Det underbara båtlivet

Händelser på eller kanske vid vatten
Hur kommer sommaren att bli? Kommer ni fortfarande att vara vänner? Det brukar förstås gå bra – för det mesta.
På en båtklubb någonstans i Sverige har man haft anledning att fundera över det här med relationer ombord. En gång gick det till och med så illa att en av deras mest engagerade medlemmar måste sälja båten. Den - båten - såldes sent på hösten till ett uruselt pris men det var båten eller hustrun. Den här medlemmen valde tårögt bort båten eftersom hustrun lovade att stanna i så fall. Efter ett långt liv tillsammans hade nämligen ett par båtsemestrar avslöjat avgrunder hos Stig Strömstare som han inte haft en aning om. Inte heller hade Stig kunnat tro att hans älskade hustru Stina var så lättstött . Stina å sin sida hade aldrig kunnat tänka sig att Stig skulle kunna bli så till sig för en båt. Den var ju inte ens ny.
Ta till exempel den här kvällen då de kom lite sent in i Sandhamn. Stina hade redan börjat med middagen och donade lite i ruffen då Stig plötsligt skriker 'fort kom och bär av, vi lägger till”. Stina hör på paniken i hans röst att hon borde ha varit både i ruffen och på fördäck samtidigt, släpper kastrullerna, rusar upp, tar tag i en tamp som hon gör fast i knapen samtidigt som Stig skriker 'hoppa nån gång för f.n'. Stina kastar sig handlöst överbord och fastnar med bikinin i bogankaret som kanske satt lite dumt placerat. Stina blir hängande och med ett oförstående uttryck i ansiktet stirrar hon neråt på bryggan medan båten ohjälpligt rammar den. Hon tycker sig redan då höra ett dämpat vrål från Stig men det var inget mot vad hon hörde senare. Det blev rejäla hack både i fören, bryggan och i Stinas känsla för Stig. Gubbstrutt, båtstrunt!
Efter det här blev Stig lite mer tystlåten eller kanske mera ödmjuk hoppades Stina. Var inte hon viktigare än båtskrället kanske? När hon vägrade att följa med från Åland efter att väderrapporten aviserat hårda vindar - minst tolv m/s accepterade han så tyst att hon utan samvetskval kunde ta bekväma passagerarbåten med middag och drinkar istället. Väldigt hänsynsfullt tyckte Stina men för Stigs del gjorde det precis detsamma för det var under den där trevliga perioden då deras dotter gärna seglade med sin pappa. Hon var mer intresserad än Stina och aldrig klagade hon heller. Hon visste alltid vad hon skulle göra, inget hängande i bogankaret där inte. Men så var hon ju av hans eget kött och blod. Stina fick till sin stora lättnad ledigt från seglandet en längre tid. Men sen dottern träffade den där tokiga jorden-runt-seglaren hade det inte blivit så många seglingar för far och dotter så Stina måste ställa upp igen. Hon är rätt snäll lilla Stina för hon längtar verkligen inte ut på sjön men vad gör hon inte för sin Stig, nog kan hon bita ihop några veckor på sommaren.
Det kunde ha varit värre. Hon hade sett både trevliga och mindre trevliga exempel på deras klubb.
Den alltid glada Elna hade träffat en så trevlig och duktig ny man vid namn Gregor. Efter två års bekantskap hyrde de en båt för att segla Göta kanal som de hört så mycket gott om. Under resan blev trevlige Gregor ganska oväntat för dem båda förvandlad till den osannolikt grinige och kinkige Gregor. Vad hon än sa eller gjorde var det fel: 'kärring! på sjön skall du lyda order fattar du inte det! Annars kan vad som helst hända. Säger jag att du skall bära av skall du hålla emot mellan kajen och båten. Det duger inte att fjöla med att axeln gör ont utan GÖR SOM JAG SÄGER ISTÄLLET!' Alla tittade med beklagande miner på den vid det här laget ständigt tårögda Elna. Hon stod ut till Borensberg där hon plötsligt tog sin handväska hängde den över den friska axeln och istället för att handla mat gick till närmaste busstation.
Gregor upptäckte plötsligt att folk i båtarna runt om log lite försmädligt när hon inte hade kommit tillbaka ens dagen därpå. En del såg till och med ganska nöjda ut. Gregor retirerade snabbt ut ur den fördömda kanalen. Eftermälet bland det kvarvarande folket i Borensberg blev inte vänligt.
- 'Rätt åt honom'!
- 'Jag kunde ha klappat till den där fan'
Fast någon sa att det kan vara bra att pröva alla nya förhållanden i någon kanal innan man får barn eller gifter sig.
För dom som inte bevittnade Elnas och grinige Gregors upplösning av sitt förhållande blev kanalen en lustfylld upplevelse men de luttrade slussvakterna kan berätta många historier om rytande gubbar som är hysteriskt rädda om sina båtar.
Om man jämförde grinige Gregor med Stig så var ju Stig mycket tystare i alla fall.
En som alltid var både tyst och snäll på deras klubb var Gustav Strömfåra. Han var en verklig tillgång för klubben, trevlig och duktig på alla sätt och vis. Han och hans fru Gun älskade att segla. Det kunde ha berott på att Gustav alltid var så lugn av sig. Gun var visserligen ganska lugn hon också men hon ville alltid ha ut det mesta av tillvaron så när de skall angöra något fint ställe så trodde Gun alltid att det finns nåt bättre runt hörnet. Aldrig var hon riktigt nöjd med deras tilläggningar. Hon stod missnöjt i fören och gastade: ”Backa ut igen!
Lite mer till vänster! Nej det är för långt ifrån! Nääj höger för attan! Gustav du hör ju aldrig vad man säger kan du aldrig....! Guustaaav!'
Den lugne Gustav brukade lägga till så gott han kunde utan att bry sig så mycket om Gun.
På det här sättet hade de ju alltid lagt till i alla fall fram till den här fredagen när de lämnade klubben för den vanliga helgturen. När de skulle lägga till och Gun började - 'för långt ifrån Gustav!' – hände något med Gustav. De som såg det sa att det här hade man väntat på länge. För Gustav satsade plötsligt allt vad motorn gav - 20 hästar - full gas och lyckades köra upp båten en bra bit på land. Gun klarade sig som genom ett mirakel utan att ramla av men för en gångs skull blev hon mållös när Gustav stängde av motorn och vänligt frågade:
- 'Blir det bra så här lilla gumman?'.
Gun och Gustav seglar såvitt jag vet fortfarande tillsammans men Gun har blivit lite tystare.
För lilla Stina slutade båtlivet en stilla julikväll i Stendörren den varma sommaren 94.
Stig ville alltid segla lite till och en lite bit till innan han var färdigseglad för dagen. Därför kom de alltid sist in i alla hamnar. I Stendörren hade det så här dags hunnit bli alldeles knökfullt. Bara vid den brantaste delen av berget intill inloppet fanns plats men det är för högt, där måste man vara bergsbestigare.
Stig gick envis som en gammal get rakt mot bergsklättrarplatsen. När Stina insåg vart han tänkte sig börjar hon ropa med ett aningen kvidande tonfall: 'Stig det går inte - Stiig!' Det började röra sig lite bland båtarna där de flesta redan satt och åt middag. En del hade till och med hunnit till kaffet och några till groggen. Alla ser det Stina men inte Stig ser. Det går inte.
Än en gång ropade Stina med sitt vädjande tonfall. 'Stiig, Stiiig det går inte Stiiiig'!!!. Till slut måste Stina bestämma sig. Hon valde att göra som hon alltig gjort - nämligen som Stig ville och hoppade med sammanbiten min. Som genom ett under får hon fäste i berget men längre kommer hon inte. Hon blir hängande på bergssidan utspretad som en spindel.
Stig var fortfarande tyst, kanske insåg också han till slut att det inte gick men nu hänger Stina där. Linan har hon ju med sig men det mesta av den släpar i vattnet så båten börjar driva iväg.
I båtarna runt om där det nyss varit ett brokigt stim och ståhej syns inte ett liv för alla ligger ner på durkarna och kvider av återhållna skrattparoxysmer. Man försöker förstås få ordning på anletsdragen för man vill väl egentligen hjälpa till? Men det var ganska svårt för varje gång någon lyckades bli allvarlig och titta upp såg de ju Stina hänga där med linan som en spindeltråd som hon krampaktigt håller tryckt mot berget. Ett finger hade hon lyckats pressa in i en liten spricka. Resten av henne var däremot lite mer löst fastsatt.
Till slut hade några resoluta män lyckas samla ihop sig och skyndade fram och tog emot den lina som Stig kastade till dem uppiggad av hjälpen.
Stina däremot får hänga lite till och det gör hon sammanbitet utan att ett ljud kommer över hennes läppar.
Till slut lirkar hjälpsamma händer ner Stina från berget. Hur exakt det gick till vet inte min sagesman för då hade hon fått ett nytt skrattanfall och låg inne i ruffen med en kudde över huvudet och skrattade ut. När hon nästa gång såg Stig och Stina har allt återgått till ordningen och Stina serverar just Stig hans vanliga kaffetår. Men då hade hon redan meddelat Stig att i morgon skulle det bära av hemåt och sen skulle Stig och Stina börja resa, gärna till centrala Afrika och jaga elefant med kamera. Båt skulle det aldrig mera bli tal om.

Skriven av: Kerstin Stiby