det största hotet är självföraktet

Hon vet inte hur hon hamnade där men plötsligt vinglar hon fram längs trottoaren och dagens första solstrålar lyser upp ett trött ansikte med smink som börjat flagna bort. I samband med att tankar börjar förstås uppstår en klump i magen och hjärnan börjar snurra på helvarv trots att kroppen långsamt jobbar sig mot ett klarare tillstånd. Hur blev det såhär? För några timmar sedan skrattade hon högljutt och genuint, en stund senare var hon borta, och nu var det som alla känslor brändes på bål. För några år sedan var det aldrig så illa som det var numera. Hon försvinner igen några timmar när hon kommer hem och slänger sig på sängen.

Huvudet värker när hon vaknar. 1,2,3. Det tar några sekunder innan hon förstår var hon är. 4,5,6. Då minns hon. Fast ändå inte. Hon vet bara att ingenting är bra. För det har hänt igen, det där som inte fick hända. Hon svär för sig själv, lovar att aldrig göra om det. ”Nu var det sista gången, på riktigt” säger hon till sig själv. Någonstans långt inne vet hon att det troligtvis är ett löfte som snart kommer gå förlorat. Och någon dag senare faller allt igen. Hon fortsätter att göra illa sig själv, och det är relativt medvetet men helt utan verklig vilja. För att psykisk smärta är lättare att härda sig igenom än fysisk. För att känna ångest är ett sätt att mer känna sig levande än att känna sig tom. För hon vill känna sig lycklig, men hon vet inte hur man gör.

Hur man slutar att hata sig själv, det vet hon inte heller.

Författare:

Publicerat

Dela: