Dödens väntrum

Det ringde på dörren! Det måste vara Erik! Fasiken! Jag sprang till dörren för att öppna.
- Jag är inte färdigt än, sade Elin.
- Det är klart att du är inte det, sade Erik och log.
Jag skyndade mig in badrummet. Det fick bli en snabb dusch, kasta på mig kläderna och sedan springa i full fart till sjukhuset. Jag får inte missa det, jag får inte missa att säga adjö till pappa.

Jag och Erik kom till sjukhuset, och när vi kom till pappas avdelning, avdelning 33 kände jag en kyla genom min ryggrad. Jag skakade. Erik tittade bara på mig och tog min hand och höll den i fast grepp. Jag svalde klumpen som jag hade i halsen. Båda två visste att det var Den dagen, dagen de skulle förlora sin pappa för alltid. Jag gick fram till honom och gav honom en puss på pannan. Han öppnade halv ögonen, tittade på mig och log. Han blå ögon som alltid såg så glada ut, ögonen som kunde få vem som helt att glömma sina bekymmer. De ögonen är tomma nu, de håller på att dö. Man såg att de är på väg till någon annanstans. Pappa vände sig till Erik, sträckte ut hand till honom och höll fast den. Jag såg att tårarna började rinna nerför Eriks kinder. Han som var alltid så himla stolt och som aldrig visade sina känslor offentligt, speciellt framför mig. Han var alltid rädd att jag skulle reta honom efteråt. Men nu struntade han i allt, nu ville han bara vara med pappa. Det var det vackraste jag någonsin hade sett.
Efter ett tag gick jag ut till väntrummet och lade mig på soffan. När jag lade mig på soffan insåg jag hur pass trött jag var. Efter några minuter gjorde jag det som jag inte fick göra, jag somnade. Då såg jag honom; ängeln! Jag kunde inte riktigt se hans ansikte. Jag såg ljus, mycket ljus och jag kände lugnet, jag kunde inte riktigt förstå det. Ljuset kom närmare mig, jag ville titta bort för att ljuset var så stark men jag kunde inte, jag kunde inte titta bort. Ju närmare ljuset kom nära mig desto mer kände hon lugnet och fridfullhet. Jag började se att i ljuset formades ett ansikte, jag kände igen ansiktet. Det var ju; PAPPA!!! Han stod framför mig och log. Han log och tittade intensivt på mig, då visste jag. Jag kände det vad han ville säga till mig. Jag kände att han var redo. Redo att gå över till den andra sidan. Jag ville säga nej, men jag kunde inte. Han sträckte sin hand och rörde min vänstra arm, det var hans sätt att säga att det var OK, att allting skulle bli bra igen.

Jag hoppade från soffan i väntrummet. Jag var i chocktillstånd några korta sekunder. Jag visste inte om jag drömde eller om jag verkligen såg pappa. Jag sprang till pappas rum. Jag hoppades att det inte skulle vara försent för att säga adjö, att säga vi snart skulle ses igen. Jag rusade in i rummet, Erik tittade på mig, jag sprang till pappas vänstra sida och han tittade på mig och log. Han hade samma lugnet och fridfullhet som ängeln i drömmen. När tiden var inne ropade jag in sjuksköterskorna och frågade om de hade något emot att vara med de sista stunderna, det hade de inte. Jag stod vid hans vänstra sida och Erik vid han högra. När stunden var inne föll jag på mina knän bredvid sängen och tittade på min kära pappa. Jag kunde höra hur sjuksköterskorna bad till Gud. Han andades så djupt att hans bröstkorg lyftes, det gjorde han två gånger. Jag såg hur sjukdomen lyftes ur pappas kropp genom de två andningar.
- Det är över, sade ena sjuksköterskan.
Det kan inte vara möjligt! Nej, Nej, Nej!!! Han ser ju ut som vanligt, han har fått tillbaka färgen i ansiktet. Kan det vara möjligt, att jag har förlorat mannen i mitt liv, mannen som har varit min allt större del av mitt liv, mannen som alltid ställde upp för mig utan att döma mig, mannen som alltid tröstade mig. I hans ögon kunde jag aldrig göra någonting fel. Tårarna bar rann och jag började skaka. Erik kom på min sida och kramade mig hårt, aldrig har han kramat mig så hårt.
- Allting kommer att bli bra igen syrran, sade han, jag älskar dig.
Ja, allting kommer att bli bra igen, för första gången på mycket lång tid kände jag mig trygg.

Skriven av: Nina Nola