Din för evigt

1997-05-02
Death row, Indiana State Prison
Cell 7

Min älskade!

När du läser detta brev finns jag inte kvar längre. Nej då, då har jag lämnat denna värld för gott och kommer aldrig tillbaka. Kanske är jag i paradiset men förmodligen inte. Inte efter allt jag gjort. Det finns bara en plats till mig och det är i de hetaste av helvetets lågor. Men jag vågar inte tro på livet efter detta. Om Gud finns så är han en jävla idiot. För han skapar sådana som du och jag och dränker oss i ett hav av olycka och misär och när vi slutligen inte orkar hålla emot och fyller lungorna med vatten bränner han oss för vi inte levde som han lär. Men hur ska vi kunna hjälpa andra när vi inte ens kan hjälpa oss själva?

Du ska veta att jag fortfarande älskar dig. Det är det enda jag vet säkert. Vi är separerade, inte bara av fängelsets kalla hårda murar. Jag har levt i min egen värld hela mitt liv. När jag mötte dig började mina egna kalla hårda murar spricka och ljuset började lysa in. Men min älskade, det ljuset räckte inte för att värma upp mig och mitt inåtvända själ. Det är inte dig det är fel på. Det är jag som är så sjuk att inget, förutom dödens ljuva befrielse, kan rädda mig.

Jag är så rädd. Jag kan inte sova på nätterna. De är hos mig varje natt. Jag skriker, jag håller för öronen, jag dunkar huvudet i väggen för att få De att försvinna. Men De försvinner inte. De vet att De har vunnit sedan länge.

När min dom lästes upp blev jag inte ens förvånad. Jag visste, jag har vetat sedan jag var sjutton, att om inte jag gör det själv, gör någon annan det åt mig. När hela rättsalen började flämta och surra vände jag mig om och tittade på dig. Du satt där, tillsammans med Ellie. Jag trevade efter din blick. Efter ett tag såg du mig. Dina kristallblåa ögon, som vanligtvis var fyllda av intelligens och värme. Men allt jag möttes av denna gång var kyla och likgiltighet. Jag var redan död i dina ögon. Och i samma ögonblick förstod jag att jag hade förlorat dig.

Jag såg dig aldrig mer.

Sprickorna i muren är igenfyllda. Bara en liten rispa kvar och den ska muras igen imorgon. För gott. Hoppet är det sista som lämnar en människa, säger man inte så? Jag kommer ihåg att du sa det till mig en gång. “Hoppet existerade aldrig för sådana som vi” svarade jag. Du skrattade och höll med. Ah, galghumorn. Jag tror att jag kommer att sakna den mest.

Minns du natten då vi snodde din chefs BMW och körde till den där utkiksplatsen utanför stan? Vi skulle kolla på stjärnorna, sa du. Men när vi kom fram och tittade upp syntes inga stjärnor. Det var alldeles molnigt. Jag började skratta och du blev så sur att du sparkade in en av bilens bakdörrar. Det fick mig att skratta ännu mer. Ja, du fick kyssa mig för att få stopp på skrattet. Det slutade med att vi låg med varandra i baksätet.

De fem senaste åren jag föredragit att inte tänka på sådana saker. Det gör mindre ont då.
Ellie hälsade på mig i början. Sedan slutade hon. De tre senaste åren har jag inte träffat någon annan än vakterna som kommer med mat och min advokat. Fast till och med han säger att det är kört för mig. Jag är helt isolerad. Både kroppsligt och själsligt, nu är ordningen återställd, min älskade. Jag är äntligen i den värld jag hör hemma. Bara jag och De. Återförenade, till slut.

Så många personer, journalister, advokater, domare, sörjande anhöriga, har ställt mig samma fråga de senaste åren; Vad tänkte du på när du började skjuta? Och jag säger sanningen varje gång. Ingenting. Det var De och Deras tankar som befann sig i mitt huvud just då, jag själv fick inte plats. De tror inte på mig, de skakar på huvudet och säger att sådana som jag inte förtjänar en plats på denna jord. Jag håller med varje gång.

Jag erbjöds ingen vård. Inga psykiatriker ville ens befinna sig i samma rum som jag. Skattebetalare ville inte underhålla min sargade själ. Vanliga intagna spottade på mig. Dödsstraff är ett alternativ, men man får inte välja själv. Fast för mig min älskade, för mig var detta alternativ en välsignelse, en gåva från den allsmäktige jäveln som äntligen gjorde något gott.

Sextiofyra. Så många liv släcktes denna ödesdigert vackra augustiförmiddag för fem år sedan. Män, kvinnor, barn. Lyckliga och oskyldiga, på väg till sommarstugan, eller mormor eller vad fan man annars kan göra på en tågstation.

Jag minns en liten pojke. Han var i femårsåldern och hade en ljusblå t-shirt med en drake. Han stod framför mig helt förstenad. Hans mamma och syster låg vid mina fötter, helt täckta av blod. Han såg på mig och hans ögon var kristallblå, fyllda av intelligens och värme. Han lyfte de små knubbiga armarna ovanför huvudet i en kapitulationsgest. Skräcken fullkomligt strålade från honom. Han han en blöt fläck i byxorna. Han var så liten, så hjälplös.

Jag sköt honom rakt i huvudet.

Och Deras lovord haglade i min hjärna.

Ja, min och Deras värld, mitt medvetande och undermedvetna är så skrämmande och perfekt på det logiska sättet som inte existerar i ditt vackra och relativt normala huvud. Men… jag minns att du sa en gång; är vi inte alla lite sinnesjuka ändå? Den drömmen av normalitet som vi själva skapar och sedan inte kan uppnå, är inte det en smått psykopatisk handling? Jag vet inte, min älskade.

Ta oss till exempel. Vår patetiska och ljuva dröm om ett lugnt liv och ett förhållande som alla andra. Istället: kaos. Blodiga nävar, blod på väggarna och panikattacker om nätterna. Jag saknar när du höll mig, talade långsamt och lugnande och strök mitt hår. Försökte tämja den iskalla storm som ständigt plågade min värld. Det fungerade från början. Sedan, aldrig.

Det är det som var felet från allra första början, min älskade. Jag hör inte hemma i din värld. Jag älskar dig och hoppas att du älskade mig då. Men vi har det bättre utan varandra. Du i den värld som är skapad för de som klarar av drömma om ett normalt liv. Jag i min kalla hårda, bakom sten, metall och betong. Så, så, lugna dig nu. Det kommer att bli bra, allt kommer att ordna sig, säger ingen till mig. För De är inte snälla och vill mig inte väl, men vi hör ihop. Det är kallt, så kallt i cellen. Men imorgon ska jag välkomna giftinjektionen som en gammal god vän och sedan får kanske, möjligtvis, helvetets lågor slicka mig varm.

En av vakterna som kommer med mat brukar smuggla in cigaretter till mig när ingen ser. Hon behandlar mig mer som en människa än som den hund jag är. Hon ser mig medlidande i ögonen och säger ett tröstande ord då och då. Hon tycker väl synd om mig. Jag vet inte varför. Cigaretterna hon smugglar är blåa Chesterfield. Minns du? När vi satt på hustaket, rökte och lyssnade på The Smiths? Minns den där låten, vad heter den nu igen? Där Morrisey sjunger “To die by your side, it’s such a heavenly way to die”. Och du sa: kan det finnas ett vackrare sätt att dö på än vid sin älskades sida?

Du sa så många saker, min älskade. Men det var inte tillräckligt. För De sa ännu fler. Och de var ännu skönare och ännu mer lockande. Det är inte ditt fel.

Jag måste sluta nu. Vakterna säger att det är läggdags. Jag skrattar hjärtligt åt skämtet. Läggdags? Sova?

Vet du förresten vad jag valde som min sista måltid? McDonaldshamburgare. För fem år sedan, en ödesdigert vacker augustiförmiddag satt vi och åt lunch på en tågstation. När vi var klara kysste du mig och sprang iväg mot din perrong. Och jag, ja jag drog sakta fram pistolen från innerfickan.

Imorgon lämnar jag min värld. Den foten jag hade i din drog jag undan för fem år sedan.

Om det finns en annan sida, kanske ses vi där?

Din för evigt,

Charlie

Författare:

Publicerat

Dela: