Dinosaurier och Jazz

- Ursäkta, får jag ställa en fråga?
Jag hade kommit på den perfekta öppningen. Det var midsommarafton och jag var full och uttråkad. På stället som jag hade hamnat fanns det bara dinosaurier. Fulla, äckliga femtioåringar med fula kläder och dåliga frisyrer, lika patetiska som jag fruktar att jag själv kommer bli då jag blir gammal. Men så var hon där. Hon stod bredvid mig, med ryggen vänd mot mig och pratade med någon annan. Hon hade stil, det syntes. Det var en sån där tjej som jag aldrig skulle våga prata med om jag inte var berusad. Patetiskt, jag vet. Personen hon pratade med försvann, och jag såg min chans. Försiktigt knackade jag henne på axeln.
- Jag vet att man inte ska fråga en dam om hennes ålder, men det kändes som att jag var yngst här, men så såg jag dig och tänkte ”hon ser ung ut”. Så.. hur gammal är du om jag får fråga?
Okej, det var kanske ingen spektakulär öppning, snarare fånig, men den tjänade sitt syfte. Hon skrattade till och frågade lite retsamt:
- Hur gammal tror du att jag är?
Jag chansade rätt, och vi presenterade oss för varandra. Hon var vacker, väldigt vacker. Jag glömde genast bort hennes namn, men just då kändes namn, tid och plats inte särskilt viktigt. Jag vet inte varför, det kan ha varit hennes leende, hennes ögon eller de cirka två promille alkohol som pumpades runt i mina blodådror. Hon var jazzsångerska och vi pratade Ella, Miles Davis, Coltrane, Nina Simone. Jag förvånades över att det gick så lätt att prata med henne, det kändes som att jag kunde vara mig själv. Min erfarenhet säger att tjejer inte gillar mig när jag är mig själv, men med henne så var det annorlunda. Min juvenila humor fick henne att skratta, mina intressen var samma som hennes.

Hon var ute tillsammans med en vän, och hennes vän kom fram till henne och sa att hon skulle gå hem. Jag var helt säker på att hon skulle följa med sin vän hem, men hon stannade kvar. Hos mig. Vi pratade tills stället stängde och dinosaurierna flydde ut i natten. Jag hade fått hennes nummer och sa att jag skulle ringa. Jag har aldrig träffat någon som jag har velat ringa dagen efter, men henne ville jag ringa. Vi sa hej då och jag gick hem.

Nästa dag kände jag mig annorlunda. Jag gick omkring med ett fånigt leende på läpparna, jag kände mig trött men samtidigt fylld av energi, jag tänkte på henne hela tiden men mina tankar kom ingenstans. Vad är det här? Kärlek? Cynikern i mig röstade på en vanlig bakfylla, men den svältande Romantikern fick med sig det optimistiska Hoppet och röstade för kärlek. Det här händer aldrig mig.
Men jag ringde inte.

Nästa kväll ringde jag. Jag ringer aldrig, men jag ringde henne. Hon lät glad när hon hörde att det var jag, och vi pratade om framtid, förflutet, nutid. Vi pratade tills batteriet i min telefon dog, vilket förvisso bara var en halvtimme. Men det kändes bra, riktigt bra. Jag sa att jag skulle ringa lite senare i veckan och det gjorde jag. Andra gången jag ringde kändes det svårare. Jag vet inte varför, det kändes bara mer ansträngt för mig. Det var inte så att jag hade svalnat under veckan, Romantikern och Hoppet hade haft fest non-stop sen jag träffade henne, utan det var snarare så att jag visste att nu har jag officiellt visat ett intresse för den här tjejen. Bah, den formuleringen kändes tillgjord, påhittad. Men det var som att jag var på en anställningsintervju, jag ville visa mina goda sidor på ett sätt som inte skulle vara allt för uppenbart. Ett lamt ”vi hörs” avslutade samtalet, och min grabblogik tog vid. Jag hade ringt två gånger, det var hennes tur nästa gång. Försiktighet är mitt adelsmärke och fegheten min kompanjon. Hon hade mitt nummer, hon förstod att jag gillade henne, ett understatement om något, bollen var hos henne. Som att den någonsin hade varit hos mig. Jag är less på att känna som att det är på nåder jag pratar med kvinnor som henne.

En vecka har gått, hon har inte ringt. Jag vet inte, det kanske bara var en illusion, en hägring. Hon kanske inte var så perfekt som jag kom ihåg henne. Det kanske bara var jag som var full och kåt, jag vill tro det. Men jag tror inte det. Jag kommer inte att ringa, det vet jag. Istället skriver jag det här, vilket substitut! Cynikern skrattar förnöjt och kommer med bittra kommentarer, romantikern ligger i ett hörn och snyftar och Hoppet ligger i koma. Men jag vet att jag tar det här på för stort allvar, det är sommar, jag är ung, det kommer fler chanser. Det kommer fler midsommaraftnar, fler fyllor, fler tillfällen, fler… vackra jazzsångerskor? Jag hoppas det.

Skriven av: Mbata