Döda eller dödas

Med förtvivlan och stor vånda gör Tom det som han anser han måste göra



”DITT BARN OCH DIN FRU SKA DÖ INNAN DU SJÄLV MÖRDAS DIN DJÄVUL!”
Tom satt förtvivlat och läste det senaste hotbrevet från den okände avsändaren.
*
Tom var känd för att vara en bra men sträng chef på sin lilla byggfirma och han drog sig inte för att avskeda den som inte skötte sitt jobb, vilket hände då och då. Senast var det Cris som fick känna på Toms hårda nypor eller snarare fot.
Grannen och elektrikern Jocke var Toms bästa kompis och den som han anförtrodde sig åt i alla väder De hade växt upp tillsammans och även Jocke var egen företagare.
Ofta delade de på en flaska och beklagade sig över företagarklimatet, skatterna, sina anställda, vänsterpacket i byn som trakasserade varje företagare och inte minst deras andre granne, den arbetslöse eller med Toms ord, arbetsskygge, Bob Henderson.
Bob passade uppenbart inte in i villaområdet med sin bohemiska stil dessutom höll han sig inte till traditionen att ta sig ett glas på fredagskvällen utan firade titt som tätt hela veckan. Men det som retade upp Tom mest var att han brukade köra bil på fyllan.
Toms fru Ann försökte lugna ner gubbarna när de upprördes över Bob.
– Det är ju bara en tidsfråga innan det händer något! sa Tom. Tänk på Lillan! Man vågar ju knappt ha ungen ute när den dåren är i farten.
– Ja, fy fan, fyllde Jocke i. Och såna finansierar vi.
– Reta inte upp er så mycket på honom, det är inte bra, lugnade Ann. Låt han sköta sitt så sköter vi vårt.
– Han sköter ju inte sig! sa Tom. Han är livsfarlig här.
– Man vet inte vad sådana kan ta till sig om de retas upp, sa Ann.
– Han ska fan inte köra full bland ungarna här! Man borde ringa polisen så det blir ett slut på det här.
– Men det är som Ann säger, sa Jocke. Såna kan vara farliga också. Man vet aldrig?
– Jag är min själ inte rädd för honom, jag är däremot rädd för att min unge ska bli överkörd.
Så lät det nästan varje fredagskväll då de satt och tog sig en grogg eller två efter en hård arbetsvecka. Modet stärktes i takt med alkoholstyrkan i blodet om att så här kan det inte fortsätta. Ändå fortsatte det vecka efter vecka.
Bob hade inte synts till på ganska länge och allt var lugnt i villaområdet tills en dag då en bil tuschade till Anns och Toms brevlåda.
– Nä, nu jävlar ringer jag polisen! sa Tom. Nu får det fan i mig vara slut på den här jävla fyllekörningarna!
– Vi borde kanske inte ringa ändå, tyckte Ann.
Hon tyckte lika illa om Bob som Tom gjorde men fruktade för honom.
Efter mycket krusade från Tom kom så polisen för att förhöra Bob. Tom gick ut för att samtala med polisen om att de borde kommit för länge sedan.
Bob var mirakulöst nog nykter denna dag men hade ändå stött till Toms brevlåda.
– Det här är väl ändå inte mycket att besvära oss med, tyckte en av poliserna.
– Sy in honom! vräkte Tom ur sig. Han har kört full här länge! Jag kräver som skattebetalare att han tas in till förhör!
Efter långa förhandlingar tyckte polisen ändå det var bäst att ta med Bob ner till polisstationen för att reglementsmässigt hålla ett förhör med den enligt Tom misstänkte.
Bob följde mottvilligt med men stirrade ilsket mot Tom:
– Det här ska du fan i mig få ångra, väste Bob så bara Tom hörde det.
– Den jäveln hotade mig! sa Tom när han kom in till sin förskräckta fru som bara vågat iaktta händelsen bakom gardinen. Själve fan att man ska be polisen ta in honom. Men nu kan vi vara lugna.
– Be polisen? Var han inte full då?
– Nej, inte denna gången.
– Då kommer de släppa honom snart, konstaterade Ann.
– Han hotade mig ju.
– Hörde poliserna det?
– Nä, men…
– Just det. Då är det inget värt och han är här snart igen.
Tom började förstå att Ann hade rätt och han kände för första gången en rädsla som han inte ville avslöja för sin fru och allra minst för sitt barn Lillan.
Tom började fundera på vad han ställt till med i sitt upprörda tillstånd.
Ute på gatan hade han bara känt sig dum inför poliserna där han ringt för en sådan skitsak att Bobs bil snuddat hans brevlåda. Tom hade aldrig konfronterats tidigare med Bob utan bara retat sig på honom. Nu förstod han att han skaffat sig en ovän för livet.
Tom såg att Bob åter hade kommit hem och han försökte i möjligaste mån undvika honom. Efter en vecka kom så ett anonymt brev adresserat till Tom. ”DITT JÄVLA SVIN DU SKA DÖ!” Tom förstod ögonblickligen vem som hotade honom.
– Kolla här! sa Tom och visade brevet för Jocke.
– Men för fan, du måste gå till polisen med det.
– Ja, men säg för fan inget till Ann. Jag vill inte oroa dem. Säg inget till din fru heller. Detta måste stanna mellan oss!
Jocke försäkrade och han var den enda Tom litade på till hundra procent.
– Vill du kalla in Lillan, vi ska äta, ropade Ann till Tom.
– Ute?! Hur fan kan du släppa ut henne! skrek Tom och rusade ut för att hämta in Lillan.
– Vad är det med dig? undrade Ann.
Tom märkte själv att han blivit nervös och att han hade svårt att dölja det inför Ann.
– Titta här! sa Tom hos polisen. Den jäveln har skickat mig ett hotbrev.
– Vad säger att det är Bob? undrade polisen. Om du visste hur många företagare som fått sådana sista tiden från kommunister och miljöfanatiker.
– Det skiter jag i. Ni måste häkta honom eller åtminstone höra honom om brevet.
– Bob Henderson är visserligen ingen idealisk samhällsmedborgare, men han förekommer inte i våra register och jag tror aldrig han skulle skicka ut något sådant. Ledsen men vi kan inte hjälpa dig.
– Vad ska jag göra då? Fattar ni inte att jag är rädd om min familj.
– Ja, ja. Vi ska försöka spåra var brevet kommer ifrån, sa polisen och tog brevet.
– Försöka? Ni ska fan i mig göra det!
– Lugna ner dig nu. Det är säkert inget att oroa sig för. Som sagt, det är tyvärr vanligare än man tror sådant här. Aktionsgrupper som försöker skrämma folk. Och de har ju lyckats.
Tom kände sig åter dum och hysteriskt inför polisen. Och vad skulle nu hända med Bob om han fick reda på hans nya anmälan. För hoten skulle öka.
Tom började ångra att han anmält Bob och tvivla på om hoten verkligen kom från denna drönare som visserligen var en samhällsparasit? Kunde det vara..?
– Vem skulle det annars vara? frågade sig Jocke. Du har väl inga andra ovänner?
– Nej… men Cris, du vet som jag sparkade i förra månanden blev väl inte glad precis.
– Aah, han har det ju bättre nu på sitt nya jobb, skrattade Jocke.
– Nu har han börjat med telefonhot också. Jag är livrädd att Ann ska svara nästa gång.
– Ja men för fan, gå till polisen och kräv att han Bob tas in och att de spårar samtalet.
– Jag vet inte vad jag ska göra längre.
– Du vet lika bra som jag att det är den där jäveln i huset intill som ligger bakom. Kräv av polisen att han tas in. Säg att du kände igen rösten även om den var förvrängd.
– Hur visste du den var förvrängd?
– Jag sa om den var förvrängd. Förövrigt är där väl ingen som ringer telefonhot utan att förvränga rösten. Inte ens Bob är så korkad. Du börjar ju för fan bli paranoid.
Tom insåg att han blivit för misstänkt mot allt och alla och skämdes inför sin bästa kompis.
Nu skulle han göra som Jocke ville och gå till polisen och kräva att Bob togs in till förhör.
– Konstigt, sa Ann som kommit in i rummet. Det ringde innan idag men det fanns ingen i luren när jag svarade.
Tom tittade skräckslaget på Jocke, och Ann undrade vad de pratat om.
Efter envist tjat från Tom gav så till slut polisen, som bagatelliserat hoten, med sig och lovade förhöra Bob ännu en gång.
Bakom gardinerna kunde Tom se att Bob fördes bort till förhör och han andades ut. Nu skulle det bli lugn och ro – trodde han.
Telefonhoten hade helt upphört då det ringde och Tom avspänt svarade.
– Hej, det är från polisen.
– Jaha, vad har ni klämt fram från honom.
– Vi har precis släppt honom, det fanns inget att ta på och vi kan inte hålla en misstänkt mer än fyrtioåtta timmar.
– Men för fan! Hoten har ju upphört under tiden han suttit inne? Det är ju självklart att det…
– Tyvärr, avbröt polisen. Vi kan inte göra mer. Vi har inga bevis och då går det inte.
Tom kände sig maktlös. Skulle han försöka nå gruppen Domrena som rensade upp? Men hur får man fatt i dem? Men kanske skulle hoten försvinna nu, tänkte han för att trösta sig.
– Varför är du så deppad? frågade Ann.
– Bob är ute igen.
– Ja, men bry dig inte om det mer. Jag förstår inte varför du gör så stor sak av den där brevlådan?
– Det är inte det.
– Vad är det då? Jag förstår mig inte på dig?
– Jag har inte velat säga något. Men han har hotat att döda mig.
Tom besparade henne upplysningen att även Ann och Lillan skulle våldtas och dödas.
– Vad säger du? Men polisen…
– De skiter ju i det. Kan inget göra, säger de.
Telefonen ringde och åter hotade rösten att döda hela familjen då Tom svarade. Han la på luren och sa till Ann att det var någon som ringt fel.
Tom började tänka tankar han aldrig tänkt. Han måste själv undanröja hotet då polisen inte vill. Antingen dödas han och hans familj eller… Det gäller döda eller dödas!
För varje dag växte en handling fram som han inte visste om han var kapabel till. Men han ansåg sig inte ha något val. Han skulle döda en annan människa!
En kväll tog han sig in i grannhuset och slog helt sonika ihjäl Bob med en hammare. Allt hade planerats in i minsta detalj. Kroppen dumpades inlindad i en säck i kanalen.
Han hade gjort det värsta brott en människa kan göra och grät då säcken sakta sjönk till botten. Samtidigt tröstade han sig med att han gjort det enda rätta – räddat sin familj.
– Jag har inte sett Bob på ett tag, sa Jocke på fredagskvällen. Har du fått några hot sen?
Tom svarade inte men ögonen sa allt. De båda kände varandra så väl att inget gick att dölja.
– Du har inte…du är inte…har du? viskade Jocke då Ann kom in och sa att polisen var här.
Tom stelnade till. Hade de trots allt hittat? Omöjligt, han hade ju planerat allt så…
– Ja, ursäkta att vi stör så sent, sa polisen. Vill bara säga att vi har tagit den som hotat dig.
– Tagit?
– Ja, det var en vänsteraktivist som vi trodde. Han har erkänt allt så nu kan du vara lugn.


http://boksidan.just.nu

Författare:

Publicerat

Dela: