Det var jag , eller, om en mobbare

Det var jag.
Jag kommer så väl ihåg hur det började. Det var egentligen inte mitt fel utan Glorias. Jag bara hängde på liksom. Det började med Benji. Det mesta började med Benji i alla fall. Det regnade när han kom till klassen, det kommer jag ihåg. Han släntrade in i klassrummet som vilken kunglighet som helst. Och det var han i alla fall. Kungligt snygg. Hans korpsvarta hår hängde långt nedför hans rygg, och hans ögon var skarpa, fångande och…(suck)…azurblå. Han bar svarta kläder, helt neutrala, men så behövde han inga snygga kläder heller. Han hade tillräckligt med utstrålning själv. Hans hud var gyllenbrun. Solbränd. Samtliga i klassrummet var värsta urvattnade bleknosarna jämfört med honom. Han såg ut som en…indian. En civiliserad indian. En modern indian. Förutom ögonen då. Blåklintsögonen.
”Ja så detta är Benjamin Kangoye.” meddelade Fröken Johnsson på sin grova skånska brytning. ”Han ska börja i denna klassen.”
Benji lät blicken flyktigt svepa utöver klassrummet. Hans blick stannade dock en stund vid en bänk. Heidis. Heidi var klassens tystaste tjej. En poet, författare, eremit. Hon var kort och späd, och sminkade sig aldrig. Hennes hår var axellångt och sandfärgat, och hennes hud silkeslen och blek. Hon hade ständigt en penna bakom örat, ständigt en dyster uppsyn. Melankolisk. Eftertänksam. Hon sade knappt någonting, och visst var hon litet märklig, men ingen mobbade henne för det. Hon var bara som hon var. Mobbning, eller retning för det skullen, förekom överhuvudtaget inte på vår skola. Vi ägde en respekt för samtliga. Inte då nej. Inte då. Men Benji fattade uppenbart intresse för flickan, och deras blickar möttes.

Dagen därpå var samtliga flickor helt halsöverhuvud betuttade av Benji. Även jag. Och efter tre dagar var han tillsammans. Med Heidi. Avund. Avund överallt. Avund över att Heidi var så lycklig med Honom. Avund över att hon fick det vi andra inte fick. Avund över jävelskapet som det snart blev känt som inom tjejkretsen. Ja, flickorna som aldrig mycket umgåtts med varandra skapade nu ett ”gäng”. Emot Benji och Heidis kärlek. Jag kom med i gänget mycket tidigt. Jag minns så väl när jag det var. Det var på rasten. De flesta stod för sig själva som vanligt, förutom Gloria Hannover, Penny Toure och Saga Roys som konstigt nog stod samlade, djupt diskuterandes. Och så Benji och Heidi som satt på en bänk och pussades, hennes vita hand i hans väderbitna, deras respektive hårmanar hängande ned skymmande ansiktena, deras hela varelser skinande av ren och pur lycka. Jag kände mig oerhört svartsjuk. Då grabbade helt plötsligt en senig hand tag om min axel. Glorias. Hon drog mig tätt intill sig.
”Faye Perkins!” väste hon.
”V…vad?” sade jag.
”Du måste ansluta dig till oss, Faye Perkins.”
”Ansluta?”
”Ja, du kan väl heller inte stå ut med…med det där!” Hon nickade emot det omsvärmade paret på bänken. ”Jävelskapet!” Jag förstod redan då att det skulle bli som ett slags kodnamn. Jävelskapet. Gloria såg på mig med ett ytterst gravt ansiktsyttryck. Jag svalde hårt. Visst var jag avundsjuk, som alla andra.
”Men vad ska vi göra då?” undrade jag.
”Möt oss efter skolan, bakom gymnastikbyggnaden.” Sedan försvann hon.

Jag stod och vickade från fot till fot, gjorde ett par åkerbrasor och drog täckjackan tätt omkring mig. Då upptäckte jag Glorias scharlakansröda kappa och hennes ebenholtsfärgade hår som föll ned över axlarna. Hon var så…perfekt! Och ändå ville inte Benji ha henne när han kunde få henne, utan valde en blek brunett till sin älskade istället. Gloria vände sig om och log belåtet emot mig, som om hon hade världens bästa plan och som om att Benji så gott som redan var i armarna på henne, överösande henne med kyssar. De passade egentligen så bra ihop, utseendemässigt i alla fall, förutom att hon var slankare och mjöligare i skinnet, och han hade stora muskler. Saga dök upp bredvid Gloria. Hon var platinablond och blåögd med stora röda läppar, men hon var nästan sjukligt tunn. Hennes midja var ungefär lika bred som en frodig mans hals. Penny steg också fram. Hon var linlockig och söt, med väna bruna ögon, men med ett illmarigt leende på läpparna nästan jämt nuförtiden. Jag själv, Faye, var en rödtott. Mitt ansikte var fullt med fräknar och ögonen smaragdgröna. Jag bar alltid mitt morotsröda hår i två flätade ”råttsvansar” som slutade precis vid samma höjd som mina armveck. Det var nämligen det enda sättet att hålla ordning på min kalufs, ty så fort jag tog ur flätorna på kvällen och gjorde ett försök att borsta ut det så flög det hit och dit och upp och ned och åt alla håll. Helt klart det mest bångstyriga håret norr om Sydpolen, som mamma brukade säga. Hur som helst så började Gloria tala.
”Jaså där är du, Faye Perkins.” Hon log bredare. ”Jag har en plan, Faye Perkins. Vi har en plan. Och du gjorde bättre i att ansluta dig till oss.”
”V…vad är planen?” stammade jag. De tre flickorna tittade på varandra, flinade och började berätta om Uppdrag:Jävelskapet.

Nästa dag mötte jag Heidi på vägen till skolan. Jag flinade.
”Hej Heidi!” sade jag.
”Hej Faye! Snygga jeans!”
”Tack. Du har klippt dig. Och fått nya örhängen, eller hur?” Det var sant, Heidis hår räckte nu bara så långt som till örontipparna, där två stora guldringar hängde och dinglade. Hon var jättefin. Heidi log.
”Ja…jag tyckte det var dags för en ny look.” Jag höll på att svimma. Look? Ett sådant ord skulle aldrig någonsin yttras av den ”gamla” Heidi. Då märkte jag en annan sak. Hon var sminkad! Visserligen bara mascara och läppglans men ändå. Heidi sminkar sig aldrig!
”Och…och smink?” stammade jag, storögd.
”Ja…” Då kom jag plötsligt ihåg vad det var jag skulle göra och sade:
”Hörru du, varför inte skippa skolan och hänga med till Guldgotten?”
”Godisaffären Guldgotten? Du menar skolka?” Heidi såg bestört på mig.
”Äh, vi bara sticker för en stund. Ingen märker något. Och föresten är det väl bättre än matte eller hur?”
”I och för sig…”
”Kom igen då!” Jag drog henne i armen. Efter en stund gav hon efter och följde med, helt och hållet ovetandes om Glorias, Sagas, Pennys, och mina planer.

Gloria stod lutad emot affären Guldgottens vägg. När hon såg mig och Heidi log hon ett fejkat leende och sprang fram till oss och gav oss båda en totalt överdriven kram.
”Heeeeeeeej! Vad kuuuuuuul att du kom också Heidi!” Hon blinkade åt mig och drog sedan båda oss in i affären.
Därinne stod hylla efter hylla fylld med godis. Det var geléhallon och sura nappar och salta bomber, tugummin, chokladkakor, Daim och allt annat man kan tänka sig i godisväg och litet till! Där fanns också tidningar och kylda drycker. Bakom kassan satt en trind krullhårig expedit med en svart keps som det stod Guldgotten med stora gula bokstäver på. Hon tuggade ljudligt på ett bubbelgum och gjorde stora rosa bubblor som sedan sprack över hela hennes ansikte medan hon läste någon värdelös skvallerblaska. Gloria fnissade när hon såg henne. Jag också.
”Snacka om att någon behöver en bantningskur!” viskade hon. Heidi tittade på oss som om vi var helt knäppa.
”Kom med, Heidi, så får du vara med på något kul!” sade jag tyst.
”Ja, kom!” sade Gloria. Hon tvekade. Vi fick bokstavligen släpa fram henne till bakom en av godishyllorna. Där satt Penny och Saga på huk.
”Vad gör ni?” undrade Heidi bestört. Jag lade en hand på hennes mun.
”Sch! Inte så högt! Nu börjar ju det riktigt roliga!”
Helt plötsligt grabbade Penny till sig ett paket Lakritssnören, kastade dem till Saga, som kastade dem till Gloria, som gav dem till mig, som gav dem till Heidi.
Det var jag. De orden har ekat i mitt samvete ända sedan den stunden. Det var jag. Det var jag som gav Heidi påsen. Jag, jag, jag! Inte Penny, inte Saga, inte Gloria. Jag, jag, jag, jag, jag, jag!
Hur som helst så väste Saga åt Heidi.
”Stoppa den i fickan! Nu!”
”Men…”
”Nu Heidi!” Saga tog tag i hennes arm och skakade henne hårt. Då sträckte sig Penny fram, grabbade tag om Heidis späda hand och bokstavligen tryckte ned den i hennes jackficka. Jag hjälpte henne. Sedan sprang vi. Jag, Saga, Penny och Gloria vände och sprang emot en annan hylla där vi satte oss på huk och gömde oss igen. Just då dök den mulliga expediten upp.
”Va görru, tjejön?” gormade hon på en dialekt som var svår att placera. Hennes ansikte var mycket finnigt och nu högrött. Heidi var vitare än någonsin. Vit som ett lakan.
”I…inget…” stammade hon fram. Expeditens gråblåa ögon fäste sig på Heidis ficka. Det var tydligt att något var i den. Litet av hörnet på förpackningen stack dessutom ut ur fickan. Pennys verk. Och mitt. Vi hade nämligen avsiktligen sett till så att litet av påsen skulle synas.
”Va harru därrå?” Krullhåret, finnansiktet, bubbelgumtuggaren och tjocksmocken sträckte sig fram och ryckte ut påsen illa kvickt.
”Nejdrans snättarö!” dundrade hon så att byggnaden skakade. Hon tog tag i stackars Heidi och lyfte upp henne med sådan kraft att hon skakade. Vi fnittrade bakom vår hylla.
”Do kommör me hära tjejön! Jädrans snättaronge!”
Krullhåret, fortfarande bärandes på en vettskrämd Heidi, var nu påväg emot kassan, där hon satte ned Heidi, tog upp en stor telefonlur, slog ett nummer och satte luren till örat.
”Hallå! Detta ä Berta Roos å ja jobbar som expedejt på Goldgåtten i Birkgård, Ståkhålms län. Vej har en snättarö hära!”

Nästa dag kom inte Heidi till skolan. Fröken Johnsson berättade att hon hade spenderat natten på fängelset och var väldigt uppskakad. Jag svalde hårt.
Det var jag.
Hon hade dock, meddelade fröken, kunnat förklara sig oskyldig tillsist, och hon klarade sig utan bestraffning. Jag andades ut. Fast den gnagande känslan fanns fortfarande kvar.
Det var jag.
Nästa dag kom hon igen. Tack och lov. Benji var den första att möta henne och hålla om henne hårt där hon kom stapplandes in på skolgården. Jag sneglade på Gloria som darrade av ilska efter att ha upptäckt att hon tydligen förstärkt Benjis och Heidis förhållande istället för att avsluta det. Och dessutom älskade inte Benji henne direkt nu heller, utan tvärtemot hatade henne. För efter den pratstund som Benji och Heidi tydligen haft under rasten kastade han ständigt ilskna blickar åt hela ”gänget”.

Ingen kunde ana Glorias hämnd. För flera veckor därpå utsatte hon, tillsammans med mig, Penny och Saga, hennes lilla tjänargrupp, både Benji och Heidi och vem annan som än kom i hennes väg för ett litet otrevligt spratt efter det andra. Men det var alltid Heidi som fick det värsta. Efter ett tag gick det för långt. Vi fick reda på att hon skulle byta skola i september. Fröken Johnsson såg på oss med ett gravt ansiktsyttryck när hon sade att Heidi hade blivit utsatt för ”en våldsam händelse” där hon blev ”misshandlad och allmänt grymt behandlad”. Skadorna var dock inte så allvarliga att hon behövde sjukhusvård.
Det var vi.

Skriven av: Lovisa