Det som blev

kapittel 1


Evangeline lutade huvudet tillbaka upp mot den stjärnklara himlen. Hästen leder henne säkert över stigen bredvid ån. hon vågar sig inte ut på vägen. hon ska ta sig till den lilla byn hennes pappa brukade ta henne till när hon va liten, där finns det ett litet torg. om hon minns rätt ligger den ungefär 3 kilometer bortom skogen. hon måste införskaffa några saker om hon ska klara sig hela vägen till London. solen börjar gå upp bakom trädtopparna hon ser den lilla byn vakna till liv. hon ställer hästen vid ån där det växte friskt grönt gräs. väl inne i torget kände hon lukten av nybakat bröd. hon köpte en limpa och stoppade ner den i väskan hon hade med sig. efter några andra inköp begav hon sig mot skogskanten där hästen vilade. hon gav hästen några äpplen och morötter. själv åt hon en bit av brödet hon köpt. det är långt kvar till London, mins 2 dagars ridning. hon satte upp på hästen och red söderut. för varje steg kom hon längre bort från hennes hem. tårarna rann ner för hennes kinder, hon brydde sig inte. hon red ensam på vägen. tankarna rusade genom Evangelines huvud, hon hade inte hört något om hennes familj på torget, hon antog att ingen hade fått reda på det än. Efter flera timmar på hästryggen såg hon äntligen ett litet värdshus. hon ställde hästen i stallet och klev in i stugan. folk satt och åt och drack, hon hyrde ett rum för natten tillsammans med ett bad och ett mål mat. hon somnade nästan genast när hennes huvud mötte kudden.


kapittel 2

London va stort, illaluktande och fullt av människor. hon tog sig till hamnen och fick veta att nästa skepp skulle avgå dagen efter tidigt på morgonen. hon sålde hästen och hyrde ett rum på värdshuset vid hamnen. under natten drömde hon om den dagen hon lärde sig simma. hennes bror hade alltid uppmanat henne till att vara sig själv och strunta i att mor tyckte det va opassande för en dam att bada i sjöar. han var den som lärde henne rida barbacka genom vildvuxna skogar och att jaga, även fast hon inte var så bra på det. han lärde henne allt om växterna och vilka bär man kunde äta och vilka som kunde läka sår. allt sånt som inte en dam skulle kunna.

solen hade knappt hunnit titta upp över staden innan Evangeline letade upp skeppet som skulle föra henne till säkerheten i Frankrike. hon frågade efter kapten på skeppet och fram kom en ruskig man, han vinglade fram och hade knappt några tänder kvar i munnen. han tittade hungrigt på henne, granskade henne från topp till tå.
” är du på rymmen flicka?”. hans röst va ljus och risig. och hans andedräkt var den värsta lukten hon någonsin känt.
” Nej sir. jag vill ta mig till min moster”. jag kan betala för mig.” hon höll fram en skinnpåse med några mynt i. kaptenen öppnade åsen och vägde innehållet. han sneglade över på en äldre man och mötte hans blick.
” Namnet är kapten Daniels. välkommen ombord miss” han bugade lätt och tog hennes hand. han ledde henne fort mot en liten dörr som hon antog skulle leda ner till hytterna. när han öppnade möttes hon av tunnor och säckar, hon kollade frågande på kapten Daniels. ”Välkommen till din nya hytt” med ett ryck kastades hon in i förrådet, dörren låstes och skratt hördes utanför. hur kunde hon varit så dum?. nu var hon fast här inne, ingen aning om vad som ska hända henne. hon ställde sig upp och tog en titt omkring sig. det va mörkt, det ända som fans va en liten lykta och tändstickor. hon tände lyktan och höll upp den. rummet va litet, hon kollade på några av tunnorna, det va mestadels krut.

de skulle anlända i Frankrike innan natten. men skeppet fortsatte. en stor man kom in med lite bröd, vin och någon som liknade sulan på en herrsko. dagen efter öppnades dörren till det lilla rummet. Evangeline blev bländad av det plötsliga ljuset. i öppningen stod samma stora man som kvällen innan, han tog tag i armen på Evangeline och drog henne över golvet på skeppet, hon ville protestera med rädslan hindrade orden från höras. dem stannade framför kapten Daniels som flinade mot henne.
”Ursäkta för den lite bryska behandlingen, de flesta tycker inte att kvinnor hör hemma på ett skepp, bringar otur.” hans tandlösa flin fick henne att rysa.
”är vi framme i London kapten? ” Evangelines röst var skakig och det hördes att hon var på gränsen till att börja gråta. kaptenen började skratta, ” London? var har du fått det ifrån flicka?” Evangeline stirrade förvånat på honom, ” Jag fick information om att detta skeppet skulle till London, jag var där kvällen innan. ” kaptenen flinade och skrattade hest. ”Du har fått fel information, vi är i Georgia” han slog ut mad armarna, Evangeline stirrade ut över landskapet runtomkring henne. tårarna rann ner från hennes kinder. hon hade lagt mestadels av pengarna på denna resan, det skulle inte räcka till en till. hur skulle hon ta sig till London härifrån? hennes tankar avbröts av kaptenens arm rund hennes axlar, ” nu får du ursäkta mig flicka, jag har viktiga affärer att ta hand om” han följde henne till plankan som ledde till hamnen. hon balanserade över den till fast land. tankarna for genom hennes huvud, vad skulle hon ta sig till?





kapittel 3

Evangeline gick genom stan, ingen aning om vart hon va påväg, ingen aning om hur hon ska ta sig till London, om det näs var möjligt. hon letade upp ett posthus, hon skrev ett brev till moster Margret. detta brevet var hennes sista hopp, hon skrev om vad som hade hänt, att hon va desperat för hennes hjälp och vart hon befann sig. när hon hade postat brevet begav hon sig ut ur stan, hon behövde rensa tankarna. hon gick på en väg mot skogen. luften va friskare här. hon satte sig på en sten och åt av maten hon hade kvar i väskan, det sista av den. hon räknade pengarna som fanns kvar, det skulle räcka till ungefär 3 dagar på ett värdshus, men hon skulle inte hinna få ett brev tillbaks från sin moster på den korta tiden. det skulle ta minst 10 dagar. Hon kunde inte tänka klart. hon saknade sin familj, bilder av dem for bakom ögonen på henne, tårarna började rinna igen. tanken på mannen som gjorde detta mot henne satte skräck i henne. alla minnen gav henne huvudvärk, hon la sig ner i gräset och blundade.

Evangelines ögon öppnades hastigt när hon hörde ljudet av hovar närma sig, det hade blivit mörkt. hon hade somnat. hon ställde sig upp och såg 3 män på hästar närma sig, hon kunde inte hjälpa att bli rädd.
En utav dem var väldigt gammal, han hade et stort buskigt skägg som täckte det mesta av hans ansikte. den andra mannen var mer en pojke, han kan inte ha varit mer än hon själv, runt 17 kanske. mannen längst fram var lång och spinkig, han hoppade av hästen och gick mot henne
” Är du vilse frun?” frågade han och log brett. han greppade snabbt tag i hennes arm och höll fast henne.
hon skrek åt honom att släppa henne och försökte ta sig loss men hon hade ingen chans mot honom. han måste ha varit dubbel så stor som henne. de andra 2 männen skrattade, männen som höll i henne slog henne över ansiktet, så hårt att hon svimmade. när hon vaknade upp låg hon på marken vid en eld, de tre männen satt runt elden och pratade högljutt. hennes händer var fastbundna, Mannen som hade hållit fast henne såg att hon hade vaknat och kollade på henne. i ljuset från elden kunde hon se hans ansikte mer tydligt, han hade ett smalt ansikte med en kantig haka och små stirrande ögon. de andra 2 männen hade märkt henne nu, alla tre stirrade på henne. hon vågade inte göra ett ljud. hon satt där, paralyserad. medan tankarna på vad de kommer göra mot henne fyllde henne med skräck. ” du kommer göra mig rik, med ett sånt ansikte skulle män betala vad som helst för.” sa den smala mannen.
Evangeline tog modet till sig, ”Vad vill ni mig? släpp loss mig!” männen skrattade åt henne. ” du ska säljas på marknaden, om du inte håller käft nu så klappar jag till dig igen”. orden fick henne att minnas smärtan som brände över hennes vänstra kind. efter det vågade hon inte säga något mer. när alla tre hade somnat låg hon vaken och tänka ut ett sätt att fly. Hon måste fly.



kapittel 4

Evangeline hade inte sovit alls den natten, de hade bundit fast henne vid ett träd och hur hon än försökte kom hon inte loss. när männen vaknade slösades ingen tid, de satte sig på hästarna direkt, Evangeline sattes framför den största av dem, hon visste att hon inte kunde fly därifrån, hon kan inte springa ifrån en häst, förhoppningsvis skulle dem stanna en natt till. hennes förhoppningar krossades när pojken som red längst fram ropade att han kunde se lägret.

de red in i en tjock folkmassa. överallt var det tält med mat, tyger, smycken och massa annat krams, människorna såg annorlunda ut, det var klädda i pälsar och många av dem var mörka, hennes bror hade berättat om dem, de var indianer. Han hade berättat om vildarna som levde i tält i skogen och trodde på andar istället för Gud .De gick av hästarna och ledde henne till en scen där andra människor stod och väntade i en kö. hon tilldelades ett nummer som sedan skrevs ner på ett papper. de satte sig vid ett tält där männen åt och drack. Evangeline fick ingenting. när det började skymma gick de tillbaks till scenen, Hon kunde knappt stå upp själv, den ena mannen fick hålls henne uppe. Det var en budgivning, på människor. vad var detta för barbarer? hon var utmattad och hungrig, hon hade ingen ork att streta emot. hon såg inte heller någon anledning till det, hur skulle hon fly mitt bland alla människor? när det var hennes tur skrek budgivaren, ” här mina herrar ser ni en vackra oskuld från England……” hon orkade inte lyssna, hon kände att hon skulle svimma när som helst. männen började skrika ut siffror, klubban slogs i bordet och hon drogs ner från scenen. Hon kunde inte stå själv, hon föll ihop, redo att slå i marken när ett par starka händer bar upp henne i sin famn, sen slocknade allt.



kapittel 5

När Evangeline öppnade ögonen greps hon av panik. vart var hon? Hon stirrade runt om sig, hon var i ett tält. Evangeline försökte minnas vad som hade hänt, det sista hon mindes vad att hon föll ihop, var det mannen som hade hindrat henne från att falla till marken som hade tagit henne till tältet? Hon satte sig upp och till sin förvåning insåg hon att hon va helt naken. vad hade han gjort med henne medan hon var medvetslös? Tårar fyllde hennes ögon, i samma stund kom en ung kvinna in i tältet, hon hade långt svart hår som hängde i en fläta, hon mötte Evangelines blick och gav henne ett lugnande leende. i sina händer höll hon en simpel men elegant klänning, hon la klänningen på sängen och gick sedan ut. Evangeline tog på sig klänningen men väntade med att gå ut, hon behövde samla tankarna, hon hade inte sett ansiktet på personen som hade köpt henne. ”köpt henne”, orden ekade i huvudet. Hon var en ägodel, hon tillhörde inte längre sig själv. hennes tankar avbröts av hennes mage som skrek efter föda. hon kikade ut genom tältöppningen, det satt 4 män runt en lägereld, de åt och pratade sinsemellan, kvinnan som hade gett henne klänningen satt bredvid en av männen, hon skrattade med dem vilket fick dem att se mindre skrämmande ut. En av männen satt med ryggen emot, han hade mörkt hår nästan ner till axlarna i en låg tofs, brädan axlar och smal midja. Han vände sig om som om han kunde känna hennes blick i nacken, hon stack snabbt tillbaka huvudet och satte sig på pälsarna som låg på marken, men han hade redan sett henne, han gick in i tältet och granskade henne, han hade lite skäggstubb och ett stiligt ansikte, inte alls skrämmande. hans mörka ögon väckte en pirrande känsla i Evangeline.
”Du ser ut att må bättre nu,” han satte sig bredvid henne och gav henne en bit bröd, torkat kött och ett glas vin. Hon tvekade en aning innan hon tog emot det men hennes mage påminde henne om hur hungrig hon var. Medan hon åt fortsatte mannen prata, ”Jag heter Cedrick Adler, du behöver inte vara rädd för mig, allt jag vill är att betala tillbaka skulden.”
Evangeline förstod ingenting, hon stirrade blankt på honom. Hans röst var mörk och aningen raspig, när han såg hur hon tittade på honom fortsatte han. ” Du kanske inte kommer ihåg mig, din far hade sett mig på vägen och tog hem mig för att sköta om mina skador. Jag kände igen dig trots all smuts i ditt ansikte, och var tvungen att se till att du togs hand om på samma sätt som din familj tog hand om mig.” Evangeline mindes visst. Han hade varit illa till hälsan och gick knappt att känna igen, men hon minns.
” Vem var kvinnan som gav mig klänningen?” fick hon ur sig när hon hade svalt brödet.
” Det är min brors fru. Jag bad henne ta hand om dig, hon har tvättat dig och införskaffat nya kläder då dina gamla var trasiga.
Han reste på sig och höll ut handen mot henne, ” Vill du ha varm mat får du komma med ut.” Han vände sig om och gick ut igen, han hade inte varit arg, bara kall. hon följde honom ut och möttes av varma leenden från alla runt elden. Hon satt tyst medan Cedrick presenterade henne för dem. ” Gamlingen med skägget är Dougall, han är blind men ser mer än du tror. Flintisen bredvid dig är Lori, min kompanjon till döden.” Cedrick klappade honom på axeln, ”pojkspolingen mitt emot dig är Evan, han ska tillbaka till sin familj. och du har redan träffat Miakoda, min avlidna brors fru. Evangeline stirrade på kvinnan, sorg fyllde hennes ögon men hon log ändå mot henne, Cedrick hade inte sagt ett ord till henne efter det, mörkret föll fort och hon skulle sova tillsammans med Miakoda, hon var vänlig och berättade om hur Cedrick tog hand om henne efter hennes man dog i en attack från soldater. Han hade förälskat sig i Miakoda och välkomnats till hennes by. Han stred för folket han levde med, och för kvinnan han älskat. Evangeline sov tungt den kvällen, ljudet av Miakodas andetag var lugnande och hon kände sig säker.



Kapittel 6
” Jag reser till Nebraska för att sälja pälsar, du är fri att gå när du vill. Ingen behöver veta om att du såldes till mig.” Cedricks ord var svåra att koncentrera sig på så tidigt på morgonen, Han hade inte näs hälsat på henne när hon satte sig vid elden. Han stirrade på henne när hon va tyst, ” Har du någonstans att ta vägen? hur hamnade du på marknaden?” Evangeline tänkte över sina alternativ, hon kunde berätta sanningen och hoppas på att han skulle skydda henne och ta henne till Frankrike, men vad skulle han dra för nytta ur det? Hon kunde oxå välja att gå därifrån och klara sig på egen hand, men då skulle hon aldrig komma till sin moster, om ens överleva. ” Jag har inget och ingen att komma hem till.” Hennes ord var tunga och svåra att få ur sig, ” Mitt ända hopp är att ta mig till Frankrike.”
Han svalde en klunk av sitt kaffe. ” Enligt alla landets lagar är du gift med mig,då jag köpte dig” Evangelines huvud for upp och hennes panikslagna ögon mötte hans djupa ögon, ” Oroa dig inte jag har inte för avsikt att ta dig som min fru, som jag sa, jag vill bara betala tillbaka skulden.” Evangeline försökte processar det faktum att hon var gift. ” Du följer med mig till Nebraska, efter det hittar vi en passande make och ingen behöver veta om våran historia.” Med dem orden ställde han sig upp och gick iväg. Evangeline satt ensam kvar vid elden och grubblade, hur kunde allt gå så fel? Hon reste sig upp och rusade hot Cedrick och ställde sig framför honom ” Jag kommer inte gifta mig och du har ingen rätt att ta beslut åt mig!” Cedrick reste ett ögonbryn och svarade lugnt ” Det är inget att diskutera, du är under mitt beskydd och det är så här det blir.” Återigen gick han ifrån henne, och återigen stod hon ensam kvar.

Lori och Miakoda hade tagit med henne in till marknaden för att köpa lite nödvändigheter inför resan, Evangeline kunde inte annat än följa med Cedrick, hur skulle hon annars klara sig? Väl tillbaks på lägret var allt packat och klart, hästarna stod redo och Evan satt redan på hästen. Medan Lori och Miakoda satte sig på sina hästar lyfte Cedrick upp henne på en brun stor häst som han själv sedan satte sig på. Hans ena hand var på hennes midja, även under tyget från klänningen kände hon hur han värmde henne, hans varma andetag bakom henne fick håret i nacken att resa sig. De red i flera timmar, De följde en väg längst terrängen, Evangeline var på väg att somna när Cedrick äntligen stannade hästen. Alla klev ner och gick mot Miadoka, de tog farväl men sa att de snart skulle synas igen. efter att alla sagt hejdå gick hon mot Evangeline. Hon kramade om henne och önskade henne lycka till, sedan satte hon sig på hästen och red iväg. Evangeline stirrade efter henne. den ända personen som fick henne att känna sig säker lämnade henne, ”vart ska hon?” frågade hon när Cedrick satte sig bakom henne på hästen. ” Hon ska till sin by för att vara med sin familj.” Det fick Evangeline at tänka på sin egna familj, dem hon aldrig mer skulle få se.

Kvällen kom och den lilla gruppen stannade för natten vid en sjö. Där kunde dem få vatten och fånga en hare till middag. Lori gjorde en hargryta och Evan och Cedrick satte upp tälten. Evangeline satt tyst bredvid Lori och accepterade honom med redskap och att smaksätta. När tälten var uppsatta satte de sig för att äta, stämningen var inte lika munter som när Miakoda var här, hon antog att dem saknade henne lika mycket som Evangeline gjorde. Efter att ha hjälp Evan skrubba efter maten gick hon för att sova i tältet hennes väska var i. hon la sig under pälsarna och lät sömnen ta över. Men när hon hade slutit ögonen hörde hon hur någon gick in i tältet, Cedrick klev in och satte sig på pälsarna, han började klä av sig skorna, Evangeline var chockad, hon satte sig upp, skulle han sova här med henne? När han såg hennes blick vände han sig mot henne ” du trodde väl inte att jag skulle sova under stjärnorna för att du skulle få sova ensam?” Med dem orden sagda la han sig ner. Hjärtat slog hårt i bröstet på Evangeline, ” Sluta oroa dig Evy, jag ska inte röra dig.” Evy, Var det hans smeknamn på henne? Hon la sig ner och försökte att inte röra honom, Hon sov dåligt den natten, vetskapen om att det ligger en man bredvid henne gjorde henne orolig. När morgonen kom åt det frukost i tystnad, dem ända som pratade var Evan och Lori. Sedan fortsatte dagen som dagen innan. Det var inte den mest spännande resan hon gjort. Men hon hade inte mycket till val, hon hade åtminstone Loris historier om vilda odjur och vackra jungfrur.


Kapittel 7

Natten var kall och Evangeline skakade under pälsarna. Hon försökte vara tyst så hon inte väckte Cedrick som låg en bit ifrån henne. Hon slöt ögonen och försökte sova, känslan av Cedricks starka arm runt hennes midja och hans lår över hennes fick henne att gripas av panik, han sa att han inte skulle röra henne. ” Släpp mig! släpp mig sa jag!” Evangeline försökte ta sig loss ur hans grepp men det var lönlöst, ” ingen av oss kommer få sova om du fortsätter huttra på det sättet. Låt mig värma dig. jag kommer inte släppa dig tills du slappnar av.” Evangeline lät sakta musklerna vila och ta emot hans värme. ” Såja, lägg dig med ryggen mot mitt bröst.” Hon gjorde som han sa och mycket riktigt blev hon varmare. Hon fick till och med en god natt sömn. Morgonen därpå vaknade hon ensam, Hon klädde sig och satte sig vid elden för att äta frukost. Lori hade bakat färska bröd och lämnat lite varmt kaffe. Ingen syntes till vid lägret. Cedricks gevär var borta så hon antog att de hade gått och jagat, men två hästarna var också borta, varför skulle dem ta med en hästar på jakt? Evangeline hoppade till av ett högt ljud, det lät som om någon sköt. Hon tappade muggen med kaffe och sprang åt hållet hjon hört ljudet. Hon stannade tvärt när hon möttes av Lori som red med Evan framför sig.
-Han blev skjuten i magen. du måste hjälpa honom Evy.
Loris ansikte var bekymrat och när han lade Evan på pälsarna i tältet och såg blodet som färgade hans skjorta rött kunde man se en tår i ögat på honom.
-Tror du att du kan hjälpa honom Evy?
-Jag ska göra mitt bästa. hämta en flaska rom och rena trasor.
Medans Lori rusade iväg tog Evy fram sin ask med sådant som skulle behövas i en sån här situation. Evan hade tur, det var inget dödligt sår. När hon hade tvättat och sytt ihop såret gick hon ut för att se om någon av de andra hade blivit skadade. Hon blev nervös när hon såg att Lori satt ensam vid elden.
Vart är Cedrick?
Lori såg på henne med en bekymrad blick.
Cedrick vaknade av att hästarna var oroliga och förde väsen av sig, så han sprang ut för att se vad som var fel.
Han pausade en kort stund för att sedan fortsätta.

Evan hade lämnat lägret och gått mot skogen, när Cedrick såg hans spår tog han en häst så fort han kunde och red efter. När jag hörde honom rida iväg tog jag själv en häst försökte komma ikapp, men jag är inte lika säker på att rida omsadlat som Ced. Strax efter jag hörde skottet såg jag Evan på marken, 5 soldater hade sett honom och avfyrat ett skott mot honom, Jävla svin! Dem tog hästen och red därifrån. jag Skyndade mig hit så fort jag kunde.

Tårar fyllde hans ögon igen. Evangeline la en hand på hans axel.
Såg du Cedrick?


Lori torkade ögonen och tog ett djupt andetag innan han fortsatte berätta.
Nej, jag var så fokuserad så jag såg varken Ced eller spår av någon häst.

Efter att Lori hade pratat några ord med Evan gav han sig av för att hitta Cedrick. under tiden lagade Evangeline middag och gav lite buljong till Evan. När mörkret föll hörde hon skratt från skuggan i skogen. Hon tog en kniv som hon hade använt till att tillreda maten och höll den mot gestalterna som kom mot henne. Hon ville vara förberedd att försvara sig själv. Allt för många gånger hade hon låtit sig bli överfallen. Gestalterna gick ut ur skuggorna och hon kunde se att det var Lori med Cedrick stödjande runt nacken. Med en lugnande suck la hon ner kniven och Satte sig igen.
Det är ingen idé att sätta sig flicka, Ced har varit på äventyr och behöver din vård.
Hon nickade och hämtade medicinasken. Cedrick tog av sig skjortan och var sönderriven och smutsig av lera och blod. Evangeline blev fixerad av hans muskler och för ett ögonblick märkte hon inte hur hon stirrade. Han hade ett skärsåg över vänstra bröstet. Det var inte så djupt och skulle inte behöva sys men om det inte rengjordes ordentligt kunde det bli infekterat. Hans läpp var sprucken och han hade ett blåmärke på käken. Han hade varit i slagsmål. Men med tanke på leendet han hade över hela ansiktet när Evy betraktade honom bekymrat hade antagligen motståndet antagligen blivit besegrat.
Imponerande eller hur?
Loris röst avbröts hennes tankar om varför han fick sina sår.
Han slog ner soldaterna som sköt Evan. Han såg att Evan var okej och hade hört mig rida efter honom så han red efter soldaterna och gömde sig tills mörkret föll för att överaska dem.
Lori log med hela ansiktet när han berättat hur soldaterna hade fått betala för vad dem gjorde.
-Det var otroligt modigt gjort, och korkat.
Evangeline ville inte uppmuntra så vårdslöst beteende, men det var trots det väldigt modigt.

Den kvällen när Cedrick la sig under pälsarna bredvid henne hoppades hon tyst att han skulle hålla om henne igen, tanken skrämde henne. Men det var vad hon innerst inne ville. Hon kunde inte hjälpa att bli lite besviken när han la ena armen under huvudet och stängde ögonen. Hon insåg att han inte ansåg att det var tillräckligt kallt för att hålla om varandra. Evy lade sig på sidan och försökte sova.
Hennes tankar fylldes av dagens spänningar. Hon undrade om Cedrick hade dödat männen som sköt Evan.
- Du hade inte behövt ta hand om mina sår. Inte heller Evan´s.
Evy vände sig om för att titta på honom, han blundade fortfarande.
Jag gillar Evan och utan hjälp hade han troligen inte klarat sig.

Dem låg tysta, vakna, ögonen stängda. Efter dagens händelser kände de sig lugna av att höra varandras hjärtslag.


























kapittel 8

Åtta dagar har passerat. I åtta dagar har Evy rest längre och längre från sin moster i London. Och närmare sitt nya liv. Dagarna var långa. Och ovädret gjorde det inte lättare. Hon har sovit tätt intill Cedrick varje natt för att försöka hålla värmen. Idag var det solsken, och varmt.
Idag skulle dem komma fram till Cedricks kund som köper hans pälsar. Skulle han lämna henne efter det? Tanken skrämde henne, det hon hade sett av männen härifrån fick henne inte att gilla tanker på att gifta sig mer än innan. Men vad har hon för val? Cedrick ville inte ha med henne, hon kan inte ta sig till London själv, och ingen annan skulle hjälpa henne.
Evan hade återhämtat sig bra efter skadan. Såret läkte fint och han kunde nästan rida som vanligt nu.
Cedrick var ovanligt tyst när det red in på torget, nu när hon tänker efter har han varit tyst hela förmiddagen. Grubblade han över hur han ska gifta bort henne? Brydde han sig ens?

Det bröade redan skymma så de bestämmer sig för att köpa några nödvändigheter och sedan slå läger utanför byn och kontakta köparen morgonen efter.
Kvällen var sval efter den hela dagen, Lori hade gjort middag och alla åt med god aptit. Detta skulle bli hennes sista natt med Cedrick, Hon trängde bort en tår. ” Dumheter ” tänkte hon, hon känner ju knappt mannen. Även fast de har legat tätt intill varandra om nätterna och han har tagit hand om henne.
Cedrick?
Han öppnade ögonen och vände blicken mot henne
Vad kommer hända med mig imorgon?
Han sänkte ögonbrynen och tänkte, han såg bekymrad ut. Som om tanken besvärade honom.
Jag ska försöka hitta en passande make till dig. Det blir bäst så för oss båda. Jag säger att du är min kusin, på så sätt slipper vi misstankar.
-Och om du inte hittar någon då?
han svarade inte, han bara vände blicken mot taket av tältet och funderade. Sömnen trängde sig på och tankarna på morgondagen flöt bort.


Det var mer folk på torget denna morgonen. De knuffades och trängdes.
De hade en stor säck med alla pälsarna i, Lori som är starkast av dem alla gick och bar den över axeln samtidigt som Evy höll i hans andra arm. Hon ville inte gå vilse i en helt främmande stad. Väl inne i en pub mötte de mannen som skulle köpa pälsarna. Cedrick köpte en kanna öl till bordet, det var en blaskig bitter dryck som hon bara tog en klunk av. Alla fyra satt i ett bås och väntade på att kunden skulle dyka upp. Varje gång dörren öppnades vred alla på huvudet för att se om det var mannen de väntade på, dem verkade nervösa, som om på vakt. Efter att flera människor har gått genom dörren Ställde sig äntligen Cedrick upp och tog hand med en lång, benig, äldre man. Han hade ett rysligt utseende. Evy rös och blev lättad över att Evan tog hennes hand under bordet.
Hur många?
frågade mannen.
Cedrick stirrade kallt tillbaka på mannen.
fjorton stycken.
Bäver?
Som vi kom överens om.
Konversationen var så kort den kunde bli. Att de två männen ogillade varandra var mycket tydligt.
Mannen mitt emot Cedrick hade en iskall blick.
Sa vi 30?
Jag tror bestämt vi sa 32 sir.
Mannen skrattade som en kråka. Det fick Evy att rycka till. Det fångade mannens uppmärksamhet. Han stirrade på henne nu. Genomskådade henne. Han vände blicken åter till Cedrick som inte har släppt honom med blicken.
Du får 32… Om hon kommer med på köpet.
Han flinade hotfullt mot Cedrick som nu ansträngde sig med allt han kunde för att inte döda honom dr och då.
Evans hand höll hårt om hennes. Lori tittade oroligt på dem och la en hand på Cedricks axel.
Cedrick skrattade lågt.
Du ska ge mig mina 32. och om du så mycket som skänker Evangeline en blick ska jag personligen se till att du ångrar dig.
Han var allvarlig. Evy stirrade förbluffat på Cedrick som fortfarande inte tog blicken från mannen mittemot.
Han slängde fram en påse mynt till Cedrick som Lori öppnade och började räkna mynten. När han gav Cedrick en nick räckte han över säcken med pälsar. Mannen reste på sig och gick ut.
De ställde sig och Cedrick tog tag i Evys arm och ledde henne ut ur baren.
Vad händer varför har du så bråttom?
Alla skyndade sig mot lägret och sadlade hästarna. Cedrick såg orolig ut.
Lori vad är det som händer?
försökte hon en gång till.
Mannen som köpte pälsarna, Sylvester. Han är missnöjd med dealen, han kommer komma tillbaka och ta vad han vill ha.
Hon behövde inte veta mer. Det var henne han ville ha.
De satte sig på hästarna och skyndade sig ut i skogen. Cedrick var duktig på att hitta utan stigar och vägar. Sylvester var en man från staden. Han skulle inte hitta dem i terrängen.
När hon satt där, tryggt framför Cedrick kände hon hur en stor klump löstes upp i hennes bröst. Hon skulle kanske inte behöva lämna honom trots allt. De red längre denna dagen. Det var redan mörkt när dem stannade. De hade ingen tid att sätta upp tält, de hade turen på sin sida. himlen var klar och natten var sval. De tände en eld och la pälsarna runt den. De skulle sova under stjärnorna, något Evy alltid velat göra.

Den natten turades de om att sitta vakt. de kunde inte riskera at Sylvester skulle hitta dem och attackera i natten.
Cedrick var föste man att vakta, Evy vaknade av att han la en till päls över henne. När han såg att hon var vaken suckade han och satte sig bredvid henne. Hon kollade upp på honom och beundrade hans ansikte.
Varför lämnade du mig inte till Sylvester?
Det var knappt en viskning, men det var tillräcklig för att han skulle höra.
Cedrick tog ett djupt andetag och mötte hennes blick.
Vildmarken är inget liv för dig. Men din far riskerade allt för att rädda mitt liv. Jag kan inte låta dig gå till en man som kommer misshandla dig och mycket värre.
Hon såg bekymrat på honom.
Det ända sättet jag kan hålla dig säker på är om du är med mig.
-Varför är du så besluten att hålla mig säker? Du har återgäldat skulden, du har redan räddat mig. Varför lämnar du mig inte bara bä närmaste bästa ställe?
Cedrick såg förvånat på henne.
Har inte din familj berättat någonting för dig?
Nu var det hennes tur att vara förvånad.
Den månaden jag var hos din familj och blev omhändertagen pratade jag och din far varje dag. Jag berättade om mitt livs historia och han hjälpte mig lista ut vart jag skulle gå efter det.
Han mötte hennes nyfikna blick och med en seriös men lugn röst fortsatte han.
Han bad mig komma tillbaka efter 10 år och gifta mig med dig.
Evangeline spärrade upp ögonen och tappade hakan.
Cedrick smålog och skrattade lite smått.
Jag blev också chockad när jag först hörde det. Och när jag såg dig i Georgia kunde jag inte låta något dåligt hända dig, för jag tackade ja.
Han mötte hennes blick igen. Hon var stum. Varför hade han inte sagt något innan?
Försök att sova. Vi har en lång dag framför oss imorgon.
Han reste på sig och gick tillbaka till trädet där han höll utkik.
Inte en chans att hon kunde sova nu när hon fått veta att hela hennes liv var planerat för henne.

Författare:

Publicerat

Dela: