Det värsta i mitt liv....del1

_ hej!Hur mår du???
Jag ryckte på axlarna och slog mig ner vid Jona som tittade upp från sin bok där hon satt i biblioteket.
- Jobbigt?
Jag nickade.
- Jag förstår, sa hon medlidande och strök mig tröstande på armen.
Jag kände hur tårarna sved i ögonen och jag låt blicken falla mot golvet och jag gömde ansiktet unde mitt utsläppta hår.
- Men Helen, utbrast Jonna och slog sina armar om mig. Är det så jobbigt?
Jag fick inte fram ett ord men nickade försiktigt med huvudet. Jonna suckade och tvingade upp min blick i henes ansikte.
- Lyssna på mig, började Jonna och slätade bak mitt hår. Först och främst, Det är inte dig det är fel på, utan dem. De har ingen rätt att behandla dig som de gör och du är en jätte gullig tjej. Jag känner ju dig. Jag vet att du är jätte mysig och trevlig. Det är de som inte har fattat det än.
- Men Varför måste de hålla på så!, snyftade jag och torkade mig om kinden. Varför kan de bara inte försöka acceptera mig?
JOnna blev tyst en stund och verkade inte veta vad hon skulle säga.
Min hårda knut i magen drogs åt ännu värre.
- Jag tror...., började Jonna efter tänksamt och bet sig i läppen.
Det kom ingen fortsättning. Jag började snyfta på nytt.
- Jag tror att de bara har fått för sig något dumt om dej som de vägrar att ändra på.
Men en sak du inte ska göra är att vika dej. Lyssna på mig. Titta mig i ögonen.
Jag lyfta mot villigt blicken och såg in i JOnas Blå-gröna ögon.
- Du ska inte ge upp. Skit i dem! Om de inte gillar dig, skit i det. Försök att stå på dej. Ryck upp dig. Jag vet många som älskar dig. De vill inte att du ska vara ledsen.
- Vilka då?, utbrast jag och drog stolen bakåt. Jag reste mig och slog ut med armarna.
- Vilka älskar mig?! INGEN!
Jag vände mig om och rusade ut gråtandes ur biblioteket.
- Vänta! hörde jag jona ropa. Men jag vände mig inte om.
Jag ville bort, bort ifrån allt. Från all skit i skolan. Från Klasskamraterna, från
utfrysningen .
Jag kände mig ensam . Ensam och instängd.
Ingen älskade mig. Ingen i hela världen.
Varför skulle man leva om man inte blev älskad? Jag sprang in på en av skolans toaletter, låste och ställde mig framför spegeln.
Jag stirrade förtvivlat in i min spegelbild och kände mig illamående.
Jag hatade mig själv, Jag hatade mig själv.
Jag kände hur tårarna rann ner från mina ögon och såg i spegel hur röda och svullna mina ögon såg ut .
Jag satte på kranen, kupade mina händer och sköljde ansiktet i det kalla vattnet.
När jag tittade upp igen såg jag att mitt smink hade kletat ut sig över hela ansiktet.
Jag stönade förtvivlat och fick ännu mer tårar i ögonen.
Vad ful jag var. Så jävla ful! Så jävla ful att jag inte borde finnas!
Jag slog nävarna mot spegelglaset tills jag inte orkade mer.
Sedan för blev jag stående och stirrade rakt in i mina ögon.
Mina blå ögon.
Det var de ända vackra på mig. Enligt mamma och pappa var jag för mager, eller hade blivit. och Enligt alla andra var jag jätte ful.
Själv tyckte jag inte om nåt på mig. Bara mina blå ögon.
Jag stod där tyst en stund tills jag hade lugnat mig. Sedan drog jag ut några pappers
servetter och torkade fort bort kletet i ansiktet. Nu var mitt ansiktet aldelles röd flammigt. Men skit samma.
Jag låste upp toalettdörren och gick ut i gen.
Jag kastade en hastig blick på klockan.
Shit också! jag rusade bort till mitt skåp och grävde fram Svenska-böckerna, smällde igen skåpet och Stormade mot klassrummet vi skulle ha.
De flesta var redan där inne, men läraren hade inte kommit än.
Jag stannade vid dörröppningen och drog ett djupt andetag och slöt ögonen.
Lugna dig nu Helen, tänkte jag. Något du inte får göra är att gråta, lova mig det. Inte gråta!
Jag slog upp ögonen och suckade.
Sedan stegade jag in i klassrummet.
Det stökiga klassrummet blev plötsligt tyst och alla stirrade tyst upp mot mig .
Jag gick tyst och satte mig ensam vid enledig bänk, med blicken fäst i golvet hela tiden.
Jag hörde fniss och mummel bakom mig.
Jag slog upp böckerna och försökte låtsas som ingenting. Plötsligt blev det helt tyst i gen och sedan började alla skratta.
Jag vände mig förvånat om.
Alla tittade på mig.
Jag tittade mig förvirrat om och slog handen på ryggen. Jag slöt ögonen och bet ihop tänderna.
Fick inte vara sant. Jag kände lappen tryckt i min hand och fick lust att knyckla ihop den, slänga den i ett hörn och bara gömma ansiktet i bänken och börja böla.
Jag öppnade mina tårögda ögon och läste lappen.
' Årets mes', stod skrivet på den. Någon hade satt den på min rygg och därefter skyndat sig till baka till sin bänk och därefter börjat skratta för att jag inte hade märkt något, så måste det ha varit.
Jag tittade mig runt i klassrummet och min blick fästes på Gerker och Klas.
De gjorde give´- me -five och skrattade muntert.
Jag kände att hatet växte inom mig och jag knöt nävarna så hårt att knogarna vittnade.
Just då kände jag hur någon knackade mig på axeln.
Jag vände mig överaskat om och stirrade rakt in i Georgias ögon.
Hon tittade uttråkat på mig .
- Kan jag ta den här stolen, för den är väl knappast upptagen?
Skrattsalvorna började igen.
- Ne, ta den du, viskade jag med gråten i halsen.
Georgia flinade till.
- Nejmän vad är det jag hör, utbrast hon och slog ihop händerna. Är Lilla helen gråtfärdig?
Nu började alla skratta igen Jag kände hur jag ville skunka genom golvet.
- Stakars lilla Helen... , pep hon med fånig röst.
Fniss igen.
Georgia vände sedan på klacken och tog med sig stolen som hon släppte ner vid bordet i änden av klassrummet och slog sig ner.
Där satt resten av klassens divor: Felicia, Katrin, Miranda, Ellen och Sussie.
De Slog Georgia glatt på axel och skrattade.
Jag ville bara bort . JAg skulle just resa mig och springa iväg då läraren kom in i klassrummet.
Han log mot klassen och slog sig ner vid katedeln.
- Hejsan, hälsade han.
Klassen mumlade nåt till svar.
Han drog efter andan och började gå igenom vad vi skulle göra i studie boken och sa därefter att de skulle köra i gång.
Vi skulle först göra rättstavningsuppgifter och sedan skulle vi skriva en uppsats tills på tisdag nästa vecka som han skulle läsa upp högt inför klassen.
Om de var nåt jag älskade så var det att skriva.
Jag brukade mest skriva om flickor som jag, då kände jag mig inte så ensam. Sådanna flickor som var ensamna , ledsamma eller hade ätstörningar, eller hade jobbigt på något vis .
Det fick mig att känna mig bättre till mods.
Jag glömde bort mina problem och gjorde uppgifterna ovanligt lätt och meddelade sedan våran lärare Albin att jag var klar.
- oj då!, sa Albin och bläddrade igenom mina klara uppgifter. Det var snabbtgjort. Då får du nog hoppa till uppsatsen då. Du har jobbat väldigt bra.
- Tack, svarade jag blygt.
Jag skulle sätta mig då Gerker tog till orda.
- Jävla plugghäst, muttrade han .
Jag stelnade till och kände åter den väligenkända klumpen i halsen.
Albin ryckte till.
- Vad var det jag hörde att du sa?, sa han och gick mot Gerkers och Klas bänk.
De ryggade förskräckt tillbaka och Gerker tittade lidande på Klas, men han försvarade honom inte.
- Jo , jag...
- Jag vill aldrig att du säger det till någon bara för att ho eller han är mycket mer aktiv på skol arbetet en dig och är bättre än dig på vissa saker. Hör du det?!
- Ja..., pep Gerker tyst och stirrade ner i sin bänk.
- Bra, och bara för din näsvishet får du göra extre uppgifterna på sidan 37.
Gerker stönade och öppnade munnen , men Albin gjorde en avvärjande gest mot honom som betydda att han skulle vara tyst. Gerker stängde munne igen och muttrade till.
- Sa du nåt mer?, frågade Albin och vände sig åter om.
Gerker tittade hastigt upp.
- Nej då, sa han hastigt.
- Bra.

Lektionen fortsatte under tystnad och det gick underlikt snabbt tills det ringde ut.

Skriven av: frida