Dit ljuset inte når

- Jävla hora!
Jag hann precis undgå en knytnäve som kom flygande mot mig. Det skulle jag inte ha gjort. Det gjorde honom ännu mer rasande. Han skrek i ursinne och måttade ett slag mot min mage. All luft lämnade mina lungor och jag kippade hjälplöst efter andan. Han tystnade och såg mig segla ner till marken och krypa i hop som ett barn. Jag kunde inte hjälpa det, tårarna bara flödade fram. Försökte stoppa dom. Försökte vara tyst. Men det gick inte. Han stod som fastfrusen på köksgolvet och stirrade på mig med sin tomma blick. Inte den minsta antydan till medkänsla eller ånger. Bara hat. Jag låg där och torkade bort mina tårar men dom bara fortsatte att komma. Skulle jag våga ta mig upp. Jag ville inte riskera ännu ett hårt slag.
Han satte sig på huk bredvid mig och förde bort några hårtestar från mitt ansikte.
- Du lyssnar aldrig på mig Mia. Skulle du lyssna på mig skulle det inte behöva vara så här. Gå och tvätta dig i ansiktet. Du ser för jävlig ut.
Jag tog tillfället i akt och tog mig upp på benen. Det högg till i magen, och jag fick kämpa med att stå upprätt. Jag såg inte på honom utan böjde ner mitt huvud i marken. Jag kände mig förudmjukad. Han såg på mig med avsamk, som om jag vore ett rabiessmittat djur.
På toaletten sköljde jag mitt ansikte och såg mig i spegeln. Han hade rätt ännu en gång. Jag såg för jävlig ut. Mitt askblonda hår hängde i stripor och bokstavligen bad om att få bli tvättat. Ringarna under ögonen vittnade om för lite sömn och fick mitt ansikte att se insjunket och gamalt ut. Jag drog bak håret i en knut och målade mina läppar omsorgsfullt med ett persikofärgat läppstift. Det enda jag hade i tankarna var att göra honom glad. Jag drog några snabba drag med mascaran över mina långa ögonfransar och studerade sedan resultatet. Tårarna började återigen bränna bakom mina ögonlock. Jag hatade det jag såg. Och jag hatade mig ännu mer, när jag visste att han gjorde det samma.
Jag satte mig på badkarskanten och gned sakta mina händer. Varför hade allt blivit så här? Vad hade gått snett ? Jag hörde hur han satet på tvn ute i vardagsrummet. Det skulle hålla honom sysselsatt en stund framöver, hoppades jag.
Om jag blundade kunde jag fortfarande känna hans varma famn som omslöt mig under de sena sommarkvällarna, när kylan trängde sig på. Hur han kysste mitt hår och mina ögonlock. Sådana minnen höll sakta på att tyna bort. Ersattes av tomhet. Jag fingrade på min vigselring, tog av den och studerade den i ljuset av fönstret. En gång hade jag älskat honom. Och i mitt stilla sinne visste jag att jag fortfarande gjorde det. Kunde inte sluta. Kärleken var så stor. Min första riktiga kärlek. Han hade fått mig att känna mig som den enda i världen. Hans skönhet, som han stolt visade upp för nära och kära. Bröllopet hade varit enkelt med familj och de närmsta vännerna. Smekmånaden en vecka på det undersköna Mauritsius. Jag fick fram ett leende när jag tänkte på att det regnat hela veckan. Men det hade inte gjort något. Vi hade spenderat mesta delen av vår tid i sängen. Han kunde älska som ingen annan. Våra kroppar sammanvävda till en medan regnet öste ner utanför. Hans läppar som brände min hud på det mest njutningsfulla sätt. Hans händer som smekte varje centimeter av min kropp. Jag knöt mina nävar och försökte hålla kvar den varma känslan. Ute i vardagsrummet hördes ett svärande och så ropade han plötsligt mitt namn. Jag öppnade mina ögon och tog ett djupt andetag. Reste mig och försökte le mot min spegelbild. Jag hade ett hopp om att det skulle bli som förr någon gång i framtiden. Han testade mig bara. Jag skulle klara testet.
Jag gick ut till honom där han satt nersjunken i en soffa med blicken fäst på tvn. Han såg upp på mig och hans ögon blev mörka. Direkt kände jag att något var fel och gjorde mig så liten som jag kunde.
- Sa jag inte åt dig att tvätta dig, röt han och slängde ölburken han hade i handen, rätt in i väggen.
Mörk öl rann ner för den gråa tapeten. Det skulle jag säkert få städa upp sedan. Men nu väntade något annat för mig.
- Vad fan har du gjort med ditt ansikt jävla kärring ! Du ser utsom en slampa. Hör du mig, en slampa !
Han reste sig och drog hårt med sin han över min mun, så läppstiftet smetade ut sig. Hans näsborrar vidgade sig och han frustade högt.
- Ska man behöva tvätta dig nu också !
Han tog tag i min arm i ett fast grepp och drog in mig på toaletten. Där puttade han ner mig på toan och satte på kranen i badkaret. Vattnet forsade ner i karet och började fylla det. Han hånlog mot mig när han vred ner värmen till det kallaste. Jag försökte bevara lugnet. Det skulle snart vara över. Han drog upp mig och slet av mig kläderna. När alla mina kläder låg på golvet beordradehan ner mig i badkaret där jag satte mig. Vattnet var iskallt och min hud knottrade sig. Han stängde av kranen och satte sig på kanten och såg på mig. Sen tog han tag om mitt huvud och tryckte ner det under vattenytan. Jag sparkade vilt omkring mig och försökte greppa tag i honom med mina händer. Men han var för stark och lyckades slå undan dom samtidigt som han höll mig under vattnet. Kallt vatten strömmade ner i min strupe. Paniken slog till och jag skrek. Vattnet forsade in i min mun som en flod. Jag måste lugna ner mig. Jag visste att han inte skulle döda mig. Han behövde mig. Jag var hans älskling. Om jag bara lugnade ner mig skulle han släppa taget. Sekunderna tickade förbi och mitt huvud kändes tyngre och tyngre. Plötsligt fattade han tag om mitt hår och drog upp mig. Jag spottade och fräste. Tog djupa andetag som fyllde mina lungor till bredden. Han satt där och såg på mig, återigen med den där tomma blicken. Vattnet rann i rännilar nerför mitt ansikte och färgades svart av mascaran. Han skakade på huvudet med en besviken min.
- Du ser fortfarande för jävlig ut, suckade han. Det är nog bäst om du stannar där i ett tag.
Han rufsade om i mitt hår och gick ut med ett leende.
Hjärtat dundrade inom mig. Det gjorde så ont. Allt som hördes var tvn utanför och ett ständigt droppande från kranen. Dropparna lät som sekundvisaren på en klocka. Jag började räkna dom. Minuterna gick. Kylan trängde in i mig överallt. Jag skakade. Men jag slutade inte räkna. Mina fingrar skrumpnade tills fingertopparna såg ut som små russin. I spegeln ovanför handfatet kunde jag se att mina läppar övergått från varmt persikofärgat till en illig blålila färg. Jag räknade och väntade.

Vinden tog tag i den tunna gardinen och lekte med den inne i det mörka rummet. Vinden var sval och smekte min kropp. Jag drog täcket längre upp mot min haka och kurade i hop under det. Ständigt med blicken fäst på honom vid min sida, som andades med tunga andetag. Under hans ögonlock rörde sig ögongloberna av och an. Undra vad som försegick inne i hans huvud? Vad drömde han för något? Vid sådana här ögonblick älskade jag honom. När han låg där så tyst och stilla. Hela hans vackra kropp som avtäcknade sig under täcket. Jag ville sträcka ut min hand och röra vid honom, men var rädd för att väcka honom. Jag nöjde mig med att bara ligga och betrakta honom,och höra på hans andetag som blandades i vinden susning. Plötsligt vred han på sig i sömnen och sträckte ut en hand. Den trevade och fann min, under mitt täcke. Han fattade den och kramade den. Jag blev varm av hans närhet. Jag slöt mina ögon och önskade attt när jag vaknade upp nästa morgon skulle allt vara som förut igen.

Jag vaknade av hur en hand sakta smekte min mage i cirklande rörelser. Jag öppnade inte mina ögon utan bara log för mig själv. Lyckan hade återvände till mig. Handen smekte sig uppåt mot mina bröst och jag kände ett par varma läppar som rörde vid mina ögonlock. Han kysste min nästipp och sedan letade hans tunga sig in i min mun. Han nafsade mig i överläppen för att reta mig. Han visste att det gjorde mig galen. Hans läppar vandrade ner mot min hals och min nacke. Jag stönade av välbehag och lutade huvudet framåt för att göra det lättare för honom. Jag var i sjunde himelen, ett ställe jag inte besökt på mycket länge. Han kysste hela min kropp som ryckte av minsta beröring. Han tog sina vackra händer, särade på mina ben och trängde in i mig. Jag kunde inte hålla tillbaks mina tårar. Denna gången var det tårar av glädje. Jag kysste honom, borrade in mitt ansike i hans hår och lät honom komma djupare in i mig. Jag ville vara fylld av honom. Hela hans härlighet. Mardrömmen var över.
Men med ens slutade han tvärt och rullade av mig. Jag öppnade mina ögon och tittade med förvånad min på honom. Den tomma blicken var tillbaks.
- Jävla hora , sade han med blicken fäst uppe i taket.
- Vad har jag gjort för fel, fick jag fram och torkade bort mina tårar.
Han reste sig upp på armbågarna och tittade på mig med avsky.
- Jag kan känna det på din doft. Du har varit med någon annan !
- Vad menar du, jag har inte varit med någon annan. Du vet ju att jag älskar dig.
Han skrattade högt.
- Hur skulle du kunna älska någon som avskyr dig? Någon som förnedrar dig och och får dig att sjunka ner till den lägsta nivån. Du är patetisk, och du är en hycklare Mia, skrockade han.
Jag använde täcket för att skyla min kropp och slog ner min blick. Återigen hade han förudmjukat mig. Han visste mina svagaste punkter och han var jävligt smart.
- Och jag vet när du ljuger Mia, det ser jag i dina ögon. Du har varit med nån annan. Du är alltså en slampa som jag hela tiden har sagt.
Han for upp ur sängen och drog på sig sina byxor. Sen grabbade han mig hårt i håret och drog med mig ut ur rummet. Han styrde stegen ut till trädgården som badade i höstsolens ljus. Trädens kronor hade färgats gula och marken övertäcktes av nedfallna löv. Han öppnade grinddörren och drog mig ut på gårdsplanen. Jag skrek i förtvivlan. Jag hade en oerhört stark känsla av att något hemskt skulle inträffa. Plötsligt stannade han och jag förstod med ens vad. Framför mig tornade våran jordkällare upp sig. Den hade inte blivit använd under våran tid som ägare och hade endast stått där i skydd av en stor ek, som kastade sina skuggor över den. Den såg så mörk och dyster ut. Hade aldig ens satt min fot där nere för jag var rädd för vad som kunde gömma sig i mörkret.
När jag nu förstod vad som väntade mig kunde jag inte hålla tillbaks mitt ursinne och min skräck. Jag sparkade och slog vilt omkring mig och lyckades träffa honom på hans högra axel. Han var inte sen att ge tillbaka och kraften slog mig till marken. Gruset skrapade upp mina bara knän och blodet började sakta sippra fram ur såren. Han öppnade dörren till källaren med ett gnissel och fick sedan upp mig på fötterna.
- Där inne kan du stanna och tänka över dina synder.
Med dom orden knuffade han in mig i mörkret, där jag snavade över något innanför dörren, och föll ner i avgrunden. Jag ramlade ner för den smala trappan och slog i mitt huvud i stengolvet på botten. Medan jag sakta försvann i en dimma hörde jag hur dörren bakom mig stängdes, och den tunga regeln avskärmade mig från omvärlden

Bortom den tjocka dimman kunde jag höra ett tassande ljud som avtog. Jag kände en ilande smärta i min högra arm som strålade upp mot min axel. Jag slog upp ögonen och möttes av källarens svarta tomrum. Allt jag hörde var mina egna andetag och mitt hjärta, vars ljud verkade eka mellan väggarna. Jag fuktade mina torra läppar med tungan och fick blodsmak i munnen. Golvet jag låg på var ojämnt och kallt. Mina kläder låg fortfarande kvar inne i badrummet. Jag kämpade mig upp trots smärtan i armen och lyssnade. Runt om mig hördes det tassande ljudet igen. Mina ögon började sakta vänja sig vid mörkret och jag kunde urskilja stora lådor av trä som stod staplade på varandra. Borta vid den västra väggen stod en stor gammal kista. Jag förflyttade mig tyst bort till den och hoppade upp på locket. Där kröp jag i hop och drog armarna omkring mina ben. Min blick var fäst emot dörren långt där upp på avsatsen. Undra vad klockan var? Ljuset letade sig in genom några springor i dörren. Jag måste legat medvetslös några timmar åtminstonde. Skräcken kom åter krypande. När skulle han släppa ut mig ? Skulle han släppa ut mig ? Det var väl klart. Han bara testade mig som alltid. Jag lutade mig mot väggen och sjönk bort i drömmarnas värld.

Sakta men säkert gick solen ner och ljuset drog sig tillbaka genom dörren. Kylan hade anlänt och jag huttrade där jag satt på kistlocket. Utanför började regnet smattra mot taket och vinden rev tag i ekens stor gren,ar och ruskade om dem. Dom små tassande ljuden hade återvänt och dom tycktes komma allt närmare. Men än så länge höll dom sig på betryggande avstånd. Men jag tvingade mig själv att inte somna för säkerhets skull. Natten svepte förbi och ersattes av kvittret från några enstaka fåglar ute på gården. Ljuset hade återvänt. Även dom små tassande ljuden hade försvunnit när natten lämnade plats för morgonen. Men jag visste att det bara var tillfälligt. Timmarna flöt förbi och jag satt där i min stillhet med blicken riktad mot dörren. Ibland kunde jag se en stor skugga emelland springorna. Han iaktog mig. I början skrek jag. Jag skrek och bad att han skulle öppna. Några gånger sprang jag upp till dörren och slog med mina knytnävar. Då lämnade skuggan sin plats. Han yttrade aldrig ett ord. Men jag visste att han njöt. Njöt av att se mig på detta viset. Han visste att han hade makten. Dagarna förflöt tillsammans med de kalla nätterna. De små tassande lätena hade blivit djärvare och i bland kunde jag höra dem kila förbi nedanför kistan. Jag skrek och sparkade runtomkring mig. Då brukade läten försvinna men det återkom alltid nästa natt. Min mage skrek och min kropp ömmade. Tillslut var jag tvungen att lägga mig ner på kistan. Men den var hård och knöglig så jag förvisades ner till golvet. Jag låg hela tiden med ett öga öppet och spanade efter rörelser i mörkret. Efter allt skrikande var min röst inget mer än ett skorvligt litet läte och min mun var uttorkad. Dom första dagarna lyckades jag med möda dricka mitt eget urin men den källan sinade snart. En stank hade uppstått av min egen avföring men jag vande mig snabbt. Tiden gick åt att ligga och fantisera. Jag drömde mig bort till mitt förflutna. För någon framtid fanns inte. Skuggan återkom allt mer sällan och jag hade inge krafter att skrika eller slå på den stora dörren. Jag låg där och väntade.

På den fjärde natten vaknade jag av en tyngd som låg över mitt bröst. Jag möttes av två stora gula ögon som stirrade stint på mig. Jag satte mig upp med ett ryck och den stora tyngden lämnade mig och försvann i väg med tassande små fötter. Jag började sakta snyfta och kurade i hop mig på golvet. Runt om mig stirrade hundratals av små gula ögon på mig. Vart jag än vände mig fanns dom där och omringade mig. Jag ville skrika men jag kunde inte. Dom tycktes komma närmare och jag lyckades träffa några av dem med mina fötter när jag sparkade .Dom for i väg längs golvet med ett skriande tjut men sprang tillbaka lika fort igen. Det fanns inget jag kunde göra. Jag måste lugna mig. Jag slutade att sparka och mitt gråt upphörde. Efter en stund kunde jag känna hur sträva pälsar rörde sig kring min kropp. Dom gred sig mot mig och deras långa, smala svansar kittlade min hud. En av dom kröp upp i mitt knä och tittade på mig. Blicken var full av ömhet. Det är det bästa ord som beskriver vad jag såg. Med min darrande han smekte jag djurets rygg och långt inne från den tyckte jag mig höra ett spinnade läte. Den natten sov jag lugnt, tätt omgiven av varma pälsar som övervakade varenda rörelse jag gjorde. Jag kunde långt bort i mina drömmar ibland känna en våt liten nos som rörde vid mina ögonlock.

Nästa morgon när jag vaknade låg jag ensam. Jag gnuggade mina ögon och blickade upp mot dörren. Där fanns återigen skuggan.
- Mia, är du vaken ?
Jag ställde mig försiktigt upp och drog mig längre in i mörkret. Regeln på dörren drogs bort av starka händer och dörren öppnade sig sakta. Försiktiga steg letade sig ner för trappan och jag kunde höra hur han trevade längs väggen. Han kom ner på golvet och stod där och kisade. Jag betraktade honom från mitt gömställe. Mina andetag ökade takten, likaså mitt hjärta. Mina händer pulserade. Han borstade varsamt bort damm från sin skjorta. Rollerna var ombytta. Jag var rovdjuret. Han var offret. Vi var på mina jaktmarker. Det skedde på mina villkor. Jag hukade mig ner och letade på golvet. Jag visste att det skulle finnas där. Mina händer fann ett svalt och vasst föremål som rispade upp mitt finger.Jag tog upp det vilket orsakade ett skrapande ljud. Han vände sig om och stirrade mot mig.
- Mia äskling. Det är dags att komma fram nu. Jag är hemskt ledsen för vad som hänt. Kom fram så ska jag hålla om dig älskling. Allt blir bra nu.
Han gick mot mig med ett brett leende. Jag hatade det där leeendet. Jag hatade honom. Jag lössgjorde mig från skuggorna. Med mina sista krafter stötte jag in föremålet i hans vänstra lår och han skrek i smärta. Blodet vörjade sippra fram ur såret som den stora glasskärvan orsakat. Jag vred om och drog sedan ut den igen. Hans blick var tårfylld. Han sträckte ut händerna mot mig men allt jag gav honom var ett brett leende och ännu en stöt med skärvan som letade sig in i sidan på hans mage. Han föll med ett skrik ner till marken. Jag skrattade åt honom. Jag skulle förudmjuka honom. Jag satte mig på huk över honom och såg på honom. Tårar färgade hans nu så bleka ansikte. Jag sänkte mitt huvid och slickade upp blodet som pulserade fram ur såret vid magen. Han grimaserade. Sen kysste jag hans läppar blodröda. Jag nafsade först försiktigt i han överläpp och bet sedan djuriskt i den. Han gnydde som en liten hundvalp. Jag grävde in mina fingrar i hans sår för att höra honom skrika ännu mer. Det var ljuvligt. Så njutningsfullt. Jag rispade hans kropp med skärvan i snirklande mönster. Kände mig som en konstnär. Jag avbröts av små tassande ljud bakom mig. Jag reste på mig.
- Jag ska inte göra er besvikna. Ni kan få resten, skrattade jag.
Jag letade fram ett tjockt rep ur lådorna och bad hans händer och fötter. Han snyftade och stönade när jag drog åt knuten. Sedan strök jag håret ur hans svettiga panna och kysste hans ögonlock.
- Här inne kan du stanna och tänka över dina synder älskling.
Sen tog jag mina första steg uppför trappan. Ut mot friheten. Utanför sken solen och värmde mitt ansikte. Jag tittade ner i mörkret, som jag just lämnat, och kunde urskilja tassande ljud. Sen sköt jag igen dörren och drog för regeln. Jag gick med långsamma steg över gården samtidigt som jag sjöng för mig själv. Inne i huset satte jag mig i badkaret och sköljde bort blodet från min kropp. Skrubbade mig ren och tvättade mitt hår. Sedan målade jag mig noggrant med mitt persikofärgade läppstift och log mot min spegelbild. Kläderna på golvet drogs på och jag gick ut i vardagsrummet. Där slog jag mig ner i soffan och satte på tvn. Höjde volymen för att för att överösta skriket som fyllde luften. Skriket av smärta och skräck långt där nere under jorden.

Skriven av: Sanna lund