Döende Planet, del 1

Döende Planet

Kapitel 1

Sirenen ljöd i tresekundersintervaller genom den långa korridoren på
militärförläggningen som var placerad på en långsträckt sluttning ner mot en
dal. Normala människor skulle ha rusat upp i vild panik, viftat med armarna
och skrikit oartikulerat om de hade blivit väckta av en sådan signal. Jeff
väcktes utan att låta sig stressas. Efter fyra år i armén så var han van vid
dess oljud. Medan han tvättade och rakade sig, mycket noga, tänkte han
igenom dagens uppgift som bestod av patrullering längst gränsen mot
sydlandet. I söder låg Stritonernas land. Striden mellan Kvelter och
Stritoner hade pågått i flera hundra år. Ibland häftigt och emellanåt något
lugnare. Just nu var det en lugn period. Den verkliga fienden för båda
parter var ASS (Anti Stats Styrkorna), som var en gerillaarmé med både
Stritoner och Kvelter.
Jeff var befäl av första graden i Kvelternas armé, vilket betydde att han
var chef för en grupp på sju stycken killar. De var alla ett par år yngre än
Jeff som hade hunnit bli tjugotre år.
Efter uppställning och morgonvisitation satte truppen av i sitt
transportfordon, en atomdriven pickup med cevlardäck, fyrhjulsdifferential
och CPU-styrning som tog sig fram i de flesta terränger. Medan de satt i
fordonet gav han order om en extra besiktning av vapnen. De vapen som
användes var generellt höghastighetsvapen med lasersikten. Ammunitionen var
helmantlad och viss ammo var atomladdad. Tyvärr var de vapen som Jeff trupp
hade förhållandevis klumpiga. Som tur var satt man nästan hela tiden i
pickupen, så det kändes ändå ganska överkomligt.
Landskapet som de färdades igenom var ganska kuperat, men ju längre de körde
desto flackare blev det. De färdades i östlig riktning mot det
ASS-kontrolerade området. Jeff hade aldrig behövt konfronteras med ASS
eftersom man aldrig for ända in i de känsligaste områdena. Man hade gjort
det tidigare, visste han, men slutat på grund av de stora förlusterna. Det
territorium som ASS kontrollerade var till stor del stäpp och öken. Ryktet
sade att gerillaarmén hade grävt in sig i stora sandstensformationer och var
näst intill omöjliga att upptäcka.
Jeff fylldes av avsky när han tänkte på ASS, eller Frihetsarmén, som de
själva kallade sig. Ända ifrån barnsben hade han fått lära sig att de var
lösdrivare som inte ville göra rätt för sig. De var värre än de som hade
blivit fysiskt beroende av Cutaväxtens berusande sav. (Cutaväxten är en
småväxt buske som har vit, trögflytande sav som efter viss bearbetning har
en berusande och hallucinationsframkallande effekt.) Självfallet var all
användning av Cuta förbjuden men regeringen lyckades aldrig, till diktatorn
Jaros Staliones stora förtret, riktigt få bukt med drogen. Vanligen var det
män som blivit ratade av Armén och som var klassade som odugliga som
fastnade i drogens klibbiga nät. Ryktet sade dock att även högre militärer
och statstjänstemän använde drogen i sanslösa orgier. Detta var givetvis
inget man talade öppet om. Jeff slog tanken ifrån sig.
Vad man gärna talade om däremot var ASS och den hänsynslöshet som var deras
kännetecken. Hjärtlösa och grymma var de. Ändå undrade han ibland om man
verkligen kunde lita på all den information som man blev matad med. Han
vågade nästan inte tänka tanken. Att intrigera mot diktator Stalione var
fruktansvärt allvarligt och bestraffades alltid med döden.
Vid kontrollpunkt ett stannade patrullen och signalisten upprättade samband
med basen och bekräftade att allt var OK. Den kommunikation som bedrevs av
Kvelterna var helt baserad på det digitala telenätet som diktatorn nitiskt
hade byggt ut över hela landet. Det hela hade börjat väldigt fint och
oskyldigt med att 'alla skall kunna ha kontakt med varandra i hela riket'.
Verkligheten blev att alla var tvungna att rapportera in till hemstadens bas
varje kväll och bekräfta att man var där man skulle. Naturligtvis fann man
sätt att lura systemet. Det gjorde man alltid. Sanningen var ändå den att
nationen var kontrollerad till max.
Nästa kontrollpunkt var tre mil längre in i området och mannen suckade och
klagade över värmen som var väldigt krävande, speciellt framåt middagstid
som nu närmade sig. Planetens årsrytm var uppdelad på fem perioder om
sjuttiofem dygn och just nu befann man sig mitt i den hetaste, plus att man
befann sig i den torraste delen av kontinenten.
Männen hade liksom han själv plockats ut i stora tester varje halvår. Mellan
åtta och sexton års ålder utsattes man för fysiska och psykiska tester. Hans
män var utplockade som 'dugliga' och han var utplockad som 'mycket bra'.
Därför var han befäl och fick ha sitt eget sovrum och en del andra förmåner.
Många var avundsjuka på de som blev utplockade till befälsutbildningen, men
befälsaspiranterna gick igenom en tuff skola och gjorde dessutom en mycket
längre tjänstgöring än de andra. Först hade han fått befälsutbildning i sex
månader, sedan hade han under sex månader, fått utbilda de män han nu skulle
tjänstgöra med under tre år. När de andra åkte hem skulle Jeff slutligen
vara med och utbilda en ny kull befälsaspiranter under ett till syntes
oändligt år.
Ibland kunde han fantisera om att få jobba hemma på bruket med fåruppfödning
som var hans klans specialitet. Bara de som var utplockade som odugliga fick
stanna hemma och arbeta utan avbrott för militärtjänsten, men det ville
ingen vara med om. Det var en stor skam att bli ratad av armén. Jeff hade
fyra år kvar i armén innan han kunde slappna av och ägna sig åt familjen och
klanen. I hemstaden hade han sin flickvän, Monica, som tillhörde klanen Gor.
Jeff själv tillhörde Tyk och skulle med tiden bli klanens överhuvud. Detta
gjorde honom naturligtvis eftertraktad av flickorna i staden men hans hjärta
hade fastnat för Monica, som var en minst sagt ovanlig flicka. Hon ansågs
allmänt som bångstyrig. Monica kunde aldrig acceptera något som fakta utan
att först få en ordentlig och uttömmande förklaring.
Jeff far hade inte direkt hoppat av glädje när han märkte Jeff intresse för
flickan, men han hade resonerat som så att Jeff nog var rätt man att 'tämja'
flickan. Efter mycket uppvaktande och flirtande så van han hennes hjärta och
de umgicks numera så mycket som hans tjänst tillät. Permissionerna var korta
och med stora mellanrum.
Patrullbilen hade nu klarat av sina kontrollpunkter och kunde återvända utan
att utan att behöva rapportera några fientliga rörelser vare sig från
Stritoner eller ASS. Det hade varit lugnt i nästan två veckor nu och männen
hade nästan börjat slappna av. Nästan. Alla viste att det fanns krypskyttar
längst hela gränsen och att man aldrig var helt säker. Knappt ens i
militärförläggningen.

Kapitel 2

Steve Fug var den infiltratör från ASS som lyckats bäst i Stritonernas
samhälle. Han hade blivit placerad som lärling hos en av de bästa
vapenteknikerna i forskningsstad tre. Teknikern hette Geffa Ger och hade i
sin tu varit lärling hos den som var bäst på sin tid. Steve var avundsvärd i
allmänhetens ögon och han spåddes en lysande framtid. Geffa Ger hade som
landets främste vapentekniker kopplats in på ett nytt projekt som var
topphemligt. Han hade efter mycket krångel lyckats att få med sin lärling in
i projektet, 'därför att han är en sådan stor hjälp och påskyndar arbetet'.
Sanningen var att Geffa hade blivit bekväm med åren och Steve gjorde mycket
av det tråkiga arbetet. Sant var också att Geffa tyckte mycket om Steve som
i sin tur hade fattat visst tycke för Geffa.
Arbetet gick smidigt och Geffa var duktig på att lära ut. Steve snappade upp
så mycket han kunde, både sådant han skulle och speciellt sådant som han
inte skulle. Steve var utbildad av ASS. Utbildningen hade skett under tre
lägerveckor som föreningen Stritonsk Vildmarks Ungdom (SVU) hade anordnat.
SVU var naturligtvis bara täckmantel för ett av de fångstnät som ASS hade i
Striton. Steve hade fått lära sig vapenhantering, allt ifrån vanliga
matbestick till högteknologiska precisionsvapen. Vidare ingick
datautbildning, sambandsteknik och mycket mer. Veckorna hade varit mycket
intensiva och när Steve kom hem var han helt utpumpad. Hans far var upprörd
och menade att Steve fick sluta med vildmarksliv och ägna all uppmärksamhet
på sina studier i stället. Det gjorde Steve. Han studerade allt han kom över
med liv och lust. Framför allt Sådant han inte hade behörighet att läsa och
se. Steve blev mycket duktig. När han väl blev antagen som lärling hos Geffa
var han redan proffs, på 'fel' saker.

