Det vita huset

Det vita huset

Jag är ett vitrappat, ganska fyrkantigt tvåvåningshus med stor veranda och två vita pelare, som ger mig ett ståtligt utseende. Mitt byggnadsår är 1932 och min berättelse handlar om åren som gått.

Några ovarsamma ägare har farit fram illa med mig. Den person som gjorde mig mest ont, bytte ut alla mina fönster mot stora fyrkantiga, vilka gjorde att det såg ut som stirrande svarta hål i mina väggar. Det var mycket populärt på 70-talet med dessa fönster, men passar definitivt inte till mig. Fasaden brydde han sig dock inte om. Den förföll mer och mer. Dessutom tog han bort väggar i mellanplanet och gjorde om garaget i källaren till gillestuga. Även en bastu inreddes. Det kan ju tyckas trevligt, men han blev ju aldrig färdig med något. Mina vackra så kallade spegeldörrar målades om i en gräslig, brun oljefärg, blandad med någon gul färg och tjocka penseldrag syntes. Det var amerikansk design och passade säkert i Amerika men inte på mina dörrar.

En dag hände något som gjorde att han var tvungen att sälja mig. Vad det berodde på vet jag inte. Jag tyckte att det kändes väldigt pinsamt att förevisas för de hugade spekulanterna i mitt ofärdig skick. Syrliga kommentrer fälldes om alla skavanker och mina fula fönster. Dagarna gick, och så en eftermiddag kom en familj som sa att de gärna ville köpa mig. De brydde sig inte om alla skavanker och frun sa att jag var ett mycket vackert hus, som var värt att satsa på. Hon viskade bakom ryggen på ägaren:
- Fy, vilken gräslig färg på dessa helt underbara spegeldörrar! Hur kan nån vilja ställa till dem på det viset?

Jag kände mig lättad när jag hörde dessa ord. Nu kanske jag skulle få tillbaka min ursprungliga skönhet och bli väl omhändertagen. De nya ägarna flyttade in med sina två tonårspojkar och började sitt renoveringsarbete. Det tapetserades om, mina dörrar skrapades av den gamla färgen och målades om i en underbar terrakottanyans med ljusa speglar. Jag njöt av att bli så fin. Den halvfärdiga gillestugan gjordes i ordning och den äldste sonen fick ta över det som sitt rum. Där fanns en öppen spis vilket gjorde att man kunde ha det verkligt mysigt där, ur människoögon sett i alla fall. Pojken spelade förvisso hög musik ibland, så hela jag vibrerade i stommen och min murstock höll andan av basdunket från högtalarna. Jag försökte intala mig, att det var kanske bra med lite massage i husknutarna.

En dag bestämdes att jag skulle få ny fasad. Den gamla hängde knappt ihop. Det var lagat med betong lite kors och tvärs, vilket gjorde att lagningarna såg ut som kinesiska krumelurer på mina väggar, särskilt den norra väggen. Anledningen till att det bestämdes så raskt, var att en bil stannat framför huset en dag. I den satt några personer av asiatiskt ursprung. De pekade på mig, pratade i munnen på varann och verkade mycket upprörda eller upphetsade. Någon dag efter kom en annan bil och stannade, och personerna som satt i den pekade och tittade på mig. Även de var av asisatiskt urprung. Mina ägare som sett det hela från köksfönstret sa, att nu var det tvunget att göras något åt fasaden. Tänk om det stod några fula kinesiska ord på väggen?

Nu började en tid av diskussioner om vilken färg jag skulle ha. Jag hörde till min förskräckelse, att ungdomarna vurmade för att huset skulle bli gult med terrakotta- färgade fönsterkarmar. Jag rös och var nära att anordna en vattenläcka i källaren. Eller skulle jag göra en spricka i murstocken om de inte tog sitt förnuft till fånga? Ägarna tyckte dock att jag skulle vara vit som förut.
Inget blev bestämt och dagarna gick. Det ovissa väntandet fick mig att må väldigt dåligt. Jag var ju det ”vita huset” i kvarteret och det var min indentitet bland de andra husen, som var röda och gula. Mina takstolar knakade och sättningarna i trapporna hördes av och till hela dagarna och nätterna.
Detta gjorde att mannen i huset tröttnade på att vänta och sa, att nu måste vi bestämma oss.
- Hör ni inte vad huset mår dåligt? Det har säkert hört om era ungdomliga färgsättningar och vill inte vara med på något sådant, sa han.
- Nejmen pappa, vad du är larvig! sa ungdomarna i munnen på varandra. Hus kan väl inte höra eller tänka?
- Klart att det kan, sa pappan. Ett hus har en själ precis som allt annat!
Precis då lyckade jag knaka till i trappan upp till övervåningen, så att det hördes i hela mig.
-Där ser ni! sa pappan triumferande! Vitt blir det och OK för terrakotta på fönsterkarmarna. Så långt kan jag sträcka mig.
Jag andades ut och kände att jag skulle vilja krama pappan, men tyvärr så gick det ju inte. Ett hus är ett hus trots allt.

Efter en tids hårt arbete och målande stod jag där praktfull och lyste vitt. Folk som gick förbi ute på gatan tittade beundrande på mig och tyckte säkert, att det var otroligt, vilken skillnad lite färg kan göra.
Frun hade planterat en hel massa röda och vita rosor, som smyckade mina sidor. På verandan hängde vackra, röda hängpelargoner och balkonglådor med vita och röda blommor, vilka jag inte vet namnet på. Trädgården ansades och gräsmattan fick en förbättring, så den lyste vackert grön till de vita och röda blommorna.
Nu var jag då åter det ”Vita huset” med mina vita ståtliga pelare på verandan.

Idag är jag fortfarande väl omhändertagen av denna familj, som valde att se möjligheterna i stället för problemen. Massage i form av discodunk får jag dock fortfarande regelbundet, och en och annan röjarskiva som livar upp, men det står jag ut med.

Skriven av: Moniqa K-Öberg