 april i Salerno, Jake satt vid bordet i matsalen och drack utspätt kaffe ur en mugg och läste en gammal tidning från 15 december, 1942. Han bläddrade genom sista delen i tidningen och såg upp då tältfliken veks åt sidan.
- Jake Galvin? Sade mannen som stigit in. Han bar en mörkblå uniform med ett diskret postmärke broderat på bröstet.
- Ja, svarade Jake och reste sig upp, han drog fingrarna tankspritt genom det kolsvarta ruffsiga håret och fortsatte ner mot skägget som han nu slarvigt låtit växa ut.
- Brev från Washington, USA. Daterat den 15 april 1944. fortsatte mannen och räckte fram brevet till Jake som bokstavligen slet det ur handen på brevbäraren.
Han tackade mannen, slängde sig ner på den rangliga bänken och öppnade brevet med ett ryck. Ögonen flackade fram och tillbaka då han läste brevet från Amelia. Någonstans i bakgrunden hörde han att en av amiralerna skrek ut order om att de i 50 divisionen skulle stå redo för marsch mot staden Vietri Sul Mare inom femton minuter. Jake stoppade undan brevet innan för det före detta vita linnet som nu var fyllt med fläckar i alla kulörer och klev utanför den gröna tältduken.

Det var en strålande eftermiddag den 27 maj i Washington, Amelia stod utanför Johnsons´ handelsbod och kollade på de få saker som skyltfönstret visade. Hon fumlade efter klockan som satt på armen, den visade fem över tre. Amelia spejade längs gatan mot hamnen som låg fem kvarter bort. Posten skulle ha kommit för fem minuter sedan och alla hennes nerver var på helspänn. När så brevbärarens rostiga cykel skymtade tre kvarter bort kunde hon inte hålla sig längre och rusade bort för att möta honom.
- Något brev till Amelia Wellington? Frågade hon med andan i halsen.
- Hm, om damen kan vänta några sekunder till så, svarade mannen lite surt.
Han klev av den gamla cykeln och rotade runt i den bruna påsen han burit på ryggen, efter ett tag räckte han upp ett brev till Amelia som slet det ur handen på honom.
Med både gråt och andan i halsen öppnade hon brevet och läste följande:

Kära Amelia
Vi är inte längre belägna i staden Salerno, utan har givit oss av mot Vietri Sul Mare där vi befriat staden och dess invånare från Tyskarna. Jag kommer nu inte kunna meddela mig till dig än på ett tag…
Älskar dig för alltid Din Jake

Amelia började sorgset vandra tillbaka till Johnsons´ affär där hon skulle handla de få saker som behövdes till hemmet. Att svara på brevet tycktes för henne inte nödvändigt, men hon köpte dock frimärken om tillfället skulle komma snart.

Jake torkade bort leran från pannan med baksidan av handen, en strimma blod ersatte det leriga strecket och han rynkade ihop pannan ännu mer. Stan satt på andra sidan om honom och sov lutandes mot den stora eken. Jake kollade ut över det forna vackra landskapet, ”Bedrövligt att ett krig måste pågå här” tänkte han och minnena från dagen sköljde över honom som en kall dusch. Synerna av blodiga kroppar och döda män blev för mycket för Jake. Han rusade ner mot ån som rann nedanför, upp kom den lilla bit mat han ätit i gryningen. Han torkade sig med handen och sköljde ur munnen med det grumliga vattnet och gick tillbaka upp mot eken. Långt i fjärran hörde han det välkända ljudet av bandvagnar som
sakta rullade fram. En amiral skrek åt männen att nassarna var på väg tillbaka med förstärkning och han tänkte ”Tar aldrig helvetet slut någon gång”?

Amelia satt hemma vid köksbordet och fingrade med snöret sunt hennes finger, tårarna rann i stilla strålar. Brevet med den amerikanska regeringens symbol låg öppnat och slängt framför henne på köksbordet. Åter läste hon de få rader som stod på det benfärgade pappret.

Kära Ms Amelia.
Det är med stor sorg vi måste medge att Jake Maurice Galvin försvunnit i strid och inte kan återfinnas någonstans. Vi återkommer dock med nyheter om vi finner honom.

Hon skrynklade ihop brevet och slängde in det i den öppna brasan som brann, bokstäverna försvann snabbt bland de gula och röda lågorna.

Jake irrade omkring i skogen, mörkret slöt sig omkring honom medan han snubblandes tog sig fram över den vildvuxna skogen. Detta var farlig mark, det visste han. Vem som helst skulle kunna ha möjligheten till att döda honom här, och att han var ensam gjorde inte saken bättre. Han kollade upp mot den stjärnklara himlen och mindes den dagen han blivit tvungen att lämna Amelia. Tårarna brände i ögonen men han blinkade bort dem, ”Bli inte sentimental nu”, tänkte han. Det knakade till i buskarna på höger sida om honom. Rent instinktivt vända han sig om och riktade gevärsmynningen mot buskarna. Ett skott small av…

Amelia satt ute på den stora terrassen med brevet i knäet, än hade hon inte vågat sig på att öppna de vadderade kuvertet. Modet tog över och hon öppnade försiktigt det bruna omslaget, ut föll en liten metallbit, utan att kolla närmare på den tog hon ut det bifogade pappersarket och läste:

Kära Ms Amelia
Vi måste härmed medge att er Jake Maurice Galvin hittats död.
Som bevis på detta har vi skickat med ID-brickan.
Kroppen kommer snart att skickas tillbaka…
Vi beklagar sorgen!


Det var den 17 juli 1944, Amelia stod vid den snövita kistan och såg på när den amerikanska flaggan försiktigt veks ihop. Tårarna längtade efter att få falla fritt nerför kinderna, men hon tvingade dem tillbaka, hon hade gråtit tillräckligt. Försiktigt lirkade hon av det bruna snöret från sitt ringfinger och lade ner det i en liten ask. En av männen tog emot det och placerade det på den vita kistan. Amelia tog emot den hopvikta flaggan, såg ut över de gröna vidderna, de blomstrande rosorna och den klarblåa himlen. Tog tag i Jennys hand och klämde försiktigt till. Tyst viskade hon ner mot kistan som sänktes ner i den mörka jorden:
”Vi ses bland stjärnorna, på vår mötesplats.”

Författare:

Publicerat

Dela: