Falkteamet bok 2


Steg i Mörkret
Av Rebecka Lejonbalk
Kapitel 1

– Nora? Nooraa? Kan du komma ner?
– Ja jag kommer!

Jag heter Nora och bor i Majträsk i Norrland. Jag har en etta inne i byn och är ägare till ett skogstorp i Kvantsele. Torpet köpte jag för en tid sedan och far har renoverat det tillsammans med sina byggkompisar. Mor och jag ordnade med allt praktisk. Det blev fantastiskt fint.
Trädgården har mor gjort så fint och eftersom det är en skogstomt så var det en verklig prestation. En vän till oss, Oskar Karlsson 70 år, är ofta här på besök, han trivs här, kanske mest för att han var tidigare ägaren till torpet och känner väl till lokaliteterna.
Jag sitter vid mitt skrivbord uppe på loftet i torpet och arbetar vid min dator. Företaget som jag arbetar för är ett it företag som mest sysslar med att skapa program. I alla fall är det är det vad företaget står för, utåt sett.
De har en god omsättning, så jag känner mig säker på att få behålla den anställningen. Nu ropade mor så då är det bäst jag går ner.
– Vad är det mor? Hon var tydligen i köket för jag hör skrammel av kastruller därifrån.
– Smaka av såsen är du snäll, är den för salt?
– Mm å vad god sås mor, den är perfekt! Vad blir det till middag?
– Köttbullar och potatis. Far bad mig göra det för Oskar kommer hit ett par dagar och han tycks tycka om mina köttbullar enligt far.
– Ja mor lilla, vem gör inte det, Fredrick säger att han aldrig ätit så goda köttbullar som dina, någon gång förut.
– Ja Fredrick ja, var har han blivit av, det var länge sedan han var här nu?
– Jobbar väl antar jag, vad vet väl jag? Jag tror han håller på med det där fallet i Bjurholm du vet.
– Jaså det, ja det är väl snart avklarat, de vet ju vem som gjorde inbrottet ju.
– Jo men det är väl mycket förhör och sådant som poliser gör antar jag. När kommer Oskar?
– Jaa de borde väl vara här snart, far hämtar honom i Kvantsele vid bussen.
– Jaha, är det något jag kan hjälpa dig med mor?
– Neej, det tror jag inte men tack ändå. Du kan väl gå och se efter om du ser bilen .
– Javisst, jag går ner till vägbommen, kommer snart.
Jag sprang ut till vägen, eller väg, snarare en bred stig. Bommen är nästan aldrig stäng nu sedan jag köpte torpet av Oskar, finns ingen anledning. Tidigare stod den stängd för att hindra infart till torpet.
Medan jag väntade strövade jag runt lite i skogspartiet bredvid. Tänk snart är väl både lingonen och blåbärens tid över. Sen har vi svampen, det ska bli så härligt att få gå ut i skogen och plocka svamp. Jag är ingen svamp kännare men trattkantareller känner jag mycket väl till. Jag och mor plockar mängder som vi sedan torkar. Mest använder vi dem till grytor och omeletter.
Jag gick där och funderade lite på om jag skulle satsa på att göra en bättre väg här men den kostnaden är nog för stor och jag… vad var det? Jag hör steg, grenar knäcks och…
– Hallå, är det någon där?
Nu tystnade det, märkligt. Om jag är alldeles tyst kanske jag hör något igen. Bara nu inte far kommer med bilen för då får jag väl aldrig veta vem som stövlar omkring här i min skog.
Nu hörs stegen igen, närmare nu. Det verkar som om stegen är osäkra. Nu är de alldeles nära. Det kan väl inte vara en älg eller… där, där ser jag något grönt, En människa, en människa som går försiktigt.
– Hallå där, vem söker ni?
Det skulle jag visst inte ha sagt, nu springer människan snabbt härifrån, vad ska jag göra? Springa efter eller? Nej det vore dumt och förresten är det väl bara någon söndagsjoggare. Fast jogga i en ogallrad skog, nej det lät varken smart eller troligt. Nåja nu är vederbörande borta så och nu hör jag i alla fall en bil, det måste vara far och Oskar som kommer. Det var det och de var glada och uppspelta som tonåringar. Oskar behövde ingen hjälp av mig, han har inga problem med att gå. Far var på strålande humör, troligen har han ett nytt projekt på gång då.
– Varför är du så glad far? Är det något särskilt som hänt?
– Vad, jag? Ja, jo ser du, jag och Oskar här, funderar på att bygga ett garage och i anslutning till garaget en snickarbod, vad säger du om det? Oskar är fin på finsnickeri och jag är ju inte så dålig jag heller på att arbeta med trädvirke.
– Ja men det är ju en finfin idé. Gör det, absolut men var ska ni bygga det någonstans?
– Här bakom torpet, ett lite stycke ner ungefär där den där containern stod om du minns eller lite närmare kanske, vi få se.
– Ja men tillhör den marken oss då?
– Det gör den så sant jag heter Oskar och där hade jag förstår hon lilla flickan, en koja en gång i tiden men den är ju borta nu.
– Ja men ska inte Oskar bygga sig en koja där igen då?
– Vad, näe det är ju er mark nu. Du Nora köpte ju all skog av mig. Det är din nu!
– Ja vad då. Far, nog kan ni väl bygga en koja till Oskar?
– Jajamen, det klart du ska ha en koja Oskar men jag tror vi placerar den lite närmare torpet då du. Jag menar så vi hör när du ropar att ”Bjenn” kommer. Far skrattade högt och så även jag.
– Ja men, menar ni allvar, frågade Oskar.
– Självklart, sade jag. Klart du ska ha en koja här. Kan du flytta hit på sommaren och slippa staden ett halvår, det låter väl bra?
– Ja och sen går du och jag på jakt Oskar, sade far, men vi skjuter inget, vi bara ”är” som det heter nu för tiden. Far skrattade gott.
– Värst vad ni är muntra, har ni nallat av matvinet? Mor log och såg på dem.
– Lilla älsklingen min, jag är glad av naturen förstår du, sade far och dansade runt med mor så hon höll på att tappa balansen.
– Men Gunnar då, klagade mor men hon skrattade.
Oskar log och jag skrattade. De är galna de där två, sade jag.
– Glada menar du väl, sade Oskar med ett leende. Då fick Oskar en kram av mig. Han är så fin Oskar.
Vi åt och åt och alla berömde vi mor för den goda maten. Jag tog frivilligt disken för jag tycker att det är på något sätt rogivande att diska. Mor gick ut till sina land för att vattna där det behövs. Far och Oskar var ute och stegade runt och mätte upp var den nya byggnaden skulle vara. Så gick de ner en bit i skogen för att finna en lämplig plats för Oskars koja. Eftersom jag nu har diskbänken rakt under fönstret mot infarten, så passade jag på titta bortåt skogen. Så hajade jag till, någon står bakom en gran och ser hitåt. Jag kunde som mest se stövlar och något grönt. Kan det vara den som jag tidigare hört steg av? Troligen! Jag såg mig omkring efter fars kikare, fann den på bänken och så ställde jag in den innan jag riktade kikaren mot skogen. Jag ställde mig lite bakom gardinen för att inte synas. Jo, det är en man. En lång man, det gröna jag sett är en typ av munkjacka och hans byxor är också gröna, ja till och med stövlarna. Han ser mot torpet, han… hjälp, han har också en kikare och står helt fräckt och kikar på oss. Nä nu blir jag morsk, ställde tillbaka kikare och så rusade jag ut och bort mot bommen medan jag ropar högt.
– Det här är privat mark så var vänlig avlägsna er omedelbart! Jag hann se att han gjorde helt om och sprang sin väg. Jag sprang efter och jag tog in på honom nu. Avståndet krympte. När jag var nästan framme vid honom, vände han sig om och höll hotfullt en riktigt stor kniv framför sig.
– Vad gör ni här, sade jag så strängt jag kunde. Detta är privat mark och ni har inte fått tillåtelse att vistas här. Försvinn här ifrån, nu!
Han rörde sig inte, bara stod där med luvan långt nerdragen över ansiktet så jag hade svårt att se hur han såg ut men munnen såg jag, han log.
– Svara då eller gå härifrån, genast, sade jag och gick emot honom. Han stod kvar utan att röra sig.
– Hör ni illa, om ni inte går härifrån nu så ringer jag polisen!
Han stod kvar utan att röra sig. Jag ville inte gå närmare nu, vi hade cirka tre meter bara mellan oss. Jag stannade och såg på honom. Såg att stövlarna var av typen jaktstövlar. Byxorna och jacka liknade armékläder, kamouflerade. Hans hand som höll kniven såg stark och senig ut. På ringfingret såg jag en ring men kunde inte se vad för slags ring det var. I andra handen höll han sin kikare.
– Ska vi bara stå så här eller tänker ni röra på er, frågade jag och tog ett steg framåt.
Han bara log, inte en rörelse gjorde han. Jag såg då att kniven var enormt stor, lite svängd med kraftigt blad.
Det där var inga leksaker precis.
– Leker ni Tarzan eller vad? Nå då jag kan upplysa herrn om att, i denna skog är det väldigt glest mellan lianerna, faktiskt finns det inga alls.
Han bara log och stod helt orörlig. Jag tog ett steg till framåt.
– Snygg ring ni har, vad är det för sort? Fantomens dödskallering kanske? Har ni fått den i en tuggummiautomat?
Fortfarande ingen reaktion.
– Hoho, sade jag och viftade med handen framför honom. Leker ni staty? Hör på nu. Detta är privat mark och ni har gjort intrång vilket inte är tillåtet, avlägsna er, utgå!!
Då hörde jag hur det knäppte till bakom mig och där stod den ståtlige Oskar med ett gevär.
– Försvinn eller jag skjuter, skrek han med sin basröst. Då knäppte det till från höger om mig också och där stod far med ett gevär han också. Båda pekade på mannen i grönt.
– Nå hur blir det, sade far, ska jag sätta en svärm i benen dina eller hur vill du ha det?
Mannen rörde sig först inte, så sänkte han kniven, vände sig sakta om och gick. Inte ett ord hade han sagt på hela tiden.
Jag suckade, detta var lite väl magstarkt även för mig som brukar skryta om att jag inte är harig men detta var en mycket otrevlig upplevelse.
– Tack far, tack Oskar, sade jag och andades ut.
– Sådana gangsters ska man hålla kort, sade Oskar.
– Jo du, sådana där ligister ska hållas inlåsta, sade far. Hur är det med dig Nora?
– Tack men jag är okey, ingen fara med mig men hur visste ni att jag gått hit?
– Jo vi såg att du sprang som en galning och skrek något och så då rusade vi in efter bössorna och satte fart efter dig. Vi hörde ju att du var arg såsom du skrek.
– Ja han stod och tittade på oss med kikare, sade jag och berättade att jag sett honom tidigare också, precis innan far och Oskar kom.
– Såg ni kniven, undrade jag.
– Den såg vi, svarade de båda två, en stor jaktkniv. Sådana är hemska vapen, sade Oskar.
– Men Nora, sade far, du får inte vara så där oförsiktig, vi hörde din monolog där borta medan vi smög fram. Han kunde ha skadat dig, du måste tänka på vad du säger!
– Ja far, jag vet men det var något kusligt med honom, han bara stod där och log hela tiden.
– Usch ja, sade far, det där var kusligt, jag tror vi ringer Fredrick.
– Nej inte behöver vi ringa för detta. Nu gick han ju, den där gröna mannen och kommer säkert inte tillbaka sedan han sett er två mordiska gubbar, skrattade jag.
– Gubbar, var är de gubbarna någonstans, sade far och såg sig omkring. Jag slog till honom nätt på armen och sade att, nu går vi hem till mor.
– Du far, det är då konstigt att du reagerade på ”gubbar” men inte för ordet ”mordiska”, kan du förklara det? Jag log när jag ställde frågan och så blinkade jag till Oskar. Han skrattade gott med sin mörka röst.
– Ja mordisk kan jag bli men se gubbe, det är jag då rakt inte eller vad säger du Oskar. Så klart höll Oskar med och så skrattade vi alla tre. Men jag såg att de två männen gång på gång vände sig om och spanade mot skogen. Mor hade tydligen gått in så då gjorde vi det också.
Kvällen kom och far försökte försiktigt förklara för mor varför de sprungit förbi henne som ett jehu så att solrosorna vajade, så insåg han att det nog var fel taktik, för mor lurade man inte. Här gällde bara sanningen och till slut fick hon den. Hon reste sig och gick direkt till telefonen för att ringa.
– Vem ringer du, frågade jag?
– Fredrick så klart, svarade mor mycket bestämt.
– Nej mor, ring inte till honom nu, han har ju så mycket med det där i Bjurholm att göra. Detta kan vi ju reda ut själva.
– Nähä, svarade hon och vände sig mot väggen medan hon slog numret.
– Far säg till henne, bad jag. Det finns väl fler poliser än Fredrick i så fall och vi kan inte bara ringa honom så fort något händer. Förresten så behövs det ju ingen polis när vi har dig och Oskar, skrattade jag och pekade på dem.
– Nora, detta är inget att skratta bort. Tänk om han huggit dig med kniven, tänk dig fortsättningen på det scenariot. Hade inte jag och Oskar kommit så kunde det gått illa. Far var allvarlig och jag såg att Oskar nickade jakande.
– Ja men det hände ju inget, försökte jag.
– Nej inte denna gång men vem vet vad han tar sig till nästa gång
Jag suckade, jaja ni vet väl bäst, mumlade jag och gick upp på loftet. Chefen hade bett mig ta hem ett kodat dokument han skickat över. Jag gjorde en ”säker” ned laddning av dokumentet och ringde honom.
– Det är Nora, vad har du tänkt dig att ska jag göra med det här dokumentet då? Är det ett SSP (Space Science Project) dokument?
– Mm, sade chefen och lät mycket allvarlig. Läs det inte Nora, ta ut det på två usb och göm dem noga! Hör du, noga! Sen raderar du det dokumentet som du tog hem i datorn och se till att du tömmer papperskorgen direkt och rensar alla spår… ja du vet ju hur du ska göra. Göm den extra hårddisken också.
– Ok, hur många kopior, frågade jag.
– Två, svarade chefen allvarligt. Lova mig nu att du gömmer dem så ingen hittar dem, jag litar på dig Nora. Det här är stort.
– Okey jag ska gömma dem och radera dokumentet och så vidare. Men varför gömmer du dem inte själv, varför ska just jag göra det? Du har väl inte kommit i någon knipa Martin?
– Nej då men vi har fått fiender som är ute efter handlingarna. Här kan jag inte gömma dem men du kan. Dig känner de inte till eftersom du inte finns registrerad på företaget. Du är ju anställd som ”livlina” liksom.
– Jo, men är du säker på att vi inte blir överraskade här, du vet mor och far är här också ju.
– Ja då, dig känner de inte till så det är lugnt.
– Jag ska göra som du säger och var rädd om dig nu Martin.
– Tack Nora, bara du nu utför det jag bett dig om.
Det lovade jag och så lade vi på, samtalet var slut.
Jaha, det där lät ju inte bra alls. Var har nu Martin råkat in i för skumma affärer? Jag kopierade allt till två usb och sedan raderade jag handlingen i datorn på så sätt att inga spår fanns kvar efter dokumenten. Drog ur den externa hårddisken, startade om datorn och loggade in på min egen hårddisk. Jag startade ett kortspel och spelade någon minut sen lämnade jag spelet och tog en av stickorna och såg mig omkring. Var skulle jag gömma det nu då? Neej jag kunde inte hitta något lämpligt ställe inne här hos mig. Var ska jag då gömma det? Jag steg ut på första trappsteget och såg mig omkring, upp i taket, på räcket. Nej ingen lämplig plats. Då föll min blick på den gamla luckan som var inbyggd i dörren. Far hade behållit den i dörren, kanske finns det något lite utrymme som jag kunde lägga stickan på. Jag kände med handen. Nej det verkar sitta stenhårt, nej det får jag glömma och söka vidare. Så mindes jag det hemliga facket i byrån. Det facket hade jag upptäckt i byrån när jag köpte torpet, det fanns i sista lådan. Jag drog ut lådan och tömde ut mina sygrejer jag förvarade där, vände upp och ner på lådan och drog ut den extra botten som fanns där. Med tejp satte jag fast stickan mot den dubbla botten och sköt in botten igen. Så i med mina sygrejer igen och för säkerhet skull slängde jag ner några mönsterböcker också ovanpå allt. Jag stängde lådan och kände mig rätt nöjd.
Andra stickan och hårddisken då? Tänk Nora tänk!
När Far byggt om häruppe hade han ju behållit väggar och tak som de var, utom den väggen som var mitt emot trappans övre del. Där var ett räcke och två steg ner, var min dörr. Snedtaket var detsamma men den lilla vägg som var precis rakt fram när man öppnade dörren, den sneda väggen som följde snedtaket, den hade far först tagit bort, sedan hade han använt samma mekanism att öppna väggen som det varit innan fast på vid den dolda väggen som tidigare funnits i köket. Han satte dit väggen med den dolda mekanism, det fungerade bra. Nu satte jag handen på en bestämd bräda i själva snedtaket. Den lilla väggen öppnade sig . Där fanns vår lilla vindsförvaring. En ficklampa, tänkte jag och reste mig och hämtade en. Så kröp jag in under det låga taket. Denna anordning visste bara jag och far om, inte ens mor visste om den. Väl där inne sökte jag med ficklampans hjälp en lämplig plats att gömma allt på. Vid en taknock hängde ett övergivet getingbo, det var stort men skört. Kunde det orka dessa två saker. Nej där vågade jag inte lägga dem om de skulle ramla ner. Vidare då, en taknock hade flera spikar fastsatta, där hade det nog hängt saker en gång i tiden. Var kan jag gömma detta? Jag kände att brädan under mitt högra knä gav vika lite. Jag petade lite på brädan och tänk, den var lös. Med ficklampans hjälp såg jag ett smalt litet utrymme. Perfekt! Jag lade de två sakerna där och satte tillbaka brädan. Så slog jag hårt på den för att den skulle sitta stadigt. Det gjorde den. Nu kunde ingen hitta dessa saker, tack och lov. Så kröp jag baklänges ut och drog den lilla väggen med mig, tryckte den på plats, reste mig och var mycket nöjd.
Kortspelet återupptogs, jag vann.

– Fick du tag i Fredrick Brita?
– Ja, han kommer men inte förrän om en timma.
– Vad sade han om det som hänt?
– Att Nora är en idiot som inte borde få gå lös! Han vart arg förstår du Gunnar.
– Jo jag förstår honom. Han är väl lite glad i vår Nora och då blir han orolig så klart. Precis som vi.
– Vi sitter här och väntar till han kommer, du kan väl ha kaffe färdigt Brita om en timma då. Oskar och jag ska nu språkas vid lite.
Far och Oskar gick in i gästrummet, de skulle överlägga. Efter en knapp timma kom de ut och satte sig i soffan. Båda såg mycket bestämda ut. Från och med nu hade jag två livvakter, hemliga livvakter!























Kapitel 2


En dryg timma senare körde en polisbil in framför torpet. Ur bilen steg en stor och stabil polis i 35-40 åldern. Axlarna var breda och håret helt svart. Dragen var kraftigt markerade. Han gick ledigt fram till dörren och knackade på.
– Vem är det, hördes fars vresiga röst.
– Fredrick, kom svaret.
Dörren öppnades och in steg kriminalkommissarie Fredrick Edvardsson.
– Tjena Fredrick, sade far och tog polisen i hand, bra att du kunde komma.
– Ja men där är du ju Fredrick. Mor kom med utsträckta händer emot honom. Har du ätit?
– Nja en smörgås, sade Fredrick lite lamt.
– Smörgås! Det är väl ingen mat, sätt dig ska jag hämta en tallrik till dig. Det är köttbullar!
– O hjälp, Britas goda köttbullar, finns inget godare! Tack snälla Brita.
Fredrick satte sig ner i soffan och hälsade på Oskar.
– Hur är det med dig Oskar?
– Tackar, det är bara bra. De så snälla mot mig här så. Oskar såg menande på Gunnar.
– Äsch, du hjälper ju till här och så är du ju min en kompis Oskar, det vet du.
Oskar skrattade till lite och nickade bekräftande.
Mor kom in med maten till Fredrick som genast kastade sig över den. Snart hade han ätit upp allt.
– Mer, frågade mor.
– Tack söta goa Brita men nu orkar jag nog inte mer. Du ser väl att jag ätit upp allt, precis allt! Jag blir ju tjock som en tunna och vet du Brita, det är ditt fel för du lagar så underbart god mat!!
– Tack söta du, jag blir så orolig att du inte får någon redig mat. När du är här så ska du minsann äta dig mätt, så sant jag heter Brita. Och tjock är du inte, så det så!
– Lilla mor, sade far och gick fram och gav henne en kram. Du vet att vi älskar dig mest av allt, sedan, på andra plats kommer dina köttbullar.
– Gunnar då, sade mor, hon log glatt och frågade om de ville ha kaffe? Det ville de allesammans.
– Var är yrvädret då, frågade Fredrik och såg sig omkring.
– Hon är där uppe. Kan du hämta ner henne och säg till att det är kaffe nu, sade far.
Fredrick reste sig och gick upp för trappan och knackade på dörren.
– Vem är det, frågade jag.
– Stora bocken Bruse, hördes en tillgjord röst.
– Vad vill han, svarade jag, klapp, famntag, handtag eller spark?
Dörren öppnades och Fredrick kom in. Han stängde dörren efter sig.
– Spark? Så är det väl inte, det ska vara ”kyss” om jag minns rätt.
– Kära ni, ert minne sviker er gamle man, sade jag och snurrade runt skrivbordsstolen mot honom.
– Inte då, min hjärna är knivskarp, sade han och klappade mig lätt på huvudet.
Jag ställde mig upp framför honom och neg.
– Tack snälla farbror för klappen, sade jag och blinkade överdrivet snabbt med båda ögonen.
– Retsticka, sade han och gav mig en kram. Så höll han mig på armlångt avstånd och såg bekymrat på mig. Vad är det jag hör om en knivman i skogen här?
– Äh, han gick sin väg och lär väl inte komma tillbaka nu sedan mina två morska gubbar hota med att…
– Stopp, säg inget om det. Tänk på att jag är polis, skrattade han. Nej berätta istället från början.
– Hallå, kommer ni, kaffet är upphällt. Mors röst.
– Vi kommer nu, ropade jag tillbaka.
Tillsammans gick vi ner till de andra. Mor serverade kaffet och vi drack det utan att gå in på händelsen. Far berättade att han och Oskar skulle bygga ett garage och en snickarbod samt en koja till Oskar. Det tyckte Fredrick lät som mycket bra idéer. De talade om det en stund.
När kaffet var urdrucket, satte vi oss till rätta och Fredrick började fråga ut oss. Jag började med att berätta hur jag tidigare idag hört steg bakom mig och att jag sett något grönt skymta förbi. Sedan berättade jag om den andra händelsen medan far och Oskar fyllde i. När vi var klara satt vi alla tysta. Fredrick tänkte och så tog han upp en anteckningsbok och såg på mig.
– Kan du beskriva så mycket som möjligt hur personen var klädd, hur han gick och annat som du lade märke till.
– Ja vad ska jag säga. Han hade gröna stövlar, sådana Wellington stövlar, tror jag eller om det var kängor, gröna armékläder, byxa och jacka med luva. Luvan var långt nerdragen över ögon och näsan.
– Såg du munnen?
– Jaa, det var det som jag tyckte var lite kusligt för han log. Hela tiden log han.
– Ja det gjorde han, sa far, han verkade inte alls skraj för att vi stod där med... ja vars ett gevär. Men du ska veta Fredrick att inget av våra gevär var laddade med annat än lösa skott. Det svär jag på! Far såg verkligen ärlig ut när han sade det men jag hade mina tvivel.
– Ja han verkade inte bry sig utan fortsatte bara att le och han höll en jättekniv i handen, sade jag och berättade mer ingående vad som hänt.
– Varför vände han och gick då? Vad det något ni sade eller?
– Han blev väl rädd för bössorna, sade Oskar.
– Nora stod där och dränkte honom i ironi, Fredrick, du skulle ha hört henne, sade far.
– Äsch, sade jag, jag var arg ju. Nej jag tror han gick frivilligt, han såg ju nästan ut som om han hånade oss, sade jag.
– Hur vet du det, frågade Fredrick.
– Hans leende blev bredare, svarade jag. Det var något nonchalant över honom.
– Ja men det är ju det jag säger, sade far, du drev ju med honom, farligt Nora, mycket farligt!!
– Jaså lilla fröken Modig utmärkte sig igen, det tror jag så gärna men Nora, du lekte nog med döden där. Det där var inte bra alls, stryk skulle du ha, sade Fredrick och gav mig en dask på benet. Du får faktiskt lov att tänka dig för lite, vad hade inte kunnat hända om inte Gunnar och Oskar kommit, tänk på det!
– Jag vet, svarade jag, ja var ju arg och då händer det faktiskt att jag glömmer faran, en stund, tillade jag.
– Nora nu lyssnar du på Fredrick! Han den där hade ju kniv, han kunde ha dödat dig, sade mor förtvivlat.
– Mor, jag lovar att jag ska gå som en skugga efter Fredrick i fortsättningen, blir det bra då? Jag ska tänka mig för, jag lovar, sade jag och just då menade jag det.
– Var gärna min skugga men bara när det är riktig kris för då vet jag i alla fall var du är, sade Fredrick men då måste du också höra vad jag säger och lyda det!
– Ja då farbror Polisen, lovar, sade jag med en glimt i ögat.
– Nora då, sade mor.
Fredrick suckade tungt. Hon är omöjlig er dotter! Han vände sig till mor.
– Såg du något Brita?
– Neej, ingenting. Jag höll på att vattna i landen. Ja jag såg ju när Oskar och Gunnar sprang förbi men det var allt. Sedan, efter en stund, hörde jag steg på baksidan så jag antog det var de som kom tillbaka.
Vi stirrade alla på mor!
– Vad? Steg på baksidan, sade far och såg undrande på mor.
– Jaa, det var väl ni som gått runt, i alla fall antog jag det. Var det inte ni då?
Far stirrade på Fredrick och sedan på Oskar.
– Mor lilla, sade jag, vi kom från framsidan, från bommen.
– Men vem var det då som…? Mor såg förvånande på oss alla i tur och ordning. Så tycktes hon fatta och då satte hon sig närmare far som genast lade armen om henne.
– Ja tycker inte om det här, suckade hon. Inte alls, hör du det Gunnar?
– Lilla Brita, nu är Fredrick här och han tar hand om detta nu. Du har ju mig, Nora och Oskar också vet du.
– Joo, men… Mor var orolig och det var vi nog alla nu.
– Brita, sade Fredrick mjukt, kan du säga åt vilket håll stegen kom ifrån och vartåt de gick?
– Ja de, kom ju därifrån där gamla uthuset står och gick mot stigen bakom huset.
– Det är du säker på?
– Jaa, absolut.
– Mor du sade inget om det när vi kom tillbaka, sade jag.
– Nej jag trodde ju att det var ni ju.
– Mot stigen sade du Brita, menar du den stigen som gick mot platsen där den där containern stod förut?
– Jaa, just det, den stigen är det som han gick på. Mor nickade bekräftande.
– Jaha, ja det är väl lite sent nu att söka efter spår så det får vi göra i morgon. Jag ska se till att mina män vänder varenda sten och kotte i skogen. Något bör vi ju hitta tycker jag. Men jag undrar vad det är för en typ och vad han gör här.
– Kanske han är på rymmen, sade jag.
– Fy då, ropade mor, säg inte så där Nora!
– Förlåt mor, det var dumt sagt. Alltså anledningen till att han är här, går ju knappast att gissa.
– Nej det är omöjligt, sade Fredrick. Kan jag låna telefonen, jag ska bara ringa in till stationen.
– Javisst, ring du, sade far.
Fredrick lyfte på luren för att ringa. Telefonen var död. Ingen signal. Han tittade på luren, sedan följde han sladden med ena handen. Allt tycktes kopplat rätt.
– Vad är det Fredrick, frågade jag.
– Telefon funkar inte. Får jag låna en ficklampa så går jag ut och kollar ledningen.
Far och Fredrick gick ut. Efter en stund kom de tillbaka.
– Kabeln är avskuren, sade far lågt. Jag och Oskar går ut och fixar den. .
– Jag ringer stationen från mobilen, ni stannar inne nu Brita och Nora!
– Ja vi stannar här, sade jag.






















Kapitel 3


Fredrick ringde sitt kontor. Han frågade vilka bilar som var närmast och fann att en bil var i Majträsk. Det hade varit något bråk vid korvkiosken. Bråket var över och polisbilen körde så snabbt den kunde nu till oss i torpet. En polisbil var i Kvantsele, de körde väl mest runt för att se att allt var som det skulle. Fredrick beordrade dem till torpet. Den som körde den bilen var Engström och han hittade hit för han hade varit här förut. Han skulle snart vara här.
– Nu väntar ni damer här till Gunnar och Oskar kommer in. Jag är precis utanför ytterdörren, så var inte oroliga.
– Oroliga, sade mor, det förstår du väl ändå Fredrick att man blir orolig.
– Jo så klart Brita, visst förstår jag det men snart är det poliser här överallt så försök vara lugn.
– Ja jag är då lugn, sade jag. Jag hoppar på det jäven som vågar sig in här. Det ska du veta Fredrick. Försöker någon skada någon utav oss så slår Nora till! Jag satt med ena benet över det andra och när jag är upprörd men ska låtsas vara lugn, så svänger jag på benet upp och ned snabbt.
– Du lugn, sade Fredrick o log, det är bra Nora, vakta din mor väl.
Se nu kommer Gunnar och Oskar. Gick det bra?
– Jadå vi lagade det provisoriskt bara. Nu ska du nog få ton, testa, sade far.
Fredrick lyfte luren, jo nu fanns det ton.
– Bra gjort pojkar sade Fredrick och gav dem båda en klapp på axeln. Far lyste upp och Oskar log lite förnöjt.
Plötsligt slocknade ljuset, det blev helt mörkt.
– Men det var då tusan, ropade Fredrick och i detsamma svängde en polisbil in på tomten. Fredrick gick ut och vi andra kröp närmare varandra. Fredrick kom tillbaka.
– Lås dörren efter oss Gunnar. Vi kommer nu att gå runt här och se om vi får tag i den ”Gröna Mannen”. Vi inväntar den andra bilen först. En av de poliserna får komma in till er här, sedan låser ni dörren igen, uppfattat?
– Ja då, svarade far. Just då kom den andra polisbilen också. Fredrick släppte in en polis och sade till honom att låsa noga. Polismannen gjorde så och sedan presenterade han sig som Bertil Karlefelt.
Bertil var en trevlig man i fyrtio årsåldern. En typisk familjefar om det nu finns ”typiska” sådana. Han hälsade på oss alla och ställde sig sedan i dörröppningen ut mot hallen. Vi satt alldeles tysta. Satt bara där och lyssnade efter eventuella ljud. Det var riktigt mörkt nu i rummet för något gatlyse har vi inte men det ska vi ordna så fort som möjligt. Bertil vände sig om mot köket, han lyssnade.
– Hör du något, viskade jag.
Han svarade inte utan steg tyst in i köket. Där är ju trappan upp till loftet. Jag reste mig sakta och smög efter. Far och mor viskade ”Nora, kom tillbaka, vi skulle ju vänta här”. Ja det skulle vi men inte kunde jag sitta där och vänta när jag såg att Bertil tydligen hört något.
I köket såg jag polismannen stå vid trappan och lyssnade. Han fick syn på mig och smög fram till mig.
– Har ni djur, viskade han frågande medan han höll uppsikt.
– Nej, viskade jag tillbaka, inga djur.
Han nickade och gick tillbaka till trappan där vände han sig om och gjorde tecken till mig att stanna. Så började han smyga sig uppför trappan. Naturligtvis kunde inte jag stå kvar där i dörröppningen utan smög sakta bort till trappan upp till loftet. Bertil hade nu hunnit några steg upp. Han tog ett steg till och så ett till, där stannade han. Så såg jag att han gjorde något med händerna. Skuggan av en pistol i hans hand. Nu är det allvar, tänkte jag, på riktigt. Inget mer skämt nu, detta är på största allvar.
Bertil tog ett steg till, nu var han vid räcket och eftersom jag numer fått ett fönster där uppe, föll ett kvällsljus in genom fönstret, man kunde ana skuggor men inte mer. Först hade jag tänkt fråga viskande om han såg något men lät bli för det kunde ju faktiskt vara så att någon verkligen var där uppe på loftet. Nu kunde jag höra ett lågt buller som om någon stött emot en möbel. Då visste jag exakt var detta låga buller kom ifrån, sängbordet. Jag brukade själv slå i där ibland när jag skulle öppna fönstret. Eftersom Bertil stod hukad i trappan måste det vara någon annan som var i mitt rum. Jag smög ut i hallen, låste upp försiktigt och smög mig ut. Runt gaveln stod en polis. Viskande förklarade jag för honom vad som just nu pågick i torpet. Han nickade och gick raskt iväg. Jag stod kvar en stund men bestämde mig sedan för att gå in igen till de andra i vardagsrummet. Just som jag skulle gå in genom dörren kom Fredrick och två poliser. Fredrick pekade mot mitt fönster och en polis gick fram till väggen och kikade uppåt. Han visade med händerna att fönstret stod öppet cirka en halv meter. Fredrick såg på mig, jag skakade på huvudet. Det var inte jag som öppnat fönstret. Fredrick gjorde då tecken till honom att stanna. Så gick vi in i hallen så tysta vi bara kunde. Jag förpassades in i vardagsrummet och de två poliserna smög in i köket. Mor och far bannade mig för att jag inte suttit kvar där jag var men då viskade jag till dem att det är någon på loftet. Far steg upp och sa tyst att vi skulle gå in i gästrummet allihop och låsa om oss. Jag ville stanna för att se vad som hände men då tog far ett stadigt tag i min arm och drog mig med. Precis som vi skulle stänga dörren efter oss hördes ett otroligt oväsen. Gap och skrik och så plötsligt ett skott. Nu slet jag mig lös och rusade in i köket. Far låste in mor och Oskar och så kom far fram till mig. Han var arg, mycket arg på mig.
– Schysch, sade jag, hör!
Vi lyssnade. Fredricks röst ljöd som ett tordön.
– Släpp vapnet annars skjuter vi!



Tumult utbröt uppe på loftet. Jag och far stod kvar nere i köket. Vi hörde buller nära trappan nu och bestämde oss för att ansluta till Mor och Oskar. Väl inlåsta i gästrummet var vi väl säkra en stund men alla undrade vi vad som hänt och var det den gröna mannen som tagit sig in i mitt rum? Kanske skulle vi få vänta länge på svaret, kanske jag borde gå ut och titta? Far såg på mig och viskade ”glöm det!”. Så hörde vi en polisbil åka iväg och allt blev som lite tystare. En knackning på dörren fick oss alla att hoppa till.
– Vem är det, frågade far.
– Engström, polisen, svarade rösten. Ni kan komma ut nu. Kollegerna har åkt men jag blir kvar här i natt.
Far låste upp dörren och vi smög oss ut. Det var ju fortfarande mörkt men skuggan av soffan såg vi och vi satte oss där. Engström sade till oss att vänta lite och så gick han iväg ut i köket. När han kom tillbaka haglade våra frågor över honom. Han höll upp en hand för att lugna ner oss.
– Vad hände, sade Oskar. Vi hörde buller och ett skott.
– Jaa, sade far, vem sköt?
– Är gröna mannen kvar, för det var väl han ni tog eller? Frågade jag.
– Lugn lugn, sade Engström och höll sin hand. Ja där var en man på loftet, en grönklädd man. Han hade en pistol i handen och smög sakta fram mot trappan. Det var Bertil som först höjde sitt vapen för att avfyra ett varningskott men den grönklädde sköt först, mot Bertil men missade. Fredrick ropade att mannen skulle släppa vapnet annars skulle vi skjuta. Mannen gjorde inte som han blev tillsagd och då trängde sig Fredrick emellan Bertil och räcket och slängde sig på mannen så de båda föll. Genast var vi framme och hjälpte honom. Bertil fick tag i pistolen och jag och Fredrick band mannen. Det var inte lätt för han försökte smita flera gånger. Sen hade vi ju besvär med att få ner honom, ja nu är de i alla fall på väg in med honom till Lycksele först och sedan ska han väl till Umeå.
– Var det den gröna mannen, frågade jag.
– Det vet jag inte men grönklädd var han.
– Log han, far såg på mig medan han ställde frågan.
– Nej, eller det tänkte jag inte på, sade Engström.
– Vad händer nu då, kan vi gå och lägga oss eller? Mor började bli trött, mycket hade ju hänt också.
– Ja fast inte på loftet. Där måste teknikerna jobba först.
– Ja men då ligger jag i soffan här i natt, sade jag, och ni stannar väl kvar här?
– Ja jag blir här, sade Engström. Jag tänkte ringa elbolaget och Telia så de får komma och laga kablarna här.
– Bra, sade far, då går vi och lägger oss nu. Tack Engström. Far sträckte ut sin hand för att tacka. Engström tog den och log.
– Försök nu att sov, ni vet ju att jag finns här, sade han till oss alla.
– Har ni ätit, frågade mor som alltid hade omsorg om alla. Det finns köttbullar och potatis i kylskåpet, värm er lite mat och brygg gärna lite kaffe till er också.
Engström tackade och sade att, det gjorde han gärna. Han hade hört av Fredrick vilka goda köttbillar Fru Falk gör.
Mor log och tackade för berömmet men inte var det något märkvärdigt med hennes köttbullar inte.
Så gick mor och far in till sig och Oskar gick in i gästrummet. Jag hämtade en filt i förrådet och bäddade lite provisoriskt i soffan.
I köket hörde jag Engström öppna kylskåpet och sedan öppna skåp, ett efter ett.
– Grytorna finns till vänster om spisen, ropade jag. Tack, ropade han tillbaka.
Så hörde jag att Engström stängde dörren till vardagsrummet. Det var snällt gjort. Han föredrog tydligen att stanna i köket.
Jag kunde inte sova. Så mycket hade hänt och jag grunnade på vem den gröne mannen var. Vad ville han oss och varför just nu. Dessutom var han en kuslig person som gav mig gåshud bara jag tänkte på honom. Var det han de tog där uppe på loftet eller var de fler, så detta var en annan.
Varför var det steg på baksidan och vart gick de stegen. Där fanns ju inget så vitt jag visste att se. Jag måste kolla det imorgon, söka och se om där är något. Undrar om Fredrick kommer tillbaka i natt, troligen inte. Men teknikerna skulle ju komma, kanske redan under natten.






















Kapitel 4


Jag hörde inga snarkningar från mina föräldrars rum så troligen hade de också problem med sömnen.
Klockan, undrar hur mycket klockan är. Det måste ju vara natt nu. Hur kom han in genom mitt fönster den där gröna mannen? Han måste ju ha klättrat upp på taket för att nå mitt fönster. Men var hade han börjat klättra någonstans? Ingen stege står uppställd så hur? Hur tar man sig upp på ett hustak? Fasadklättring? Jaa, det kan vara så men då måste det nästan vara en gymnast eller elitsoldat eller liknande för att klara en sådan sak. Med rep kanske? Joo, jaa det kan gå men var fästa repet då.
Steg på baksidan, mor ute vid landen, kan stegen ha kommit tillbaka och gått in i huset, uppför trappan så ut genom fönstret efter att ha satt fast ett rep någonstans vid fönstret. Jaa, så kan det ha gått till och då bör ju ett rep finnas kvar där uppe så vem som helst kan klättra in igen.
Jag reste mig upp ur soffan och smög ut till Engström. Han höll på att äta maten.
– Kan ni inte sova?
– Nej det går inte, jag bara ligger och tänker hela tiden. Engström, hör här, jag har en teori.
Så berättade jag min tankegång för honom. Han lade ner kniv och gaffeln och torkade sig om minnen med en servett. Han såg på mig och nickade.
– Jag ser efter, sade han, ni stannar här.
– Jag kan göra kaffe om ni vill ha.
– Tack gärna, mycket gärna, sade han och smög upp för trappan. Jag bryggde kaffe och ställde fram muggar. Några köpekakor fann jag i en burk, de fick duga. Hemskt vad han dröjer, borde han inte kommit ner nu. Så hörde jag en duns däruppe, jaha nu slog nog Engström i mitt sängbord. Jag ställde mig vid trappan och tänkte ropa på honom när jag hörde någon stöna där uppe. Jag smög uppför trappan, väldigt, väldigt sakta. Kikade in mellan brädorna i räcket. Så mörkt där var men låg det inte någon på golvet? Jo visst gör det. Först lyssnade jag noga efter andetag från någon annan. Det lät faktiskt som om någon andades men försökte hålla igen lite. Var det mannen på golvet eller fanns det en till där uppe. Troligen är det Engström som ligger där. Vad skulle jag nu göra då? Inget vapen hade jag att tillgå så smög jag ner igen skulle troligen den okända komma efter. Vad gör jag, tänkte jag? Så bestämde jag mig. Jag smög sakta, sakta ner i köket, gick in i vardagsrummet och låste dörren. Knackade på mor och fars dörr. Jag hörde genast ljud därinne. De hade inte heller somnat.
– Vem är det, viskade far.
– Nora, väste jag så tyst jag kunde.
Dörren låstes upp och jag gick in.
– Lås far, någon är här och denne någon har slagit ner Engström uppe på loftet.
Far backade och tänkte. Mor blev nervös och sträckte sig efter fars hand.
– Nora, viskade far, du får stanna här hos mor. Jag ska väcka upp Oskar så får vi ta den där som smyger här. Är Engström skadad`?
– Ja tror det för han ligger på golvet och stönar.
– Var är inkräktaren?
– Troligen i köket nu.
Far nickade. Han tänkte och tänkte.
– Om vi kunde hinna ut till bilen allesamman men det hinner vi nog inte.
– Var är bössan far? Du går inte ut dit utan bössan, sade mor.
– Vad dumma vi är, sade far och slogs sig för pannan. Mobiltelefonen, den måste ju fungera. Var är din Nora?
– I köket tror jag, fasen också. Ja men du har väl en far?
– Ja men den ligger på laddning i köket precis som din.
– Mor, har du någon…
Det knackade på dörren och vi hoppade alla till. Då hörde vi Oskars röst så far öppnade och släppte in honom.
– Vad försiggår här, undrade Oskar? Har det hänt något?
Vi berättade för honom och han skakade på huvudet.
Vad är det de vill egentligen de där grönklädda, vad ska de i torpet att göra?
– Oskar har du en mobiltelefon, frågade jag.
– Mobilt... ja jag har den här, sade han och tog upp en mobil ur skjortfickan.
Jag gav honom en kram och tog telefonen, slog numret till Fredrick och väntade.
– Edvardsson, svarade det.
– Fredrick, hör på. Det är jag Nora. Masa dig hit! Engström är nerslagen och en man har tagit sig in i huset. Vi är helt oskyddade nu.
– Jag kommer, sade han, var är ni?
– I mors och fars rum.
– Stanna där och lås noga. Har Gunnar sitt gevär där?
Far fick ta telefon. Han fick anvisningar av Fredrick och far nickade gång på gång. Så lade de på och Oskar fick tillbaka sin mobiltelefon.
– Vad sade han, frågade mor ängsligt, kommer han, kommer hela poliskåren? Svara då Gunnar!
– Lugn nu Brita, så här ska vi göra. Fredrick och hans män vänder och är på väg hit tillbaka. Den polisbil som har den grönklädde fortsätter till Lycksele. Troligen kommer flera polisbilar också, de som är närmast kommer först. Han kallar in en specialgrupp av polismän också som ska komma hit. Vi ska stanna här. Här inne förvarar jag gevären och slutstyckena finns i plåtskåpet här tillsammans med ammunitionen. Vi ska ladda våra bössor Oskar och sedan bara sitta här och vänta.
– Då är han snart här. Så kom jag att tänka på en sak.
– Oskar, hörde du något när du kom hit och knackade, alltså något i vardagsrummet?
– Neej, det tror jag inte... eller jag tänkte inte på det, hurså?
– De stora ficklamporna ligger ju där och jag behöver gå på huset, så att säga. Ficklamporna kan vi ju ha och lysa boven rakt i ögonen med ifall vi blir överfallna men på ”huset” måste jag bara gå.
– Vänta här ska jag öppna och lyssna, sade far och låste upp så tyst han kunde. Han lyssnade, länge tyckte jag. Så vände han sig om och sade att det var nog tomt i rummet men att han skulle gå med och vakta vid toalettdörren.
Det är väl ändå typiskt att sådant som toalettbesök ska behöva hända när man är under stark press. Jag smög in på toan och far stod utanför och vaktade. Jag var just klar när jag hörde oväsen och en duns, något hände utanför toadörren. Jag blev alldeles likblek. Det hade varit en kraftig duns, far tänkte jag, far. Jag reste mig upp och drog på mig byxorna igen. Sträckte fram handen för att låsa dörren då den slängdes upp och en stark arm drog ut mig. Denne någon lade en hand över min mun och tvingade mig att gå mot hallen och ytterdörren. Jag såg far ligga där på golvet och jag kämpade emot min angripare allt jag bara kunde. Jag bet handens fingrar som låg över min mun men det verkade inte bekomma angriparen alls. Då började jag sprattla med benen så högt jag kunde allt medan mannen, till hälften släpade och till hälften drog mig ut över gården, runt huset och ner på stigen, Jag satte armbågen i magen på honom men mannen reagerade inte det minsta. Då satte jag allt på ett kort, jag bet så hårt i hans hand att jag kände blodsmak. Handen lossnade och jag hörde att han svor åt mig. Jag gled ur greppet och skulle precis börja springa då en annan man fångade upp mig. Den mannen visade mig en kniv. Den kniven hade jag sett förut. Detta var mannen som log. Han fick många sparkar och slag av mig. Jag gjorde mig så jobbig som jag bara kunde. Till slut bar mannen jag bitit i handen, mina fötter och knivmannen bar mig under armarna. Men inte var jag en foglig fånge inte. Jag spjärnade emot allt jag kunde och en gång tappade han med bitna handen mitt högra ben. Då passade jag på att sparka upp foten mot hans haka och sedan satte jag foten i brösten på honom och sparkade till. Benen var fria. Jag ålade mig loss från knivmannen och sprang allt vad jag kunde bort från dem. Jag hörde hur en av dem kom efter mig. Antagligen knivmannen.
Nu sprang jag i blindo med händerna framför mig för att jag inte skulle springa rakt in i ett träd. Jag sprang och sprang utan att vända mig om en enda gång. Det enda jag tänkte på var hur det gått med far och vad skulle nu hända mor och Oskar?
Efter ett tag kom jag till en glänta i skogen och då blev det lite ljusare så jag kunde urskilja vad jag hade framför mig. En stor äng och ännu en äng, ett skogsparti en bit bort och så en lite glimt av en sjö. Jag valde att springa mot sjön. Jag hörde fortfarande ljud bakom mig så jag ökade på stegen. Aj så det stack i mina fötter, jag var ju barfota och nog kändes det för varje steg jag tog. Snart var jag framme vid sjön och utan att tänka, gick jag rakt ut i sjön och vadade så långt jag kunde. Så lät jag mig sjunka ner under vatten ytan. Jag stötte strax på en stor sten, en sten vars topp var ovanför vattnet. Den stenen gömde jag mig bakom och kikade försiktigt fram. En man stod vid sjökanten och han lät en ficklampa söka över ytan. Jag hukade mig snabbt och var säker på att han inte sett mig. Mannen stod kvar, han fortsatte söka med ficklampan, fram och åter, fram och åter.
Vattnet var kallt och jag började snart skaka av kylan. Jag bet ihop tänderna för att de inte skulle börja skallra. Envist stod mannen kvar, envist kröp jag ihop bakom stenen. Hur länge skulle han stå där?
Far, min fine underbara far, hur hade det gått för honom och mor, Oskar? Jädra Fredrick som stack sin väg och bara lämnade kvar en enda polis, en enda! Jag skulle säga honom ett sanningens ord när jag träffade honom igen, för klara mig, det skulle jag. Nu äntligen gick mannen upp på åkern. Han gick iväg men enbart för att komma tillbaka en stund senare med den andra mannen. Emellan sig bar de en kanot. Shit, tänkte jag, nu är det färdigt för fröken Modig, nu kan bara list lösa mitt dilemma. Vad göra?

Jag tänkte snabbt. De tänker leta i sjön och säkert utmed kanterna. Låt säga att jag inte finns i sjön då, då skulle de söka förgäves, i alla fall en stund. Jag sjönk ner igen under ytan och tog mig fram till sjökanten. Marken ovanför gjorde en liten sväng precis där jag var. Sakta hävde jag mig upp ur vattnet, mycket sakta. Jag såg dem komma och paddla åt mitt håll. Äntligen var jag uppe. Jag ålade mig bort från platsen. En al växte vid sjökanten. Grenarna hängde ner över kanten mot sjön. Jag ålade mig fram till alen och bakom den. Så kikade jag försiktigt fram. Vad gör de? De hade kanoten nästan ända in mot kanten och en av dem kände med sin hand över gräset. Smarta gossar, tänkte jag. Där det är blött gräs längst upp, där har jag varit. Så kände han tydligen vått gräs på den plats jag tagit mig upp på för han gav ett kommando. Kanoten stannade och de förberedde sig att gå upp på åkern. Vad gör jag nu? Medan de sysslade med att följa blöta spår, ålade jag mig ner mot sjökanten igen. Så tyst jag bara kunde. Jag hade inte tid då att kolla dem men jag förstod nog att de måste hört mig. Jag lurade dem. Fann en sten och lät den rulla ner i vattnet. Det plaskade till och båda männen vände sig direkt mot ljudet. Åter satte de sig i kanoten och paddlade åt mitt håll. Men då hade jag redan ålat mig upp på åkern och kröp nu så fort jag kunde. Hjärtat slog fort, jag måste erkänna för mig själv att jag var rädd, livrädd.
När jag krupit en lång stund, stannade jag och lyssnade. De följde mina spår. Detta gick inte längre, jag såg mig omkring och fick då se varelser som gick på ängen. Hjälp, tänkte jag, är de så många men det var inga män, det var kor. Jag reste mig snabbt och satte fart över resten av åkern och så kröp jag in under elstängslet hos korna. Många av dem låg ner men några var uppe och strövade omkring. Kor är lika med bondgård tänkte jag och rusade förbi korna. De undrade förstås vad jag var för ett konstigt djur som bara rusade in i deras hage. Jag ropade ett tyst, ”förlåt” till dem och så sprang jag rakt söderut. Jag hörde att männen var efter mig men hade inte tid att vända mig om. Vad vill de mig, varför jagar de just mig. Jag fattade absolut ingenting.
När hagen var slut, kröp jag under elstängslet igen fast nu på motsvarande sida. Utan att tänka på väderstreck eller andra orienterings begrepp, rusade jag bara framåt, framåt.
Äntligen en väg, jag sprang ut på vägen åt vänster, bort från torpet. Om det var mig de ville ha kunde jag i alla fall hoppas att de lät mina föräldrar vara. Bort från torpet, spring Nora, sporrade jag mig själv, spring. Jag började bli trött nu, riktigt trött och jag frös. Medan jag sprang såg jag att det var en bred väg, traktors väg med djupa spår. Dem följer jag, tänkte jag och har jag tur når jag en bondgård och kanske en telefon. Efter att ha sprungit i flera minuter började jag ana att bondgården säkert låg åt andra hållet för inte ett hus eller stuga såg jag någonstans. Jag förstod att de var efter mig ännu så jag måste bestämma mig för hur jag ska göra. Jag gjorde ett snabbt överslag, hemåt, där var bovarna, bakåt, där var bovarna. Framåt? Ja visst men det var ju osäkert, det tycktes inte finnas något här som visade på att folk bodde där. Hastigt beslut, in i skogen och försöka hitta något skydd där. Knott och mygg surrade omkring mig och mina våta kläder, jag viftade irriterad bort dem. Så sökte jag överallt i skogen framför mig och lade då märke till att det nu började ljusna. Hurra, nu ser jag bättre men jag skulle också synas bättre. Först tänkte jag klättra upp i ett träd. Det skulle förvåna mig mycket om de skulle finna just det trädet jag satt i. Men jag sprang vidare, jag mer anade än kände att jag nu var på ”rätt” väg. Jag stannade framför en stor öppning i marken, ett gruvhål! Snabbt drog jag av mig tröjan och huttrade, nu hade jag bara en t-shirt under och den var ju också genomblöt. Jag draperade tröjan så att det skulle se ut som om jag kanat ner i hålet. Tröjarmarna som var långa, lät jag ligga uppåt kanten och resten av tröjan hakade jag fast i växtligheten. Nu skulle de tro att jag ramlat ner där, tänkte jag och sprang vidare men nu så tyst jag kunde.























Kapitel 5


En ny glänta, vart skulle jag nu ta vägen? Jag sprang på mina bara men nu lite såriga fötter över en glänta och såg då att efter den öppna platsen fanns ett grustag eller möjligen något som tillhört gruvan. Rakt ovanför mig gick en led eller en typ av räls och på den var det fullt av små och gamla vagnar. Det måste tillhöra gruvan då. Hur kom jag upp på den där leden? Jag sökte med blicken och fann en stor grå byggnad där leden eller rälsen tycktes komma ifrån. Hela anläggningen var övergiven och ingen människa tycktes finnas där. Snabbt sprang jag fram till byggnaden och in i den. Fy så trött jag är. Kan jag vila? Nej, jag hinner inte. Dörren in till huset hängde snett i endast ett gångjärn. Jag tog mig förbi dörren och in i byggnaden. Det var mörkt därinne men inte mer än jag kunde se att det var helt tomt. Längst upp vid taket gick leden eller vad den nu kallades för? Strunt samma jag såg trappor, många trappor och sprang upp för dem. Jag nådde den första vagnen till slut och steg ut på leden, gick balansgång på en av skenorna som verkade vara högst 5 centimeter bred. Det var svårt att ta sig förbi varje vagn då den yttre skenan bara mätte ett par centimeter. Nu var jag totalt uttröttad och så frusen att jag skakade. Jag nådde den sjätte vagnen, nu orkade jag inte balansera mer, denna vagn fick duga. Jag klättrade i vagnen försiktigt och lade mig ner på dess botten. Den var inte så djup som jag hoppats men ja skulle i varje fall inte vara synlig nerifrån. Nu var det färdigsprunget för Nora, nu skulle jag få vila om än så för bara några minuter. Jag var trött, blöt och frusen.


I torpet hade Oskar funnit Gunnar på golvet. Oskar var stor och ofantligt stark så han lyfte in Gunnar i parets sängkammare och lade honom på sängen. Brita låste dörren och tillsammans med Oskar skötte hon om Gunnar så gott det gick. Ett sår hade han i bakhuvudet och Brita som var en mycket omtänksam maka, hade i sitt nattduksbord både plåster och något att tvätta rent med. Hon började tvätta såret på maken.
– Såg du Nora Oskar, frågade hon med skälvande röst?
– Nej, tyvärr gjorde jag inte det. Jag såg att ytterdörren stod öppen.
– Hur kunde du se det?
– Jag tittade ut genom fönstret i vardagsrummet.
– Jaha, och du såg ingen?
– Nej, ingen alls.
– Stackars Gunnar, han blir väl bra Oskar?
– Ja då, han har tjockt med hår så det dämpade nog slaget lite. Inte blöder han så mycket heller.
De hörde en bil köra in på tomten. Efter en stund steg någon in i huset.
– Hallå, var är alla? Hallå?
– Det är nog polisen, sade Brita, vill du se efter Oskar?
Oskar öppnade försiktigt dörren. Där stod en polis i uniform.
– Jaså där är ni. Vad är det som händer här egentligen?
– Er kollega ligger nerslagen en trappa upp och Gunnar här har fått ett slag i huvudet och Nora kidnappade de, sade Oskar förtvivlad.
– Vad säger ni människa, sade polismannen och gick in i köket och upp för trappan. Efter en stund kom han tillbaka och knackade på igen fast nu var ju dörren öppen.
– Frun, vill ni komma med lite. Jag har ringt ambulans men jag får inte liv i Engström.
– Javisst, svarade Brita och bad Oskar stanna vid Gunnars sida så inget skulle hända honom. Oskar lovade. Brita tog med sig lite saker och gick med polismannen upp. Nu hade det ljusnat lite så hon kunde urskilja mannen. Hon gick ner på knä vid Engströms huvud.
– Oj då, detta är ett stort sår, ett riktigt stort sår som nog måste sys, sade Brita. Se här, sade hon och pekade, här är såret djupt. En kniv skulle jag gissa på. Jag lägger om det så gott jag kan och så får väl ambulansmännen ta hand om honom. Jag vill nog gå ner till min make nu, han svarar inte på tilltal så kanske han också måste åka ambulans.
Brita grät sakta men då tyckte polismannen så synd om henne att han lade en arm om hennes axlar och tröstade så gott han kunde.
– Gå ner ni, jag stannar hos min kollega, sade han vänligt och jag ska kalla på en ambulans till åt er make om ni vill i så fall. Brita nickade och gick mot trappan.
– Min dotter, började hon, hon... hon... de tog henne!
– Lugn nu fru Falk, vi ska nog hitta henne, vi gör allt för att hitta henne.
Brita nickade och gick ner. Där stod en polisman i köket och studerade den halvätna maten. Han tog en köttbulle och sade spontant ”jösses så god”.
När ambulansen kom bar två män in en bår. Båren bar de upp för trappan efter polismannens anvisning. De stannade länge hos Engström innan de bar ner honom. Brita bad att de skulle titta på maken också. Det gjorde de. Det var nog ingen fara med maken men om han fått hjärnskakning så ska han så klart ha vård. Det är allvarligt och ska genast under vård. Ha uppsikt över honom bara.
Brita var orolig, var fanns Nora, levde hon över huvud taget? Tankarna for runt, varför kommer inte Fredrick?


Fredrick var på väg. Han var orolig, mycket orolig. En av de poliser som kommit nyligen till torpet, hade kontaktat honom och berättat vad som hänt. Den unga kvinnan, Nora var försvunnen, inga spår fanns efter henne. Det gjorde ont inne i Fredricks hjärta, lilla Nora, vad har du råkat ut för? Var finns du? Var är du Nora? Vad har de gjort med dig?

Nora hade somnat, hon vaknade av röster. Det var manliga röster och hon förstod vilka de var. Det var kallt, så kallt att hon skakade. Kläderna var fortfarande genomvåta och kändes kalla. Hon låg alldeles stilla, vågade inte röra sig alls. Männen där nere samtalade, de pekade på marken, såg spår, fotsteg.
– Hon har sprungit här.
– Ja, någonstans här måste hon vara. Hon har så klart gömt sig men vi hittar henne nog. Knivmannen stod alldeles stilla, rörde bara på huvudet, såg det gamla huset, sten och grus överallt. Längre bort stod en gammal maskin alldeles rostig, så upptäckte han rälsen i luften med små vagnar på. Han flyttade blicken och följde rälsen eller leden mot det gamla huset. Han funderade, så skakade han på huvudet.
– Hon är inte här.
– Hur vet du det, frågade den andra grönklädda mannen, han som Nora sparkat.
– Jag känner inte lukten av henne och det borde jag göra. Hennes lukt sitter ju i tröjan hon lagt vid gruvhålet, där hon trodde vi skulle tro hon gått att hon fallit i. Nej här är hon inte, sade han högt medan han blinkade åt kamraten.
– Kom så går vi, sade han och de gick bortåt, förbi en grushög och ställde sig bakom den.
– Menar du allvar att hon inte är här?
– Var inte dum, svarade knivmannen. Så klart är hon här men var?
– Ja men du sade ju...
– Idiot, det var för att hon skulle höra det. Nu väntar vi här och snart lär hon krypa fram ur sitt gömställe.
– Ja smart sade kamraten, då väntar vi här.
Jag hör dem, jag fryser och håller på att bli förkyld. Bara jag inte nyser nu. Hon kröp ihop för att försöka få lite värme men kylan ville inte ge med sig. Vad trött jag är och hungrig. Undrar hur det går för mor och far? För Oskar? De slog far, jag ska minsann hämnas bara jag får vila lite. De ska inte tro att jag går på deras finter. Så klart står de här någonstans och smyger. Jag ligger kvar så länge jag kan och orkar. Är så trött bara.
Nora somnade, nu i en djup sömn. Nora var sjuk.
















Kapitel 6


Fredrick hade kommit fram till torpet och höll på att förhöra Oskar som satt i vardagsrummet.
– Berätta nu allt för mig Oskar, bad han. Börja från där jag åkte härifrån med buset.
Oskar kliade sig i huvudet och funderade på hur han skulle börja. Så samlade han sig och berättade allt som han kunde minnas. Fredrik ställde flera frågor till honom och Oskar svarade så gott han kunde.
– Såg du den som drog ut Nora från toaletten?
– Nej det gjorde jag inte för då satt jag och Brita inne i deras sovrum och dörren var låst.
– Så du såg alltså ingenting av kidnappningen?
– Nej tyvärr Fredrick, jag gjorde inte det.
– Det är bra Oskar, sade Fredrick och gav honom en klapp på axeln. Ta nu och vila dig. En polis finns här inne och tre poliser är ute runt tomten. Jag och några till ska gå stigen ner för att se om vi finner några spår.
Oskar nickade att han förstått.
– Fredrick? Du talar väl om hur det går?
– Självklart Oskar, visst gör jag det. Var är Gunnar och Brita?
– Gunnar är ju skadad så de är inne i sitt sovrum.
– Bra, tack Oskar. Jag går inte in och stör dem nu. Hälsa dem att vi nu ska söka efter Nora.
Oskar nickade. Så satte han sig till rätta i soffan. Filten Nora haft låg ännu kvar. Oskar frös lite, han tog filten och svepte den om sig.
– Fredrick! Kommissarien som redan gått ut i hallen, vände sig om och såg på Oskar.
– Ja Oskar, vad ville du?
– Hitta Nora, snälla du, hitta Nora, hon är en sådan fin människa.
– Var lugn Oskar, jag ska finna henne. Men var, tänkte han, var är du? Han gick ut till kollegerna.

– Oskar! Kom in hit. Oskar reste sig och gick in till Brita och Gunnar.
– Oskar, sade Gunnar. Det är ingen fara med mig. Lyssna nu, så här ska vi göra…

Det var ljusare nu vilket underlättade sökandet för Fredrick och sex specialutbildade polismän som gick stigen ner. En av dem som gick först, stannade till och pekade framför sig.
– Här har det hänt något, sade han och visa på marken som var uppriven. En kamp kanske, föreslog han.
De andra studerade avtrycken i marken, nog hade en kamp skett här.
– Nora gör det svårt för dem, mumlade Fredrick. Bra Nora, ge dem ett helvete!
– Nu tar ni över hela den här operationen, ni som kan spåra, sade Fredrick. Jag hänger bara med. Ta kommandot Kjell. Mannen nickade att han förstått.
Lite längre fram stannade de igen. Här hade grenar och kvistar brutits sönder. Någon har sprungit här. Ledaren som gick först rynkade pannan och stannade. Han såg åt höger och han såg rakt fram.
– Vad är det Kjell, frågade Fredrick.
– Se här, sade Kjell. Han pekade rakt fram. Här har bara en människa sprungit, en lätt människa. Låt oss anta att det är kvinnan.
– Hon heter Nora, sade kommissarien.
– Okey Nora. Se nu till höger, där är spåret bredare, där har minst två personer sprungit, två tyngre människor.
– Knivmannen och den andra grönklädda, sa Fredrick. Då har hon kommit loss från dem och det är henne de jagar.
– Exakt, svarade Kjell. Nu följer vi hennes spår.
En annan polis ropade till, han hade funnit något på marken.
– Vad har du hittat Kalle, ropade Kjell?
– Ett vapen, ett slags kniv, det var ingen dålig sak det här. Han visade upp kniven.
– Jaha, sade Fredrick, detta är nog den omtalade kniven. Du store tid vilken kniv.
– Lägg den i bevispåse Kalle, sade Kjell och ge den sedan till ”Norrköping” så får han samla allt vi hittar i sin ryggsäck.
”Norrköping” var smeknamnet på Konrad Swan som var från Norrköping. Han bar en ryggsäck där de förvarade eventuella fynd. Kalle gav kniven till ”Norrköping” som lade den i påse. Han noterade fyndplatsen och lade den sedan i ryggsäcken.
De gick vidare. Här har hon stått och trampat en sekund eller två, sade Kjell, man ser tydligt hur hon tänkt här.
– Du menar åt vilket håll hon ska gå eller springa?
– Hon springer, hela tiden springer hon, det visar spåren.
– De andra var är deras spår nu?
– Nilsson, vad ser du? Ropade Kjell.
– Ja det är fortfarande två som förföljer henne.
– Jaha, sade Fredrick, då får vi fortsätta.

Det gick vidare mot en liten sjö. Nu var det lite lättare att följa spåren.
– Här har hon gått ner i vattnet men var kommer hon upp igen? Kjell funderade.
– Känner jag Nora rätt har hon säkert försökt lura dem, sade Fredrick.
– Ja, det verkar så. Nilsson var kommer dina två ut någonstans?
– Ja de kommer alldeles bredvid här, bara några meter bort. Här ser ni, här har en av dem stått med en vänsterfot, där nere mot vattnet och den högra foten en bit upp. Tyngden ligger på vänsterfoten.
– Och, sade Fredrick.
– Det betyder att han stått här och spanat i natten, lyssnat. Han har stått här en god stund. Ovanför hans avtryck har vi den andres. Sen går de tillbaka ett stycke och sedan ner här vid kanten, ja ni ser ju själva, sade Nilsson.
– Vad har legat där tror du, frågade Fredrick och pekade på en tilltryckt del av marken.?
– En Kanot tror jag, sade Kjell. Nilsson?
– Ja det stämmer nog. De bär den sedan emellan sig fram hit. Nilsson pekade på marken. Tydliga tecken på att något dragits ner i vattnet.
– Vad ni kan, sade Fredrick imponerad.
– De log mot honom. Har du hittat något Andersson, ropade Kjell till en polis som gått längre bort från sjön mot en åker.
– Han vinkade dem till sig. Kom, ska ni få se!
Alla gick dit och tittade ner.
– Här har hon ålat och krupit, det syns tydliga spår ända fram till hagen där korna går och betar.
Fredrick böjde sig ner, han hade upptäckt något. En garnbit satt fast i en gammal rotbit mitt i fåran.
– Detta är från hennes tröja. Hon har en exakt sådan och den hade hon på sig i eftermiddag. En blå stickad tröja. Då är denna tråd ytterligare ett bevis på att hon varit här. Än har de inte hunnit ifatt henne i alla fall, sade Fredrick nu lite mer optimistisk.
Anderson ropade igen. Han hade funnit skrapmärken under elstängslet.
– Här kröp hon under alltså. Hur kommer vi under?
– Nej vi går runt, vi kan inte alla gå in där och skrämma korna, vi får gå runt, sade Fredrick.
– Nilsson, hänger de med de andra två?
– Ja då de är med, de kröp under alldeles bredvid här.
– Bra sade Fredrick då går vi runt här snabbt och tar upp spåret på andra siden.


När Fredrick och kollegorna kommit runt ängen tog det inte lång tid för dem att hitta spåren igen. Hon har sprungit här i skogen en bit. Sedan gått här i traktors spår, sade Kjell.
– Ja, sade både Nilsson och Andersson, de två männen är stadigt efter henne de går i det andra traktors spår.
Fredrick ängslades. Tänk om vi upptäcker att de kommit ifatt henne. Tänk om de har... nej, inte tänka så nu. Vi ska finna henne, vi ska.
– Vi kommer till en skog nu, ropade Andersson. Här är det plötsligt inte lika lätt att se spåren. Låt oss gå i linje så kanske vi hittar något. Det blev Fredrick själv som fann ännu en garnbit från tröjan. Den hade fastnat i en gren.
– Bra, sade Kjell, då är vi på rätt väg. Nilsson, har du funnit något mer?
– Nej, inte än.
Då ropade två poliser att de funnit spår ett lite stycke därifrån. Alla gick dit och tittade. Kan vara människor som gått här men det kan också ha varit ett djur.
– Nej, se här, sade Nilsson. Inga klövar eller annat spår av ett djur. Ser du det avtrycket där, vad säger det dig?
– Stövelavtryck, jaktstövlar, vänster fot. Nu har vi dem!
Alla gick vidare in i skogen. Kjell stannade dem alla.
– Vad är det Kjell, frågade Fredrick.
Kjell pekade på ett gruvhål och på en blå tröja som låg på kanten till hålet. Fredricks hjärta tog ett hopp och sedan slog det snabbt.
Nora, lilla Nora! Hon har fallit ner i gruvhålet, precis som Oskars son Mats. Nej det får inte vara sant, det får inte!! Fredrick rusade fram mot hålet och lade sig på mage för att se ner bättre. Han sökte med blicken men kunde inte se riktigt klart då det fanns vatten i hålet och det speglade himlen ovanför. Han såg upp på Kjell.
– Säg inte att... hon har väl inte... Kjell, vad läser du av här? Är hon där nere i mörkret?
Kjell sträckte ut sin hand för att Fredrick skulle ta den. Kjell hjälpte honom upp.
– Kom här ska du få se, sade han och log. Hennes spår fortsätter. Tröjan har hon lagt ut för att lura dem att tro att hon rasat ner i hålet. Se här, här är hennes spår på nytt.
Fredrick andades ut, tack o lov, sade han tyst inom sig. Tack o lov. Han gav Kjell ett leende.
– Då fortsätter vi, sade han nu med förnyat hopp om att hitta Nora. Hon är för tusen inte dålig. Hon driver ju med dem.
– Ja, sade Kjell men minns att hon är genomvåt efter att ha legat i vattnet. Fredrick kände stinget i hjärtat igen. Nora håll ut, vi är på väg men håll ut!
De gick vidare. Anderson och de andra följde de två grönklädda männen spår. Kjell och Fredrick följde Noras, Så plötsligt öppnade sig skogen och där låg ett stort grustag eller stenbrott eller vad det nu var. Det låg bara där övergivet. Att det inte var i bruk längre kunde man se. Alla stannade ett stycke in i skogen.
– Nu måste vi ta det lugnt, sade Fredrick. Vi ser Noras spår och vi ser de två andras spår. Troligen ligger de grönklädda och lurar på henne. Jag föreslår att vi smyger oss runt och kollar in platsen. De två männen är här det känner jag och Nora är nog här också. Eller vad säger du Kjell?
– Jag är överens med dig Fredrick. Nu är vi sju man här och de är två. Kan vi göra så här att du Fredrick letar efter Nora och vi tar hand om de två männen?
– Jaa men tänk nu om fler tillkommit och de kanske är fyra fem nu?
– Hm, ja det är onekligen ett stort område att söka igenom, sade Kjell.
– Chefen! Nilsson kom fram till Fredrick. Chefen titta där, två fingrar vänster. Ser ni?
Fredrick såg och han bara stirrade! Vad tusan nu då?






Kapitel 7


Fredrick stirrade och sedan började han skratta, ja de skrattade allihop. För nere vid en grushög låg två män och de stirrade på en två andra män som stod där och siktade med vars ett gevär emot dem. Alla gick ner och fram till de två männen med gevären.
– Är det lösa skott du har Oskar? Frågade Fredrick?
– Nej, svarade Oskar och släppte inte blicken på de två männen i gröna kläder. Nu är det skarpa skott! Och mer säger jag inte!
Fredrick vände sig till den andra mannen bredvid, han nickade igenkännande och han log.
– Hur är det med huvudet Gunnar, du har bandage ser jag.
– Inget fel på mitt huvud och om du undrar så har jag också skarpa skott.
– Jag trodde du var på väg till sjukhuset. Fredrick log.
– Nej man har en solid träskalle, det höll. Tänker du bura in oss Fredrick?
– Nej nej, inte alls och nu tar mina män över här så sänk era vapen och säkra dem.
Runt de två männen som låg i grushögen stod sju specialutbildade polismän med dragna vapen, De såg på dem och Kjell sade. Du där, namn tack!
Mannen log. Detta var knivmannen, den leende gröna mannen.
Den andre log inte, han svor en harang på både svenska och ryska. Båda männen togs omhand och Kjell kommenderade en helikoptern dit.
– Tack pojkar, sade Fredrick till sina män. Ni är fantastiska! Var det ryska han talade?
– Talade? Han talade ryska ja, men det var snarare svordomar, sade Kjell
Polismännen gjorde honnör och gick iväg med de två brottslingarna.
– Jaha, sade Fredrick. Hur hittade ni hit före oss?
– Jag sade till Oskar att vi måste göra något och det höll han med om. Så Oskar som kan områdena här kom att tänka på grustaget här så vi bestämde att vi skulle smyga runt lite här. Vi fann de där två kanaljerna och höll dem sen i schack. Vi förstod att ni skulle dyka upp förr eller senare.
– Ja men hur mår du då Gunnar?
– Oskar och ja samtalade och när jag fått veta att de tagit Nora, ja då vart jag helt frisk, på en enda gång!
– Ja ni är inte dåliga ni två, sade Fredrick men det kunde ha gått illa, det förstår ni väl.
Jo det förstod de men varför bråka, nu hade ju de fångat kräken så.
– Har ni hittat Nora, frågade Fredrick.
– Nej vi sprang ju på de där två så vi har inte hunnit leta efter henne än men det ska vi göra nu, genast.
De två gubbarna stegade iväg och började leta. Fredrick stod kvar och såg sig omkring. Var skulle jag gömma mig om jag var jagad? Var? Fredrick tittade åt alla håll så såg han uppåt. Vagnar, många gamla och rostiga vagnar. Kunde hon ha... Han började gå mot den gamla byggnaden.
Inne i byggnaden var det mörkt. Ett jätterum som i princip var tomt förutom trappor, många trappor. Fredrick blev först lite tveksam. De där trapporna var av järn men har de rostat? Höll de? Fredrick beslutade sig för att testa. Han tog ett steg, hoppade lite på steget för att känna in statusen av den gamla trappan. Han bestämde sig och började klättrade uppför alla trapporna. En öppning dök upp i väggen mitt framför honom. Där är ju den där rälsen eller vad det heter i sådana här sammanhang. Han steg försiktigt ut på stagen mellan skenorna. Skulle de hålla? De höll men var nog rätt så angripna av rosten, det är ett vågat företag, det förstod han. När han tagit sig förbi två vagnar bestämde han sig för att vända. Nej här är hon säkert inte. Jag går tillbaka. Han vände sig för att gå då han uppfattade ett stönande, Nora? Nu fortsatte han framåt, tre vagnar, ingen Nora, fyra, fem, Ingen Nora. Nu började tro att han hört fel men vid sjätte vagnen stannade han. Å han kunde gråta, i botten av vagnen låg hon, ihopkrupen av kyla i de blöta kläderna och hon skakade i sömnen. Han sade hennes namn tyst och försiktigt.
– Nora, det är bara jag, Fredrick.
Inget svar. Han sträckte ner en hand och rörde vid henne. Ingen reaktion. Då skakade han henne försiktigt. Ingen reaktion alls. Han insåg att hon är medvetslös. Han vände sig om och ropade på hennes far. Gunnar dök upp och såg sig omkring, vem ropade?
– Här uppe Gunnar, hon är här men hon mår inte bra så ring efter en ambulanshelikopter, nu genast, säg att det är jag som beordrat detta.
– Lever hon, ropade Gunnar. Hans röst var förtvivlad.
– Ja men hon måste få vård och det är bråttom!
Gunnar vinkade att han förstått. Han ringde.
– Jag kommer upp, ropade han sedan.
– Nej, den här anordningen håller inte. Helikoptern får hämta henne här, uppifrån.
– Kan jag inte komma upp ändå? Gunnar var helt förtvivlad.
– Nej Gunnar, den håller knappt för mig, ropade Fredrick tillbaka.
– De är på väg nu, de vet att det är allvarligt så en läkare följer med.
– Bra Gunnar, bra!
– Hur hamnade hon där uppe Fredrick?
– Du vet att Nora är smart och under press blir hon supersmart. Hon gömde sig här, säker på att de inte skulle våga gå uppe hit. Hon är en överlevnadsmänniska Gunnar, det vet du.
– Ja jag vet, ropade han till svar. Men det är ju så fruktansvärt högt Fredrick.
– Ja jag får nästan svindel här om jag ska vara ärlig. Tack och lov att jag fann henne!! Tack o lov.
– Vem följer med i helikoptern, det blir väl jag!
– Nej ingen av oss följer med, det tar för lång tid, när helikoptern hämtat henne så kör du direkt till Umeå.
– Ja, jag kör nu på en gång. Ska bara hämta Brita först.
– Var är Brita då?
– Hon är i torpet och hon är översiggiven, bara gråter. Oskar, ropar Gunnar. Oskar!
Oskar kom fram bakom en jättehög med grus.
– Vad är det om? Har ni hittat henne?
Gunnar förklarade och Oskar såg uppåt vagnarna och Fredrick.
– Hur kom hon upp där, undrade han, det är ju skyhögt!
– Vi vet inte Oskar men Fredrick fann henne.
– Men hur vågar han stå kvar där, det är ju farligt?
– Minns att det är Nora som ligger där Oskar, svarade Gunnar.
– Jo det är klart, svarade Oskar.





Fredrick tog av sin kavaj och svepte den om Nora. Hon mumlade något, det lät som ”bocken Bruse”.
– Jag är här Nora, jag är här. Nu kände Fredrick att han ville lyfta upp henne och hålla henne intill sig men så klart kunde han inte det. Hans hjärta ömmade för henne, lilla Nora, tänkte han, min lilla Nora.
Oskar och Gunnar gick iväg för att hämta Brita och sedan resa vidare till Umeå. Efter vad som verkade en evighet kom äntligen helikoptern. Det blev lite problem först eftersom Nora låg så illa till men efter att Fredrick lyft upp henne så högt han kunde, fick ambulanspersonalen henne in i helikoptern och de for iväg med henne. Fredricks kavaj hade ramla ner på marken. Han stod kvar en stund. Hon måste överleva, hon måste. Han suckade och började ta sig tillbaka vilket inte var det lättaste. Det började gunga i rälsen. Han stannade till och stod alldeles stilla. Säg nu inte att hela den här anordningen ska rasa innan jag är i säkerhet. Försiktigt nu, ett steg till, det knakade olycksbådande. Han stod alldeles stilla, vilken hopplös situation. Inte kunde han ringa någon heller då hans mobil låg i kavajen och den låg långt där nere på marken.
Ett steg till. Det ryckte nu i rälsen riktigt illa och metallen klagande. Två vagnar kvar att gå förbi, bara två. Ännu ett steg, ett till. Nu skalv det ordentligt i hela rälsen. Småsten rasade ner och Fredrick höll andan. Skulle han försöka springa sista biten kanske? Ett steg till, det knakade och jämrade sig i rälsen. Så med ens hände allt på en gång, ett stag lossnade. Nu eller aldrig tänkte Fredrick och sprang så snabbt han kunde på mellanstagen fram mot öppningen i väggen på huset. Han hann inte! Det rasade omkring honom, överallt och det vart ett oväsen och gnissel så högt att hade han kunnat skulle han hållit för öronen. Han hade passerat sista vagnen när det börjat rasa. Då hade han en enda meter kvar till säkerheten. Snabbt lade han sig ner raklång och famnade ett tag i rälsen. Bakom honom hade allt rasat, allt låg på marken under honom. Den lilla bit av rälsen som var fäst i huset, hängde nu ner utmed husväggen med Fredrick som klamrade sig fast. Han andades fort nu. Skulle han kunna klättra upp, han måste ju. Försiktigt lossade han det grepp han hade med högra armen. Han provade att sträcka upp armen och sökte efter något att greppa om. Han kände ett stag och höll hårt i den. Så prövade han att hissa sig upp. Det gick bra men metallen klagade högljutt. Han stannade där några sekunder, lossade sin vänstra arms grepp och förde upp den till ett stag något högre än andra. Centimeter for centimeter arbetade han sig uppåt, det var ansträngande och svårt. Så var han uppe. Med en ansträngning hävde han sig in över öppningen, ner på trappstegen där inne och låg där en stund för att andas ut. Strax därpå rasade den bit räls han nyss hängt i. Fredrick suckade, vilket äventyr! Tänk om det rasat när Nora låg kvar i vagnen, nej han ville inte tänka tanken, ville inte se för sitt inre vad som skulle hänt då. Försiktigt satte han sig upp, han måste vidare nu, måste till Umeå. Sakta steg han nerför alla dessa trappor, ut ur huset, fann sin kavaj . Han skakade av den och tänkte att, det var tur ingen vagn fallit på hans kavaj för där låg ju mobiltelefonen. Hade den gått sönder? Nej minsann, den var okey. Han slog numret till en kollega. Fredrik förklarade snabbt vad som hänt och bad om att en bil skulle hämta honom. Han ämnade gå till torpet så det var dit han skickade bilen.
Nu tog han det lugnt, vandrade sakta. Hela tiden tänkte han på Nora, på de grönklädda gärningsmännen. Vilka var de och varför ville de ha Nora? Han visste inte men han anade kanske, en liten tanke dök upp. Det kunde vara så, det kunde vara orsaken till deras kidnappningsförsök av Nora.






















Kapitel 8


Fredrick vandrade över åkrar och fält, in i skogen och var snart framme vid den stig som låg bakom torpet. Han stannade till och lutade sig en stund mot en tall. Han kände att han var utmattad men han måste ju vidare. Just som han skulle gå vidare såg han en rörelse borta vid torpet. Oskar, tänkte han men så tittade han en gång till, det var en grönklädd man. Genast var Fredrick på sin vakt igen, ännu en av de där märkliga männen. Var är Oskar då? Följde han med till Umeå eller är han där inne. Den grönklädde gick omkring som om ägde hela världen. Alltså är det tomt på folk därinne. Fredrick smög närmare, runt baksidan av torpet och stannade bakom det gamla uthuset. Han kikade fram. Där framför dörren stod ännu en grönklädd man. Denna var mer utrustad som en soldat, såg han. Mannen talade i en radio, Fredrick försökte höra vad han sade.
– Njet dokymentov tam(inga dokument här)
– Pojdem (låt oss gå).
Den grönklädda soldaten gick in.
Ryssar eller polacker eller något, det var skumt. Nu var Fredrick nästan övertygad om att det måste finnas en anknytning till Noras jobb. Han visste egentligen inte exakt var det var för företag hon arbetade för men han mindes hon sagt något om it-företag. Det måste vara mer än så, tänkte han för vad det än var, så ville dessa män ha tillgång till något som bara Nora visste var det fanns.
Efter en stund kom de båda männen ut tillsammans. De stod och talade med varandra en stund.
Soldaten pekade med hela handen åt olika håll. Typiskt sätt för att påvisa riktning för bland annat militärer, tänkte Fredrick. Om polisbilen kom nu kunde de ta männen men han visste inte alls hur många de var. De som redan satt häktade hade under förhör, besvarat alla frågor med tysthet. Stark disciplin där.

Undrar var Noras mobil är? Kan de ha tagit den eller ligger den i köket kanske. De två männen började gå ner mot stigen bakom torpet. De gick rakt fram, inte mot den del av skogen som ledde till sjön. Alltså måste de ha en plats där borta där de har sin bas. Nu måste han få hit folk, Säpo.
Fredrick gick in i torpet, den mesta inredningen låg huller om buller där inne. Han sökte Noras mobil men fann den inte. Snabbt tog han sig upp för trappan, Noras rum var ett kaos, allt hade de dragit ut och slängt på golvet. Garderoben var tom, byrålådorna var tomma och låg i en hög mitt på golvet tillsammans med dess tidigare innehåll. Sängen hade de dragit ut och vält så alla sängkläder låg i en hög. Fredrick suckade, visst letar de, man de fann inget. Bra Nora, vad det än gäller har du gömt det väl. Så fick han syn på den största av byrålådorna och minnet vaknade. Kan det vara så att hon använt det dolda utrymme som finns under lådan. Han kollade och fann att så var det. Han lät det vara, bara tittade. Ett usb, satt fasttejpat på den falska botten. Genast sköt Fredrick tillbaka bottnen och lade lådan så som den legat när han kom in. Nu förstod han, de söker detta usb, så är det. Hennes dator var borta, jo det är klart de tagit den. Han gick ner försiktigt utifall de kommit tillbaka, Huset var tomt, han letade en stund efter Noras mobil men kunde inte finna den. En kvart senare kom polisbilen och Fredrick gick ut till dem. Han talade länge med dem och sade till befälet att öka antal poliser nu för huset skulle från och med nu stå under bevakning. Så ringde han sin chef på en säker linje. Det tog en stund att berättat vad som hänt. Han bad chefen se till att Säpo kom.

Två och en halv timma senare kryllade det av säkerhetsmän vid torpet. En avdelning hade tilldelats att söka runt stigen bakom huset. Fredrick anropade säkerhetschefen från polisbilen och berättade, endast för honom att det finns ett gömställe i huset som endast han och Nora känner till, han tänkte inte berätta var men det var mycket noga att ingen utom poliserna fick tillträde till torpet nu. I gömstället finns troligen det de letar efter. Befälet förstod och lovade sträng bevakning av torpet. Fredrick åkte först till Kvantsele sedan till Majträsk och med en dyrk tog han sig in i Noras lägenhet. Där rådde samma kaos. De hade letat här också då, de grönklädda.
Fredrick och de två polismännen rörde inget i Noras lägenhet men en av poliserna tog flera foton på förödelsen. De gick ut till bilen och körde mot Umeå.
Vid sjukhuset steg Fredrick ur bilen och gick in i den stora entrén. Han visste var Nora låg eller han mer anade. Väl inne på intensivavdelningen visade det sig att hans aning varit rätt, hon låg där. Vid hennes säng såg han Brita som satt på en stol nära Nora. Gunnar och Oskar syntes inte till. Fredrick gick in. Brita vände sig om och när hon såg en mycket trött Fredrick stå där i trasiga och smutsiga kläder, ropade hon högt ”Fredrick” och kramade om honom hårt. Hon grät där i hans armar och han tröstade så gott han kunde. Så sansade hon sig och tog fram en stol till och placerade bredvid sig. Han satte sig och såg på Nora. Slangar och apparaten var kopplade till henne och hon hade hjälp med andningen. Det såg dramatiskt ut och han kände att tårarna ville komma men han tillät det inte.
– Hur är det Brita? Mår du bra? Nora, hur är det med henne?
– Mig är det inget fel på annat än jag nästan förgås av oro. Nora, min lilla flicka, hon har troligen lunginflammation och så en hel del massa skavanker som de sköter om här. Men hon är stark Fredrick, hon är stark!
Han tog Britas hand och höll den.
– Ja hon är stark. Tänk vad hon kämpat för att de inte skulle få tag i henne och vad påhittig hon varit för att hitta gömställen.
Han såg beundrade på den lilla varelsen i sängen.
Brita berättade om vad hon varit med om och vad Gunnar och Oskar berättat. Snart skulle de alla förhöras om allt som hänt men inte riktigt än.
– Brita vet du vad Noras chef heter?
– Martin? Jaa vad är det nu han heter i efternamn? Är det för att berätta för honom om vad som hänt så behöver du inte det, för Nora hade ledigt ett par dagar ser du.
– Nej jag undrade bara om du visste vem det är?
– Ja han heter Martin ... eh... få se nu. Eriksson, tror jag det var. Han har ju ett mindre företag om jag förstått det rätt. Han verkar snäll och Nora tycks ju trivas med sitt arbete.
– Ja det gör hon, det har hon sagt. Alltså Martin Eriksson. Vet du hur man får tag i honom?
– Neej men fråga Gunnar, han är strax tillbaka. Han och Oskar skulle hämta fika åt oss, log Brita.
Mat, tänkte Fredrick, när åt jag sist egentligen?
Dörren öppnades och Gunnar och Oskar kom in. De blev glatt överraskade när de såg vem som tillkommit därinne. Gunnar satte ner brickan han burit på och steg fram till Fredrick. Oskar bar sin bricka till ett bord vid fönstret.
– Fredrick min pojke, så kärt att se dig igen. Vi har varit så oroliga för dig. Ta min hand Fredrick, tack för att du räddade vår dotter, Britas och min. Tack Fredrick!
– Det behöver du inte tacka för Gunnar, jag har varit mycket orolig för Nora själv. Jag vet ju inget om vad som hänt här.
– Sätt dig ska du få fika och sen ska vi prata, sade Gunnar. Oskar kom fram och lade en hand på Fredricks axel.
– Vi är så lättade över att se dig igen, det sista jag såg av dig när du stod där uppe på rälsen, långt upp i himlen. Vad hände sen?
Fredrick berättade att torpet och Noras lägenhet var genomsökt, om de två grönklädda männen och att han tagit dit ännu mer poliser, han sade inte att det var säkerhetspolisen. De åt och fikade och Fredrick kände att han nu började piggna till. De satt där och pratade i någon timma. Så reste han sig och strök Nora över håret. Så vände han sig om och meddelade att han tyvärr måste gå nu men han skulle ha fortsatt kontakt med dem. Hälsa Nora och ring mig när hon vaknar. De tog adjö och Fredrick åkte iväg. Han var fortfarande hungrig så han stannade vid ett gatukök och köpte sig något att äta. När han ätit klart startade han bilen och körde till polishuset.
Där var det snudd på kaos. Flera befäl från olika styrkor var där och Fredricks egen chef satt i något möte men när han hörde att Fredrick var tillbaka, kom han med stora steg mot honom.
– Vi går in här, sade han och förde in Fredrick i ett rum. Fredrick, vad handlar allt detta om, är det statshemligheter eller vad?
– Ja du, jag vet inte men det verkar som om Nora gömt något för hennes chefs räkning. Hon har gömt det väl så nog är något hemligt, i alla fall viktigt, men jag vet inte vad.
– Det är ett it företag hon jobbar på eller hur?
– Ja det stämmer.
– Ja vi får väl se vad överheten bestämmer, de kom nyss hit.
– Säpo?
– Ja och fler därtill. Här kryllar av säkerhetspoliser nu och för en stund sedan kom flera ministrar, bland annat den sympatiske ministern du vet, vad är detta Fredrick?
– Vad, är de här, varför då? Är det så viktiga allt detta att de måste komma? Märkligt. Ja jag vet inget men ja anar att företaget Nora arbetar på, har något hemlig för sig och att staten vet om det.
Fredrick berättade allt som han inte sagt i telefonen via den säkra linjen. Allt som Gunnar och Oskar varit med om, ja allt från allra första början. Chefen suckade och såg ut genom fönstret.
– Det måste vara stort detta Fredrick. När en så här stor apparat aktiverats av säkerhetspolisen och minister si och så som kommer personligen hit, ja då måste det vara stort. Jag fick just veta att Statsministern är på väg också. De får ta hand om detta, om alltihop. Du har skött detta perfekt Fredrick, alldeles utomordentligt väl. Du ska ha stort tack för det men nu lämnar vi över hela saken till dem. Du ska ta ledigt efter det förhör som görs med dig idag av någon av de där höjdarna. Hur är det med flickan?
– Inget vidare tyvärr, hon andas men får hjälp med det och hon har troligen lunginflammation, en svår en. Hon gjorde allt Sven, allt för att de inte skulle få tag i varken henne eller det de letade efter, allt. Riskerade sitt eget liv till och med. Hon är enastående vet du.
– Hon står dig nära, inte sant?
– Ja det gör hon men vi är mest vänner, nära vänner. Hennes föräldrar är fantastiska och fadern är orädd. Han gör vad som helst för sin flicka. Samma med deras vän Oskar.
– Oskar, är det samme Oskar som...
– Ja det är det och jag ska säga dig att, det är en mycket fin gammal man.
– Jag tror dig, tror till och med jag träffade honom i fallet om Skogstorpet.

Det knackade på dörren och Statsministern som nyss anlänt kom in tillsammans med den sympatiske ministern. De hälsade på dem båda.
– Är detta Fredrick Edvardsson, frågade Statsministern och såg på Fredrick.
– Det stämmer, sade Fredrick. Ni får ursäkta min klädsel med mera men jag kommer nästan direkt från grustaget. Statsministern viftade med handen och sade att, det inte var något han behövde be om ursäkt för, han förstod.
– Vi skulle vilja tala med er, sade han. Går det bra nu kanske?
– Javisst men jag skulle nog uppskatta om jag fick något att dricka först. Grusdammet sitter i halsen, log Fredrick
– Självklart. Kom sedan till rum 14. Vi väntar på dig där. Statsministern nickade och gick. Den sympatiske ministern stod kvar.
– Hur mår ni och hur är det med Fröken Falk? Han såg orolig ut.
– Tack för ni frågar, sade Fredrick. Med mig är det bra men fröken Falk råkade verkligen illa ut.
Ministern sänkte huvudet.
– Ja, jag hörde det. Jag beklagar verkligen, vill ni vara snäll och hälsa henne. Jag har förstått att hon utstått en hel del för att skydda, ja… hemligheter. Min beundran har hon.
– Tack ministern, att ni personligen frågar hur vi mår, det betyder mycket. Jag ska hälsa henne, log Fredrick. Ministern log och gick ut ur rummet.
– Du Sven, jag ordnar med dricka själv. Du sitter väl med under mötet?
– Nej det är visst hemligt, log Fredricks chef, jag kanske anses som en säkerhetsrisk. Han log. Det är lugnt Fredrick. Lycka till!


































Kapitel 9


Fredrick gick ut ur rummet och svängde av vi hörnet ut till receptionen. Där satt Ann-Louise, polisens receptionist. Hon såg på Fredrick.
– Men hur du ser ut, gå hem med dig och byt vet jag, hon skrattade så han förstod att hon skojade med honom, iallafall tog han det så.
– Kan du fixa kaffe och vatten åt mig tror du?
– Visst, du får det på en gång. Höjdarna har ju beställt massor med mat och dryck så det är bara att ta, kom med mig.
De gick in i matsalen och Ann-Louise visade var kaffet fanns. Han tackade och tog en kopp kaffe och en bulle. En flaska vatten stoppade han i fickan.
När han druckit klart sitt kaffe, gick han till rum 14, det enda rum som har vadderade väggar och som påstods inte går att avlyssna. Han knackade på och steg in. Därinne var stolar placerade i en halvcirkel och där satt ett antal ministrarna tillsammans med chefer för Säpo samt två män som han inte visste något om alls. De hade alla ett litet bord framför sig. I mitten framför dem stod en ensam stol.
– Bra Edvardsson, då kan vi väl börja. Säpo chefen anvisade stolen i mitten framför dem alla, där skulle Fredrick sitta. Ni känner väl till alla här eller?
– Nej inte ni två där sade Fredrick och nickade åt de två män han inte känt igen. Den ena av dem, en medelålders lång och smal man med svart hår, reste sig och steg fram till Fredrick, han sträckte ut sin han och sade tyst. ”Jag är Martin Eriksson, Noras chef”. Han log. Fredrick tog hans hand och sade tyst.
– Hon var beredd offra sitt liv för era hemligheter, visste ni det?
– Ja, jag har fått höra det nu, jag vet inte vad jag ska säga mer än att hon är den mest fantastiska människa jag mött. Jag kommer att kompensera henne för allt, allt!
– Bra, det bör ni göra. Jag kan ju lugna er med att de aldrig fann det de sökte, de där grönklädda.
– Ja jag har förstått det. Hon har på detta sätt utfört en bragd för sitt land.
Någon harklade sig och herr Eriksson, Noras Chef gick tillbaka till sin plats. Säkerhetspolisens chef pekade på den andra mannen som Fredrick inte kände till.
– Mr John Lucas, sade han. Det får räcka så.
Fredrick såg att Mr Lucas hade hjälp av en säkerhetspolis med att översätta vad som sades i rummet. Fredrick nickade åt Mr Lucas. Förhöret började.

– Jaha kommissarie Edvardsson, tillåter ni att vi använder oss av ert efternamn bara och hoppar över titeln?
– Absolut, det går bra. Fredrick hörde hur den tolkande säkerhetspolisen mumlade på engelska så att Mr Lucas kunde följa med i samtalet.
– Först Edvardsson vill jag fråga om ni vet vad terroristerna sökte efter?
– Terrorister, jaså var de det. Nej jag vet absolut ingenting om vad de sökte. Jag visste inte ens att fröken Falk sysslade med hemligheter. Hon har alltid sagt att hon arbetar för ett it företag och det kan ju vara vad som helst nu för tiden.
– Så ni vet absolut ingenting om hennes egentliga arbete?
– Ingenting, nada!
– Sir, sade Mr Lucas, do you understand me?
– I do, yes.
– Good, May I ask you a simpel question?
– You may.
– Good. Are you and Miss Falk lovers?
– What?! No, and even if we were, it´s none of your business!
Mr Lucas viftade på handen för att visa att han inte alls menat att vara personlig men Fredrick såg att mannen tittade hånfullt på honom.
– Edvardsson, sade en av ministrarna, det är inget personligt med frågan, det är för att fastställa hur mycket fröken Falk kan ha avslöjat för er under, hrm, ja låt oss säga lite mer...
– Stopp nu, sade Fredrick och nu var han mäkta irriterad. Han såg på tolken och fräste till honom att, nu översätter du vart enda ord jag säger, förstått!
Tolken nickade. Fredrick reste sig och såg på Mr Lucas, sedan på ministern.
– För det första har jag inget förhållande med fröken Falk och nu jävlar lyssnar ni! Fröken Falk har med risk för sitt eget liv skyddat de där hemligheterna, vad fan det nu är för några. Hon ligger i koma på intensiven på grund av dessa skäl. NI ska inte få nedvärdera eller se ner på henne, jag tillåter det inte. Ni skulle ha sett henne ligga där ihopkrupen, genomvåt och kall i en liten tippvagn 30 meter över marken och för att ta sig dit hade hon balanserat på en 5 cm bred skena i en räls. Före där hade hon gått i sjön under vattenytan och gömt sig medan de där terroristerna letade efter henne. Hon sprang flera kilometer barfota genom en ogallrad skog, hon hade tidigare slagits med två av de värsta grönklädda männen. Allt detta för att bevara en hemlighet som hon i själva verket inte själv hade en aning om vad det var för något. Hennes far som är gammal och en vän till dem har rusat runt i skogen för att skydda henne och de har riskerat sina liv. Så sitt för fan inte här på era höga stolar och påstå något för då blir jag åt helvete förbannad!

Den sympatiske ministern steg upp och gick fram till Fredrick. Han sade lugnt och lågt.
– Edvardsson, när sov ni sist?
– Det minns jag inte, det är inte viktigt.
Ministern log, så vände han sig om och sade högt.
– Jag har alldeles nyss fått veta att, Kommissarie Edvardsson här har likt fröken Falk också utstått faran och med risk för sitt liv kan jag berätta att, han hängde i ett litet stag 30 meter över marken efter att ha räddat fröken Falk. Han har inte sovit på flera dygn, har jag fått veta. Mina herrar, ställ era frågor men gör det med respekt, takt och vördnad.
Mr Lucas såg irriterad ut. Fredrick förstod att ministern talat med Sven, annars hade han inte vetat om det där med raset av rälsen. Det måste han ha gjort medan Fredrick själv fikat.
Statsminister talade.
– Jag tror att vi nu fått svar på våra frågor, i alla fall de som rör fröken Falk. Vad gäller er har jag bara ett par frågor, om det går bra?
Fredrick nickade, han stod upp fortfarande, ville inta sitta ner. Strängt såg han på Mr Lucas och tänkte att den där kommer alltid att misstänka mig, men gubbe lille, jag tänker detsamma om dig.
– Edvardsson, såg ni någon gång, låt säga, handlingar eller dokument som Nora Falk hanterade?
– Nej, arbetade hon var alltid hennes dörr låst och hon öppnade inte under arbetstid om det inte var överenskommet.
– Utmärkt, log ministern. Min andra fråga är om ni känner till vilken vänkrets fröken Falk har? Nu menar jag inget illa med den frågan, tro inte det. Man kan ha vänner som man tror man känner men de kan visa sig vara något helt annat, förstår ni vad jag menar?
– Jag förstår och nej, jag tar inte illa upp, inte när ni frågar på det sättet. Nora, ja fröken Falk, har i princip inte några nära vänner som jag vet om. Det finns några lokala människor hon hälsar på men det är mer av typen, en kassörska på konsum, en tandläkare, en läkare, ja ni förstår. De enda jag vet som hon umgås med, är jag själv och så faderns vän Oskar och mig veterligen är han ingen spion, sade Fredrick och stirrade på Mr Lucas.
– Tack, det var ett klart svar, sade ministern och antecknade något.
– Har ni vid något tillfälle märkt eller sett att, någon tittat ovanligt mycket på fröken Falk eller följt efter henne? Kanske dykt upp ovanligt ofta i närheten av henne?
Det var säkerhetspolisen som frågade.
– Nej, det har jag absolut inte.
– Tack, än ni själv, har ni märkt om någon är mer än vanligt intresserad av er eller ofta dyker upp i er närhet?
– Nej aldrig!
– Känner ni Martin Eriksson här? Frågade en annan av säkerhetspolisens chefer.
– Nej, har aldrig sett honom förut, jag visste inte ens vad hans namn var. Nu ljög Fredrick för Brita hade ju berättat det men det tänkte han inte låtsas om här.
– På så sätt. En fråga till, de där ”grönklädda” som ni kallar dem, hur uppfattade ni dem?
– Uppfattade? Menar ni om jag undrade över dem så, ja verkligen. De dök upp bara så där i gröna kamouflerade kläder, de tycktes var ett stort antal och de var mycket närgångna och orädda. Anledningen till deras uppdykande har jag ingen aning om, två av dem talade svenska, det hörde jag.
– Menar ni att ni hörde andra språk än svenska?
– Ja men om det var äkta eller vad, det vet jag inte. Det lät som ryska eller något annat slaviskt språk.
– Minns ni vad de sade?
– Nej det är omöjligt men ett ord lät som ”dokument”.
– Dokument, sade de något om dokument?
– Ja så uppfattade jag det.
Fredrick såg hur de viskade till varandra och gav varandra blickar.
– Kan jag gå nu? Frågade Fredrick
– Ett ögonblick bara, svarade säkerhetspolisens chef. Uppfattade ni något mer ord?
– Nej det är inte precis så att jag förstår slaviska språk, ordet dokument lät ju likt det svenska ordet dokument.
– Jag förstår. Hörde ni fler språk?
– Nej bara svenska.
– Svenska…?
– Ja svenska!
– Sir, sade Mr Lucas. Have you ever seen anyone of these men before?
– No!
– Have you any knowledge about, let say, Science technology?
– No!
– No?
– I just told you, No!
– Mr Edvardsson, how come you understand Russian?
– I don´t, I recognize the word, ”document”, that´s all. It´s similar to the Swedish word ”dokument"
– Recognize?
– Yes!
– So, you do understand Russian then?
– No, I just told you, why dont you listen? Are my English that bad?
– Sir, Mr Edvardsen when did you meet miss Falk for the first time?
– Edvardsson!
– Edvardsson! Mr Lucas var irriterad.
– When there was a crescent moon and the sun was at the horizon.
– You a funny man Mr Edvardsson, telling me nonsens.
Fredrick log. Såg på amerikanen utan att tveka, utan att blinka. Kom igen du gubbe, tänkte han.
– Kommissarie Edvardsson, jag tror vi får låta det vara med detta så länge och nu bör ni få gå hem och vila er. Tack kommissarie, sade den sympatiske ministern och log.
Säpo chefen sade, en sak till, från och med nu har ni inte längre något med detta att göra. Vi tar över allt här så får ni återgå till era, normala sysslor.
Fredrick reste sig, bockade och gick ut. Fredrick tänkte, amerikaner eller ryssar, det går väl på ett ut!

Han gick in till Mia Hansson på kontoret.
– Mia, vilket rum har de där snubbarna till sitt förfogande här på polishuset?
– Vad menar du?
– Ja alltså var är de när de inte är i 14? Bara så jag kan undvika det rummet alltså och gå en annan väg, skrattade han.
– Du är ju inte klok du, skrattade hon. Ja de är visst i F9 tror jag. Men jag är inte säker. Kanske bäst du tar södra korridoren då, fegis!
Han rufsade om i håret på henne och sprang ut. Han hörde något som slog i väggen inne hos henne. Skurk, ropade hon men skrattade samtidigt. Jaha där gick väl häftpistolen, tänkte han och gick mot F9.
Rummet var låst men det var inget hinder för honom, han tog upp ett etui ur fickan och såg ut ett av de små instrument som fanns där och låste upp dörren. Strax stod han där inne och såg sig omkring. Här var det gott om ytterkläder och väskor av alla de slag. Datorer som var avstängda, extra skor under ett av skrivborden. Vattenflaskor i mängder och godispapper låg slängt på golvet istället för i papperskorgen. En regnrock låg kastad på golvet under ett skrivbord närmast fönstret, den dolde en portfölj. Han tog upp den och försökte öppna låset. Den var låst. Fredrick tog upp etuiet igen ur fickan, valde ett instrument och med en viss skicklighet, fick han upp låset. I portföljen låg flera handlingar skrivna på engelska. Han skummade igenom dem, hm, mumlade han och tog upp sin mobiltelefon. Vissa av handlingarna tog han en bild på. En dator fanns i väskan och en surfplatta. Båda låg i vars ett läderfodral. Fredrick gick igenom portföljen snabbt. Under fodret i botten fann han en sak som han stoppade på sig. Han såg sig omkring, letade i skrivbordslådorna, i materialskåpen och fann vad han sökte, tog saken och lade ner den i portföljen under fodret, låste portföljen igen och gick ut ur rummet. Med hjälp av de instrumenten i det lilla fodralet, låste han dörren till rum F9. Ingen hade märkt något.

Fredrick åkte hem till sin lägenhet. Duschade och ringde sjukhuset, ingen förändring. Han bad om en hälsning till Nora och de andra i hennes rum. Han gick in i sin garderob och pysslade en stund därinne. Så lade han sig i sängen och somnade genast.












Kapitel 10


Fredrick sov resten av den dagen och hela natten, Nästa morgon for han in till polishuset. Där hade han en hel del pappersarbete att sköta och han tog itu med det direkt.
Några timmar senare ringde han sjukhuset igen. Nora hade vaknat men hon var fortfarande svag. Han tackade och lade på luren. Chefen ringde och bad honom komma in. Fredrick gick in till honom.
– Allt väl Fredrick?
– Ja tack, jag fick nyss veta att Nora vaknat och det är ju något att glädjas åt, sade han med ett leende.
– Bra, det var goda nyheter. Sätt dig. När de satt sig sade chefen.
– Det gick visst lite hett åt igår på förhöret.
– Jaså, tänker du på något särskilt?
Sven Grankvist log.
– Fredrick, tror du inte att jag förstår, här kommer de och tar över allt och vi ska inte få veta något. Hade det varit jag därinne hade jag nog också höjt rösten.
– Har de klagat?
– Nej nej, men han som tolkade, jag känner honom lite, han sa att du nog inte tyckte om amerikaner och speciellt då inte Mr Lucas.
– Nja, jag har inget emot amrisar generellt, bara inte den där hönshjärnan.
– Jag förstår. Nu är det så att de ju tagit över allt i detta speciella fall. Så vi får återgå till våra vanliga polisärenden medan de stövlar runt här som lordar.
– Haha, du gillar visst dem inte heller.
– Nja, man behöver ju inte älska dem, tack o lov.
– Vad har du för ärenden som ligger just nu?
– Jag har en stöld i Vännäs med olycklig utgång och en misshandel på torget här i staden. Sedan lite annat smått och gott. Inbrott och stöld är ju inte min sak egentligen men här hände saker som berör mitt område.
– Ska du börja med några av de fallen idag, jag menar att, jag kan be Lilja ta det annars. Du vill väl besöka fröken Falk antar jag.
– Jo det är klart att jag vill. Kan du be Lilja då?
– Ja han får ta det och sedan tycker jag faktiskt att du ska ta ut några dagars ledighet. Det har du verkligen förtjänat.
– Tack, det säger jag inte nej till. Ska jag säga till Mia på kontoret om ledigheten?
– Nej, det gör jag, åk du till sjukhuset.
– Tack Sven, det var verkligen bussigt av dig. Ring om det är något.
– Ja vi ska nog klara oss, se till att vila ut nu istället och hälsa fröken Falk.
– Stort tack Sven. Fredrick log, nickade och gick ut till sin bil. Han körde upp till Sjukhuset.
Han knackade på dörren till rummet där Nora låg. Brita ropa ”Kom in”. Han gick in.
Brita var ensam med Nora.
– Fredrick, sade Brita och gick fram och kramade om honom. Hur är det med dig? Har du sett att Nora är vaken. Gunnar och Oskar har åkt till torpet. Sätt dig, sätt dig här. Hon anvisade en plats. Han satte sig intill sängen och såg på Nora som låg avslappnad och till synes sovande. Så blek hon var.
– Hej fröken Modig, sade han och log.
Han såg att hon regerade.
– Farbror Polisen, sade hon med tunn röst. Ingen klapp idag?
Fredrick skrattade och då såg han att Nora log. Brita blev till sig och kunde knappt sitta stilla.
– Hon hörde dig Fredrick.
Han nickade och såg sig omkring.
– Har du något kaffe här Brita?
– Nej men det hämtar jag strax. Hon reste sig.
– Nej nej, det kan jag hämta själv, sade han.
– Nähä, för nu hämtar jag det, prata du lite med Nora nu. Brita gick.
Han såg på Nora. Så strök han bort hår som låg över ena kinden.
– Hur är det med dig viskade han.
– Bra. Du?
– Jag är ok, jag är mer orolig för dig.
– Den orädde Stora bocken Bruse, mumlade hon.
– Mm, Det är jag det.
Han reste sig och satte sig istället på sängkanten.
– Nora, lilla Nora. Han lade sin kind mot henne för en kort sekund. Så såg han att hon öppnade ögonen.
– Fredrick, det är du! Jag trodde det var en dröm.
– Såå, du brukar drömma om mig då?
– Det har väl hänt men jag minns inte vad.
– Det gör du nog, han log.
Hon sträckte upp en hand och rörde vid hans kind.
– Fredrick, fann de det? Fann de…?
– Nej, ingen har hittat någonting. Du har gömt det väl.
Hon såg på honom, granskade.
– Men du har hittat?
– Ja, det ena men jag rörde det inte. Lät det ligga kvar.
Hon slöt ögonen och log, Min farbror polis, sade hon, tänk att du har masat dig hit.
Han skrattade gott, nu kände han igen henne, retstickan.
– Jo jag gjorde det, var här igår också faktiskt.
– Ska det bli en vana?
– Kan bli, kan bli. Han reste sig och satte sig åter i stolen.
– Nora, jag vet inte vad du jobbar med men du borde ha bevakning här. Eftersom de inget hittade så kan de försöka igen.
– Jag behöver ingen bevakning, sade hon tyst. Jag har ju dig.
Han såg på henne, han förstod vad hon menade.
– Nora? Nora? Hör du mig Nora?
– Nu stammar du Fredrick. Jo jag hör dig men jag är så trött.
– Förlåt, jag ska bara dricka kaffe med din mor och sen åker jag ut till Gunnar och Oskar. Behöver du något från torpet?
– Nej men lova komma tillbaka sedan.
– Det lovar jag.
Nora somnade.
Brita kom med kaffe och de satt och samtalade en stund. Fredrick frågade om hon behövde något från torpet. Han skulle åka dit nu och i så fall kunde han ta med det.
– Nej tack, Gunnar har kommit hit med det jag behövde, han var hemma och hämtade saker som vi bestämt ta till torpet. Tack i alla fall Fredrick.
Han reste sig och klappade Nora försiktigt på kinden. Brita fick en kram och så gick han ut till bilen.



Han körde till torpet.
Gunnar och Oskar hade fått lov av polisen att vara i torpet nu eftersom de var klara där. Polisen var i skogen och sökte efter var de gröna männen hade sin bas.
När Fredrick kom ut till torpet såg han Gunnar som kom och bar på en trasig stol. Fredrick parkerade bilen och steg ur. Gunnar vände sig om och blev glad när han såg vännen komma.
– Fredrick, perfekt! Har du varit hos Nora?
– Ja jag kommer direkt därifrån nu.
– Bra, hon har ju vaknat, Brita ringde och sade det.
– Ja hon är väl lite halvvaken i alla fall. Vad gör ni här då? Städar?
– Ja du, det var ju kaos därinne så Oskar och jag jobbar på. Är du här i tjänsten?
– Nej jag har ledigt några dagar så jag tänkte att ni kanske behövde hjälp.
– Ja men du är ju en bra kompis. Här finns massor att göra. Hugg i bara, sade Gunnar och skrattade.
– Okey, då sätter jag igång, sade Fredrick och gick in i huset. De hade faktiskt hunnit lång där i köket och vardagsrummet. Fredrik hörde någon i gästrummet. Oskar.
– Hallå Oskar, hur är det?
– Fredrik, sade Oskar och såg glad ut. Ska du hjälpa till?
– Jaa, jag tänkte ni behövde hjälp, var ska jag börja?
– Ja du loftet har vi inte ens hunnit röra ännu så om...
– Ja men visst, jag börjar där uppe då, sade Fredrick och tog av kavajen. Han hängde den på en krok i hallen och gick sedan upp till loftet. Han arbetade snabbt och metodiskt och efter ett par timmar städning och dammsugning, var han klar med Noras rum. Han gick ner till de andra två.
– Gunnar, nu är det fint där uppe igen. Jag har gjort så gott jag kunnat. Jag vädrade ordentligt också. Alla möbler var hela så Nora behöver inte skaffa några nya. Var ska jag fortsätta?
Gunnar visade var de höll på att arbeta och städa. Det tog hela eftermiddagen och en bra bit in på kvällen. De fikade en gång och åt mat som Gunnar hittat i frysen, bara att värma. När de var klara var de trötta alla tre och bestämde sig för att gå till sängs.
– Du kan ju sova i Noras rum Fredrick, sade Gunnar.
– Ska jag? Men...
– Ja men Fredrick, det är ju bara en säng, skrattade Gunnar och Oskar log över hela ansiktet. Hon är ju inte där Fredrick, skrockade han.
– Jaja, okey jag god natt då.
– God natt med dig Fredrick och tack till både dig och Oskar för all hjälp, vilka vänner, log han. Hoppas du kan sova nu. Oskar önskade också god natt o de gick var och en till sig. Fredrick valde att inte bädda nytt åt sig utan lade sig ovanpå med ett täcke på bara. Fönstret var öppet och myggfönstret var monterat på plats. Han var trött och somnade nästan genast.





















Kapitel 11


Fredrick vaknade plötsligt. Något hade väckt honom men han visste inte vad? Han låg stilla och lyssnade. Det var steg där ute, steg i mörkret. Fredrick gick upp ur sängen så ljudlöst som möjligt, Försiktigt sträckte han sig fram mot fönstret och tittade ut. Först såg han absolut ingenting då det var riktigt mörkt. Han tittade noga, sökte med blicken. Det är någon där! Någon tittar upp mot fönstret, det kände han på sig men han ser inte var denne någon är. Människor har ju den egenskapen att förnimma om det finns någon i närheten, någon som ser på en.
Var står människan? Fredrick ansträngde ögonen för att kunna urskilja rörelse där i mörkret. I ögonvrån såg han en rörelse, där till höger, står det inte någon där? Jo visst gör det. Han hör steg igen, nu är skuggan vid gaveln borta. Vart gick personen? Fredrick bestämde sig för att gå ut. Han gick ner för trappan och in i vardagsrummet. Det var tyst från Gunnar och Oskars rum. De sov nog. I hallen tog han på sig sina skor, låste upp och gick ut. Så låste han dörren från utsidan och vände sig om. Nere på stigen mot bommen stod en figur. Fredrick gick med bestämda steg mot personen. Nästan framme, stannade han. Han såg på den som stod där. En man, helt klädd i svart. Hans ansikte doldes under en luva till hans jacka. Fredrick sade ingenting, bara stod där.
Mannen var inte så lång, snarare kort till växten. Han var smal och såg tunn ut. En pojke? Nej, ingen pojke, en ung man. Fredrick tog ett steg framåt. Dags att säga något nu, tänkte han.
– Hej, sade han enkelt. Mannen rörde sig inte och sade heller inget.
– Ville du mig något kanske?
Inget svar? Fredrick fick en idé och sade vänligt.
– American? Nu rörde mannen på huvudet lite.
– Do you speak English or another language? Mannen höjde lite på huvudet.
– The papers! I want the papers!
Minsann han kunde tala men någon engelsman var han inte och knappast amerikan heller.
– What is your name? Mannen svarade inte först, så sade han dramatiskt.
– Death.
Fredrick skrattade högt, döden, skulle denna lille tanige man vara döden. Det är väl inte haloween nu tänkte han.
– Death? Okey, so you are death. Lets say you are death, who am I then?
– Dead, kom svaret.
Så sköt mannen. Skottet tog inte Fredrick utan i gruset. Fredrick reagerade genast och slängde sig mot mannen men lyckades inte få till ett bra grepp på honom. Den svartklädda mannen kom loss och rusade in i skogen. Först tänkte Fredrick springa efter men så ändrade han sig och sprang tillbaka till torpet. Han låste upp dörren och hajade till, två gevärspipor pekade rakt mot hans näsa.
– Stopp, sade han högt, det är bara jag, Fredrik. Gunnar och Oskar sänkte vapnen.
– Fan Fredrick, vi kunde ju skjutit dig, sade Gunnar med darr på rösten. Vad håller du på med? Vem sköt?
– Det kunde ha gått illa detta, mumlade Oskar och gick in i vardagsrummet.
– Vänta, sade Fredrick, lägg inte ifrån er vapnen. Det är väl lösa skott i hoppas jag.
Både de äldre männen såg lite skulmedvetna nu.
– Nja, alltså... Gunnar fann tydligen inte vilka ord han borde säga.
– Men för tusan Gunnar, Oskar! Ni kan inte gå omkring med skarpa skott i gevären, tänk om ni skulle skjuta ihjäl någon, då får ni sitta inne till ni dör! Fattar ni inte det?
– Ja vad fan skulle du ut o smyga då för då? Vi visste väl inte att det var du heller, du kunde ha talat om att du gått ut, sade Gunnar upprörd.
– Ni sov så jag ville inte väcka er. På med skor nu för vi ska ut.
– Vad hände egentligen, frågade Oskar.
– Jo jag vaknade av att jag hörde steg där ute i mörkret, jag såg en man gå där så jag smög ut och gick bort till honom. Nu hade männen fått på sig skor och ammunitionen var bytt. De gick ut medan Fredrick berättade. Gunnar fick nyckeln och låste.
– Så du tror det var en svensk egentligen då, sade Oskar.
– Ja det tror jag. Först trodde jag det var en ung grabb som ville skrämmas men han pratade ju om papper och att ville ha dem så, jaa, något pojkstreck var det inte. Sen sköt han mot mig och stack rakt in i skogen.
– Ja men då ska vi nog ta honom för den här skogen kan Oskar och vet var allting finns, stigar och sådant.
– Ja Oskar om han nu smet in här, sade Fredrick och pekade, vart skulle du i så fall tänka dig att han var på väg? Oskar tänkte, så kom han tydligen på något.
– Det finns en gammal bunker ett stycke bort här, ja den är sen kriget. Där har varit låst och tillbommat alla år men det kan tänkas att, de tagit sig in där kanske.
– Strålande Oskar. Vi smyger dit, sade Gunnar.
– Ja vi kollar men skjut nu inte, okey!
De mumlade något ohörbart och så gick de iväg alla tre.
– Borde du inte ha ringt kollegerna, undrade Gunnar?
– Nej, inte denna gång, viskade Fredrick. Nu ska vi ju bara sondera terrängen liksom och beroende på vad vi ser, avgör om jag ska ringa eller inte.
De smög fram en lång stund. Först efter en kvart stannade Oskar och pekade rakt fram utan att säga ett ord. De såg vad han pekat på. Där var ett läger, ett stort läger med, Fredrick räknade, åtta män utanför bunkern. Dörren in till bunkern stod öppen och de kunde inte se hur många som fanns därinne.
Fredrick viskade att han längst till vänster, det var han som han mött på natten.
– Den lille spolingen, viskade Oskar. Han skulle liksom vara döden då? Oskar skakade på huvudet.
– Vad gör vi nu, undrade Gunnar?
– Nu ringer vi polisen, sade Fredrick. Nu backar vi tyst och smyger iväg härifrån. Oskar du kanske måste följa med dem sedan och visa vägen.
– Jaja, sade Oskar, man är ju ung och rask så.
Fredrick tittade på honom och såg att Oskar såg trött ut. Men vad tänker jag på, tänkte Fredrick, han är ju för tusan närmare 70 än 60 år.
– Du Oskar, du behöver nog inte följa med, tror du att du kan rita upp vägen dit om du får se en terräng karta.
– Ja visst kan jag det.
– Bra, jag ber dem ta med en då.
Fredrick ringde Sven. Sven hade jour så han var på plats.
– Är de där gubbsen kvar?
– Jo du, ja inte ministrarna men risken är väl stor att de kommer väl tillbaka snart. Sådan tur har man väl inte att de stannar i storstaden. Men varför ringer du Fredrick, det är ju natt?
– Nja inte riktigt nu längre, det ljusnar ju nu. Jo så här är det, sade Fredrick och berättade vad som hänt.
– Jisses, du råkar då ut för allt. Okey, jag ska snacka med överheten.
– Du ingen helikopter nu för det hör de då. Och ta med en terrängkarta också.
– Just det jag, ja de får väl ta en snabb bil då eller en båt, jag vet inte. Jag hör av mig när jag varit inne i 14 och berättat.
De sade hej och lade på luren.
– Ja nu kan vi bara vänta, sade Fredrick.
Gunnar var ute i köket och kokade gröt åt dem alla. De åt med god aptit. Efter frukosten tog de vars en kopp kaffe och satt sedan och pratade igenom vad som hänt under natten.

Det ringde, säkerhetspolisens chef ville tala med Fredrik. Gunnar som svarat, räckte Fredrick luren. Samtalet var kort. När Fredrick avslutat samtalet, sade han till de andra två.
– De är på väg och denna gång ska de väl få med sig alla busarna härifrån hoppas jag, så ni kan leva normalt igen.
– Ja det vore skönt, suckade Gunnar. Han reste sig och ringde sjukhuset, Nora var helt vaken nu och bättre men hon skulle ligga kvar en tid ändå. Brita talade med Gunnar och frågade om allt var väl?
– Jajamen, Oskar, Fredrick och jag har städat och vi har inte glömt att vattna i dina land, skrattade han. Brita var tydligen nöjd med det och hälsade så gott till dem alla
– Nora mår mycket bättre nu, sade Gunnar. Mor hälsade till er.
– Tack, har du vattnat Britas land? Frågade Fredrick
– Nej men Oskar gjorde det. Du Fredrick, kommer de med bil eller?
– Troligen, hur var det annars med Brita och Nora?
– Jo mor var då helt ok men Nora ska som sagt stanna ett tag där, mor sade att hon var piggare idag och hade ätit lite också.
– Det låter bra, riktigt bra, sade Fredrick och reste sig. Jag får väl se till att göra i ordning efter mig där uppe. Kommer strax. Sedan tar jag disken.
– Ja det får du så gärna så, log Gunnar. Oskar, ska vi fortsätta och mäta där ute?
– Ja det gör vi, sade Oskar och så gick de två ut.
Fredrick som var uppe på loftet, stack ut huvudet genom fönstret och sade till dem att gå in direkt igen ifall att någon av de grönklädda dök upp. Lås också när ni är inne. De lovade honom det.

Klockan hann bli elva innan säpo dök upp. Med sig hade de Martin Eriksson som bar en portfölj med säkerhetskedja om handen.
Medan Oskar ritade in vägen till bunkern på terrängkartan, följde Martin med Fredrick upp till loftet.
– Vet du var det finns, det där du ska hämta?
Martin såg på honom.
– Vet inte du det? Nu såg Fredrick att Martin blev orolig.
– Jag, nej jag vet ingenting. Ska det finnas här uppe då?
– Jaa, det antog jag. Jag får ringa Nora då. Han tog upp sin mobil och såg sedan på Fredrick.
Har du numret dit?
Fredrick suckade och tog upp sin egen mobil, slog numret till Noras sal och Brita svarade.
– Å är det du Fredrick, jag talade nyss med Gunnar ju. Vill du tala med Nora?
– Ja tack, sade han och gav telefonen till Martin. Så vände sig Fredrick om och gick ner till köket. Han började diska. Martin kom ner till köket, han räckte mobilen till Fredrick.
– Nora vill tala med dig.
Fredrick torkade sig om händerna och tog luren.
– Fröken Modig, Hur mår du?
– God dag farbror Polisen, jag mår bättre, jag vill hem!
– Du stannar där du är och försök inte smita nu.
Hon suckade.
– Jaja, ja ska. Martin vill ha sina saker och jag har gömt dem ju. En plats känner du till men inte den andra. Jag kommer nu berätta det för dig var de finns och när de ska hämtas så går du ensam upp och hämtar dem. Jag vill inte att Martin eller någon annan ser gömställena. Okey?
– Absolut. Kör! Nora berättade exakt hur Fredrick skulle göra.
– Bra, då vet jag. Jag ska göra som du säger. Jag ringer dig ikväll.
– Gör det. Och Fredrick?
– Ja.
– Glöm inte bort att ringa men glöm gärna de hemliga platserna.
– Det blir som du vill Nora.
– I sådana fall, då vill jag ha pizza! Med tonfisk och mycket ost.
– Dummer!
Hon skrattade svagt. De lade på.
– Jag ska hämta dina saker men du får stanna i vardagsrummet så länge.
– Nej, jag följer med!
– Det gör du inte alls, du stannar i vardagsrummet medan jag hämtar dina saker. Det var Nora själv som ville ha det så.
– Jaja, men skynda dig då!
Fredrick stängde dörren till köket och låste den. Så gick han upp för trappan till loftet. Stängde även den dörren och låste. Så gick han först till byrån och tog fram det usb som var tejpat under bottnen av det dolda utrymmet. Usb stickan lade han i byxfickan så länge. Så gick han ner på knä framför den lilla korta snedväggen. Han tryckte på rätt bräda i taket och väggen svängde in. Fenomenalt, tänkte han. Vid exakt rätt bräda i golvet fann han resten. Han tog sakerna och lade tillbaka brädan. Backade ut ur det trånga utrymmet och stängde sedan väggen ordentligt. Så reste han sig och borstade av byxorna. Låste upp dörren, gick ner och låste också upp köksdörren. Han ropade på Martin.
Martin kom. Han öppnade sin väska, fick sina saker. Stängde väskan och tackade för hjälpen. Fredrick såg att Martin satte sig i en bil och de for iväg. Skönt, äntligen var de av med de där hemligheterna. Nu fanns inget i torpet som kunde locka gröna männen hit. Oskar hade ritat på terrängkartan hur de skulle gå för att komma till bunkern och ett stort antal säkerhetsmän hade gått in i skogen för att ta de som höll till i bunkern. Fredrick fortsatte att diska. Gunnar kom in och frågade om alla gett sig iväg?
– Nej det tror jag inte, de är väl vid bunkern nu men härifrån har alla gått. Martin har farit för en stund sen. Nu Gunnar finns inga hemligheter gömda mer i huset. Martin tog med allt, så nu finns det ingen anledning att storma in här, varken för poliser eller andra.
– O det var gott att höra, det var det bästa idag, skrattade Gunnar. Du Fredrick, är du klar med disken så följ med ut ska du se hur långt vi kommit .














Kapitel 12



De gick ut och ner för stigen bakom huset. Där stod Oskar och slog i en pinne i marken. Han band ett snöre i pinnen och gick ett stycke, ny pinne och så där höll han på. Nu såg Fredrick att det såg ut som, ett rutmönster .
– Men vad fint, detta är ju perfekt. Det här kommer att bli kanonfint. Gunnar lyste upp och blev ivrig.
– Tror du det, ja vi har noga räknat och tänkt både kors och tvärs. Det blir nog inte så dumt.
– Det här blir fint, sade Oskar och drog en snörbit till runt pinnen han just slaget ner i marken.
– Vilket är nu garage och vilket är snickarbod. Ja du Oskar ska ju ha en koja också.
– Kom här sade Gunnar och gick ner lite för stigen. Mellan tre fina tallar stannade han. Här ska Oskars koja vara. Han har tittat ut platsen själv. Det kommer att bli kanon. Bygglovsansökan är redan inne och de ringde hit och sade att, om inte snickarboden och det andra huset satt ihop så behövde jag inget bygglov.
– Men sade du att det skulle bli garage då?
– Nej är du tokig, jag sade bara att jag ville ha två små stugor och en koja. De frågade om antalet kvadratmeter och jag sade det. Då var de tillsammans något mindre än vad som var tillåtet till och med så jag fick grönt kort. Det är bara att sätta igång.
– Men får er bil plats i den där delen där.
Gunnar såg sig omkring. Nu ska du inte fråga mer Fredrick. Du har fått ett svar redan. Han blinkade med ena ögat och ropade på Oskar.
Sådana lurifaxer de är de där två är. Om jag ser rätt är måtten lagliga, det är bara det att Gunnar vill låta som om han tjänat en kvadratmeter eller två. Vilka goa gubbar.
Fredrick strövade omkring lite där Oskars koja skulle vara. En härlig plats, mycket fågelsång, ingen trafik. Luktar gott gör det också. Här blir ju perfekt.
Som han stod där hörde han ljud från skogen. Någon sprang och den, vem det nu var, kom rakt mot Fredrick. Nu såg han att det var den lille svartklädda, den som Fredrick upptäckt på natten. Efter mannen kom flera poliser som jagade honom. Fredrick ställde sig bakom en tall och när mannen kom, sträckte Fredrick ut ett ben och lade snave för mannen. Han föll pladask. Fredrick satte sig på bakdelen på mannen, fick tag på en liten sticka och började tugga på den. Lugnt satt han där när poliserna kom.
De stannade upp och log mot Fredrick. Fredrick spottade ut stickan och reste sig.
– Det är mycket skräp i skogarna nu för tiden, se bara på den där. Han kom bara och lade sig här framför mig.
Den ena polisen log, ja de log allihop.
– Ja jag har hört om att det skulle vara mycket skräp i våra Svenska skogar, nu tror jag det, sade han.
– Jaa, se där, skrattade Fredrick, kan ni vara snälla och plocka bort den där lorten som ligger där, kan ni sen ta den med er är det ännu bättre!
– Ja, vad gör man inte för miljön. Sade en av poliserna.
– Just det, sade Fredrick. Och ni har väl rensat väl där borta, sade han och nickade åt det håll bunkern låg.
– Jajamen, vi har gått med finkam till och med men en lus slank igenom, den här, sade han och nickade åt mannen på marken. Men nu har vi honom också.
– Ja det är bra med medvetna Svenska tigrar, säga vad man vill men de är ”Morske Män”.
Tack pojkar, sade han och gick. Just när han gått ett par steg ropade han till dem. Förresten, ni såg möjligen inte fröken Noras dator där borta?
– Det låg en dator där, slängd i ett hörn. Skärmen hade frusit i ett kortspel. Vi fann inget av värde i den och det kan inte de gröna ha gjort heller.
– Det var nog Noras dator. Stort tack, sa Fredrick och log.
– Tack för hjälpen!
Fredrick vände sig och gjorde en något slarvig honnör. Så hjälpte han Gunnar och Oskar med deras projekt och de hade väldigt trevligt tillsammans. Det var härligt, tyckte Fredrick att få tänka på helt andra saker.
På kvällen kom ett befäl i bil och han tackade dem alla för all hjälp de fått i denna, detta, ja fallet. Nu skulle de inte längre vara till besvär för värdfolket eller deras gäster. Tack tack och adjö.

När kvällen kom ringde Fredrick till Nora. Brita svarade.
– Hej, Fredrick, hur har ni det där hemma?
– Hallå Brita, jo nu är det lugnt, alla bus är borta och skogen är ren nu från ohyra.
– Haha, säger du det. Så glad jag blir. Då kan vi leva lugnt i harmoni nu då?!
– Jaa det kan ni. Inget ska störa er mer än hammarslag från Oskar och Gunnars hammare.
– Du store tid, har de redan börjat med det?
– Nja, de har i alla fall kommit en bit på grundjobbet. I morgon ska de in och köpa virke.
– Oj då, ja se när Gunnar får en idé, då ska det ske på en gång. Har ni ätit ordentligt?
– Ja tack det har vi. Gunnar fann färdig mat i frysen, så det har vi slukat och inget blev kvar kan jag säga!
– Haha, jaha det var väl gratängerna då kan jag tro?
– Ja det var det och det var så gott Brita. Du borde öppna en krog vet du.
– Tyst, säg inte det högt, för då bygger han väl en restaurang mitt inne i skogen haha.
Fredrick skrattade gott, hon är då så fin Brita.
– Är Yrvädret vaken, frågade han?
– Ja då, hon har väntat på att du ska ringa. Talade om någon pizza eller vad det var. Vänta så har du henne här. Hej då Fredrick.
Han hälsade ”hej då” tillbaka. Nora fick telefonen.
– Hallå? Är det pizzerian ”Freddes ”?
– Nej det är PRO, lilla fröken.
– Oj då, är du såå gammal Fredrick, det anade jag inte!
– Nu ska lilla Nora vara snäll annars blir det inga fler klappar av farbror polisen.
– Inte?
– Nej!
– Men en kan jag väl få?
– Neej!
– En halv då?
– Hur delar man på en klapp? Kan du förklara det ska du få det!
Hon skratta till men började genast hosta.
– Förlåt, sade hon. Jag skulle nog inte ha skrattat.
– Nej, så går det när man är stygg mot en statlig tjänsteman. Det blir tre dagar i buren det!
– Ja det kan det vara värt. Hur har ni det? Har det hänt något mer?
Fredrick berättade och berättade. När han sedan sade att det nu var ”lusfritt” i skogen, suckade hon ”tack o lov för det”.
– När kommer du hem? Fredrick hade sagt hem men det var ju för att han satt i hennes hem.
– Vad det lät trevligt Fredrick. Ja enligt läkaren här, en till två veckor.
– Så länge? Vem ska jag då kivas med?
– Jaa, du får väl komma hit och kivas med mig här!
– Lilla Nora, jag bara skojar så klart. Understå dig inte att komma hem förrän du är alldeles frisk! Hör du det?
– Jaa snälla farbror, jag hör!
– Bra, jag kommer in om ett par dagar och då hälsar jag på dig. Om Brita vill åka hit över dagen så kan jag vara dig till stöd och tjänst under tiden
– Det vill hon säkert, tack Fredrick, det var snällt. Tonfisk, glöm inte det!
– Ok, jag fattar, du vill att jag smugglar in en pizza med tonfisk, nåja, vi får se hur det blir med det. Så skrattade han och sade God natt.
– Natti, sa Nora och så avslutade de samtalet.

Nästa dag reste alla de tre männen in till Lycksele och en brädgård. De hade släp med sig och packade hela släpet fullt med ting de skulle behöva. Så beställde Gunnar ett parti virke som de skulle köra ut till honom under eftermiddagen. De åt en matbit på en restaurang och sedan körde de till Noras lägenhet. Där var det kaos, så Fredrick gick bort till Caféet och pratade med Vanja lite. Jo hon kunde komma och hjälpa till. Två timmar senare såg det fint ut igen i ettan. Krukväxterna var ute på torpet så inget behövde vattnas. De tackade Vanja alla tre och sade att de nu var skyldiga henne en tjänst. Inte då, svarade hon. Så mycket som ni gjort för mig. Hon bad om hälsning till Brita och Nora och så låste Gunnar dörren och så for de vidare till torpet. Där lossade de lasten de hade och efter en kopp kaffe satte de igång med att fixa grunden på nybygget. De arbetade bra och när sedan transporten med virket kom var de genast där och hjälpte till. Fredrick ringde Mia på kontoret.
– Tjena, det är Fredrick.
– Hej Fredrick, vad ringer du för, har inte du semester eller något?
– Jo men jag undrar om du kan göra mig en tjänst?
– Javisst, vad heter hon så ska jag slå på henne i registret?!
– Toka där, det är ingen sådan tjänst, skrattade han.
– Det fattade jag väl, skulle bara skoja med dig, sa Mia. Vad kan jag hjälpa dig med då?
Han sade det och hon lovade uträtta tjänsten. Han tackade och sade att, nu var han skyldig henne en tjänst. Det höll hon gärna med om. De avslutade samtalet.

Strax efter eftermiddagskaffet, knackade det på dörren in till salen där Nora låg. Brita ropade ”kom in”.
En käck dam kom in och frågade om Nora Falk fanns där?
Nora räckte upp en hand och sade ”här, jag är Nora”.
Damen kom då fram med en kartong som det luktade ljuvligt om, hon räckte den till Nora.
– Med hälsning från Stora Bocken Bruse till Lilla stygga vargen, skrattade hon.
– Va, sade Brita, vad är det här för skämt? Nora skrattade och hissade upp sin säng.
– Mums, vad är det för pizza nu då?
– Jag fick stränga order om att det skulle vara tonfisk, log hon.
– Å vad gott, som jag har längtat efter pizza. Mor, nu smyg äter vi. Vem är du då som är så snäll och kommer hit med mat till oss?
– Mia, på kontoret. Fredrick ringde och sade att du ville ha pizza. Han sade att det var bäst du fick det då, så du blev frisk någon gång och kom hem och gjorde lite nytta! Han sade att jag skulle säga så, skrattade hon.
Då skrattade både Nora och Brita.
– Ja se Fredrick, det är en fin pojke det, sade Brita, vi tycker så mycket om honom så.
Nora åt och nickade. Hon suckade då hon tog en ny tugga av pizzan. Ljuvligt, tänkte hon, ljuvligt.
– Fredrick är bra, sade Mia, det är aldrig något besvär med honom. Han har humor och är glad nästan jämt. Pelle säger att bättre polis, finns inte!
– Pelle? Vem är det, undrade Brita.
– Min kille, log Mia, han är också polis, precis som din kille Fredrick. Nej Fredrick är kanon så håll i honom du. Nu måste jag kila, krya på dig Nora. Hon nickade åt Brita och så gick hon.
Nora och Brita njöt av pizzan. De åt under tystnad. När de inte orkade mer smusslade Brita ner resten i lådan i sängbordet, så kunde Nora ta sig en bit då och då.
– Nora, den där Mia var en käck och söt flicka. Hon trodde du och Fredrick är ihop, är ni det?
Jag menar, det hade verkligen glatt oss, far och mig ska du veta. Du vet ju hur mycket vi tycker om Fredrick.
– Mor vi är mycket goda vänner och vi tycker om att skoja och busa lite. Mer än så är det inte.
– Inte? Ja tycker då det verkar som om det vore mer.
– Mor lilla, vi får se. Nu är jag så mätt och trött så jag tror jag slumrar lite.
– Gör det Nora, sade Brita och lade sig själv på den säng som personalen rullat in bara för hennes skull. Så hon slapp sitta hela dagarna. Efter en stund sov de båda två mätta av pizza med tonfisk.
































Kapitel 13


Två dagar senare hade de tre männen kommit långt med bygget. Oskars koja hade fått tak och isolerade väggar men inte mer ännu. Snickarboden hade fått stommen klar och det hade också garaget.
Det arbetade ivrigt med detta. En bil körde in på tomten och ur det steg en man i blåställ och han bar fullt av verktyg med sig.
– Jaså det är här ni håller hus, skrattade han.
– Tjena Jesper, så bra att du kunde komma! Vi skulle behöva lite hjälp här med Oskar koja. Kom, ska du få se, sade Gunnar och alla gick ner till kojan. Jesper beundrade den och visslade till.
– Vilket fint hus, har ni byggt det här?
– Jaa, svarade Gunnar. Jag är ju byggare du vet men jag är glad att du tycker om det. Oskar är så nöjd så.
– Ja tänk det förstår jag. Hallå Fredrick, så du är ledig och hjälper till.
– Ja jag hade lite semester att ta ut. Nå vad säger du, kan du ta på dig och fixa kojan åt Oskar så är vi tacksamma. Du får fråga Oskar om det är något för det är ju han som ska vara där.
– Ja men det blir inga problem, Kan vi gå in Oskar?
Jesper och Oskar gick in och pratade om hur det skulle vara där inne. Säng, skåp, spis, byrå och så vidare skulle få plats därinne men inte mycket mer.
Fredrick och Gunnar stod i dörröppningen och såg på.
– Ska ni vinterbona, undrade Jesper?
– Det är redan klart, sade Gunnar. Det är ju inget hus direkt utan mer en koja eller Friggebod fast något mindre.
– Ja då är allt i princip klart med själva bygget då? Jesper såg sig om.
– Ja vi ska bara dra rör för kaminen. Sen det elektriska gör mina gamla byggkompisar.
De pratade länge om hur det skulle vara och hur möbler skulle stå.
– Är det här ett förråd, sade Jesper och öppnade en dörr till en liten skrubb?
– Nej det ska vara torrtoa där, muggen alltså.
– Smart, tyckte Jesper. Ja men då kör vi väl igång då. Vad säger du om en gammaldags säng med skåp Oskar, frågade Jesper.
– Å det hade varit fint Jesper, sådant hade vi hemma förr ska du veta
– Bra då börjar jag då. Var har ni virket?
Fredrick visade var virket låg och Gunnar visade var materialet fanns, spik och skruv med mera. Alla fyra arbetade hårt och alla fyra mådde mycket bra.

Nästa dag berättade Fredrick att han skulle in och avlösa Brita lite så hon fick komma hem och ta hand om sina land en stund. Gunnar följde med så han fick träffa Nora som han saknat så mycket. Telefon är inte detsamma som att se människan framför sig.
Gunnar och Brita fick vara ensamma med Nora en stund och under tiden talade Fredrick med en läkare.
– Hur är det med henne?
– Faktiskt bättre än vi trodde hon skulle vara. Hon är ju positiv och glad och det gör mycket. Modern har ju varit där hela tiden och underlättat för både oss och patienten.
– Hur länge måste hon stanna nu då?
– Ja om det går så här bra så, låt säga tre, fyra dagar till sedan kan hon få åka hem. Det blir ju återbesök så klart.
– Självklart. Är det ok att jag stannar här idag så modern får åka hem och byta kläder och fixa lite ett dygn?
– Självklart, är ni maken?
– Nej, en mycket god vän till familjen och jag är kriminalkommissarie Edvardsson Umeå polisen.
– Å på så sätt, jaha jag förstår. Ja men det går så bra så. Det var ju en polis här innan ett par dagar men sedan har vi inte sett honom.
– Nej, anledningen fanns inte längre sedan så då behövdes inte den vakten.
– Jag förstår. Ja men stanna ni så länge ni vill. Mat får ni dock ordna med själv.
– Inga problem, sade Fredrick och tackade.
Gunnar och Brita kom ut. Brita gick fram och gav Fredrick en kram.
– Fredrick min pojke, så snällt att du blir här hos Nora. Jag kommer tillbaka i morgon.
– Ta det lugnt Brita, stanna du hemma lite. Gunnar har ju inte gjort annat än talat om dig hela tiden. Oskar saknar dina köttbullar och han saknar dig. Så stanna du och ta igen dig lite. Gunnar höll om sin maka och nickade jakande åt det Fredrick sagt.
– Du Brita, Jesper är där ute också och han gör fint i Oskars koja.
– Å är han det, ja men så snällt. Ska vi åka då Gunnar?
– Ja lilla hjärtat, nu åker vi. Hej Fredrick, sade Gunnar och så gick de.

Fredrick gick in i rummet. Nora låg tydligen och lyssnade på radion. Hon hade hörlurar på sig. Han gick fram till Britas säng och satte sig där. Så sträckte han ut handen och Nora fick en klapp på huvudet. Hon öppnade ögonen och såg sig omkring. Så fick hon se Fredrick och log.
– Hej Fredde!
– Hej fröken Modig!
– Vad har du sysslat med då sedan sist, undrade hon?
– Dragit stockar!
– Vad, har du sovit i flera dygn, sade hon med ett skratt.
– Jupp! Nej vi har byggt, jag, Gunnar, Oskar och Jesper.
– Är Jesper där och hjälper till också?
– Ja han började där igår, han gör ett sängskåp till Oskar.
– Men, å så fint. Det vill jag se.
– Det får du när du kommer hem.
– Jaa, undrar när jag får komma hem? Ingen säger något.
– Om några dagar, sa läkaren till mig, det är för att du är piggare nu och så.
– Bra, jag vill verkligen hem nu. Har någon kollat min lägenhet?
– Ja vi var där häromdagen och fixade till det lite. Buset hade ju varit där och vänt upp och ner på allt.
– Vad, hade de tagit sig in där?
– Ja men med Vanjas hjälp fick vi det fint igen.
– Å har lilla Vanja hjälpt till, så snälla människor är Fredrick.
– Ja det beror ju på hur man är själv.
– Jaa kanske det, är du kvar här nu?
– Jaa, ville du ha något kanske?
– Nej tack, det är bra. Ville bara veta att någon är här.
– Jag blir här Nora!
– Tack Fredrick, sade hon och somnade.


Fredricks mobil ringde, det var Sven, hans chef.
– Varför viskar du, frågade Sven?
– Jag är hos Nora på sjukhuset och hon sover nu.
– Jaha, hur är det med henne?
– Mycket bättre faktiskt. Om några dagar får hon åka hem.
– Skönt att höra. Jo jag tänkte att du kanske ville veta hur allt gått?
– Ja tack, är de alla inom lås och bom nu?
– Ja så gott som. Både material, säpo och fångar befinner sig i storstaden nu. Så här är tyst och lugnt här igen.
– Det måste vara skönt att bli av med dem!
– Ja det förnekar jag inte. Du minns den där Lucas, amerikanen.
– Den typen, vad är det med honom då?
– De kan visst inte hitta honom nu. Han är försvunnen.
– Ja men det var goda nyheter, sade Fredrick.
– Nej det är ju inte det, du förstår att, det var inte bara du som tyckte illa om honom. Alla tyckte illa om honom! Till och med ministrarna. Han var, vad ska jag säga, lite för frågvis och lite för snokig.
– Var det en bedragare?
– Vi tror det. Men han hann aldrig få se det där hemliga som Fröken Nora hade gömt. Det tog ju ministrarna och säpo hand om. Han Lucas, gapade och höll låda att det fanns en överenskommelse mellan USA och Sverige och då hade han rätt att få ta del av handlingarna.
– Fanns det en sådan överenskommelse då?
– Ja fast inte så som han menade. De kom på honom med att försöka övertala Eriksson och han erbjöd visst pengar också. Eriksson var smart och berättade det för säpo. När de skulle hämta Lucas på hans hotellrum, var han borta och hans bagage också.
– Det var som tusan! Hade han flugit sin kos?
– Nej, de tror han finns kvar i landet men de vet inte var. Tänkte att du borde få veta det ifall att han kommer och bröstar upp sig.
– Tack Sven, det var bra att du berättade detta. Jag ska hålla utkik efter honom. Så egentligen är det bara han kvar då sen är alla grönisar fast då eller?
– Jaa, som vi nu vet så är det så. Har fröken Nora någon dator så bör ni låsa in den.
– Nej hennes dator hittades visst i bunkern, trasig. Men där fanns inget för dem att ta, för den var om jag förstått det rätt, väldigt opersonlig. Mest kortspel och sådant.
– Bra men synd på datorn. Ja men då vet du Fredrick. Vad gör du annars på fritiden?
– Jag hjälper gubbarna vid torpet att bygga tre kojor eller bodar är det väl.
– Säger du det, är du händig och så?
– Haha, det vet jag väl inte men jag gör så gott jag kan.
– Okey, Fredrick ta hand om flickan och se upp med Lucas.
– Det ska jag, tack Sven. De lade på.

Nora sov och Fredrick låg och tänkte. Lucas, så han var en bluff då. Kan undra var han håller hus?
Har väl gömt sig någonstans förstås. Troligen är han i södra Sverige för här kan han ju knappast vara. Eller det kan han ju. De gröna männen gick ju stigen där bakom torpet och så hade de gått rakt fram, inte svängt åt höger. Vi kollade ju aldrig där om de hade någon bas där eller jag kollade aldrig. De andra kanske gjorde. Fast vad skulle han gömma sig där för? Han verkade knappast vara en skogsmänniska. Nej, det där får de ta hand om i Stockholm.

Under kvällen satt Fredrick bredvid Noras säng och de pratade om vad som hänt. Hon verkade mycket bättre nu och enligt de prover de tagit så var hon bättre.

– Har du hört något från Martin Nora?
– Ja han ringde faktiskt, när var det nu? I förrgår tror jag. Han var i Stockholm och skulle stanna där ett tag. Han sade att jag var ledig tills vidare med full lön, det var ju snällt.
– Sa han något om projektet?
– Nej han talade inte alls om det.
– Vet du vad det hela handlade om då?
– Nej jag vet inte det Fredrick. Du förstår, jag skötte det it företaget som väl var ett slags fönster utåt, jag har förstått det nu. Jag var aldrig inblandad i något annat… liksom… var jag inte.
– Vad var din syssla då?
– Jag gjorde program och hemsidor åt kunderna. Ibland ville stora företag ha hjälp med interna program som jag skapade efter kundens önskemål… och så.
– Då är du alltså duktig på datorer?
– Nja duktig, det jag jobbar med kan jag, ja. Men det är helt lagligt allt jag gör ska du veta.
– Ja det förstår jag men jag tänkte, sådana här de kallar hackers, kan du sådant också?
– Vad menar du?
– Ja alltså, har du kunskap nog att kunna ta dig in i datorer utan att det märks.
– Men Fredrick då, vad har du nu i kikaren, Nora såg allvarligt på honom.
– Jag, inget alls men jag bara frågar.
– Det är väl möjligt att jag skulle kunna det men det gör jag inte, absolut inte! Fredrick, var snäll och ställ inte såna frågor till mig… please! Han såg undrande på henne, så nickade han.
– Okey, nej jag bara undrade.
Nora såg frågande på honom.
– Det är något du funderar på, sade hon, eller hur?
– Jag, nej då, det är inget.
– Jo säg, jag vill veta. Du har något fuffins för dig, erkänn?
– Lilla Nora, nu inbillar du dig bara. Jag ville bara veta vad du jobbar med, inget annat.
– Jag tror dig inte! Du sitter här och ljuger för mig Fredrick Edvardsson, fram med sanningen nu!
– Fåna dig inte lilla fröken Modig, jag följer lagen ska du veta.
– Det gör jag också men du har något för dig, det ser jag. Nåväl, jag ska inte vara tjatig. Kan du räcka mig mitt vatten är du snäll?
Han gjorde så och hon drack. Han ställde tillbaka glaset.
– Ska jag fylla på?
– Ja tack.
Han hämtade mer vatten till henne.
Nattsyster kom in och ställde en liten plastkopp på nattduksbordet. Hon tog temp och puls.
– Ta nu medicinen här och så hoppas jag ni kan sova gott i natt. Så god natt då och om maken vill följa med här ska han få en kopp kaffe. Om det skulle smaka?
– Tack det är bra som det är. Inte mer kaffe nu, då somnar jag aldrig, skrattade Fredrick och dessutom är jag inte fröken Falks make. Jag är polis, Edvardsson, sade han och sträckte fram handen,
– O förlåt, jag trodde… Syster Gun, sade hon leende och gick ut.
– Jaha du Fredrick, nu är det två som trott att vi är gifta. Nora skrattade.
– Ja, det blir väl lätt så, jag sitter ju här hos dig och ska även sova här, så vad ska de tro? Han log mot henne. Ta nu din medicin och så släcker vi här. Jag ska bara borsta tänderna och sen är det god natt.
Han utförde vad han skulle och lade sig sedan på sängen som stod bredvid Noras. Han lade bara en filt över sig. De släckte lamporna.
– Natti natti då Fredde lille.
– Natti yrväder.
Det blev tyst i rummet. Efter en god stund sade Nora.
– Vem vill du ha hackad?
– Va, vad menar du? Ingen så klart.
– Ljug inte för mig Fredrick, jag vet att du tänker på något.
– Sov nu lilla Nora, sov.



































Kapitel 14


Ett ljud väckte Fredrick, han kisade med ögonen men rörde sig inte. En kvinna i vit rock stod vid Noras säng. Hon sysslade med något med han kunde inte se vad det var. Raskt satte han sig upp och med ett par kliv var han framme vid kvinnan. Han tog ett rejält tag om hennes handled och vände henne om.
– Vad gör ni, vem är ni, sade han tyst?
Kvinnan försökte först låtsa att hon var sköterska där på avdelningen men Fredrick visst vem som var nattsköterska, för hon hade kommit in och presenterat sig på kvällen. Detta var en helt annan kvinna.
– Nå, sade han, svara då!
Kvinnan var helt tyst och stirrade på Fredrick.
– Nå då så, sade han och ur fickan tog han upp sin mobil med sin fria hand och ringde polisen.
– Nu ska vi bara stå här och vänta, sade han. En bil är på väg att hämta er. Nå ska ni svara nu eller?
Hon var tyst och fortsatte att stirra på honom. Det där är tydligen något som alla gör som är inblandade i detta, tänkte han, de är stumma. Nu höll han henne fast i båda händerna. Märkligt nog försökte hon inte ta sig fri. Varför? Hann hon göra något med Nora innan han vaknat. Hjärtat slog fortare. Han lossade ena handens grepp om kvinnan och ringde på klockan vid Noras säng. Så återtog han greppet om kvinnans händer.
En sköterska kom in och tände nattlampan. Hon stannade i dörren och såg på scenen vid sjuksängen.
– Vad är det som försiggår här? Vem är ni, sade hon med adress mot kvinnan som Fredrick höll fast.
– Ja, känner ni igen denna kvinna, är hon nattsköterska här?
– Nej absolut inte, jag har aldrig sett henne förut!
– Var snäll kalla på en läkare, jag tror hon gett fröken Falk något via en spruta men jag vet inte vad det var.
Sköterska gick ut men kom strax tillbaka och sade att doktorn var på ingång.
Så gick den ”äkta” sköterskan fram till Nora och tog pulsen, blodtryck och såg på droppet som var kopplat till henne. Hon undersökte armen men fann tydligen inga ytliga märken som nyligen gjorts.
– Känn efter i hennes fickor, sade Fredrick. Sköterskan gjorde så och fann en spruta, inte en tom utan en som var till hälften fylld med en ljusröd vätska. Doktorn kom och fick veta vad som hänt. Han bad Fredrick flytta på sig så han kom åt att undersöka Nora. Fredrick tvingade kvinnan han höll, att gå med ut i korridoren. Hissen plingade och två poliser kom fram till Fredrick som berättade hastigt vad som hänt och att de skulle ta med henne till stationen.
– Är fröken Falk okey, frågade en av poliserna. Han hade varit med ute i torpet förut och vid ett tillfälle provsmakat på Britas köttbullar. Han kände mycket väl till fallet och fröken Falks roll i det hela.
– Jag vet inte, läkaren är där inne nu. Här är ytterligare en som spelar stum, sade han, ta henne och lås in henne, väl!
Poliserna tog kvinnan i sköterskekläder med sig och Fredrick gick in igen till Nora.
– Hann hon göra något innan jag kom på henne?
– Ja hon har sprutat in något. Patienten är medvetslös. Vi får ta henne härifrån, larma iva och skynda på!
Sköterskan försvann ut genom dörren. Strax kom ett arbetslag och Fredrick fick gå ut i korridoren. Någon minut senare kom de ut med sängen och Nora och de sprang till en hiss. In i hissen och kvar stod en mycket upprörd Fredrick och en lika upprörd nattsköterska.
– Varför, mumlade sköterska, varför?
Fredrick svarade inte, han gick in i rummet igen och ringde Gunnar.
– Falk, svarade en sömnig Gunnar.
– Det är Fredrick.
– Va, ringer du mitt i natten, det… Han tystnade och sade tyst, är det Nora? Har något hänt?
– Ja, det är bäst ni kommer hit men bara du och Brita. Säg till Oskar så han inte undrar var ni tagit vägen. Jag tror ni får skynda er Gunnar.
– Nej, nej säg inte så Fredrick, nej nej nej…
– Lugna dig nu Gunnar, för Britas och Noras skull, så var lugn.
– Ja, ja du har rätt, vi kommer, sade han med gråt i rösten. De avslutade samtalet. Fredrick ringde stationen. Sven var inte där men kommissarie Lilja tog samtalet.
– Det är Fredrick, har de kommit med henne än?
– Nej inte än men de är på ingång. Vad har hon gjort?
– Hon har gett fröken Falk en spruta och nu är Fröken Falk medvetslös. De sprang iväg med henne till iva.
– Vad fan säger du? Det var illa, nå då ska vi nog få skatan att kraxa, var lugn för det. Du vill veta vad hon sprutade in förstås?
– Ja, kanske de finner ut det här men ju fortare vi får veta, desto bättre.
– Jag förstår, vi ska göra vad vi kan. Ska jag väcka upp Sven tycker du?
– Nja, det beslutet får du ta, jag tror i och för sig att du klarar det där på egen hand. Du vet ju hur det går till, menar jag
– Jo, ja hör av dig angående status på fröken Falk då och du har väl meddelat föräldrarna antar jag?
– Jo de är på väg.
– Då så, tack ska du ha Fredrick, vi hörs.
– Det gör vi. Hej.

Fredrick satte sig på sängen och tänkte. Han var mycket orolig, mer orolig än vad som syntes på honom. Nu får det minsann vara slut på hela den här härvan. Ideligen dyker det upp nya intermezzon. Han tog ett beslut. Han slog ett nummer.
–Ja, svarade en sömnig röst.
–Ministern?
– Ja, vem är det?
– Det här är Fredrick Edvardsson i Umeå.
– Jaha kommissarie Edvardsson, har det hänt något? Han lät orolig.
– Ja det kan man verkligen säga och nu ber jag om ett samtal med er ensam, bara ni och jag. Jag tar flyget ner i morgon och ni ska ta emot mig. Det gäller rikets säkerhet, lade han till.
Ministern var tyst en stund, så sade han, klockan elva, på Rosendals terrassen. Vet ni var den ligger?
– Jag tar mig dit, svarade Fredrick. Jag har med mig något som ni bör ta hand om. Endast personer ni litar på bör få veta efteråt om detta.
– Jag förstår. Hur är det med Fröken falk?
– I natt försökte de döda henne, de tror tydligen att hon vet mer än hon gör.
– Vad säger ni, kära nån. Jag beklagar verkligen Edvardsson. Låt oss tala om det när ni kommer. Klockan elva då alltså. Mina livvakter står på avstånd så de kommer inte att höra något.
– Bra, tack, sade Fredrick och lade på.
Så ringde han och bokade en biljett till Stockholm. Han skulle inväntade Gunnar och Brita. Så ringde han ett samtal till. Efter en lång stund svarade det.
– Ja.
– Det är Fredrick.
– Ja.
– Jag behöver din hjälp.
– När?
– Nu! Det var tyst i luren en stund sedan svarade mannen. Kom då!
Gunnar måste ha kört alldeles för fort för de kom drygt timmen senare. Fredrick förklarade lite snabbt vad som hänt. Brita bröt ihop och grät översiggiven. Gunnar svor allt medan han höll om sin fru.
– Det är då fan Fredrick, vad det drabbar oss. Vad är det de vill? O min lilla flicka, klarar hon sig?
– Det tror jag nog Gunnar. Du förstår. Allt detta har att göra med Noras arbetsgivare. De trodde väl aldrig att hon skulle vara i någon fara men det var hon, hela tiden. Nu ska ni bara vänta här på besked. Jag måste iväg Gunnar, jag ska till Stockholm och jag har lite bråttom nu men jag hör av mig via telefon hela tiden. Var starka nu!
Han gav Brita en kram och Gunnar fick en han också.
– Jag vet Fredrick att du gör allt för Nora, sade Brita med gråt i rösten. Både Gunnar och jag vet och vi är så tacksamma för det. Vi ska vara positiva men man hinner ju inte ens hämta sig mellan alla händelser.
– Nej, men nu ska det snart få ett slut, jag lovar er det. Tro mig!
– Vi tror dig, Gunnar klappade Fredrick på axeln. Gå du, vi vet att det har med detta att göra och vi vill inte sinka dig.
– Jag ringer, sade Fredrick.
– Jag vet, sade Gunnar. Och oroa dig inte för Oskar. Han har låst in sig.
– Bra, hej på en stund. Fredrick skyndade sig ut och ner till parkeringen och satte sig i bilen och körde iväg.






























Kapitel 15


Han svängde in i Vännäs och till en adress där. Han ringde på. Det var inte första gången han varit vid denna adress. Under fallet med Skogstorpet var han där för första gången. Sedan hade han varit där ett par gånger i tjänsten och fått hjälp med diverse uppgifter. Mannen som bodde därinne, kallades ”H” och var expert på datorer och annat som lagen kanske hade rynkat på ögonbrynen för.
Brevinkastet öppnades och Fredrick uttalade meningen ”Halvan är bara hälften så stor som Helan”. Då öppnades dörren och Fredrick steg in.
– Jag behöver snabbt hjälp med något som jag har med mig. Du måste förstå nu att detta är det mest hemliga jag hållit i min hand. Får de det handlar om, reda på att du vet, då kan du råka illa ut. Bestäm själv om du ska ge mig denna hjälp nu.
– Vad då råka illa ut, är det så farligt?
– Ja det är det. Jag ska med flyget snart så du får bestämma dig kvickt. ”H” nickade och sade att någon gång i livet får man väl ta en risk. Kom då, sade han och de gick in till datorrummet.
Fredrick tog upp ett usb och gav det till ”H”.
– Kan du kolla detta?
Det kunde ”H” och satte i stickan och började arbeta med innehållet.
– Det är ju kodat allt här men det ska vi väl snart lösa, sade ”H” med ett leende. Han arbetade under tystnad en stund så sade han.
– Jaha, det verkar vara ritningar och en massa dokument. En del på engelska och en del på svenska en del på ryska eller liknande. Fredrick lutade sig fram och såg på skärmen. Jo det var ritningar men till vad?
– Vad kan det där vara, sade han och pekade på en ritning.
– Jaa du, säg det men nog tycker jag det liknar en form av satellit. Jag har ju sett liknande ritningar tidigare och jag undrar… jo, det är det. Minns du när du kom första gången hit till mig. Du hade ett brev med dig.
– Ja det minns jag.
– Innehållet i det aktuella brevet påminner om detta som du har här men det har lagts till en massa nytt. Här är ändringar också tror jag. Se här nu och så jämför med… Han drog iväg stolen till en annan dator och ur ett säkerhetsskåp plockade fram en apparat som han kopplade till den datorn.
– Vad är det där för apparat?
– En extern hårddisk, det har du väl sett förr?
– Ja men den såg inte ut så där.
– Nej de kan ha alla möjliga utseende. Se här nu. Jämför nu med den ritningen du kom med och se nu på den gamla ritningen. Ser du skillnaden? Fredrick stirrade fram och tillbaka. Så upptäckte han en detalj som inte funnits på den ritning som ”H” hade sedan tidigare. På dessa handlingar som Fredrick kommit med, var en detalj tillagd.
– Vad tusan är det de lagt till, undrade han.
”H” såg på ritningen. Han läste och tog upp ett annat fönster. Där skrev han en lång rad koder som Fredrick aldrig sett förut. När ”H” tryckt på enter, så började texten rulla med väldig fart. När den väl stannade, visslade ”H” till.
– Det var som tusan. Det är en satellit, och den där prylen där är av ett ryskt märke och det är märkligt, för alla andra komponenter har svenskt eller amerikanskt ursprung, Har ryssen smugglat dit en spiondel?
– Jaha, då börjar jag förstå. Kan du ta ut en enda bild på den delen av ritningen.
– Javisst men ska du verkligen göra det?
– Ja det ska jag. Fredrick fick bilden. Kan du nu se om det finns några namn i alla dessa dokument.
”H” gjorde en sökning och fick fram en lista.
– Skriv ut den också tack, sade Fredrick. Du det finns väl ingen möjlighet att få foto till de här namnen eller?
– Jo visst men det kan ta lite tid. Vänta, sade ”H” och tog först ut de listor som Fredrick ville ha. Så satte sig ”H” vid en tredje dator och skrev något, ett fönster öppnades och samma procedur upprepades med koder i ett dokument och så sökte det snabbt.
– Är alla datorer sammankopplade?
– Nej de står i grupper om tre, svarade ”H”.
– Jaha, ja tänk detta begriper jag mig inte på. Det övergår mitt förstånd, skrattade han.
– Ja man bör nog ha ett visst intresse, log ”H”. Nu ser du, här är lite bilder.
– Bra, se på detta namn, vilken bild är det till det här namnet?
– Hm, inget alls. Det namnet finns ingen bild till.
– Inte, ok kan du söka på, John Lucas då?
”H” gjorde så och ett foto kom upp med det var en helt annan man än den Fredrick träffat.
– Det ante mig, kan du ta ut vad som finns på den mannen. ”H” gjorde det och gav Fredrick. Ok, jag måste sticka nu för jag ska med planet. Jag tar med det där sticket jag hade med mig när jag kom. Lägg över allt till en säker post och fortsätt söka på innehållet. För visst är det så att du faktiskt jobbar för staten!
”H” log bara och sedan, en sekund senare nickade jakande han men sade ett enkel ”nej”.
– Bra, tack för hjälpen, jag återkommer till dig. Kan du under tiden söka på ett ansikte, jag har ett foto i min mobil. Kan du hjälpa till och ta ut det. Han fick hjälp och fotot låg efter en stund i ”H” dator. Skicka namnet sedan till mig.
Så rusade Fredrick iväg med alla handlingar han hade. ”H” hade skickat med lite fler dokument som han skrivit ut så det var en rejäl bunt han fått med sig. Dessa handlingar rullade Fredrick ihop och stoppade i innerfickan. Han körde för fort tillbaka till Umeå för nu var det bråttom.

Fredrick landade på Bromma flygplats och tog en taxi till Rosendalsterrassen. Väl där såg han sig om efter ministern, han satt vid ett bord ute på gräsmattan. Fredrick gick dit.
Livvakterna ville först göra en kontroll på Fredrick men ministern sade till dem att det inte behövdes.
– Kära ni, berätta nu vad det är som hänt, frågade ministen. Fredrick började berätta, han visade materialet han haft med sig och just som han skulle berätta om Mr Lucas, fick han ett mms från ”H”.
Det var bild och namn på Mr Lucas som inte var Mr Lucas utan Sergej Prokov. Han visade ministern och lät honom begrunda allt som Fredrick sagt. Fredrick skickade meddelandet vidare till ministers telefon. Så såg han på ritningen av satelliten och på den lilla dosa som lagts till.
– Edvardsson, detta är inte bra, inte bra alls. Jag måste få behålla materialet och ni nämnde ett usb?
– Jag har det här, var så god. Men håll i det hårt för någon annan bevisning finns inte.
Ministern räckte fram sin hand och tackade.
– Vi skulle ha fler av er sort, jag hör av mig till er och jag ska beordra skydd för fröken Falk. Tack än en gång. Han började gå, så stannade han.
– Har ni verkligen förstått dessa handlingar?
– Nej och till svidare får det svaret räcka, sade Fredrick och log. Ministern log, nickade och gick.
Fredrick tog en taxi tillbaka till Bromma och flög en timma senare tillbaka till Umeå.
På polisstationen gick han in till sin Chef som nu var på plats.
– Var har du varit, frågade Sven. Vi har sökt dig.
– Ja jag hade inte mobilen på, på flyget.
– Flyget? Var har du varit egentligen?
Fredrick satte sig ner och tyst berättade han vad som hänt och vad han varit.
Sven stirrade på honom och steg upp från stolen, han började vandra fram och tillbaka.
– Dra på… vilken soppa! Vilken soppa! Vad sade ministern mer då?
– Inget, de skulle ta hand om allt och i princip menade han väl att jag skulle släppa detta nu.
– Jaa, vi måste väl. Men fröken Falk då, har du hört hur det gick med henne då?
– Nej, och det gör mig orolig. Jag har ju inte hunnit med någonting egentligen. Jag ville att alla dessa handlingar skulle komma i de rätta händerna. Det har de ju gjort nu.
– Jaa, ja då får vi väl lägga ner allt då och det lär väl knappast komma ut heller?
– Nej de lägger locket på. Jaa du Sven, det här är vi ju inte precis vana vid, sådana här nationella hemligheter, Det är ju inget för en vanlig polis att styra upp.
– Nej verkligen inte. Ja du gjorde rätt som lämnade över allt. Hur fick du tag på det där usb då?
– Jag stal det från den falske Mr Lucas portfölj och lade dit ett tomt istället. Han hade gömt det under fodret i portföljen. Där var en hel del handlingar också. Jag tog några bilder på dem och skrev ut dem sen. Jag gav allt till ministern.
– Vilket språk var det i dokumenten.
– Både Svenska, engelska och tror jag ryska.
– Jaha, vilken soppa. Sven gick och satte sig igen.
– Du Fredrick, åk du upp till sjukhuset och hör efter hur flickan mår och sedan har jag ju sagt att du ska ta ledigt.
– Tack du, det låter bra. Är det något så hör av dig.
– Detsamma, svarade hans chef.
Fredrick åkte upp till sjukhuset. Nora var åter på plats i sjukrummet. Brita satt där och Gunnar satt där.
– Hur är det, undrade han. Kom de på vad det var hon sprutade in den där damen?
Gunnar reste sig och hälsade hjärtligt på honom. Brita sträckte bara upp en hand för att hälsa.
– Det var en överdos av sömnmedel men de klarade henne. Det var på håret Fredrick. Nu är hon dock ok igen och jag har sagt till att jag vill ta hem henne, här ska hon inte ligga om det kan smyga in sådana där typer.
– Ja det verkar ju inte vara så bra kontroll på folk här. Ska hon till Torpet eller hem till ert rätta boende?
– Vi ska ta hem henne till oss ett tag. Oskar håller på där ute och jag ska svänga förbi där men jag vill inte att Nora ska utsättas igen för något attentat.
– Nej, självklart inte. När reser ni?
– Imorgon ska de skriva ut henne på min begäran och sen sköter vi henne själva.
– Jag förstår, jag tror ni gör rätt. Var snäll hälsa henne att jag varit här, Sköt om er nu och vi hörs. Han kramade om Brita och Gunnar, klappade Nora på håret och gick.














Kapitel 16



Fredrick besökte Oskar och hjälpte honom med lite av varje. En vecka senare flyttade Gunnar ut till torpet och återupptog byggandet. Ytterligare två veckor senare var Fredrick i tjänst igen och allt verkade återgå till det normala. Han hade ännu inte träffat Nora sen sista gången han var på sjukhuset.
Han kände sig lite ledsen över att på något sätt ha förlorat kontakten med hela familjen.
Nåja, han hade mycket att göra och tiden gick. Vid ett tillfälle under hösten blev han kallad till Stockholm och under förhör fick han upprepa allt som han visste och upplevt. Mr Lucas var avslöjad tack vare honom men inte funnen och projektet hade lagts på is tills vidare. Samarbetet med USA i just detta projekt hade upphört och Sverige hade tydligt visat att de inte litade på landet ”over there” i och med att de skickat, en som de trodde var den rätta Mr Lucas men var en bedragare. Den riktige John Lucas återfanns senare i Amerika, död. Martin Eriksson upphörde med sitt företag och öppnade istället ett helt nytt it företag med ”H” som enda anställd. Nora Falk stod utan arbete och inkomstkälla. Det var tacken för allt hon genomlidigt för sin chefs skull och alla fagra löften han gav till henne. I alla fall var det så utåt sett men verkligheten var en annan, Nora hade nu en chefspost, en hemlig sådan. Om detta visste inte Fredrick något då han inget hört från Nora.

En kväll när han satt i sin lilla lägenhet och såg på tv, ringde det på dörren. Han steg upp och kikade i titthålet i dörren. Det var en man som var helt okänd för Fredrick. Han öppnade dörren.
– Ja, sade han kort.
– Poliskommissarie Fredrick Edvardsson? Mannen hade sagt hans namn som en fråga.
– Ja, det är jag.
– Kan vi gå in, frågade mannen?
– Nej det kan vi inte, identifiera er först.
Mannen såg ett ögonblick på honom och nickade. Så tog han fram ett id kort och räckte Fredrick som noga granskade det.
– Ja kom in då, sade han och släppte in mannen.
De gick in i vardagsrummet och satte sig i soffan. Fredrick var tyst och sade inget. Han ämnade låta den andra mannen börja tala.
– Som ni nu vet arbetar jag inom säkerhetstjänsten.
– Det vet jag inte, ert id kort säger det men det kan lika gärna vara en förfalskning.
Mannen log och nickade. Ni kan ringa och kontrollera om ni vill.
– Det vill jag och det ska jag, sade Fredrick och tog sin mobiltelefon och gick ut i sitt kök. Han fick inte tag på någon som kunde bekräfta mannens identitet. Tillbaka i vardagsrummet satte han sig igen.
– Kör, sade han bara kort.
Mannen öppnade en väska som han burit med sig. Han lade en bild framför Fredrick och bad honom identifiera vem bilden föreställde. Fredrick såg på bilden och skakade på huvudet.
– Ingen aning, sade han. Mannen bad honom då titta närmare, noga. Fredrick tog upp bilden och tittade noga. Nej, sade han, jag vet inte vem detta är.
Mannen nickade och lade ånyo en bild framför honom och ställde samma fråga.
Fredrick såg på bilden snabbt och svarade att, jo den kände han igen.
– Vill ni nu lägga bilderna bredvid varandra och jämföra utseendet.
Fredrick gjorde det och blev mycket förvånad. Det var samma man med helt olika frisyrer och ansiktet var magrare på ena fotot och kinderna tjocka på det andra.
– Samma man kanske, sade han och gav tillbaka de två fotona.
– Ni ser samma man men i två skepnader. Den ena känner ni som John Lucas inte sant?
– Det stämmer. Den andra då, är det så han egentligen ser ut Sergej Propov? Mannen ryckte till en aning.
– Nej, det är ännu en identitet. Vi har inte funnit Sergej Propov tyvärr.
– Se nu på denna bild, känner ni igen den mannen?
– Bilden är för suddig, det är svårt att se.
– Försök, sade mannen. Fredrick försökte verkligen men bilden var för dålig.
– Omöjligt att avgöra, finns det ingen bättre bild?
– Jo, ni kanske känner bättre igen honom på denna bild. Han räckte över ett foto till Fredrick.
– Ja, nu var det bättre. Detta är mannen som sökte igenom torpet och som talade ”franska” tror jag. Han verkade vara ett befäl.
– Det stämmer, då har jag en bild kvar som jag vill att ni ska se. Han överräckte ännu en bild.
– Ja den här mannen är en av de som vi tog i sandtaget.
Den främmande mannen nickade. Precis, då har vi det bekräftat, sade mannen. Tack för hjälpen.
– Så till en annan sak, ni har ju skött detta ärende mycket bra och på ett diskret sätt, ni valde att gå direkt till ministern med lösningen och det var rätt handlat av er. Ministern skickade en hälsning till er. Vad gäller er hemliga ”vän” som kan avkoda hemliga dokument så ämnar vi ha honom under bevakning men tills vidare gör vi inget åt honom. Ni känner Martin Eriksson?
– Nej, jag känner honom inte men vet vem det är, en usling!
– Nu förstår jag inte, på vilket sätt anser ni att han gjort sig förtjänt av det epitetet?
– Han lade ner företaget och lät fröken Falk stå utan arbete och utan inkomst. Så gör bara en usling.
– Då tror jag ni blivit fel underrättad. Martin Eriksson hade inga planer på att avskeda fröken Falk, han blev beordrad att göra det.
– Vad? Varför då, förklara er! Nu började Fredrick tycka att det mer liknade nonsens det mannen berättade.
– Fröken Falk är numer anställd av säkerhetspolisen. Hon kommer att ha liknande sysslor som förut men på ett helt annat sätt.
– Vad tusen säger ni karl? Bor hon i Stockholm nu då och varför har inte jag fått veta något?
– Fröken Falk har fått stränga order att inte tala med någon om saken och nej, hon bor inte i huvudstaden, hon bor kvar i ”Kvantsele” i sin etta.
– Ja men hur kan hon då vara er till nytta?
– Det, kommissarie Edvardsson, ämnar jag inte gå in på nu.
– Nä det är klart, det är väl hemligt så klart. Har hon hemligt nummer också, agent 0012 eller något sådant.
Mannen log och skakade på huvudet. Han vände sig till Fredrick och sade lugnt.
– Nej då, inget sådant, det kan de hålla på med inom filmindustrin, vi lever ju i en verklighet, inte sant? Fröken Falk har, som jag tidigare sade, ungefär samma arbete som innan och hon är inte hemlig men delar av hennes arbete är det. Och som jag sade, mer behöver vi inte säga om det.
Nu var Fredrick mer än aningen vaksam.
– Ni då, herr Edvardsson, nu kommer vi till er. Jag har på uppdrag av Statsministern fått en fråga jag ska ställa er.
– Vänta nu, om ni tänker erbjuda mig ett arbete i huvudstaden så nej tack. Inte heller vill jag vara någon springpojke till ministeriet. Ville bara säga det innan ni kommer med er fråga.
Mannen log igen och skakade lite på huvudet.
– Bäste herr Edvardsson, nog för att ni visst skulle passa in inom min avdelning, det är jag övertygad om men nu gällde det inte det tyvärr.
– Jaså, finns det något mer?
– Ja, Statsministern ha bett mig föreslå er en tjänst inom säkerhetspolisen här i Umeå.
– Nej tack, det är mycket vänligt av honom men nej, jag är en vanlig polis och en vanlig polis vill jag fortsätta att vara.
– Jag förstår. Erbjudandet ligger kvar i fem år om ni skulle ändra er.
– Tack, då vet jag det. Var det något annat?
– Inte för tillfället och nu ska jag gå. Han räckte fram handen och sade adjö.
Då tog Fredrick ett ordentligt grepp på mannen och golvade honom. Han satte handfängsel om både händer och fötter. Så ringde han kollegorna, de skulle komma direkt. Mannen log där han låg på golvet.
– Var blev det fel?
– Detaljer! Ni röjde er ganska snabbt.
– Varför lät ni då denna charad fortsätta?
– För att det roade mig herr Sergej Propov!


Kapitel 17



Kollegerna kom och hämtade mannen. Fredrick följde med. Inom ett dygn hade Fredrick varit i Stockholm och avlämnat ryssen, talat med ministrarna och Säpo. Förhören var långa och hölls på två olika ställen. De var mycket intresserade av hur han avslöjat mannen. Fredrick berättade att han själv givet fel svar och att mannen menade att det var korrekt. Vilket det alltså inte var. Fröken Falk har sin lägenhet i Majträsk, inte i Kvantsele. Mannen de fångat vid sandhögen var inte mannen på bilden, Soldaten som varit inne på torpet talade ryska inte franska.
Amerikanerna fick meddelande om Mr Propov men de fick honom inte utlämnad i första skedet. Hur det skulle bli med den saken fick överheten ta hand om. Fredrick fick samtal från ministrarna igen, de tackade och erbjöd en hel del fina jobb men Fredrick ville vara kvar där han är.
Han kände sig rätt nöjd faktiskt med det arbete han hade.

En lördag en vecka senare åkte Fredrick ut till torpet. Gunnar och Oskar hade hunnit långt. Alla tre husen såg klara ut men han förstod att det inte var så. Han parkerade bilen ute vid vägen då det stod ett antal bilar redan framför torpet. Nere vid bygget var det muntert. Brita stod och målade det som skulle bli snickarbod. Gunnar var i ”garaget” och fixade. Oskar såg han längre bort, han höll på att måla sin lilla koja. Inne i Torpet tycktes det vara tomt. Först gick dock Fredrick in och kollade. I vardagsrummet stod Nora och dammsög en matta. Hon nynnade en sång.
Han knackade på dörrposten men hon hörde inte.


Jag vaknade ur min långa sömn. Jag kände mig som om jag svävade högt ovanför mig själv. Mor satt vid min sida. Jag sträckte ut handen och tog hennes. Lilla mor, så glad hon är och där är far också.
– Mor, kära mor och far, jag sträckte en arm mot dem. De kramade mig länge.
– Välkommen tillbaka lilla Nora, sade de, välkommen. Så skönt det var att vara vaken och medveten.
Jag kryade på mig förvånansvärt snabbt. Redan en kort tid efter jag vaknat följde jag med mor och far hem till deras hus. Det var gott att få vara där och jag blev starkare för var dag. Så småningom kunde jag åter flytta till min lilla etta igen. Där var allt väl. Jag träffade Vanja och fick tacka henne själv för att hon hjälp till och städa. Jesper var sig lik, han höll på med att snickra ett bord till Oskar.

Snart var jag igång med det dagliga och jag undrade varför inte Fredrick hörts av på länge. Jag ringde en gång men då svarade han inte. Dagarna gick och jag kom på att jag inte fått veta hur allt slutat och vilka var de där soldaterna? Martins nya företag inkluderade mig, jag tar hand om it delen, så att säga så… och som vanligt vet jag inget om vad resten av företaget sysslar med… i alla fall inte utåt sett. Att Martin skulle ha avskedat mig var bara en ridå, en bluff för att ingen skulle ana samröret mellan Martins företag och mig.

När helgen kom åkte vi ut till torpet. Å det var så härligt att komma ut dit igen. Vi städade och gjorde fint. Vi arbetade på de tre små byggnaderna. Mor målade och blev då sugen på att måla om vardagsrummet i torpet. Far sade att, det fick hon men de borde nog bli klara med byggandet först. Det höll mor med om.
– Mor, var är dammsugaren?
– Står den inte i skrubben?
– Nej, är den där ute kanske? Jag gick ut för att söka dammsugaren men inte fann jag den,
– Far, vet du var dammsugaren är? Han kliade sig i huvudet, var var det jag såg den?
– Du kolla uppe på loftet. Jag tror Fredrick hade den när han städade ditt rum.
– Vad, har han städat mitt rum?
– Ja vi delade upp jobbet lite och han fick ta ditt rum att städa. Förresten, var är han? Jag har inte sett honom på länge?
– Nej jag undrade detsamma. Det har väl inte hänt något bara,
– Ja det vet man ju inte. Om jag skulle ringa honom sedan jag dammsugat klart.
– Ja gör det, för det känns som det fattas något här när inte Fredrick är med.
– Ja visst gör det. Märkligt.
– Mor, har du hört från Fredrick?
– Neej, och jag är så ängslig för honom. Jag trodde ni ringt varandra Nora?
– Nej jag har inte hört något alls.
Oskar kom upp och bar på en skurhink.
– Oskar min hjärtas vän, har du hört från Fredrick?
– Fredrick… ja han ringde häromdagen faktiskt. Då var han i Stockholm.
– Stockholm? Varför då?
– Det vet jag inte men han lät som vanligt tycker jag.
– Vad sade han då, frågade Nora?
– Sa? Ja han sade att nu var allt klart och buset var inomför lås och bom. Han hade återgått till ordningen. Så frågade han hur det var med oss alla och bad mig hälsa fast det har jag viss glömt att göra,
– Ja med då är han ok i alla fall, sade jag och suckade. Kaffe om en halvtimma, glöm inte det nu!
Jag gick upp på mitt rum och mycket riktigt, där stod dammsugaren. Jag bar ner den till vardagsrummet och började dammsuga. Som vanligt nynnar jag alltid när jag städar och så gjorde jag nu också. Plötsligt känner jag en hand på min axel. Snabbt vänder jag mig om beredd att slå till. Så såg jag vem det var och blev så glad att jag kramade om honom länge.
– Var har du varit, mumlade jag mot hans kavaj.
– Lilla Nora, hur är det med dig?
– Jag mår bra nu, du då?
– Jag mår också bra, nu.
Vi stod så där i en omfamning och pratade.
– Varför har du inte hört av dig, frågade jag?
– Så mycket har hänt fröken Modig att jag knappt vet var jag ska börja berätta. Jag såg att du ringt men just då satt jag hos ministern, den sympatiske alltså, så jag kunde inte svara. Är detta ditt första besök här ute sen du kom hem från sjukhuset?
– Jaa, jag är så glad vid torpet Fredrick, jag har funderat på att flytta hit permanent.
– Känner du så, så ska du så klart göra det, jag hjälper dig att flytta, log han.
– Minsann, har du tid med det, du som numer är så bundis med ministrar och jag vet inte vad, skojade jag och sprang ut.
– Hör du du du, nu kommer du hit!
– Nää, det gör jag inte alls, sätt på kaffet du så kanske jag kommer.
– Yrväder, skrek han efter mig och den här gången hade han ju rätt.

Mor och Far gick in när de hörde att Fredrick kommit. Det blev rena kramkalaset. Oskar var förtjust och ville visa sin koja. Det fick han och vi beundrade den och det gjorde Oskar lycklig.
– Oskar käraste vännen, kojan är perfekt, sade jag. Då fick jag en gosig kram av honom.
När alla fått kaffe så satte vi oss i soffa allihop och så började Fredrick berätta. Det tog lång tid och vi hade massor med frågor. Till slut visste vi allt och vi skakade våra huvuden och sade ”tack o lov” att det är över nu. Jag som satt närmast Fredrick frågade hur han kunde vara så säker på att det var ”Mr Lucas” som satt hos honom och spelade säkerhetsagent, Då berättade Fredrick att han gång på gång kastat ut fel svar och den där mannen hade då låtsas som om han visste allt som hänt och svarade jakande på att, så var det.
– Vad du är duktig sade jag, farbror polisen har gjort ett gott arbete.
– Det har ni gjort alla här, och du Nora, fick lida värst av oss alla.
– Nja det vet jag inte precis, sade jag för jag tyckte inte att jag lidit så.
– Men nästa gång jag säger till dig vad du inte ska göra så låter du bli göra det också, hör du det!
– Hör på den mistluren, nu vet jag inte vad du talar om, sade jag
– Hör nu, nu ska vi vara snälla, sade mor och gick efter ostkaka, grädde och jordgubbssylt.
– Mums vad gott, sade jag, detta har du som vanligt gjort bra mor!
Alla höll med och vi var så nöjda och glada.
– Hur är det Fredrick, har du fått i dig något redig mat?
– Ja tack Brita, men jag har saknat dina köttbullar ska du veta,
Mor skrattade och sa att det kunde han få imorgon.
– Ja var ska Fredrick ligga nu då, sade far. Du kan ta soffan ju.
– Nähä, sade jag. Fredrick ska vara hos mig för vi har massor att tala om.
– Men Nora då! Sade Mor förskräckt, man kan inte bara… inte… Gunnar säg något då! Men far bara myste och Oskar tittade upp i taket och kunde knappt hålla sig för skratt.
– Ja Brita, du behöver inte oroa dig, sade Fredrick. Det blir inte första gången vi ligger i samma säng ser du.
– Vad för något, är… är ni tillsammans?
– Ja just nu är vi det lilla mor, sade jag men också ni är ju här. Men om de menar tillsammans som ett par så nej, det är vi inte. Fredrick såg på mig och viskade. ”Stryk skulle du ha”.
– Far, farbror polisen är dum, sade jag och sprang ut. Efter en stund kom Fredrik ut till mig.
– Tack o lov, sade han.
– Vad menar du, sade jag medan vi gick bort mot bommen.
– Du skojar igen, sade han, och det känns så bra.
– Lilla bocken Bruse, har du saknat mig?
– Nej inte ett dugg, svarade Fredrik och sprang. Jag sprang efter och skrek ”vänta du bara”. Jag hann ifatt honom och vi gick sedan arm i arm och kände att detta, det var något bra.


































Författare:

Publicerat

Dela: