Döda mig då

Det var kallt i rummet, det var kallt i hela huset. Ovanligt kallt, det doftade döden. Jag hade sovit dåligt den här natten. Det var på grund av Märtha, Märtha som har fryst ut mig i åratal nu, hon låter mig aldrig vara. Nu går jag på gymnasiet, sista året och hon går fortfarande i min klass. Det måste ske en förändring, alltid samma lika vanliga.

Men jag hade en plan, och den värmde som ett stort moln i kroppen. Jag hade äntligen blivit målmedveten, det skulle hända idag.

Frukosten blev snabb, som vanligt. Vägen till skolan blev lång, som vanligt. Som jävla vanligt, jag hatar när allt ska vara som vanligt. Aldrig någon förändring, aldrig. Det skulle förändras, nu,nu idag. Jag hade klätt mig som aldrig förr, som Märtha och hennes fula gäng. De kommer stå där med öppen mun, när jag kliver in i den sunkiga tamburen. Då skulle jag ta det där snacket med Märtha. Tanken glädjer mig.

Nu skulle det hända, nu skulle det hända på riktigt. Det var verklighet nu, det skulle Märtha få höra. Att vi lever i verkligheten. Jag klev in i den sunkiga tamburen, alltid sunkigt möjligtvis sunkigare. Som vanligt..

Ja, det stod inte direkt med munnen öppen. Fast deras ögon såg förskräckliga ut, förutom Märtha. Hon såg lika kaxig och ful ut som vanligt. Som vanligt. "Jaha, har du redan insett att du klädde dig som min mammas farmor?" Sa hon med ett tonfall fylld av kaxighet. Konstigt nog så gav orden mig värme, jag skulle äntligen inte svara på den där dumma frågan.

"Märtha, jag ska ta ett snack med dig. På toaletten, grymt viktigt alltså" Sa jag och mitt tonfall var helt klart seriöst. Jag väntade ett tag, och jag väntade längre, och längre. Jag tappade tålamodet. "Vågar du inte eller?" Upprepade jag kaxigare än aldrig, aldrig förr. Hon iakttog min blick och följde efter mig med raska steg. In på toaletten.

Jag låste dörren, och bad henne att sätta sig ned. Jag såg i hennes ögon att det var ett "Aldrig i livet", fast motvilligt satte hon sig ned. Jag kollade på henne ett tag, hon såg försvarslös ut. Ännu mer försvarslös och feg ut såg hon när jag drog fram kniven ur väskan. Jag bara såg hur hon började svettas, hon ville skrika, fast det vågade hon inte, hon ville springa, fast det kunde hon inte. "NEJ, GÖR DET INTE" Fick hon fram, fast det hördes knappt, även fast hon skrek. Märtha, haha. "Schhh, ta det lugnt" Sa jag med en lömsk och lugn röst.

Jag räckte kniven till henne. "Ta den." Sa jag. Efter ett tag fattade hon att det var dags att ta kniven. Nu höll hon i den, hon andades haskt. "Hugg kniven i mitt hjärta, sen styckar du mig i bitar och efter det smakar du på mitt ledsna blod. Det är ju enkelt, det är ju så du vill göra. Det är ju det du har drömt om ända sedan första klass. Gör det, gör det till verklighet nu. Vi lever i verkligheten Märtha, som du brukar säga." Sa jag lugnt och stilla med det där seriösa tonfallet. Hon kollade på mig, och rodnade. Hon sa inget. "Gör det då, Döda mig då. Fritt fram." Upprepade jag kaxigt. Hon kollade på mig, ett långt tag. Hon såg arg ut, arg och rädd. "Ja eller så låter du mig vara i resten av mitt liv, lämnar mig i fred vill säga. Helt enkelt, sluta mobba mig bara. Inte svårare än så. Eller så gör du som du egentligen vill" Sa jag, med det seriösa tonfallet, som verkade ha en utväg. Hon kollade på mig, i ena sekunden trodde jag att hon skulle göra det, mörda mig. Men i den andra sekunden förändrades min hypotes. "Ok, jag låter dig vara. Jag lovar, släpp ut mig nu bara.." Sa hon med en röst fylld av rädsla. Jag nickade och släppte ut henne, hon rusade. Rusade ut från toan och till och med ut från skolan.

Jag gick med stolta steg ut från toan när jag hade stoppat ned kniven i väskan igen. Jag hade en känsla som aldrig förr. Frihet. Ordet glädjer mig, frihet. Det var inte som vanligt längre, det var nytt nu. Ett helt nytt liv.


Betyg 1-10: 8
Kommentar: En nutids förankrad novell.
Kategori: Ungdomsnovell.

/Tack för att du läste min debutnovell. Hoppas att du gillade den. Kram <3333

Författare:

Publicerat

Dela: