Publicerat
Kategori: Novell

Döden Från Domrena


DÖDEN FRÅN DOMRENA

© 2001 Bill Persson



Det finns idag tiotusen fler privata väktare än det finns poliser i landet. De som kan betala för ett skydd vi alla ska ha rätt till gör det.

Men de som inte har råd, har att välja mellan att finna sig i att vara värnlösa eller...

En berättelse om när etablissemanget måste säga en sak medan folket upplever en helt annan?

Vad händer när tilltron till rättsstaten är borta? Var går gränsen, och vad händer då den överträds?

Vad händer när makthavarna själva inser att vi kan inget göra om vi inte?..

Allt fler anser att vi är nära den gränsen - en del säger att vi har kommit dit. Och ett fåtal har börjat verka över den.





1 Fjärilseffekten



– Hur kommer det sig att nära hälften av alla övergrepp på barn riktar sig mot pojkar? instruerade Sotern i svart kåpa uppe på kullen till dräggen nere i grustaget:

– Hälften av populationen är väl ändå inte bögar? Jo, det beror på att ni bara är predestinerade fjollor, som ni med en löjlig machoimage av läder och tatueringar försöker dölja. En riktig man behöver inte bevisa att han är det. Men det ska jag säga, mina bögar. Det är inte manligt att slå kvinnor och barn. Manlighet är att stå för det man gjort. Få se om ni är lika tuffa nu? Nu när ni vet att ni ska dö en fasansfull död.

I bakgrunden hördes ett tilltagande ljud. I takt med detta ett allt mer identifierat ljud. Ett ljud som vanligtvis offren älskar och skurkarna fruktar. Nu var rollerna ombytta, ljudet var sirener. Polissirener närmade sig. Vi tittade oss oroligt runt.

Ljudet som funnits där som en normal fond i storstadsbruset visade helt klart att vi, mästermän, utgjorde målet. Dräggen i grustaget började hånle, de visste att den lag som skapats för oss snart skulle befria dem.

Jag tittade upp mot kullen där Sotern stått. Han var borta. Vi kom att åka fast.



Jag vill inte påstå att vi var en vanlig familj, men vilka är det? Vi hade det bra, utmärkte oss varken i grannskapet eller i statistiken. Varken speciellt lyckliga eller olyckliga. Vårt radhus såg ut som alla de andras och familjens sammansättning mamma, pappa och två barn av vardera kön var genomsnitt.

Inget märkvärdigt frånsett mitt yrke som jag fått sparken ifrån. Inget ovanligt att få sparken, de flesta längs gatan hade mött samma öde av olika anledningar.

Det enda ovanliga var väl mitt tidigare yrke, men det höll jag tyst med. Där fanns en lokförare också, och det är ju lika ovanligt.

Nej, det aparta var det som skulle hända på grund av en enda person. Hur en familj kan raseras på grund av en enda, ett drägg. Hur skilsmässa, hat, och hämnd kan drabba oss alla genom ett enda djävla drägg. Fjärilseffekten kallar visst kaosforskarna det.



Vi hade hamnat i ett sådant bostadsområde som kanske inte Gud glömt men väl politikerna. Gatorna behärskades av horder som vaggade fram likt drogade schimpanser; utstötande rapningar som de kallade musik, totalt illitterata där deras ordförråd tycktes bestå av 'fuck' och 'shit'. Lärarna, i det som en gång varit en skola, hade inte en chans att få sin stämma hörd om de inte hade svart bälte i karate.

Hela kvarteret äcklade mig. Flera gånger bankade jag skiten ur sådana som körde omkring i dyra bilar och pladdrande 'fuck' i sina telefoner.

Ibland besöktes kvarteret av flottiga italians med nya order till den färgrika apskocken. Här hade kollapsen redan inträtt. Detta som ingen utanför ville se, de som slapp att själva leva här. De som bestämt att detta var ett färgsprakande pluralistiskt samhälle kunde ju betala för att bo i taggtrådsinhängda och larmade reservat.

Vad händer då apskocken inte längre får sin sociallön för att vandalisera? En dag kommer folk vakna och säga: Vi trötta på att försörja er! Nu betalar vi er inte längre!

Jag jobbade ibland lite svart. Trött på att halva min lön försörjde knarkare, fyllos och kriminellt slödder som roade sig med att förstöra allmänna kommunikationsmedel.

De få jobb som fanns gick till någon som kvoterats in. De vita jobben gick till svarta och de svarta jobben till de vita. Jag var född här men uppenbarligen i fel stam.

Ju mer socialpatienterna missköter sig, desto mer hjälp får de. Så vad sporrar?

Det samhälle man tjänat hade onekligen blivit något annat än det varit. Korruptionen är ett faktum; politiker och kriminella minglade ofta på samma bögpartyn; kontakter mellan de som bestämde och gangsters är ingen inbillning.

De som har pengarna bestämmer i alla samhällen, vad de än säger. Och de som har mest pengar idag är den organiserade brottsligheten. Kontentan är för mig otvetydig.

Socialarbetare, kuratorer och poppräster förklara stölder, mord och våldtäkter med dålig potträning och för få fritids. Undrar om de själva tror på smörjan?

Hur länge till knyter vi nävarna i byxfickorna? Ständigt plockade av dräggen, och därtill kallade reaktionära av ett fisförnämt etablissemang. Vi, de förnedrade.

Hur länge ska denna tysta 'majoritet' tiga still; ständigt få höra att allt vi gör är vulgärt: våra värderingar, vår musik, filmsmak, åsikter, allt!



Vi blev förärade med ett besök av kommungubbarna. Nu fanns det till och med poliser närvarande. De kom aldrig när man ringde, men nu var självaste polischefen där.

– Det finns inga onda och goda! sa kommunordföranden vid sitt tal.

Vad har vi då ett rättssystem till? tänkte jag. Av arbetsmarknadsskäl?

– Hårdare straff hjälper inte! upplyste han de missnöjda medborgarna.

Jaså? Varför höjer ni då straffen för brott som ni tycker är allvarliga? Jag har i alla fall tagit på mig bilbältet sedan straffet fördubblades. Oavsett hur: Har du glömt vad orden rättegång och rättsstat kommer ifrån? Från ordet rättvisa. Det är för fan rättvisa som ska skipas, oavsett om det hjälper! För övrigt måste väl rent matematiskt antalet mord gå ner om man avrättar mördarna? De får ju av naturliga skäl svårigheter att fortsätta sina värv. Fast sådant begriper ju inte vi som inte har de rätta skolorna.

– Världen är inte svart eller vit, ond eller god! kungjorde kommunordföranden vidare. Ont och gott finns inom alla!

Så det finns inte skitstövlar, onda varelser? Nihilist!

– Alla människor har samma värde! fortsatte han och då kunde jag inte tiga längre:

– En klyscha som just saknar värde! gastade jag.

– Ställer du inte upp på alla människors lika värde? frågade han med blicken mot bara mig.

– Nej, svarade jag, anser du Hitler vara lika mycket värd som Moder Teresa?

Han hade inget svar annat än att han bjöd in mig till mötet de skulle ha efteråt där även brottsrådet kom att deltaga.

– Jag kan inte, sa jag, jag ska jobba.

– Jobba? förvånade han sig.

– Ja, jag måste jobba så jag kan försörja er. Det är nämligen jag och alla andra jobbare som betalar era skyhöga löner så ni kan fortsätta ert djävla flumtrams!



Jag hade fått respekt i området vilket gjorde att ingen gett sig på mig personligen. Respekt får man bara genom att injaga fruktan hos andra, hade min chef sagt:

En gång försökte en snorvalp sno min cykel. Han hade precis lyckats bryta upp låset med en skruvmejsel. Det fanns inte många cyklar ute längre, min var antagligen en av de få som inte fick följa med ägarna upp i köket för att få vara ifred.

Jag frågade honom om han behövde hjälp med att låsa upp cykeln, då jag låtsades tro att det var hans egen. Han fann sig snabbt och sa att ' den brukade krångla'.

– Ja, man måste ju låsa bra nu för tiden, gjorde jag gällande.

Han instämde med ett nickande.

– Vet du bästa sättet att få ha sin cykel ifred? frågade jag.

Han ruskade bara på huvudet.

– Jo, det är att göra så här, sa jag och tag i hans nacke och drämde ansiktet ner i styret. Visserligen blodade han ned min cykel men den fick hädanefter vara ifred.



Men det som förändrade allt var en annan sak. Någon hade brutit sig in vårt förråd och jag överraskade honom - och han mig med en kofot.

Min bakgrund gjorde att jag lätt övermannade aset och slog honom på käften. Ylva, min fru, stoppade nog att min vrede gick överstyr och ringde sedan polisen.

Detta händer dagligen och effekterna får vi aldrig reda på om vi inte själv utsätts.



– Ska jag dömas för att ha försvarat min egendom!? protesterade jag vid rättegången.

Fanskapet hade anmält mig för misshandel och nu stod jag åtalad?

– Du har använt mer våld än nöden kräver! basunerade domaren.

– Är det inte inbrottstjuven som är brottsling och jag som är offret?

–Även en brottsling har rättigheter!

'Och vad har jag, då?' tänkte jag. Domen blev fängelse medan ashålet som bröt sig in fick villkorligt. Om man nu inte räknar in det krossade näsbenet jag utdelade.

Skadestånd skulle jag också betala till fanskapet. Betala en inbrottstjuv?



Tiden innan jag skulle in funderade jag på varför jag var i skuld till detta ashål och nu närmade sig betalningsdagen. Hade jag dömts, så ska jag också få valuta för det.

Ljuset i hans lägenhet släcktes - för sista gången av honom själv. Nu skulle jag snart släcka hans ljus; han var på väg ut.

För mig fanns ingen gräns. Primitivt, ja, men lika mänskligt för det. Är jag sjuk, delar jag nog denna sjuka med en stor del av mänskligheten.

Väntan förstärkte. Adrenalinet fick hjärtat att slå fortare och bedövade hjärnan.

Han kom ut, tittade sig omkring - som om han misstänkte! Nej, han visste inte att där i skuggan bakom husväggen stod hans baneman; den som snart skulle döda honom.

Med långsamma steg gick han mot mitt håll, som jag genom idogt spaningsarbete visste att han brukade göra. Jag greppade mitt järnrör ännu hårdare.

Om jag tvekade, nej, inte nu. Visst hade jag gått igenom alla alternativ till vad jag nu tänkte göra med berått mod, men det var ett passerat stadium. Döda var det enda som fanns kvar, inget annat hade lämnat mig någon ro.

Bara några meter kvar, ingen längs vägen som kunde se oss, och jag brydde mig inte, om det så varit fullt dagsljus och karneval i staden. Han skulle dö.

Ungefär fem meter kvar bedömde jag på stegen, sådant lärde min chef ut innan jag slutade. Allt var slut, jobbet, äktenskapet, barnen ifrån mig. Allt utom hämnden.

Kanske tjugo år var han, och han kom under alla omständigheter inte bli äldre. Om han hade några närstående som kom att sörja, berörde mig inte. Dö, dö skulle han.

En meter kvar, en sekund, en halv, nu!

– Kommer du ihåg mig? frågade jag och ställde mig i hans väg.

Han ryggade tillbaka stel av fasa utan att säga ett knyst.

– Du ska ha betalt av mig, va?

Jag ville höra honom be för sitt liv, i annat fall hade jag lätt kunnat slå ner honom direkt. Nej, jag ville se honom skräckslagen, plågas. Annars hade allt varit förgäves.

– Vänta nu. Vi kan väl prata om det här, stammade fanskapet.

– Jag ska sitta i fängelse för att du begick brott mot mig. Också ska jag betala dig?

– Jag struntar i betalningen, om du, bara...

– Nej, du ska ha betalt. Här har du din betalning, sa jag och slog först av armen, sedan den andra armen genom precisa träffar över axlarna.

Hans skri hetsade upp mig än mer. Jag njöt av att höra hur han led, hur benen i hans kropp krossades för varje slag han fick, nu över benen. Inget slag av röret var ännu dödande och det var meningen. Något hade min chef lärt mig.

Nu kunde han inte ens skrika längre, bara stöna då jag krossade kulpåsen. Efter att magen, njurarna och nyckelbenet var ur funktion slog jag av käkfästet från huvudet. Egentligen ville jag hellre att han skulle överleva som ett vårdpaket, men skatten är hög som den är, så jag placerade järnröret en bra bit ner i mellanhjärnan.

Äntligen fann jag ro i kroppen. Den ro som bara en hämnd kan skänka.



– Vad sitter du inne för? mullrade den tatuerade fjanten som jag bedömde skulle vara en sorts ledare för packet i fängelset som nu var mitt hem under ett år.

– Inte för något, muttrade jag. Jag är oskyldig.

Skratten och kommentarer som 'det är vi alla' haglade över mig och jag gick undan i ren självbevarelsedrift, det var ju jag mot alla dem.

Ett djur bedömer alltid riskerna i fäkta eller fly för att minimera skador, som min chef sagt. Fegt; nej, rationellt. Stoltheten har man ingen nytta av som död.



Fängelseprästen gick runt och smilade så där inställsamt att man i stället blir förbannad. Särskilt när han gick och fjäskade för ashål som inte förtjänade annat än förakt. Endast en hycklare kan säga sig älska en förbrytare, så får de säga vad fan de vill.

Att gå med ett Jesusleende, spela frälst, för att komma ut snabbare tilltalar inte mig.

Jag bad honom dra. För mig finns ingen gudom utom Nemesis: Hämndens gudinna.



– Du är feg, va? stödda sig den tatuerade apan kallad Tattoo. Vad sitter du inne för?

Jag svarade inte då jag helt klart var i underläge.

– Tror du att du är förmer än vi, fortsatte han till de andra fjollornas flin.

Ju mer han förödmjukade mig desto mer imponerades stjärtmesarna. De trodde sig väl påräkna ett extra rövknull om de fnissade med som skolflickor. De äcklade mig.

– En sista gång! Vad sitter du inne för!

– För att ha slagit en bögdjävul som du på käften!

Jag fick ordentligt med sparkar; sparkar som bara fega fjollor i grupp kan göra.

– Fattar du nu vem det är som bestämmer?

– Fängelseledningen, mumlade jag lågt så han inte hörde det och lika bra det.

Han hade satt mig på plats. En plats där jag skulle bida min tid och mitt hat.



En grupp från Amnesty kom idag. De vandrade runt med samma sliskleende som alla andra. Vad hade de väntat, när de sa att de 'ville ha en dialog med oss'?

När de kom fram till mig och ville ha min mening, retade jag dem med 'lite dödsstraff har ingen dött av i nu!' De bleknade, fick först inte fram en stavelse:

– Men, men skulle du själv, vad sitter du inne för? började en räddhågad säga.

Det är det de är: Rädda för dräggen. Därför denna äckliga inställsamhet.

– För att ha försvarat mig mot en sådan som ni vill låta leva! svarade jag.

– Vi går vidare, sa en av de andra fjollorna och rykte den som frågat i armen.

– Vad det inte en dialog ni ville ha? påkallade jag efter dem.

Truppen drog iväg till andra som höll med dem och jag fortsatte knåpa med mitt.



De andra undvek mig och jag undvek dem. Inte så sällan hånlog de, skrattade åt mig eller gav mig en gliring för att jag var oskyldig, en fegis, en hederlig. Ungefär som småbarn i en dagisgrupp. Deras intelligens var helt klart i paritet med bemälde.

Tattoo lämnade mig ifred efter misshandeln då han trodde att jag funnit mig i rangordningen. Jag var smartare än han och fröknarna som kurtisera honom. Vilket inte är förhävelse, endast ett konstaterande att de befann sig långt ner i näringskedjan.



De bankade skiten ur den stackars Fu, en klen outsider som fått agera hackkyckling. Jag hade aldrig brytt mig om deras tuppfäktning. Men nu höll de på att slå ihjäl honom.

– Vad fan gör ni?! skrek jag.

Allt stannade då de inte var vana vid att jag tilltalade dem, vilket också ledde till att Fu fick en stunds respit. Fus kropp var dock helt orörlig, troligen redan död!

– Jaså, du lägger dig i? Det här är inget för dig, sa Tattoo. Det här är män emellan, fortsatte han medan skratten från fjollorna ackompanjerade.

– Ser inte manligt ut att tio transvestiter står och sparkar på en liggande, sa jag.

Deras hästsvansar, örhängen och schaletter avslöjade att inte många manliga hormoner var aktiva. Nu kom Tattoo fram till mig, följd av sina pimpinetta fröknar.

– Vad sa du för något? stoltserade han.

Rädslan jag borde ha känt hade på något märkligt sätt övergått i ett okontrollerat hat.

– Om du verkligen är man, sa jag, kanske du också vågar slåss man mot man?

Mot honom ensam skulle jag ha god chans, men jag förstod också att mina dagar vore räknade om han kom i underläge. Mitt erbjudande kunde hans stolthet inte avslå.

– OK! kråmade han sig. Kom igen då!

– Börja du, provocerade jag. Jag slår aldrig ett fruntimmer.

Effekten blev en snabb uppåtgående spark som jag parera och greppade hans fot.

– Jaså, du sparkar? sa jag och höll kvar hans ena ben i mitt armveck, därefter gick jag retsamt omkring med fjanten hoppande på det andra.

De övriga hade inte väntat sig deras store ledare i en förödmjukande hoppdans.

– Ja, det gör ju fruntimmer, fortsatte jag. Men OK, du har själv valt vapen.

Jag vred sakta om foten på fanskapet till tonerna av ett fasansfullt skri från Tattoo. Sedan riktade jag in en spark på pungen, en i magen och slutligen en dödande i skallen.

– Är det fler bögar som vill dö, frågade jag och tittade på fröknarna.

Ingen sa något, förvånade över att den de sett upp till nu låg död på golvet.

Chefens ord om att flocken är inget om man dödar ledaren visade sig helt riktig. De kom fram till mig och svansade, för som de trodde den nye ledaren.

– En sak ska ni ha klart för er, kaxade jag till mig i min nya ställning. Jag vill inte ha ett djävla dugg med er att göra. Och den som nämner med ett ord om vem som slog ihjäl babianen, kommer att möta samma öde.

Flocken skingrades utan ord. Alla verkade nästan lättade över att Tattoo lämnat arenan. Nu väntade alla på vad jag skulle göra.



Emellanåt kom artister, sådana som misslyckats på andra sidan stängslet. Här kunde ingen fly från deras nasala gnölande och irriterande gitarrkliande.

En gång kom jag i samspråk med en av dessa landsförrädare och frågade honom om det inte vore mer angeläget att besöka de gamla och sjuka. Även om de har det djävligt nog ändå utan att behöva höra på honom.

– Oh, det brukar jag också göra! sken han upp.

– Oh, härmade jag honom, så du är snäll mot även oss dumma bovar?

– Ni är inte dumma. Ni har bara haft otur i livet, smiskade han.

– Stick, väste jag, innan du har oturen att få en ostämd gitarr uppsparkad i röven.

Han stack.



– Du hatar mig med, va? frågade Kino som inte var som de andra utan snarare en vanlig människa trots sina förbrytelser.

Helt klart ville han vara kompis med mig. Inte jag.

– Du är en skit, precis som de andra, sa jag. Annars hade du väl inte suttit här?

– Men du sitter ju själv här, och du säger dig vara oskyldig?

Han hade också hatat Tattoo, men jag sket i deras rangordning inom stammen.

– Mitt brott är att jag försvarat min egendom mot en sådan som du, avsnäste jag. En som tog ett år av mitt liv och så att min fru stack för alltid med barnen.

– Ok. Jag har begått brott, men kan man inte ångra sig, bli en bättre människa?

Jag hade inget svar. Kan man inte få ha sina fördomar ifred.



– Jag tänker inte ange dig, sa Kino, men hur tänker du göra med de andra?

Min frigivning närmade sig och jag skulle släppas i förtid för gott uppförande. Om någon tjallade kom jag definitivt aldrig släppas. Helt klart hade jag fiender, fiender som mer än gärna ville ge igen. Någon bra kompis hade jag ju inte varit.

– Falstagänget begär betalning för att inte tjalla, fortsatte Kino.

Falstagänget hade skickat fram Kino, och de samlades nu runt mig. Deras blickar och kroppsspråk med korslagda armar väntade på ett svar.

– Vi vill ha betalt för att släppa dig, hånlog en av dem som en gång slickat Tattoo i röven. Annars behåller vi dig här, och då vet du vad som väntar...

Jo, ett uppkört arsle tills döden kommer som en befriare, tänkte jag.

– Nå? väste det dräglande äcklet enda in på mig. Vad får vi?

De ville döda. Även om de imponerats när jag strök Tattoo, så hade jag inte levt upp till deras krav på att inta hans plats. Gorillor är så primitiva - så nu skulle jag dö.

Kedjor började rassla. Några pengar hade jag inte och inget som kunde köpa mig fri från dem. Två av äcklen låste mina armar medan han drog fram en kniv.

Deras sliskiga grin avslöjade att de ville döda för dödandets skull. De njöt av att visa sin makt över en som nu inte kunde göra motstånd. Inget fair play här inte. Det var de fegas, de ynkligas ordning. Vaselinstanken låg som ett tungt täcke i rummet.

De hade nu kommit enda in på mig, utan en chans för mig att röra en fena.

– Vad får vi? flåsade han fram medan de andra hånlog.

Mina hjärnceller bollade mer eller mindre realistiska förslag. Fysiskt kunde jag aldrig vinna - jag måste, som min chef lärt mig, använda psykologins kraft:

– Jag planerar en stöt när jag kommer ut, viskade jag. En riktig stöt och jag behöver er alla. Ni ska ju mucka om ett år ungefär och då träffas vi. Resten av er ska vi frige i historiens största fritagning.

Han blev konfunderad. Kollade mina ögon om jag bluffade. Nu gällde det...

– Du ljuger, din djävul, fräste han och höjde kniven. Du har gått för dig själv här, varit finare än andra. Nu ska du dö. Här har du för Tattoo! sa han och stötte kniven...

– Nej! skrek Kino. Vad vinner ni på att döda honom? Tänk om han säger sanningen? Då blir vi alla fria - och rika?..

De andra började mumla sinsemellan, de förstod att jag i min ensamhet gått och ruvat på en plan och att jag var betydligt smartare än de alla - tillsammans.

– Ni ska få betalt, försäkrade jag. Mer än vad ni kunnat drömma om.

Min säkra uppsyn övertygade dem till slut och den berodde uteslutande på att jag menade vad jag sa. De skulle fritas och de kom att få betalt.

– Det är säkrast att du håller ord, avslutade han, annars finner vi dig.



Läs den spännande fortsättningen på http://boksidan.just.nu

Skriven av: Bill Persson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren