Det svarta vinet



Det svarta vinet


29 Augusti
22.44

Ett evighetens tickande ekar igenom förruttnelsens ödemarker, ifrån de självlysande sekundvisarna på ”de förflutnas ur”.
Tickandet skär igenom den sprickfärdiga glasomgivningen och når fram till Carl Solis.
Han står med slutna ögon framför den öppna spisen i vardagsrummet.
Hans osäkerhet driver hans oro till vansinne och han vet inte alls vad han skall göra.
För en viss tid sen, cirka en och en halv timme, var både mister och miss Solis på väg upp i sovrummet för att göra sin sensuella upphetsning mer rogivande.
Men nu är sorgsenhet och upprördhet något av ett faktum i denna situation.
I vardagsrummet sitter en man på Carls stora skinnsoffa, med ena benet över det andra och kliar sig fundersamt i sitt mörka bockskägg, innan han vänder blicken mot Carl själv.
- Varför kan ni inte berätta exakt vad som hände, mr.Solis? Jag slår vad om att historien är trovärdig.
Han vänder sig om ifrån blicken mot de dansande lågorna i brasan.
- Jag vet ju för fan inte vad som hände, säger jag ju.
Mannen i soffan reser sig hastigt upp.
- Okay. Ta det lugnt nu. Jag tror dig, men du har inga bevis. Då blir set svårt att få medhåll.
Carl tittar mot den andre mannen i rummet, som i hukande ställning investigerar en död kvinna med ligatur märken runt halsen och även skärsår i huvudet och runt könet.
- Jag och min fru var precis på väg in i sovrummet...
- För att göra vad då, avbryter mannan i bockskägg?
- För att ha sex, vad tror du? I alla fall... hon klädde av sig och plötsligt hörde vi ljudet av glas som gick sönder...
Carl stannar upp för att få en chans att svälja saliv.
- ...och jag gick ner i köket och fann min whisky flaska sönder. Ljudet av något som raspar likt en fil kom utifrån och jag gick genast ut...

21.11.

De gråa skuggorna slingrar sig runt de stora huset i ägo av Carl Solis.
Han drar förvånande och lite halvt skräckslagna blickar runt om tomten.
Han ögnar mot den mörka skogen och den kalla, gråa stjärndränkta himmeln.
Darrandes, tänder han skakigt lyktan med sin sista tändsticka och förlitar sig helt och hållet på att vinden ska vara lugn under tiden han drog stickan mot plånet.
Elden fick liv och lyste upp omgivningen för den ensamme mannen.
Ljudet hördes kraftigt bakom dörren till de lilla dasset.
Han öppnade försiktigt och sakta dörren och till en början slog den bittra doften av avföring och urin honom, innan han helt chockerande såg ett par grönlysande ögon.
En arm kom upp ur skuggorna och tog tag i honom.
Helt omedvetet tappade han lyktan och elden slocknade.
Ögonen lyste i mörkret och bländade nästan den paralyserade mannen.
Han ville inte skrika och inte heller gör han det.
Armen nyper tag om hans egen och i dess stora tag, stoppar den blodflödet.








Ett stönande flåsande ljuder ifrån den grönögde varelsen, som tar till naglarna och river igenom Carls skjorta. Dom river igenom tyg, hud och muskler...
... når ben och griper tag.
Ett högt illasinnat skri ekar förfärligt igenom den stora skogen.
Han tar sig loss och springer genast tillbaka till sitt hem.
Adrenalinet skär som ett svärd igenom kroppen på honom och pulsen pumpar i max.
Med ett stort sår i form av något som rivit i hans högerarm, öppnar han försiktigt ytterdörren till sitt hus. Springer bestämt emot första hjälpen lådan och tar fram ett bandage.
Ibland sneglar han över axeln för att förhoppningsvis få en glimt av den grönögde varelsen, samtidigt som bandaget lite halv slarvigt lindas på.
Sen tar han av sig sin skjorta och byter till en annan.
En sista titt ut igenom fönstret.
Inte där...
Sedan går han upp mot sovrummet.
Men hon finns inte där.
Han tittar oroligt överallt.
Var hon nere, tänker han?
Han går ner och finner något som han missat i vardagsrummet.
På den stora turkiska mattan precis framför spisen ligger hon.
Blod överallt - -
Han tror knappt sina egna ögon.

22.48.

- ... men jag fann inget, så jag gick in igen och fann min fru i köket. Hon hade städat undan glassplittret.
Carl tog paus och satte sig i sin skinnfåtölj och fortsatte.
- Sen gick vi helt enkelt upp. Igen. Hon ville ha Cunnilingus.
Mannen i bockskägg tittade frågande.
- Cunnilingus?
- Ja, du vet… stimulering med tung…
- Ja, ja, för fan. Jag vet vad det betyder, avbröt mannen.
I en viss tystnad som bleknar bort, betraktar dom miss Solis på golvet.
- Är du så vass i tungan, sa han högt så att sin vän vid golvet hörde. Det skrattade lite, men försökte hålla lugnet och allvaret i situationen.
- Förlåt mig. Fortsätt du, sa han.
Mer känd som John Andersson, inspektör.
De båda kollegorna från polisen lyssnar till Carls halvt otydliga meningar och memorerar.
varje ord och fras
- Vi hade sex…
- Men hur dog hon? Du måste väl varit med och sett något?
Carl blir tyst.
Den långärmade skjortan döljer bandaget litet och männen har inte märkt någonting än.
- Jag… har väl inte berättat hela sanningen, fortsatte han melankolisk. Innan vi gick upp för att ha sex, så frågade hon mig en sak…








21.07

I köket till Carl Solis ägo, sitter både han själv och sin fru vid de marmorerade köksbordet
och äter middag.
Det är dukat med Boeuf Bourguignon och serverat med Bowmore-whisky.
Förutom ljus på borden och den vackra, svagt nedsänkta musiken av Mozart som ljuder i bakgrunden, så är den romantiska stämningen på topp.
Maten är precis slut och dom börjar att prata gamla minnen.
Dom kommer fram till ämnet ”föräldrar”.
Att dom en dag vill bli föräldrar.
Hon drar förtjusande blickar och han drar sin hand emot hennes och en svag kyss tillkommer.
- Vill du, frågade han?
- Inte än.
Hon reste sig och tog fram en vinflaska som hon ytterst omsorgsfullt hällde upp i två vackra
glas. Men han tackade nej. Men pågrund av att situationen var så pass sexuellt rogivande, lade han dock inte märke till att flaskan var något han inte sett förut.
Hon drack i stora klunkar…

22.48.

- Vadå, frågade John fundersamt?
Carl fortsatte.
- Hon frågade mig om jag ville ha vin.
- Vin?
- Ja., vin. Men jag drack min whisky och det var den flaskan vi hörde gick sönder när vi var på väg upp sedan.
- Oj, då. Du var inte ärlig mot oss menar du, när du inte berättade om när din fru frågade om du ville ha vin.
- Det var inte så jag menade, sa han labilt.
- Hur?
- Efter att min whiskyflaska gick sönder fann jag henne död.
Ännu en märkvärdig tystnad äger rum och Dean ropar till.
- Hej, kolla här, säger han och pekar vid låret på Carls fru.
Allas uppmärksamhet dras snabbt dit och blickarna fångar upp glassplitter som sitter innaglat i låret.
- Du märkte inte att hon hade något sår efter hon städat undan glassplittret va, fortsatte Dean.
Carl skakade på huvudet.
De båda inspektörerna blir riktigt fundersamma.
- Och vid vilken tid skedde de här, frågar John?
Carl tittade på sitt armbandsur med självlysande sekundvisare och svarade.
- Ungefär tre och en halv timme sedan.
- Varför ringde ni inte direkt, frågar Dean?
- Jag var osäker. Visste inte vad jag skulle göra.
- Så du tog dig tre och en halv timma att fundera ut vad du skulle göra?
Carl blir tyst.
Hans älskade fru är död.
Borta för evigt.
Och hon bara hade stannat där uppe istället för att vara så dum och gå ner.
- Har ni kommit på vad det var för ljud som lät ute då. sa John och kollade konstigt på hans högerarm?




Blod börjar helt plötsligt sippra igenom tygbandaget och i samma stund hörs det raspande ljudet igen. En rysning klättrar igenom kroppen på de tre männen och de tittar oroligt på varandra.
- Vad i helvete var det där, skriker Dean?
Ljudet tar sig närmare och de kryper i väggarna runt om dom.
John drar snabbt upp sitt tjänstevapen i en mantelrörelse och siktar till osäkert, helt omedveten vad han siktar på.
Han sänker sedan helt paralyserat sitt vapen och en skugga drar sig sakta över honom.
Och ett starkt grönt sken lyser igenom rummet, i följd av att ondskan sväljer
”de förflutnas ur”.

5 September
06.42

Utför en halvtom gata sveper en skugga med sig de brummande ljudet av en Dodge Viper GTS V10. Den kråmade, rubinfärgade lacken glänser i den guldgula morgonsolens första ymniga strålar. Michael Caine, bilens ståtlige förare vet vad för slags bil det är han kör.
Och dess krafter i fart är i kännedom för honom.
För dom lär komma till användning nu, när han är försenad hem till frukost hos sin kompis. Dom bor en timme ifrån varandra och han åkte för cirka fyrtio minuter sedan och skulle vara där vid den här tiden.
Men eftersom gatorna i stort sett är tomma, så är det bara att gasa på.
Han trycker ner gaspedalen och ser hastighetsmätaren pendla en bra bit över 200 km/h.
Måtte han bara hinna fram i tid.
Det vore synd att missa Daniels goda frukost.
Jo, det var så han hette.
Daniel…
Och Mike minns de goda pannkakorna med kanadensisk lönnsirap, samt de goda rostade mackorna med marmelad eller jordnötssmör.
Han minns lukten…
Gud, så det luktad gott.
Det nästan vattnar i munnen på honom, för att inte nämna den goda korven och färskpressade juicen. Han ökar farten lite.
- Ta det lugnt nu för fan, skriker hans fru i andra framsätet.
För en sekund i sina tankar hade han glömt bort henne helt.
- Förlåt, viskar han. Men vi är tyvärr försenade.
En tysthet vilar emellan dem.
Han vet dock att han älskar sin fru oerhört mycket.
Hon betyder mest för honom.
Och detsamma gäller henne.
Hon är ju dock anledningen till att de blir försenade.
Men tack vare farten, kanske dom kommer i tid i alla fall.
Han sneglar i backspegeln.
En svart fläck uppenbarar sig bakom dem på vägen.
Kan vara en polisbil, så han saktar försiktigt ner lite grann.
En bil är det.
Ingen polisbil.











En Camaro.
Den susar förbi i extremt hög fart.
Han hinner inte ens uppfatta registreringsskylten.
Och tillslut är den utom synhåll.
- Såg du vilken jävla idiot, skriker han hysteriskt till sin fru?
- Kolla på dig själv först. Om polisen såg dig, så…
Mike tittar på henne.
- Förlåt älskling. Men jag är tvungen att köra fort.
- Tvungen, kommenterar hon frågande?
- Ja, på sätt och vis. Vi är ju försenade på grund av dig.
Hon fnyste högt, och lite provocerande viskar hon något otydligt, som han uppfattar som mummel.
- Vad säger du, älskling? Jag älskar dig i alla fall.
Hon blir tyst.
Och situationen densamma.
Han tittar framåt.
Fångar upp bilen igen.
Han blir överraskad över dess plötsliga uppkommande.
Men så helt plötsligt… blir den större.
Större och större.
Den kommer närmare och närmare.
Större och större.
I sina bortflutna tankar någon annanstans, märker han inte att något förfärligt närmar sig.
Något framför dom blir större.
Större och större - -
Och kommer allt närmare och närmare.
Tillslut inser han att de inte är den vackra Chevrolet Camaro 2P8 som är på väg emot dem.
Han blir som hypnotiserad av något som ger uppmärksamhet åt hans nyfikna ögon.
Något grönt.
Ett stort starkt sken ifrån vägen.
Hon hoppar till och ser sin man i stillastånd.
Hon vrider hastigt ratten i ett sista försök i och med att inte krocka.
Men då…
… är allt redan försent.
De båda inser inte riktigt vad som träffar dom i cirka 180 km/h. Det kom som en komplett överraskning. Motorn förs in i förarsätet och krossar deras ben.
Smärtan får dom inte ens att skrika.
Sen tar bilen sladd och voltar ner för diket och glider fram i de våta gräset upp och ned.
Sen blir allt tyst.
Han ligger med bruten nacke som den hårda smällen insåg.
Hon ligger med vindrutetorkarna inkörda i djupa hål i skallen.
Ingen bil på flera kilo meters avstånd har varken sett eller hört olyckan.
Inga vittnen.
Ingenting.











06.53

En man i nyfikenhet och oro stannar till vid den cirka tio minuter gamla olyckan.
Han kikar igenom fönstret på den upp och nervända bilen.
Ser chockerat en syn som får hans kräkreflexer att trilla ur hans oral.
Han springer snabbt till sin pickup och ringer akutmottagningen.
Ytligare tio minuter passerar och en ambulans och en bärgningsbil kommer.
Mannen lämnar olycksplatsen innan dom han komma.
Den ene av de två ambulansvårdarna ber en bön.
Han vill inte se mörker falla över denna jord.
Och hoppet kommer förmodligen aldrig någonsin infinna sig i varken han själv eller någon annan person på denna kalla, obskyra lilla planet vi kallar ”hem”.
Dom kan inte ens tänka sig in i vad som har hänt.
Dom tror inte sina egna tankar.
De kommer ta flera veckor, rentav flera månader innan någon kan få fram vad som
”egentligen” har hänt.
Och när dom väl gör det, kommer dom ta ytligare tid på sig att hitta bevis som kan intyga dom om den sanning dom vägrar tro på.

5 september
07.53.

En telefon ringer hemma hos Daniel Winter.
Han tror först att det är Mike som ringer och ber om förlåtelse för att han är försenad.
Han lyfter luren och hör till sin förvåning att det är någon annan.
Han tror inte sina öron, men chocken infinner sig rätt snabbt.
När han har lagt på luren kommer hans fru in i rummet bärandes på finporslinet. - Vem var det? Var det Mike?
Han vrider sig sakta åt hennes håll.
Och svarar med sorgen i ögonen.
- Det var gamle Joe. Han sa att Mike och Jenny kört ner i diket. Dom är döda.
Hon tappar porslinet och stirrar förvånat på sin make.
- Åh Herre Gud. Nej…
Tårarna rinner och dom tror inte på vad som har hänt.
Och dom kramar varandra i sorgsenheten…

20.07.

Den lilla staden är insvept i en storm som håller de flesta medborgare inomhus i skydd för ovädret. Och vissa människor som förlorat sitt så kallade ”liv”, blivit av med jobbet, bostaden och kvinnan i ”livet”, håller sig i ett centrum av fattigdomen dit alla uteliggare drar.
Ett litet krypin i skydd för regnet, där alla småspindlar kryper in i kokongen till deras käre fader Joe.
- En till öl Joe, ropar en ensam man.
Utan liv och pengar.
- Jag tror inte det. Du har nog druckit ditt sista för idag, min vän.
Omgivningen tyder på en skum och rökig källarlokal med några slitna biljardbord i mitten av rummet som folk spelade runt. Fattigt folk rör sig i en rytmisk stämma av fattighetens sång.







Men de finns en man med livet i behåll .
En man som inte passar in i denna spritförsedda miljö.
En man vid namn Eddy Roy.
Han har suttit med ett tomt glas i snart en timme nu.
Tillslut reser han sig upp och vandrar, nästan hasandes in på herrarnas toalett.
Han ser sig sedan runt.
I en sopkorg bland massa fimpar och knarkpåsar, ser han ett trasigt vapen.
Men den detaljerade synen som i hans ögon ser ut som ett rent helvete, ignorerar han för viljan. Han drar ner gylfen och greppar stadigt tag i sin lille vän.
En suck hörs, i lättnad av att få tömma sig på onödig vätska.
Urinet sveper ner i toaletten och skvalet nästan ekar ut till de andra människornas öron.
Men han bryr sig inte.
En frätande doft av urin och spyor kliar kraftigt i hans näsborrar.
På vissa platser finns blod och i handfatet kryper kackerlackor, som besatt av den snuskiga lukten. När han var färdig drog han upp gylfen och tittade sig själv i spegeln.
Där såg han en man med ärrad själ och lika oskuldsfull som den mest oskyldige ungen han någonsin träffat. Men de är inte de enda han ser.
Han sluter sina ögon samtidigt som han känner att han blir slagen…

06.35

Hemma hos ett par som förbereder sig för en bilfärd till sina kompisar. De är bjudna till frukost. Frun Jenny ville inte alls av någon anledning iväg så här tidigt på morgonen.
Men maken Michael sa emot.
Hon blir lite irriterad över att inte få ta den tid behöver för att sminka sig, sätta upp håret osv.
Men på grund av det känner Mike på sig att de lär bli försenade.
Hon kladdar in sig i bruncréme och rouge.
Fyller ögonen med mascara och lägger på ögonskugga.
Sen målar hon läpparna och sprutar lite parfym på halsen.
Efter ett par minuter är hon redo att åka, då han nästan står och sover.
De går ut till garaget vid uppfarten till sin stora villa. Hans Dodge Viper lyser upp tillvaron.
Han hoppar in och stänger dörren.
Hon hoppar in och stänger dörren.
Hennes aggressivitet irriterar honom.
- Ta de lugnt, älskling. Vi kommer i tid.
Hon blir för tillfället litet lugnare, men den finns där fortfarande.
Den lilla vreden - -
Han lägger i backen och glider ner mot den lilla vägen och kör ut…

21.01

- Vakna. Hej, vakna. Eddy för i helvete, vi har stängt nu så vakna och stick.
Joe väcker honom ur sin nerslagna dröm.
Han reser sig upp och går ut ur baren.
Sedan tar han sin bil och kör iväg till de närmaste hotell. Ett billigt hotell.
Med inredning som passar den lilla aning pengar han betalade för ett nattligt boende.
Han sätter sig på sängen, utan lakan, kuddar eller täcke.
Sen drar han en tung suck och lyssnar till de små fötter som raspar i ventilen.







De klösande ljudet av något som vill ut ur de igenborrade plastgallret framför ventilen, får han uppmärksamhet att titta dit.
Han tror först att de är en kackerlacka eller i större fall kanske en råtta.
Han tittar konstigt och lite oroligt, men samtidigt väldigt fundersam.
Och plötsligt lyser ett par grönskimrande ögon upp omgivningen i de märka rummet.
Han hoppar till och känner nackhåren resa sig.
Han reser sig upp och går mot dörren ut.
De raspande ljudet skär igenom plastgallret och släpper den fångande varelsen fri.
De gröna ögonen lyser starkt och Eddy finner knappt fram till dörren.
Ett äckligt väsande ifrån den okända, grönögda individens syra rinnande käftar spelar ett spratt. Han får panik och känner efter handtaget på dörren ut.
När han finner det, öppnar han dörren och springer ut i en upplyst korridor.
Springer sedan ut genom huvudentrén ut ur hotellet.
Helt skräckslagen fortsätter han ut mot parkeringen och stannar upp.
Flåsande och med pulsen i högvarv, vänder han sig om och stirrar upp mot hotellrummet han nyss befann sig i. De finns nämligen ingen bakom honom.
I hop om att blivit av med varelsen, överraskas han av glas som krossas ur ett hotellfönster och att denna individ hoppar ut. Definitivt kan han med egna ögon se att detta tveklöst är en människa, som bland annat kan falla ner från ett fönster och klara sig efter att ha landet.
Detta skrämmande ting dränker de bultande hjärtslagen inom Eddy, med sitt väsen.
När han ser varelsen reser sig upp oskadd med djävulska, smaragd skinande pupiller, rinner svett blandat med saliv ner i backen från den rädde mannen.
Varelsen känner vätskans vibration i den kalla backen.
Och Eddy tar ett djupt andetag och fortsätter.
Han vet inte riktigt vad de är han egentligen försöker undkomma, men de är något som i alla fall skrämmer honom. Något okänt.
Men framför allt något han vägrar tänka på…
Ett gurglande ljud rinner ut ur dess käftar och ljudet når snabbt hans öron och han nästan känner hur den när som helst närmat sig honom och att den snart kommer hugga sina sylvassa klor i ryggen på honom.
Han tar förbi parken och gallerian.
Svänger runt och kommer till sitt hus där hans lägenhet finns.
skulle han fly in där vore han ett gott byte.
Hans Toyota står på parkeringen och han går mot sin andra bil. En av lite mer värde.
Han sneglar över axeln för han kanske få en glimt av den.
Men icke - -
De enda som avslöjar att den är efter honom…
… är de gröna skenet som lyser upp gatorna i natten.
Han famlar lite hysteriskt i byxfickorna efter bilnycklarna.
Inte där!
En chock infinner sig.
Inte där!
De satans nycklarna ligger inte i byxfickorna.
Frenetiskt viftar han ner sina smutsiga händer i alla byxfickor och känner fortfarande inget.
Allvarsamt minns han nu att han hade lagt dom i bröstfickan på sin kortärmade skjorta.
Han tar upp dom, låser upp bilen och hoppar in.
Darrandes för han nyckeln i tenninglåset och hör sedan motorn väcker bilen till liv.








Han lägger i backen och svänger ut ur sin parkeringsruta.
sedan trycker han ner gaspedalen och kör fort bortåt.
Han tittar i backspegeln men finner dock ingenting.
Han drar en lättande suck och kör ut mot motorvägen.
Kanske han kan ta skydd hos sin vän, Carl Solis.
Den mannen bor ju ensam ute i skogen med sin fru, någon kilometer bort.
Där kan han finna skydd mot de okända tinget och även ha någonstans att sova över natten.
De enda Eddy inte har en blekaste aning om. kommer sätta hans öde i spel…

22.03

En blå Toyota Corolla stannar in vid grusuppfarten till Carl Solis stora hus.
Ur bilen kliver en man.
Han drar stora klumpiga steg mot deras ytterdörr och knackar oroligt på.
Bland rädslan tittar han ibland bakom sig och ser mörka skepnader som smyger i skuggorna.
Han sväljer en klunk saliv och sen dras hans uppmärksamhet till de gnisslande ljudet från gångjärnen på dörren som öppnas.
Linda Solis öppnar och får ett leende på läpparna.
- Vad gör du här?
Han tittar bakåt än en gång.
- Låt mig komma in. Jag är förföljd.
Hon släpper nyfiket in honom.
Han ser förvånat Carl stå vid dörrgaveln in till köket.
- Varför är ni så finklädda, frågar Eddy.
De är klädda i kostym och aftonklänning.
Något är fel.
Carl skrattar.
- Vi är redo för de levande döda…
För första gången i sitt liv inser Eddy att han aldrig tidigare varit så här rädd.
Han tar språng.
Springer iväg igenom detta hus han har en viss vetskap om, viker av vid hallen och kommer till tvättstugan där bakdörren finns.
Just nu flyr han från sina bästa vänner, ty han vet att dom inte längre är vad dom egentligen utger sig för att vara. Han vet även inte om att dom dog för en vecka sedan.
Han tar sig ut på gården och ser sin bil cirka femton meter till höger om honom, bakom skjulet. De han vet är att de ska finnas en yxa där.
Han går dit.
Gångjärnen gnisslar och dörren öppnas sakta.
Ur hans personliga perspektiv ser han en gestalt uppenbara sig allt mer och mer framför hans ögon. I en upphängd galge i taket inne skjulet, hänger en halvt förmultnad, bortruttnad kropp i oigenkännlighet. Eddy ryser.
De sista köttflagorna sitter svampaktigt kvar på de illaluktande skelettet.
Lukten av förruttnelse svider i näsborrarna.
Han kikar upp mot dess kranium och ser kvarsittande ögonglober i dess ögonhålor. Men de är inte synen som får honom att frukta, utan att den fortfarande lever.
grönlysande pupiller växer fram till stirrande ögon mot hans position. Han hoppar till och ser yxan vid sidan om den hängande massan. Han snor åt sig den snabbt och hör den viska;







Drick inte…
Eddy springer ut mot bilen. Där står Linda.
- Vart ska du, Eddy?
Han springer framåt och runt sin bil. Hon går sakta efter, ungefär som om att hon tar honom i vilket fall som helst, oavsett hastighet. Men han stannar upp bakom sin bil och håller yxan i beredskap.
- Vilka är ni, skriker han!
De utger ett skralt stönande och de igensydda ärren i deras pannor spricker upp.
Deras hud spricker upp, för att de levande döda har fått syn på färsk föda. De drar sig hasandes framåt mot hans håll, med båda händerna hängandes i skyn.
Han hugger till och hennes arm faller ner i gruset. Blod sipprar ur och hon fortsätter som om ingenting har hänt. Han svingar till mot hennes huvud och skriker ut sin vrede samtidigt.
- Här får ni era jäklar!
Sedan tar han ett nytt grepp om den tunga yxan och vrider sig emot Carls håll.
Än en gång svingar han till och ett andra huvud faller ner i gruset.
Han slänger ifrån sig yxan och hoppar in i bilen. Nu ska han till ett bättre ställe…

22.44

Två beväpnade poliser har stängt av vägen för Eddys flykt. Dom gör som vanlig rutinkontroll. Deras nyfikenhet föder upp deras undran och förvandlas till frågor.
De ber honom att stanna in.
- Vad gör ni ute så här sent, frågar en av dem?
- Herregud. Hjälp mig! De är ute efter mig, säger Eddy virrigt.
- Vilka då?
- Dom. Demonerna eller vad fan det nu va…
Konstapeln drar sakta sin hand mot sitt tjänstevapen.
- Vill ni vara vänlig och kliva ur bilen och lägga händerna på motorhuven och sära på benen!
Proceduren införs och efter ett tag att konstapeln visiterat honom, drar han en viss lättnad.
Den andre polisen närmar sig. Och helt plötsligt slänger sig två slukande skuggor sig över de två poliserna och sväljer dom. Ett grönt sken uppenbarar sig. Varelsen slår till och dess attack hinner inte få Eddys hjärna att reagera. Ett djupt, illasinnat hugg, skär upp hans solar plexus.
Magsäck, tarmar och annat organ trillar ut och faller i backen, som vanligt skräp. Han står med slutna ögon. Darrande, frysande och hackande tänder ljuder i mörkret.
Strålkastarna från polisbilarna ger hans syn att få en möjlighet att få se den grönögde varelsen. Tillslut kommer de dödande slaget.
En hand med rakbladsvassa fingra, genomborrar hans skalle.
Ett högt skri ekar igenom natten.
Och den sista är borta…

00.01

- Huh.
Klarvaken hoppar Carl till i sin säng. Hans skrik från mardrömmen väcker även hans fru.
Hon tittar på sin man som är kallsvettig.
- Hade du en mardröm nu igen älskling, frågar hon?
Han nickar och lägger händerna för ansiktet. Han är en av många som har mardrömmar.
Döden vakar över dem som en hök. Dess lieman kommer hugga sin sylvassa skära igenom de bittra livets själ och tömma de på sitt dyrbara innehåll.







Invånare i staden är inbundna i en vävande, tunn tråd som formar sig till ett nät.
Och den långbenta spindel kryper sig sakta fram till sina invävda offer i en kokong.
Döden smittar av sig. Vi blir alla utsatta av Liemannen. Carl drömde om sin egen död.
Från den ljusa sidan att se det ifrån…
… lever han fortfarande.
Men ifrån den mörka sidan att se de ifrån…
… vet han hur han kommer att dö.
Carl kliver upp ur sängen och går mot byrån.
- Vad gör du, frågar hon?
Han öppnar översta lådan.
- Jag letar efter en sak.
Han rotar bland underkläder, men finner inget.
- Vadå?
Han stänger den översta lådan.
- Ett vapen. Min revolver.
Han öppnar den mittersta lådan.
- Vad skall du ha den till?
Han rotar bland strumpor, men finner inget.
- Jag behöver den. Sluta fråga nu.
Han stänger den mittersta lådan.
- Varför? Ska du skjuta någon?
Han vänder sig emot henne.
- Jag kan inte förklara. älskling. Men vi måste försvara oss.
Han lägger handen vid tredje lådan.
- Mot vad, frågar hon?
Han öppnar den understa lådan.
Och då får hon reda på vad han ville skydda sig mot.
Ett grönt sken uppenbarar sig och båda blir snabbt offer.
En ondska håller på att ta över alla drömmar.
Och nu har den nått sin höjdpunk.
Men fortfarande kan ingen stoppa den…
I tiden existerar illusioner.
En tid av sinnen dör allt lever i verklighetens orörlig extas. En tid av oro, smärta och ondska.
Yin och Yang.
Där, livet är en vätska - -
Och döden är en törst.


'Two different worlds: One is a nightmarish hell, a rusted industrial wasteland which many would consider to be Hell itself; and the other - an abandoned town, possessing physically altered durability. Blocked-off streets. Skinless dogs and winged demons.'
-From Dark Illumination






























































Författare:

Publicerat

Dela: