Det värsta

”Pappa pappa, kom nu... Det böjjaj snajt..

Jakob stod ute på balkongen och kollade ut över alla passerande bilar.. Det var ovanligt fina bilar den dagen... Det skulle vara en bil utställning på torget och vi hade perfekt utsikt från balkongen..

Vi satt vid det lilla plastbordet med bullar och saft, och Jakob var alldeles till sig.. Jag visste hur mycket han gillade bilar, så jag tänkte att senare skulle vi gå ner och köpa en liten modellbil av vinnarbilen.. Han satt på knä i den alldeles för stora plaststolen och försökte se alla bilarna…

Hela torget var fullt, så det var nog smart av oss att sitta här istället... Man skulle inte se nånting där nere... Han log hela tiden och sa hela tiden hur fina dom stora bilarna var..
Jakob var 5 år och hade lite svårt med bokstaven R, så det lät så roligt när han sa det..
Det blev mer ”Kolla, pappa.. Va fina stoja bilar det äj där neje”… Jag och hans mamma hade separerat 2 år innan så jag träffade bara Jakob varannan helg och tyckte det var alldeles för lite..

Annika hade fått vårdnaden pågrund av att jag hade haft lite problem med spriten, men det var mycket bättre nu och hade tänkt överklaga domen snart..

Jag hörde att kaffet var klart så jag gick in i köket.. Jag tog fram en kopp och stängde av bryggaren.. Jag hällde upp kaffet i en termos och gick ut på balkongen igen.. Nu höll dom på att kolla motorerna på bilarna.. Det brummade och dånade högt, och jag såg hur Jakob bara log mer och mer... Jag visste att han älskade bilar, och speciellt märket Ford... Varför visste jag inte men han skulle jämt ha bilar med Fordmärket..

Jag tog en bulle och luta mig tillbaka... Dom va i full gång med tävlingen och dom skrek i högtalarna att det snart var final…

Jag tänkte att jag skulle hämta mer saft åt Jakob så jag gick in i köket.. Jag ryste till av den kalla kylskåpsluften och tog fram bringaren.. Jag hällde upp saften och var precis på väg att ställa in saften, då folk börjar skrika nere från torget.. Och det var inget hejarskrik, utan ett skrik av rädsla.. Jag ställde ifrån mig glaset med saften och sprang ut till Jakob..

När jag kom ut såg jag vad dom skrek åt.. Jakob stod upp i den vita plaststolen och hade knävecken vid räcket..

- Jakob, sätt dig ner… Du kan ju ramla.. Det är 5 våningar ner.. Du kommer ju slå ihjäl dig om du ramlar..

Han vände sig om och log mot mej..

- Men jag sej bättje nu.. Jag ska inte jamla..

- Men sätt dig ner nu.. Annars går vi in direkt..

Han ville absolut inte gå in så han gjorde ett försök att sätta sig ner men halkade på den hala plasten och ramlade bakåt..

Han slog i knävecken i räcket och ramlade över balkongen.. Jag sprang fram i hopp att få tag i han, men det var försent... Han flög ner på torget och man såg hur blodet rann från hans huvud..

Jag sprang så fort jag kunde till dörren och sprang ner för alla trapporna.. Jag kom ut på torget och sprang fram till Jakobs livlösa kropp.. Jag tog handen mot hans hals för att känna om han andades, men det gjorde han inte…

- RING EN AMBULANS.. MIN SON ÄR DÖD… RING EFTER AMBULANS…

Jag skrek högre än jag nånsin gjort och tog upp hans lilla kropp i famnen… Tårarna sprutade och jag skrek ut i den stora folkmassan..


10 minuter satt jag där med Jakobs kropp i famnen.. När ambulansen kom hade jag slutat tro att han skulle klara sig.. Min lilla kille var död…

Om jag inte gått in för att hälla upp mer saft åt honom hade vi suttit där uppe och skrattat…

Jag hoppade in i ambulansen och vi åkte till akuten.. Väl inne på sjukhuset körde dom in Jakob i ett rum och sa åt mig att vänta i väntrummet.. Jag satt där i kanske 15 minuter tills en doktor i vit rock kom ut från rummet med blodiga handskar och sa att det inte gick att rädda Jakob…

Jag föll ihop på golvet och grät.. Jag hade bara haft en son och nu fanns inte han längre..

Jakobs begravning hölls 3 veckor senare och Annika sa inte ett ord till mig…

Hon förlät mig aldrig för att ha mördat hennes son…

Men om jag fick chansen att byta plats med Jakob, så skulle jag göra det med glädje... Han var och kommer alltid att vara min biltokiga lilla grabb..

Skriven av: Patrik daun