Publicerat
Kategori: Novell

Dimman tätnar

Dimman tätnar. Den leker sig runt mig slingrar sig följsamt. Slukar mig i sitt vita täcke av varm bomull. Jag minns.
Det var här det hände mitt i höstens stagnation då allt börjar somna eller långsamt dö för att till våren återbildas. Alla trädens löv färgas röda, gula för att sedan sakta blekna, tills de plågsamt tynar bort. När jag såg stjärnorna och inte insåg varför. När jag navigerade efter dem. Efter jag tappat greppet. När jag slöt snaran. Hjärtlösa blickar. Tar kontrollen. Försöker inte värja mig. Onda avsikter. Flisor från en svunnen tid uppenbarar sig på näthinnan. Bilder från ett annat liv som var mitt men som aldrig riktigt var det. Det är vad som kommer till mig när jag går hit och det gör jag ibland.
Jag ser dig framför mig när du letar efter mig i mörkret. Navigerar efter stjärnorna som du visste att jag gjorde. Ibland går jag efter och blåser dig i nacken eller skakar trädet. Dansar runt dig, leker dina lekar. Det är en frihet jag inte kan beskriva och du vet inte. En gång smög jag mig varsamt upp på dig bakifrån och drog dig i håret. Det var en så stor kraftansträngning för mig att jag låg kraftlös mellan två stenbumlingar i blåbärssnåren jag vet inte hur länge.
För mig finns ingen tid. Inga år, månader, veckor, dagar, minuter eller sekunder. Inga ögonblick att minnas. Men jag såg hur din hud knottrade sig och hur håren reste sig på din sommarklädda kropp. Ditt ansikte tappade all färg och du slutade andas. Som en dåligt skuren staty stod du där, stelt orörlig. Du tog ett andetag, svalde luften sedan skrek du. Så du skrek. Sedan sprang du som jag aldrig sett dig springa förr. Och jag bara log, första gången sedan dimman.

Det har snart gått ett år sedan det hände och jag kan inte längre röra dig eller höra din tunga andning men jag ser dig. Ibland med ett öga tittar jag på dig från andra sidan. Vakar, vaktar. Jag begär inte att du minns mig och jag vill inte att du minns mitt namn. Det betyder inget för mig. Jag är död nu och ingen undrar varför. Bara du.
Jag och du fanns alltid för varandra men det var inte tillräckligt. Jag behövde dig mer och du visste inte. Jag minns när du tröstade mig när jag grät tårar av is och när jag skrattade log du.
Jag ligger där i kistan som snart helt förenats med jorden. Man begravde mig hel, orörd. Det var ingen som visste hur jag ville ha det och jag hade ingenting sagt om den saken. Det spelade ingen roll för mig. När jag väl är död så är jag död. Det spelar ingen roll i vilken form eller skepnad.
Det var tio personer på begravningen. Man ville ha det så. Inom kretsen av de närmsta. Fem personer. Mina närmsta. Men jag hade egentligen bara en person som stod mig nära. Du visste det då och du vet nu.
Vinden i håret en blåsig novemberkväll, havet genom mina tår, chokladpudding. Det saknar jag. Jag förnimmer inget mer utav värde. Kanske är det inte så underligt att jag gick förlorad i dimman. Slukades av dunklet. Det kanske rent av är förståeligt, acceptabelt. Man sa att det ordnar sig, att svaren kommer med tiden men jag fann inga svar.
Ibland går jag till dig och viskar mina vackraste ord och jag låtsas att du hör. Eller åtminstone känner. Ibland känns det som att du svarar.
Det fanns ingen annan väg, det ser jag nu och jag såg det då. Jag önskar att du förstod. Jag gjorde det för dig, allt jag någonsin gjort var för dig.
Titta in i mina ögon och säg mig vad du ser. Våga inte blunda. Titta in i dina och du ser vad du ger.
Du sa att du ville bort, att du ville börja om. Ny stad ny chans nytt liv. Men du är fortfarande kvar. Kanske vill du inte längre utan mig. Sluta aldrig längta efter vad som kanske aldrig kommer. Snälla. Lova mig det.
Jag försökte prata med dig men tungan kunde inte forma orden och därför kunde du ju inte veta. Jag vet att du plågar dig själv, tänker att du kunde stoppat mig. Men jag vet bättre. Jag gjorde det för dig, för dina ögon. De var alltid så sorgsna och jag vet det var mig du tänkte på. Jag grät när jag såg dina ögon. Varje gång grät jag tyst i min ensamhet. För dig.
Du går där på grusvägen av förkastade stenkorn som du nonchalant sparkar framför dig. Blott dina svartmålade ögon markerar din förstulna existens.
Du håller din Ica kasse hårt i handen, så hårt att dina knogar vitnar. Förtappad på blod. Du försöker gå rak i ryggen och ignorera den förödande solen vars strålar retar dig. Koncentrerad på att hålla de svarta tankarna borta.
Du bär en krans av lidelse. Du begär livet, livet innan döden. Döden är en utopi, en illusion. Bygg ditt luftslott av fantasi, fantasin blir verklighet, verkligt. Existerande beröring kraftfull smekning. Smek en känsla, förnim glömd lycka. Lyckan tillsammans med mig.
Kanske kommer du aldrig att kunna lämna mig i det förflutna. Kanske kommer jag alltid vara här. Med dig. Du kommer inte att kunna se eller höra mig. Men du kommer känna för du vet.

Den lättar nu dimman, visar allt den dolt. Små drömvärldar av bomull dansar runt träden där jag står. Lyckliga ögon.
Den lättar nu. Den omisskänneliga längtan. Jag ser detta ansikte så oskuldsfullt och ömt. Jag ser detta ansikte och jag inser att det är mitt.





Skriven av: Anna Front

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren