Ditt fel

”Hur kunde du?” frågade hon ursinnigt och dängde en knuten näve i köksbordet.
Han förstod inte vad hon talade om. Vad hade han gjort mot henne?
”Vad menar du?”
”Åh nej, försök inte!” fräste hon. ”Du vet nog vad jag pratar om.”
Men nej, han förstod inte. Förstod inte vad han hade gjort, förstod inte vad hon pratade om, förstod inte varför hon var arg. Den enda han förstod var att det var någonting som inte stämde, något som hade gått fel. Med dem, med konversationen, med allt.
”Men det var ju du som…”, försökte han.
”Och när ska du börja ta ansvar för dina egna handlingar? När!?” skrek hon så högt och så plötsligt att han hoppade till och lyckades bita sig i kinden. Det sved till när han förde tungan mot det öppna såret.
”Jag förstår inte…”, försökte han igen, men hon var på honom igen, snabbt och med hög, gäll röst.
”Nej, det är väl klart att du inte gör. Och vet du varför du inte förstår? Va!? Vet du det?”, skrek hon.
”Nej, säger jag ju”, sa han med lite högre röst än vad han hade tänkt sig. Han visste att hon bara försökte provocera honom, att hon vill få till ett ordentligt bråk som hon kunde skylla på honom sen. Men varför? Det visste han verkligen inte. ”Jag säger ju att jag inte vet vad du pratar om”, sa han med lägre röst, nästan en viskning.
”För att ni karlar inte bryr er. Det är därför du inte förstår. Du bryr dig helt enkelt inte om mig och vad som händer med mig. Det enda du bryr dig om är dig själv. Och vet du vad man kallar såna som dig?”
Han orkade inte ens försöka sig på ett svar, det skulle bara göra henne ännu argare.
”Svin. Du är ett tvättäkta svin. Du njuter av att se mig må dåligt, visst är det så? Du har försökt knäcka mig ända sen vi träffades, eller hur?”
Men han hade ju älskat henne. Han hade älskat henne så mycket att det gjorde ont. Hon hade varit den som inte ville binda sig, som tyckte att de inte behövde kalla varandra för pojk- och flickvän. Och han hade accepterat det och trott att det var det enda sättet. Han ville ju så gärna vara med henne. Trots att hon ibland struntade i att komma hem på nätterna, och trots att hon öppet kunde förlöjliga honom inför sina kompisar. Han förstod ju att hon egentligen inte menade något illa med det. Och han ville ju så gärna vara henne till lags. Så att hon någon gång skulle kunna känna samma kärlek för honom som han kände för henne.
”Och som jag har kämpat med det här förhållandet, med oss”, fortsatte hon. ”Men nu orkar jag inte längre. Jag ger upp nu, hajar du det?”
”Men jag ville ju inte…”
”Nej, men det borde du kanske ha tänkt på tidigare. Innan du förstörde allt. Du tvingade mig att göra det! Förstår du inte det?”
Han kunde inte minnas att han någonsin hade ens försökt tvinga henne till något. Hon hade alltid fått göra som hon ville och han hade helt enkelt accepterat det.
”Jag har gett så jävla mycket. Jag har verkligen försökt få dig att öppna dig för mig, men du är som en mussla. En jävla mussla!”
”Men jag förstår inte”, sa han, och den här gången avbröt hon honom inte genast, något som fick honom att komma av sig lite. ”Vad är det jag har tvingat dig att göra?”
Hon sjönk ihop på bordet med armarna över huvudet och började snyfta.
”Hatar du mig verkligen så jävla mycket?” snyftade hon. ”Kunde du inte bara sagt att du inte älskade mig? Var du verkligen tvungen att tvinga mig till det här?”
”Men älskling, jag hatar dig ju inte”, sa han förtvivlat. ”Jag avgudar ju dig.”
Hon ryckte till när han försiktigt smekte hennes hår.
”Försök inte få det till att det var mitt fel nu. Du tvingade mig till det och nu får du leva med det”, sa hon med en röst som plötsligt hade blivit kylig och avståndstagande. ”Och det är inte bara jag som tycker att det är ditt fel, bara så att du vet det”, la hon till. ”Alla mina vänner håller med mig om att det aldrig hade hänt om det inte vore för dig.”
Vad hade hon gjort egentligen? Han kunde inte för sitt liv komma på vad han kunde ha fått henne till att göra, och om hon inte berättade vad det var snart så skulle han bli tokig.
”Om du bara säger vad det är så ska vi säkert kunna lösa det”, sa han hoppfullt.
”Det är för sent nu, fattar du inte det? Du kan inte ändra på någonting”, sa hon. ”Och det borde du ju vara nöjd med, du har ju fått som du ville.”
Och plötsligt så kom det. Svaret han ville ha, men som han önskade att han aldrig hade hört.
”Jag har träffat en annan. Och det är ditt fel, bara ditt fel”, sa hon och lämnade honom ensam vid köksbordet. Ensam och förvirrad.

Skriven av: Johanna