Dobb och mötet med kärleken

Det var en gång en märkvärdig liten filur vid namn Dobb (du kanske har hört mig berätta om honom förut), som var ute och vandrade i en skön lövskog, trallandes och skuttandes. På sig hade han ett par mjuka skor i ljust läder, en grön tröja och en luva utav ihopvävda blodbokslöv. Medan han skuttade omkring och sjöng på små visor råkade han helt plötsligt snubbla över en sten och föll rakt ner i en bäck. Dobb hade turen på sin sida idag, bäcken var nämligen djup nog att inte skada honom. Men när han plaskandes klättrade upp, satte sig på en stubbe och skulle se efter om hans kära piptobak blivit våt, kom han och tänka på att det skulle vara fest denna kväll. Han tog fram sitt fickur och såg till sin besvikelse att det var trasigt av vattnet. Han såg istället upp mot solen och gissade sig till att den var strax efter middag, dags att vända hemåt för ett mål mat. Han skuttande genom skogen, över stenar och under grenar, och kom till sist fram till sitt lilla hus i byn. Han lagade ett härligt middagsmål, åt upp det och latade sig sedan en stund ute i solen med en pipa och en god bok. Dobbs föräldrar var bortresta, så Dobb var ensam hemma och kunde göra som han ville, trots han unga ålder, närmare bestämt tjugo, vilket motsvarar ungefär sexton år i mänsklig ålder. Nog om det. Han skulle nu göra sig i ordning inför festen, som skulle vara hos hans brors fästmö Juliet. Jag glömde visst tillägga att Dobb hade en bror, vars namn var Hens, som också var hemma nu, dock inte för tillfället.
Efter en stund var Dobb stilig, tyckte han. Han hade rakat sig (inte polisongerna!), även här trots sin unga ålder, tagit på finskorna och kammat till sig under luvan. Då kom Hens hem.
- Kära bror, är du redo för att gå till festen? frågade Hens.
- Javisst. Låt oss gå!

Och så gick de två bröderna gick grusvägen hem till Juliet, som bodde i andra sidan av den lilla byn. När de var framme ringde de på klockan och Juliet kom och öppnade.
- Stig på, bröder, sade hon och viftade artigt med armen.
- Tackar, svarade Dobb och bugade minst lika artigt som Juliet nyss viftat.
De gick genom hallen och ut i trädgården där några gäster redan satt och drack öl vid några små träbord som stod under de kolossala ekarna vars grenar var behängda med lyktor i guld och silver. Dobb och Hens slog sig ned vid ett bord med vänner och hällde upp vars ett glas mörkt öl.

Det hade börjat skymma, stjärnorna tändes en efter en och den fulla månen målade trädgården i silver. Lyktorna dansade lugnt i den svala sensommarbrisen och trädgården var nu nästan full av gäster från hela byn och även några från grannbyn. Dobb hade under kvällens gång skymtat en flicka i andra sidan trädgården som stod och pratade med Juliet. Han tyckte sig skåda att hon hade ett par enastående skor på sig och ville gå närmare för att se dem på nära håll, så att säga. Han knackade ur pipan, drack upp det sista ölet i glaset för att sedan resa sig upp ur stolen och gå mot Juliet och hennes vän.
- Hej Dobb, sade Juliet som var något onykter av det goda ölet.
Dobb svarade inte, han stod som förstummad och såg på Juliets vän. Något så vackert
hade han aldrig tidigare skådat, hon tåldes endast jämföras med natthimlen, vilket var bland det vackraste Dobb visste. Han kände hennes sötma tränga sig lent in i hans ögon och smeka hans inre på ett förunderligt sätt. Hennes hår var likt rävens, brunt och lent. Och hennes ögon var likt skogen, gröna och oändliga. Till slut öppnade han munnen för att tala.
- Hej Juliet! Har ni det trevligt?
- Oh ja. Blir det inte alltid lyckat när jag ställer till med festligheter?
- Jo, det har du rätt i, svarade Dobb med ett skratt.
När Juliets vän såg bort gick Dobb närmare Juliet och sade:
- Vem är din vän? Måste säga att hon är väldigt söt. Och då menar jag väldigt.
- Kiyona heter hon. En väldans trevlig prick, rolig är hon också.
- Nähe, nu skall jag vidare, men vi syns snart igen!
Dobb gick och ställde sig under en ek en bit där ifrån. Han tände sin pipa på nytt och såg upp mot den stjärnbeströdda himlavalvet. Som han nyss förundrats av Kiyonas skönhet förundrades han på nytt.
När han stått där ett tag och njutit av nattens skönhet blev han störd utav en knackning på axeln, det var Hens.
- Har du lagt märke till hur Kiyona kastar blickar mot dig hela tiden?
- Nja. Eller, nej. Jag stod och såg på stjärnorna.
- Jag tycker att du behöver lite sällskap, skall jag fråga hit henne?
- Nej, för sjutton! Sådant är ju löjligt.
- Nåja. Stå här och glo i din ensamhet då, sade Hens med ett flin på läpparna.
Och så gjorde Dobb, tills han efter en stund blev störd igen. Men denna gången var det inte Hens som knackade honom på axeln utan någon som sade något. Han hann inte uppfatta vem som sade det eller vad hon sade utan bara att rösten var len och rörde honom på något sätt. Han vände sig om och fick syn på Kiyona som stod där. Hon log brett och såg på honom med djupa ögon. ”Lustigt” tänkte han. ”Sedan när började kvinnor intressera sig i mig? Eller hon kanske bara är ute efter någon att prata med. Vi får väll se vad hon vill”.
Dobb blev väldigt förvånad av hennes nästa manöver men höll tillbaka att visa det genom att stå kvar, vad annars kunde han göra? Hon gick fram till honom, lätt berusad av kvällens drycker, och ställde sig mycket nära. Hon såg in i hans blå ögon och närmade sig med läpparna. Dobb var helt fryst över denna flickas skönhet och handling, han kunde inte ens tänka klart. När hennes varma och lena läppar sakta och försiktigt nuddade vid hans gick det som en våg av kärlek genom hans kropp. Synen blev suddig och hans ben började skaka. Hon kysste honom ömt och log sedan så där busigt, du vet, mot honom. Dobb var själv inte helt nykter, men nu tycker jag att vi lämnar det. De två individerna slutade i alla fall tillsammans under en filt under den klara stjärnhimlen, så mycket kan jag säga.

Dobb kände solen i ögonen, det var morgon. Han såg bredvid sig, och där låg hon, sött sovande. Han hade sovit gott med det trevliga sällskapet i det mjuka gräset. Han var fortfarande trött och försökte minnas gårdagens händelser. Han mindes hur han först hade sett henne, och hur hon kysste honom för att sedan välta ner honom i gräset och leka vilt.
Han smög försiktigt upp och lämnade Kiyona med en kyss på hennes lena panna…

Skriven av: Jesper Kirketerp