Döden väntar

Jag slog ihop boken. Jag hade precis läst ut ”Kitty & spöket i fönstret”, min favorit. Klockan var redan halv ett och jag kände att min mage kurrade, det var flera timmar sen jag åt. Jag gick ut i köket och började bre några mackor, en med ost och två med skinka. Eftersom mamma och pappa inte var hemma, och inte skulle komma hem förrän tidigast en timme senare, tog jag ett glas O´boy också. Jag satte allt på en bricka och balanserade ut den till vardagsrummet.
Plötsligt stelnade jag till och tvärstannade i dörröppningen. På precis samma plats där jag suttit och läst på några minuter tidigare satt nu självaste Kitty Drew, bokens huvudperson. Jag kunde inta tro att det var sant. För att vara säker ställde jag ner brickan på en hylla bredvid mig och nöp mig hårt i armen och gnuggade mig sen i ögonen. Jag kollade upp igen, men det var ingen synvilla, Kitty satt där på riktigt i vår vita skinnsoffa, lika orörlig som innan. När jag kollade närmare såg jag att bokfiguren inte såg så verklig ut som jag först tyckt, mer som ett spöke.
Jag var rädd, hjärtat klappade, men var ändå tvungen att få veta vem hon var. Jag tog ett steg in i rummet och skulle just ställa min fråga när Kitty hastigt vände huvudet mot mig. Ansiktet var blekt och de stirrande ögonen iskalla. Efter några sekunder, som kändes som evigheter, ställde hon sig upp och sträckte ut armarna, som började vifta upp och ned. Sen började hon långsamt sväva upp mot taket och försvann genom det, spårlöst.
Jag var chockad och totalt skräckslagen när jag dunstade ner i soffan. Vem var hon? Varför kom hon hit? Varför försvann hon bara, som i rök? Frågorna var många men svåra att hitta svar till.

Jag gick av och an i vardagsrummet, kunde inte hitta något att göra.
Tillsist gick jag in i mitt vitmålade, lilla rum och fram till trä bokhyllan som stod bredvid sängen. Där letade jag upp en bra bok, ”Vampyrer”, som jag skulle läsa.
Väl på plats i soffan igen, med boken uppslagen i knäet, kunde jag inte förmå mig till att börja läsa. Jag kunde inte koncentrera mig. Allting som hade hänt för bara några minuter sen kändes så overkligt och det var för många saker att grubbla på för att kunna koncentrera sig på annat.
Jag längtade tills mamma och pappa skulle komma hem. Jag som aldrig varit rädd för att vara hemma själv kände mig plötsligt osäker. Alla ljud som hördes fick mig att hoppa högt och det kändes som om det lurade någon bakom varje hörna. Just då hörde jag en nyckel vridas om i låset och sen dörren som öppnades med ett lågt gnällande.
– Hallå! Ropade mamma.
När jag hörde hennes röst studsade jag upp ur soffan och kastade mig i famnen på henne. Pappa började skratta.
– Det verkar som om vi har varit borta i två veckor och inte i två timmar, sa han.
Jag kollade upp på honom och skrattade jag med. Mamma hängde också på.
Jag var glad att de hade kommit hem igen. Om jag inte var hemma själv mer så borde det hemska som hänt inte hända igen.

Men det var lättare sagt än gjort. Några dagar senare skulle pappa till Danmark med jobbet och mamma på tjejmiddag. Jag bönade och bad om att få följa med henne men hon vägrade, jag skulle inte få följa med och vara i vägen för henne.
– Jag blir inte så sen, försäkrade mamma. Jag är hemma senast elva och förresten brukar du ju vilja vara ensam hemma, fortsatte mamma.
– Ja, men inte nu, muttrade jag.
– Du kan ju be Clara komma hit, föreslog mamma.
Clara var min bästa kompis och vi gjorde nästan allt tillsammans. Men idag skulle hon till sin mormor på middag, typiskt nog. Det sa jag också till mamma.
Jag orkade inte med mamma längre utan gick in på mitt rum och satte mig automatiskt i min fåtölj och började läsa.
Efter en halv timme sa mamma hej då till mig, men jag var så inne i ”Vampyrer”, att jag inte la märket till det.
En timme senare hade jag även läst klart den boken och jag tänkte inte på vad som hade hänt förra gången jag läst ut en bok.
När jag kom tillbaka efter att ha varit å toaletten satt den onda vampyren i min fåtölj och även denna gången höll mitt hjärta på att stanna av skräck.
Vampyren såg ännu värre ut än Kitty. All hud som syntes var nästan genomskinlig och ljusblå, kläderna var sönderrivna och ögon var som Kittys – iskalla, blå och stirrande.
Jag rös på min plats i dörrhålet, men tänkte att han inte skulle få komma undan, jag var fast besluten att ta reda på vad som hände. Jag tog mod till mig och sa: Vem är du och varför kom du hit?
Istället för att svara reste vampyren sig upp och började gå med tunga steg mot mig.
Jag var livrädd och ville bara springa iväg, men mina ben lydde inte min vilja.
Vampyren kom närmre och närmre och när han bara var knappt en meter ifrån mig tog han upp en kniv som han hade haft gömd innanför den svarta rocken.
Tiden stod stilla, allt jag såg var den vassa kniven som antagligen skulle döda mig. Plötsligt gjorde vampyren ett utfall mot mig och han inte reagera innan jag kände den vassa eggen borra sig in i min hud, nära hjärtat. Det gjorde fruktansvärt ont men jag försökte ändå få loss kniven. Det gick inte, den satt som gjuten. Jag kollade med bedjande ögon på vampyren men han rörde inte en min eller sa något, bara stod där, med händerna på knivskaftet.
Sen orkade jag inte mer, jag föll ihop i en livlös hög på golvet och långsamt började allting svartna.

Prolog

När mamma kom hem och såg mig liggande på golvet med en kniv igenom mig höll hon nästan på att svimma, men lyckades ändå ringa till ambulansen.
Ambulansen kom några minuter senare med polisen efter sig.
Jag var död och det fanns inget att göra för att rädda mig, men de var ändå tvungna att ta mig till sjukhuset, mamma följde också med. Därifrån ringde hon också pappa.

Det tog några månader för mina föräldrar att komma över den värsta sorgen, men det gick.
Ingen av de pratade frivilligt om det som hänt och vänner till de nämnde det heller aldrig, rädda för att ta fram det som lagt sig undangömt i min mammas och pappas hjärta.

Åren gick och alla som känt mig levde näst in på som vanligt igen. Men det var en fråga som ingen, inte ens polisen, visste svaret på.
Vad hade hänt? Var det ett självmord?

Författare:

Publicerat

Dela: