Dimmiga dagar-första delen

Litet för många gånger han hade jag åkt, dendär linjen. Jag vet inte riktigt varför. Det hade bara blivit så.
Känslan av frihet, att vara alldeles ensam. Med mig alltid, var min svarta tygväska med BroderDaniel märket, som jag hade fått av en dåvarande vän, förra sommaren. Då hade jag hängt ihop med ett gäng, mest pojkar litet äldre än mig. Jag hade egentligen inte känt mig så värst ”med”, och de hade förmodligen inte tyckt om mig så mycket heller. Men vad gjorde jag inte för att få vara nära Eric.
Han var inte som de andra ”sommarvännerna” som jag brukade kalla dem. Nej, han och jag var väldigt lika, även om han var några år äldre än mig. Vi hade långa och djupa diskussioner på en filt under stjärnorna, långt in på de ljumma sommarnätterna. Vi kunde tala om precis vad som helst. Jag saknar Eric.
Jag ångrar inte att jag spenderade min sommar med dem, de öppnade Broder Daniel världen för mig. Då hade jag varit den som inte kunde hänga med i texterna, när vi satt på någon solig parkbänk och sjöng tillsammans. Men nu var jag minst lika insatt, men på ett annat håll. Jag var ensam nu.
Jag saknar den tiden. Men jag ångrar inte heller att jag, så att säga, försvann.



Vid T-centralen var det avstigning, jag tänkte ta tunnelbanan mot Alvik i stället. Jag tyckte ännu mer om den linjen. Speciellt nu när det höll på att bli sommar igen. Att bara sitta där på ett säte vid fönstret och blicka ut över det sovande Stockholm. I Alvik bor Alvikspojkarna. De ska vara speciellt fina pojkar, med långt hår och röda kinder. Jag har aldrig träffat en Alvikspojke, men jag tror att jag satt mitt emot en, en gång på någon buss, någon stans. Han hade likadana skor som jag, fast hans var svarta, och mina var vaniljvita. Jag hade mött hans blick, ögon blå som en härlig sommarhimmel.
Litet längre fram i vagnen satt en man. Han hade en svart lång kappa, och ett par kavaj byxor. Han satt och läste i en bok. Jag kunde inte urskilja vilken, klockan 10 över fyra på natten, eller morgonen kanske man säger, satt han och läste en bok, på en tunnelbana mot Alvik. Den där mannen kanske var lika ensam som jag, han kanske drömde sig bort i Böckernas värld, istället för som jag, i musikens.
Tänk om jag skulle gå fram och sätta mig bredvid honom, fråga hur han mådde och, ja hur hans liv var. Enligt Rufsa är det en bra sak att fråga efter människors livshistorier. Äntligen kunde jag bli en äkta rufsare. Förut hade jag bara gjort små saker, som att tillexempel bjuda folk på godis, köpt blommor och gett till människor som såg ut att behöva dem, och en gång hade jag till och med bjudit en fullständigt främmande människa på fika. Det hade faktiskt varit väldigt berikande upplevelser. Jag hade fått små inblickar i andra personers liv. Jag tyckte egentligen väldigt mycket om att träffa människor, men jag känner mig väldigt ensam nu. Vännerna i skolan kändes utom räckhåll på något sätt. Det hade bara helt plötsligt blivit så. Men det var ändå ingen som saknade mig, verkade det som.

I Alvik klev både jag och mannen av. Jag sade inte ett ända ord till honom, och tänk om det här var första och sista gången vi någonsin sågs. Nu försvann han ut i den råa morgonen.

Medan jag svängde åt vänster för att ta tvärbanan mot sickla udde. Som alltid stod den där och väntade. Jag steg på och satte mig vid fönstret näst längst bak. Där brukade jag alltid sitta. På ett säte två säten ifrån mig satt en pojke. Han var kanske sisådär 19 år. Han var en sådan som jag brukade kallade ”Out of reach”. Det hela hade börjat med att jag var hatad av alla av hans sort. Så då vände jag på det, det var inte jag som skulle behöva känna mig dum i deras sällskap, de kunde skratta så gott de ville. Jag bara log åt dem. Hur visste jag då att han var av den sorten, det var märkligt men inte nog med att de klädde sig på ett visst sätt, det var ju inte det som var problemet, tvärt om, jag önskar att vi kunde bli vänner, i alla fall acceptera varandra, nej, inte heller att de klottrade ”Dö, Popfolk” överallt på, eller ropade saker efter en, nej det var liksom sättet de bildade grupper på och blickarna de gav en och varandra. Det var det jag avskydde. Jag hade blivit mer bitter på senaste tiden, förut älskade jag allt och alla, nu kunde jag liksom känna nästan som förakt mot saker, och människor.

Skriven av: klara Thalberg