Djuka

DJUKA
Sevko Kadric

- Är det Djuka, är det inte Djuka? - sade jag och undrade medan jag tittade på den mustaschprydda mannen vars gula mustasch hängde ovanför över läppen. Han stod bakom baren i föreningens lokal på vars dörr det stod att den är var bosnisk. Inne i salen, i det gömda vänstra hörnet hörde jag röster, konversationer, ett rutinerat oväsen av kortspel på bordet. Jag hörde, men jag såg inte bra för baren skymde den delen av salen, de som hörs vill samtidigt vara skymda.
Tröttheten efter en lång resa, doften av cevapcici* samt modersmålet fick till och med mig att vekna. Jag såg tidningar upphängda på väggen bredvid baren med några få meningar och flera färgbilder på. Det var Ramadan, folket samlades och fotografen antecknade något även för hand, lade till under bilderna. Just det fick mig att stiga upp och närma mig tidningarna för att läsa. Jag såg ett foto på honom som stod vid baren, fotot på honom hållande i en mikrofon. Under fotot står det: ”Ordföranden hälsar de närvarande och önskar en glad helgdag.” Det stod inte vad ordföranden heter men jag förstod att han är ordförande i alla fall. Jag gick tillbaka till bordet där jag väntade på mina cevapcici och jag började minnas min Djuka, som denne påminde mig om. Under somrar, och när jag blev lite äldre även under vintrar, åkte jag alltid från staden till byn för att besöka min morbror. Där upplevde jag det som stadsbarnen endast kunde drömma om, idyllen i en by. Gamla trähus utan el med endast en eldstad. Vakta får, plocka körsbär, klippa gräs, äta ugnsbakad pita**, lyssna på morbrors berättelser om gamla kriget och striderna i Ryssland… När jag blev lite äldre hade jag även ett dragspel med mig till byn och spelade. Tjejerna dansade och sjöng och alla killar ville umgås med mig. Så träffade jag en spelkväll även honom, Djuka. Han var inte mycket äldre men ovanlig med sitt talesätt, uppförandet, utseendet. Nästan alla tänder hade ramlat ut och de tomma luckorna gömde han under sin mustasch. Han rökte allt vad han hittade men mest risig tobak som gjorde hans mustasch gul. Hans skämt var egentligen inte så roliga men det var de riktiga från byn som man skrattade så mycket åt att man var tvungen att hålla fast sin mage. Han gick i fyraårig skola i en annan by som låg cirka en timmes promenad därifrån. När han skulle börja femte klass var han tvungen att gå till Godijevno, vilket innebar en och en halvtimmes promenad i vardera riktning. Djuka gick men stannade någonstans halvvägs. När hans far kom till föräldramöten visade det sig att lärarna inte ens kände Djuka ordentligt.
- Det är bättre att du vaktar mina får än att du stjäl folkets körsbär och gurka, sade hans far och lät honom stanna i Papratno. När Djuka kom till staden brukade han leta upp mig för att jag dkulle hjälpa honom med att springa alla ärenden men även för att övernatta hos mig för det var alldeles för långt att åka tillbaka till Papratno samma dag. Och så var det dags för oss att söka jobb. Hos oss fanns det inget, så Djuka flyttade utomlands. Exakt vart han flyttade visste jag inte eller så hade jag glömt det, men jag kommer ihåg att han hämtade mig med sin bil, en riktig bil med utländska registreringsskyltar för att skjutsa mig till byn. Vi brukade lägga ner dragspelet i bagageluckan och köra till Godijevno. Ja, men hela berättelsen hade någon betydelse endast om Djuka lyckades köra även till Papratno. Nedanför ett stort berg Retinja fanns en makadamväg, men från Retinja till Djukas by fanns det endast skog, bäckar och fält. Djuka körde ändå sin bil genom skogen. Med bilen förstörde vi helt enkelt stenar, grenar och allt som var i vägen. Folket, där det fanns hus i närheten, kunde inte tro sina ögon att vi körde där igenom och de hälsade Djuka, de hälsade den första bilen som någonsin hade kört där. En gång fastnade vi i en av de större bäckarna. Djuka gasade på, försökte backa, köra fram, men ingenting hjälpte.
- Jag måste till Murat, han har en motorsåg, sade Djuka till mig och lämnade mig att vakta hans bil. Murat kom snabbt dit, han sågade några grenar som vi lade under bilen för att kunna köra därifrån. Djuka gasade på, Murat och jag puttade bilen och lyckades få den loss. I Papratno fanns inga bäckar längre, endast veteåkrar. Fram till sitt hus var Djuka tvungen att köra just genom veteåkrarna. Jag vågade inte sitta kvar i bilen utan stod bakom och tittade på hur spannmålen delade sig i två delar medan Djukas bil flöt ovanpå den. Djuka tutade också så att tutan och motorljudet skapade en obeskrivlig mystik. Folket började komma ut ur sina hus tillsammans med barnen och jag lade märke till en kvinna som under sin hand kikade på miraklet som närmade sig genom åkrarna. Bredvid henne stod en man med ett gevär i handen för att få klarhet i om det var något gott eller ont på väg till dem. När Djuka till slut stannade bilen framför huset och klev ut ur bilen ropade hans mor, och jag hörde henne säga:
- Det är min Djuka …
Hans far pekade med geväret mot himlen istället och sköt iväg två skott. Därmed började även festen i Papratno.

Djuka berättade in i minsta detalj om landet lång ifrån dem, om rikedomen i västern och om bilen. För mig talade han om hur mycket pengar han skulle ge mig för att få spela men även hur han inför andra bybor skulle pryda mig med mer pengar som jag var tvungen att lämna tillbaka.
- Vi får bränna dem och förhoppningsvis kommer alla öppna sina kassar, sade han och fortsatte - om Gud vill kommer denna fest även att vara mitt bröllop. Från Papratano fortsatte jag till min morbror och förklarade för Djuka att jag skulle återkomma om någon dag för att hjälpa honom med förlovning och bröllop. Och så blev det verkligen, jag spelade, Djuka prydde mig, tjejerna dansade och bland dem även Ziba. Ziba ville inte ens titta genom fönstret innan hon skulle träffa Djuka men nu log hon mot honom och Djuka blinkade åt henne. Dagen innan vi skulle gå för att Djuka skulle fria var det nära en olycka hände i hans föräldrars hem. Männen drack till sent på natten. Djukas far, hans bror och Djuka själv. Jag brukar vara uppe till sent men inte ens plommonspriten kunde hålla mig vaken så länge, och jag sov djupt när de började skrika.
- Ska du säga att jag är en lodare! hörde jag i min sömn genom skrik och svordomar …
- Herre Gud, vad det kunde hända saker, viskade Djukas mor dagen efter, då männen sov.
- Spriten och brodersblodet talade genom dem, det var nära att de tog livet av varandra, berättade hon medan vi drack kaffe och övertalade mig att hjälpa Djuka att fria till Ziba i hopp om att det skulle lugna ner dem alla. Ziba behövde inte övertalas, hon var redan övertalad. Hon smög ut ur huset, satte sig i Djukas bil, som han körde nära bäcken och de åkte iväg mot Godijevno.
- Vi får genomföra bröllopet hemma så som man ska - sade hans far till honom.
- Ser du regnmolnen där uppe. Om det börjar regna, och vattnet stiger, kommer inte ens fem Murat att kunna hjälpa mig ur den där bäcken, svarade Djuka då han startade bilmotorn.
- Här får du tio stycken med ost till, sade den mustaschprydde mannen till mig då han närmade sig mitt bord med cevapcici på tallriken.
- Varifrån kommer du? kunde jag inte låta bli att fråga.
- Från Bosnien. Varför undrar du?
- Varifrån i Bosnien?
- Från östra Bosnien.
- Varifrån i östra Bosnien?
- Det vet du inte så det ska jag tala om för dig, fortsatte han.
- Från Papratno? sade jag och kände nu igen hans mustasch, som gömde den dåligt gjorda tandprotesen.
- Jag tänkte väl att jag kände igen dig, sade Djuka och satte sig ner vid mitt bord, medan han gissade vem jag var.











_______
* bosniskt kötträtt
** bosnisk maträtt gjord av tunn deg

Skriven av: Sevko Kadric