Kapitel 3

Väl hemma efter spaningsuppdraget längst gränsen möttes Jeff av en ny order.
Han skulle infinna sig hos sin närmast överordnade, Kent Oki Ade, för vidare
information. Kent var befäl av andra raden och chef för den pluton som Jeff
var placerad i. Han hade valt att stanna i armén efter tjänstgöringens slut
och var yrkesofficer. Det var någonting som var annorlunda med Kent, men
Jeff kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Trotts att han tyckte
bra om sin chef kunde han aldrig lita helt fullt på honom.
Jeff klev in på det lilla kontoret som var strikt och militäriskt inrett.
'Jeff Go Tyk anmäler sig.' Han stod i stram givakt.
'Tack, varsågod och sitt.' Kent var alltid vanlig men utan att släppa på
disciplinen.
Jeff såg att de övriga gruppcheferna redan var på plats och troligtvis hade
de fått vänta på att han skulle komma.
'Läget är detta, vi misstänker att ASS-infiltratörer befinner sig i staden
FAS och vi har en lista på misstänkta som skall tas in för utfrågning. Varje
grupp skall bestå av tre man plus chef. Ni väljer själva ut bemanning för
uppdraget. Några frågor?'
Några rutinfrågor klargjordes medan Kent delade ut olika listor till
gruppcheferna.
'Allt klart då? Verkställ tidigt i morgon bitti och rapportera till mig vid
avklarat uppdrag. God kväll.'
Jeff tyckte mycket om sin chef som skilde sig ganska mycket från de övriga
plutonscheferna genom att han behandlade sina gruppchefer trevlig och
rättvist. Därigenom hade hela plutonen fått en förhållandevis bra stämning
och tillhörde de bästa i hela landet. Uppdraget som de fått var inte
speciellt ovanligt utan tillhörde de uppdrag som var vanliga för chefer på
hans nivå.
Han ögnade snabbt igenom listan som han blivit tilldelad och var nära att
slås till marken av den chock som han fick när han läste det femte namnet.
Monica Gor. Adress: Tredje sektionen, femte tvärgatan, hus sju.
Han läste om listan gång på gång, men hur han än vände och vred på det så
stod hennes namn på femte raden.
Monica Gor. Adress: Tredje sektionen, femte tvärgatan, hus sju.
Det måste vara någon med samma namn försökte han intala sig. Ändå visste han
att det var högst osannolikt att det fanns två levande med samma namn.
Klanerna höll väldig strikt på att de som föddes fick namn efter någon i
släkten som redan var död.
Han sprang upp till sambandscentralen för att begära samtal hem. När han
fick tag på sin far samtalade de först om lite lokalt skvaller och aktuella
problem med fåruppfödningen. Till slut lyckades Jeff fråga efter Monica.
'Monica?' Jeff far verkade förvånad. 'Hon är i fas på utbildning. Visste du
inte det? Hon sade att hon varit i kontakt med dig:'
Jeff far viste inte riktigt vad han skulle tro. Jeff bestämde sig snabbt för
att inte oroa sin familj.
'Jo, förlåt mig far. Jag frågade av gammal vana. Jag har faktiskt fått
permission i kväll och skall träffa henne i stan.' Jeff ljög så bra han
kunde och fadern verkade nöjd med svaret. Samtalet avslutades snart med de
vanliga hälsningarna till mor och syskon. Jeff kände paniken växa inom sig.
Hur skulle han få tag på Monica innan det var för sent. Han skulle aldrig
hinna få permission till kvällen. Han skulle bli tvungen att smyga ut från
området och söka upp Monica, men han var tvungen att vänta tills kvällen.

Plutonschef Kent lade ifrån sig avlysningsanordningen.
'Skall avspelningen sparas, Sir?'
'Nej, det skall inte behövas. Radera den med nästa samtal.'
'Ja, Sir.'
Kent gick tillbaka till sitt kontor och kände sig mycket nöjd. Han var
naturligtvis mycket medveten om att Monicas namn stod På den lista som Jeff
fått och han var uppriktigt glad åt att hans gruppchef skulle hamna i
klistrat.

Kapitel 4

Steve hade varit på projektet i över ett år innan han förstod vad det gick
ut på. Åtminstone hade han väldigt klara misstankar om vad det handlade om.
Geffa hade till uppgift att utrusta ett gigantiskt skepp med olika
vapensystem, bl.a. ett system för meteoritröjning. Systemet kunde även
användas i strid, skepp mot skepp. Några mil utanför forskningsstad tre höll
man på att bygga en enorm anläggning för trafik ut utanför atmosfären. Av
någon orsak ville Stritonerna ha trafik utanför atmosfären. Det hade inte en
varit intressant tidigare. Varför hade man tagit beslut på detta så snabbt,
och varför var hemlighetsmakeriet så stort?
Steve var dock säker på att det tekniska kunnandet var på en sådan nivå att
man skulle kunna färdas långa sträckor utanför planetens räckvidd. Han
bestämde sig för att försöka ta reda på lite fakta från sin läromästare.

Kapitel 5

När mörkret sänkte sig smög Jeff försiktigt ut genom det fönster som vette
mot skogen uppåt berget. Utan att egentligen tänka på det så kände han efter
så att hans handeldvapen satt som det skulle i hölstret som han hade under
jackan. Det var inget större problem att ta sig förbi de
bevakningsanordningar som fanns slumpvis utställda. Det var inte första
gången som han tog sig ut från området utan lov. Han och de övriga
gruppcheferna hade tagit sig ner till staden för att festa lite då och då.
Visserligen hade en och annan blivit ertappad genom åren då de varit lite
för berusade för att vara tysta men Jeff hade aldrig varit den typen som
drack okontrollerat. Han tyckte inte om känslan av att inte kunna
kontrollera sin kropp fullt ut.
Nu gällde det att ta sig ner till staden som låg ca. sex kilometer i nordlig
riktning. Terrängen var förhållandevis lätt att ta sig fram i så det skulle
inte ta mer än en timme att ta sig ner till stadens utkant. Efter lite
mindre än en timme var han framme vid stadens utkant och började leta efter
den adress som stod på listan.
Huset som Monica tydligen skulle befinna sig i var ett före detta slakteri
som nu verkade vara övergivet och fallfärdigt. Jeff bestämde sig för att
stanna utanför och invänta ett lämpligt tillfälle att ta sig in. frågan var
ju om Monica befann sig i huset eller om hon var någon annanstans. Han
hittade ett litet krypin där han kunde sitta och ha uppsikt över husets
ytterdörr utan att han själv syntes. Vid flera tillfällen kom det män och
kvinnor och knackade på dörren. När dörren öppnades kunde han se att det
stod minst två beväpnade vakter innanför dörren. Han lade också märke till
att man använde sig av något slags lösenord som han inte lyckades uppfatta.
Jeff konstaterade att det skulle bli för svårt att ta sig in den vägen utan
att väcka uppmärksamhet. Bättre då att satsa På lite fasadklättring.
Husets gavlar var, så vitt han kunde se, helt obevakade. Han bestämde sig
till slut för att Monica befann sig i byggnaden. Tyst och försiktigt smög
han sig runt byggnaden och kikade upp längs husets kortsida. Det fanns flera
fönster som verkade lätta att ta sig in igenom. Frågan var bara vilket som
var säkrast och var Monica befann sig.
Lugnt och metodiskt började han klättra uppför väggen till det översta,
vänstra fönstret. Med en fällkniv började han bearbeta fönstrets ram som var
ganska murken. Ganska snabbt lyckades han få upp fönstret och kunde sedan
öppna den lucka som fanns innanför glasrutan, sedan kunde han ta sig in på
den översta våningen. Rummet innanför var tomt och hade säkert inte varit
använt de senaste tio åren. Damm och skräp låg i högar runt i rummet.
Utan att låta sig stressas sökte han av den översta våningen rum för rum och
kunde konstatera att den var tom. Jeff ville inte använda trapphuset för att
ta sig ner. Risken var för stor att man hade placerat en vakt där. I stället
klättrade han ut genom samma fönster som han kommit in igenom och stängde
det efter sig. Ingen skulle se att han tagit sig in den vägen. Fönstret
under var inte riktigt reglat och han tog sig snabbt in. För snabbt. Rummet
var fullt upplyst och till Jeff fasa fullt av folk. Hur kunde han vara så
slarvig? Innan Någon hade hämtat sig från överraskningen drog han sitt vapen
samtidigt som han drog till sig en äldre man som han höll som sköld framför
sig.
'Släpp alla vapen! Alla händer på huvudet! Jag skjuter utan att varna!'
Jeff kände sig långt ifrån så säker som han lät men folket gjorde som han sa
om än tveksamt. Nu var han tvungen att vara kylig även om detta inte var
riktigt den situation som han hade tänkt sig. Faktum var att han inte hade
tänkt riktigt klart sedan allt detta började.
'Gör Som han säger.' Mannen som talade var Jeff gisslan. 'Vad vill du?'
frågade mannen utan att verka det minsta osäker.
'Han är soldat från militärförläggningen, jag känner igen honom.' ropade en
man bakifrån rummet.
'Du har ju inte kommit hit för att arrestera oss, det är ju ganska
uppenbart. Vad vill du?' Mannen verkade fortfarande varken nervös eller
stressad vilket resulterade i att Jeff blev ännu mer stressad än tidigare.
'Jag vill träffa Monica Gor.' Han kände sig hopplöst ensam.
'Jag är här, Jeff.' Monica klev fram från sitt gömställe bakom en soffa.
'Du kan släppa honom, Jeff. Ingen kommer att göra dig illa.'
'Hur kan jag veta det?' Jeff visste inte vem han kunde lita på längre.
'Du får lita på mig. Har jag någonsin ljugit för dig?'
Du har inte berättat hela sanningen i alla fall, tänkte Jeff samtidigt som
han fick ett hårt slag i nacken och allt blev mörkt.
När han vaknade upp var allt fortfarande mörkt och skallen värkte och
bultade. Är jag död eller blind eller vad är det frågan om? Han kunde känna
att han satt bunden vid en stol och så småningom kunde han se det svaga
ljuset som läckte in genom springorna på en stängd och troligtvis låst dörr.
Vilken hjälte man är, tänkte han ironiskt.

Kapitel 6

Redan samma kväll efter arbetsdagen när de båda satt och åt aftonmål i den
enkla men funktionella lägenheten så tog Steve upp det känsliga ämnet.
(Forskare delade alltid lägenhet med sin lärling eftersom man ansåg att
lärlingarna lärde sig lika mycket av sina mästare privat som i yrket. Detta
var inte alltid så väldigt uppskattat hos de forskare som var gifta. Geffa
var dock singel och tyckte om att ha sin lärling hos sig.)
'Geffa, jag tycker att det är svårt att sätta mig in i det som vi gör när
jag inte känner till sammanhanget.' Geffa tittade på Steve som snarare var
en vän än en lärling.
'Du vet att jag inte får berätta speciellt mycket för dig. Det som jag får
säga är redan sagt.'
'Jag vet, men du vet att du kan lita på mig!' Steve kände Geffa väl och
visste vilka svaga punkter han skulle trycka på. 'Du är som en far för mig
och jag vet att du litar på mig.' Steve mådde illa över det som han sade.
Han skulle definitivt föra all information vidare. Han skulle till och med
kunna döda Geffa om det visade sig nödvändigt. Men Geffa mjukande.
'Jag skall berätta de grova dragen för dig och jag litar på att jag aldrig
kommer att behöva ångra det.' Steve satte sig tillrätta och lyssnade
koncentrerat på vad Geffa hade att säga.
'Vår planet håller på att bli förstörd. Dels på grund av det eviga kriget
som aldrig ser ut att sluta, dels på grund av solen som planeten kretsar
kring börjar försvagas, ålderskrämpor helt enkelt. Kåren har bestämt att en
elittrupp av Stritonerna skall evakueras i ett enormt skepp med okänd
destination. Hela projektet kommer att rulla igång om två, tre år ungefär.
Vad som på gör just nu är tillverkning av moduler, delar, till en jätte
anläggning som kommer att sättas samman i fria rymden utanför planetens
direkta dragningskraft. Anläggningen kommer att kunna rymma över två tusen
boende och den kommer att vara utrustad för att vara människors hem under
flera generationer.
Steve satt chockad och fick inte fram ett ord. Till slut samlade han sig så
pass mycket att han kunde tala.
'Men vad händer med resten av planetens invånare?'
'De lämnas åt sitt öde, man är inte intresserad av de misslyckade
människorna.'
'Varför kan man inte skicka ut patruller som söker efter ett bra alternativ
och sedan evakuera resten av oss?
Geffa tvekade länge innan han med en djup suck sade:
'Jag tror att man kommer att spränga kontinenten från rymdanläggningen. Bara
för att slippa alla gamla problem. Detta måste stanna oss emellan. Detta är
information som jag inte borde ha. Jag råkade få den på min dataterminal för
ett par veckor sedan. Någon idiot skickade väl informationen fel och brydde
sig inte ens om att kolla var den hamnade.'
'Måste vi tolerera detta? Det är ju fruktansvärt!'
'Du behöver nog inte oroa dig, Steve. Vi kommer garanterat med båda två. De
kan inte lämna hjärnorna bakom planetens bästa vapensystem kvar här.' Geffa
log välvilligt och Steve tvingade sig att verka lugnare.
'Du har nog rätt. Det kan de inte göra.'
Resten av kvällen gick åt att diskutera tekniska problem som de haft
tidigare under dagen. När Geffa slutligen kommit i säng skrev Steve en
rapport som skulle vidare till ASS.

Kapitel 7

Den stora salen, utgrävd ur ett stort sandstensparti, var väl upplyst och
enkelt möblerat men ändå helt funktionsdugligt. Runt om väggarna fanns små
arbetsstationer med och dataterminaler. I mitten av rummet stod ett stort
konferensbord. Vanligtvis användes rummet som sambandscentral åt ASS. I
kväll var arbetsstationerna tomma men runt konferensbordet satt de högsta
befälen inom ASS. Chefen för sambandet, Leonard Dil, fångade gruppens
uppmärksamhet genom att resa sig och ta till orda.
'Orsaken till att ni har samlats med så kort varsel är en rapport från en av
våra infiltratörer vars namn är oväsentligt i sammanhanget. Denna person
fungerar som lärling åt en väl ansedd vapentekniker hos Stritonerna och
denne har av kåren placerats på ett stort projekt som är sekretessbelagt.
Rapporten som är väldigt trovärdig, på grund av teknikerns position, kommer
att ändra en hel del på vårt sätt att arbeta och våra målsättningar måste
omarbetas.'
Medan Leonard redogjorde för rapportens innehåll steg spänningen hos
åhörarna tills de nästan inte kunde sitta stilla. Jeff som stigit i graderna
reste sig upp.
'Detta kräver att vi snabbt och effektivt måste omintetgöra hela projektet
innan de, så att säga, kommer till skott.'
'Sätt dig ner Jeff!' Alex Mor Resa, befälhavare över ASS, reste sig sakta
upp. 'Nu gäller det att hålla huvudet kallt och inte göra något förhastat.
Om vi kan infiltrera projektet ännu mera och utnyttja information på rätt
sätt så kan det avgöra hela vår framtid.'
Befälhavaren gjorde en paus för att låta orden sjunka in hos de övriga.
'Våra bästa infiltratörer håller redan på med insamling av fakta kring
projektet. Sköter vi Våra kort rätt så kan det finnas en chans för oss att
ta över hela cirkusen.'
'Kan det verkligen lyckas? Har vi sådana resurser?', frågorna kom från
Leonard Dil.
'Läget är ju sådant att vi måste göra ett försök. Vi kan inte låta detta
tillfälle rinna genom fingrarna.'
Skaran satt tyst. De allvarliga ansiktena talade sitt tydliga språk. Det
kändes som om man var ute på för djupt vatten.
'Så snart vi får fler rapporter från våra agenter i Striton måste vi börja
jobba på flera operativt möjliga alternativ. Jeff, jag vill att du
tillsammans med lämpliga kollegor av Stritonbörd tar ansvar för de första
grova riktlinjerna kring operationen. Vi får återkomma så fort vi har
någonting att sätta tänderna i. Slut. frågor?'
Ingen sade något och mötet avslutades. Rummet öppnades och
sambandspersonalen kunde åter koppla in den utrustning som flyttats ut för
att kunna hålla sambandet öppet.
Jeff gick som i en dimma till de lokaler som iordningställts för par. Monica
var inte i deras rum för tillfället. Troligtvis utbildade hon nya rekryter i
de första grunderna i hantering av handeldvapen. Detta hade blivit hennes
specialitet. Antalet rekryter växte för varje månad, mycket på grund av de
hårda restriktioner som Diktatorn hade infört i Kvalta. (Kvalta var
kvelternas egna namn på den del av kontinenten som de strävade efter att
behärska. Stritonerna hade inget officiellt namn på Kvalta. Troligtvis för
att visa sitt förakt för 'de primitiva' som de ofta kallades.) Allt fler
upptäckte det absurda i att två grupper inte kunde samsas om en kontinent
som utan problem skulle kunna rymma en fem gånger så stor folkmängd.
När Monica kom tillbaka till rummet satt Jeff böjd över det lilla bordet
längst in i rummet. Monica kände med en gång att någonting ödesmättat låg i
luften. Jeff som var långt borta i sina tankar märkte knappt att hon kom in.
Han befann sig åter i det mörka rum där han blivit placerad efter det att
han blivit fångad av ASS.

Kapitel 8

I flera timmar, eller var det dagar?, Satt han bakgrunden innan någon
öppnade dörren. Ljuset föll in genom den öppna dörren och träffade hans ögon
som om det varit skarpa strålkastare eller blixtar. Han hade ingen möjlighet
att se vem det var som kom in.
'Varför kom du egentligen hit?' Rösten var hård och kall.
'Jag har ju sagt att jag ville träffa Monica.' Jeff hade aldrig känt sig så
hjälplös tidigare.
'Varför skulle du komma inflygande genom ett fönster för att träffa din
flickvän?'
Jeff viste inte vad han skulle svara. Han kunde ju inte berätta om listan.
Han fick inte svika armén.
'Jag behöver inte svara på dina frågor.' Han kände hur vreden började stiga
inom honom.
'Nej, du kan ju sitta här i mörkret tills du ruttnar bort. Sluta larva dig.
Hur viste du att hon fanns på denna adress?'
'Jag talade med Monicas far och han berättade att hon fanns här.' Jeff
hoppades att den enfaldiga lögnen skulle gå hem. Det gjorde den inte.
'Hennes far tror att hon är på jordbruksskolan i andra änden av staden.
Varför ljuger du, gruppchef Jeff?'
Jeff satt tyst.
'Kan det vara Så att du är utsänd för att spionera på en misstänkt adress?'
Jeff satt fortfarande tyst. Rädd för att säga någonting dumt.
'Nej, det är du alldeles för klantig för. Dessutom viste du ju att Monica
var här. Troligtvis förhåller det sig så att du fått i uppdrag att hämta in
misstänkta. När Monicas namn fanns med på listan Så var du naturligtvis
tvungen att spela hjälte. Så modigt av dig, och så klumpigt får man väl
tillägga.'
Jeff kände sig som ett fån. Han hade inte sagt något. Ändå hade han blivit
avslöjad helt och hållet. Uppenbarligen hade han inte varit särskilt
eftertänksam utan bara rusat iväg ledd av sina känslor. Jeff bestämde sig
ändå för att hålla masken.
'Jag har permission och skulle söka upp Monica på den adress som jag fått av
hennes far. Det är hela sanningen.'
'Fortsätt att jönsa du. Sant är det ju uppenbarligen inte. Troligtvis har du
smitit ut och kommer därför att saknas på uppställningen i morgon.'
Jag har alltså bara suttit här i natt. tänkte Jeff.
'Vi får återkomma till detta trevliga ämne senare. Sov sött.'
Mannen klev ut, dörren stängdes det blev åter mörkt. Jeff slumrade faktiskt
till en stund innan dörren åter öppnades och allt blev ljust, ljust, ljust
igen.
Iförd ögonbindel blev han mer eller mindre släpad genom huset och in i en
bil som tog honom lång därifrån. Tiden var väldigt svår att hålla reda på
när han var i totalt mörker. Efter ett tag slumrade han till och sov oroligt
tills bilen stannade och han släpades på nytt mot okänt mål. Den här gången
lossade man på de rep som han var bunden med. När hans bortdomnade armar och
händer tillslut blev funktionsdugliga lossade han på ögonbindeln. Rummet som
han befann sig i var tomt. Rummet var helt kalt. Vita väggar. Vita golv.
Vitt tak. Rummets ljus var skarpt och kontrasten mellan mörker och ljus blev
outhärdlig. Jeff slängde sig på golvet och höll för ögonen. Efter mycket
lång tid lyckades han vänja ögonen vid det skarpa ljuset som fortfarande
stack i ögonen. Färgblind inredningsarkitekt, tänkte Jeff ironiskt.
'Hur länge skall jag sitta här?' Jeff vrålade rätt ut och frågan ekade hårt
i det kala rummet. Sedan samlade han sig. Jag får inte bli knäckt. Det är
precis vad de är ute efter.
Timmarna släpade sig fram och Jeff hade ännu sämre koll på tiden. Allt bara
flöt ihop till en stor ljus smet.
Efter vad som kändes som dagar hördes en röst från en högtalare i taket.
'Jeff, det är jag, Monica.'
'Monica, vad är det som händer? Du måste hjälpa mig.'
'Jag kan inget göra åt din situation. Allt hänger på hur mycket du
samarbetar.'
'Monica, jag älskar dig. Du måste hjälpa mig.' Åter igen skrek han rätt ut,
men han fick inget svar. Ytterligare en evighet gick innan högtalaren Åter
vaknade till liv.
'Hur känns det gruppchef Jeff? Jag har de goda nyheterna att du är efterlyst
av de militära myndigheterna. Brottet du begått är desertering och du har nu
ingen återvändo.'
'Desertering? Knappast efter bara några dagar.'
'Vem har sagt att du bara har varit här några dagar? Den exakta tiden är en
vecka, två dagar och fjorton timmar.'
Jeff hade bara fått mat vid sex tillfällen och hade svårt att tro vad han
hörde.
'Du ljuger bara för att göra mig osäker din skit!'
'Hoppsan, det var svar på tal. Tro det eller ej men jag har en liten trevlig
affisch att visa dig.'
En affisch sköts in under dörren och det var mycket riktigt en efterlysning
på honom. Dessutom fanns rätt stämplar längst ner. Det var inte någon
förfalskning. Jeff blev kall på insidan när han förstod att det inte var
frågan om någon lögn. Han skulle aldrig kunna återvända. Ingen skulle tro
honom. Han hade inga bevis. Troligtvis skulle han bli skjuten inför samtliga
på regementet som avskräckande exempel. Jeff var en duktig soldat, men
absolut inte oumbärlig. Han förstod att han var tvungen att samarbeta.
'OK, jag förstår situationen. Vad vill ni att jag skall göra?'
Efter det följde timmar av förhör och Jeff höll inte inne med något. Han
kände sig helt avtrubbad och apatisk. Vidare så fick han en mängd med
information om övergrepp och våldsdåd som armén hade begått under diktatorns
ledning. Han fick också tala med Monica som berättade hur hon blivit värvad
och varför hon anslutit sig. Sakta men säkert bröts hans motstånd ner. Han
fick ett bekvämare rum med enkel möblering och en massa av
antistatslitteratur som han till att börja med läste med stor skepsis.
'Man anser dig som en mycket positiv värvning, Jeff. Det är inte ofta man
lyckats värva soldater från armén.' Monica viste att han inte hade långt
kvar innan han skulle kapitulera helt och hållet.
'Hur skall jag kunna lita på den litteratur som jag fått? Den kan vara helt
snedvriden.'
'Tror du verkligen att normala män och kvinnor skulle offra sina liv för en
lögn? Du vet att det är sant. Armén har total kontroll över folket och
utnyttjar situationen enbart till egen fördel. Jeff visste att hon hade
rätt.
'Hur kan jag hjälpa till? Finns det något jag kan göra?'
Monica log. Hon viste att han var vunnen för Frihetsarmén.
Efter det började Jeff sin utbildning där han efter hand fick bevisa att han
verkligen var att lita på. Varje vecka gick han till en psykolog som
'avprogrammerade' honom tills han var helt fri från arméns hjärntvätt. Jeff
kände för första gången att han var fri att tänka själv. Han kunde bilda sig
egna uppfattningar om saker och ting. Monica och han fick en tvårummare i
det stora komplex där ASS hade sin utbildningsverksamhet. De tillbringad
många timmar till att diskutera det som varit och det som komma skulle. Fast
Jeff var mer eller mindre betrodd så visste han fortfarande inte var i
landet han befann sig.

Kapitel 9

Steve hade fullt upp med projektet, som hade högsta prioritet. Så fort han
kom åt tog han bilder på byggnader och lokaler både i forskarstad tre och
utanför startområdet, som vid det här laget var näst intill färdigbyggt. Han
visste att han inte var den enda infiltratören i projektet. Troligtvis var
det mest lärlingar som var spioner, eftersom man inte börjat infiltrera
förens för sex år sedan. Så vitt han visste hade ingen av infiltratörerna
hunnit bli forskare. Geffa Ger var helt uppslukad av projektet och lade inte
speciellt mycket uppmärksamhet på vad Steve företog sig, förutom när det
gällde projektet. Steve hade tidigare uppvaktat en av de kvinnliga
lärlingarna som jobbade hos professorn en trappa ner. (Professorn i fråga
var naturligtvis kvinnlig, Man var mycket noga med att inte låta
upplänningen bli förstörd av olämpliga incidenter.) Läget var nu inte
riktigt lämpligt för en romans, det kunde knappast ha kommit olägligare. Hur
som helst så visade flickan stort intresse för Steve som inte kunde låta bli
att bjuda ut henne på en av de restauranger som staden kunde erbjuda. Detta
visade sig vara, till hans stora förvåning, mycket lämpligt eftersom flickan
var mycket pratsjuk och villigt delade med sig av de kunskaper som hon
förvärvat under projektets gång. Informationen var naturligtvis begränsad
till det område som hon jobbade med, men ändå av betydelse. När ASS fick
informationen och fick veta På vilket sätt han fått del av den så fick Steve
följande besked:
INFO VÄRDEFULL. BYT NU INFORMATIONSKÄLLA.
Det var allt som stod. Steve drog en djup suck. Han hade ett mycket tungt
arbete framför sig. Det var inte direkt brist på kvinnliga lärlingar. Han
avslutade sin bekantskap med flicka nr ett så snyggt och elegant som möjligt
och började jobba på nästa 'objekt'. Tur att man är snygg och har stil,
tänkte Steve ironiskt.
Metoden var effektiv till att börja med och ASS fick mycket info på det
viset, men med tiden så fick Steve ett rykte som inte var något att skryta
med. Följaktligen blev det svårare och svårare att hitta
'informationskällor'. Lyckligtvis så var inte Steve den ende infiltratören.
Det fanns ASSspioner både på lägre och högre positioner än han själv och
informationen strömmade in till ASS´s sambandscentral. Jeff började få en
hel del material att jobba med.

Kapitel 10

När Jeff var färdigutbildad och helt avprogrammerad började han få enkla
uppdrag som chef för små trupper. Oftast rörde det sig om sabotagejobb vid
olika militära och tekniska anläggningar i närheten av ASS högkvarter. När
man avvek Ifrån platsen lämnade man alltid tydliga spår i riktning bort från
ASScentret för att sedan spårlöst återvända till huvudkvarteret. Tack vare
detta så kunde inte den statliga armén få grepp om var ASS höll till. Hade
de vetat var det låg så hade de nog slitit sitt hår över sin egen blindhet.
Men det är ett välkänt faktum att det är svårast att se det självklara.
Dessutom var statens armé var uppbyggd på skrämsel och hot, vilket gjorde
att soldaterna inte lade ner sin själ i arbetet och just detta var ASS
trumfkort. Deras egna män var hängivna och noggranna. Statens män var mer
eller mindre likgiltiga.
Jeff blev snart ett uppmärksammat befäl därför att han genomförde sina
operationer effektiv och grundligt. Han hade sitt gamla befäl, Kent Oki
Adde, att tacka för detta. Kent var ett av de få befäl som lärde ut att
planering och samarbete betydde allt för gruppens framgång. Jeff blev snart
insatt som instruktör för de nya rekryterna och var med om att plocka ut de
som skulle bli befäl. Flera av dem blev han sedan chef över och hans enhet
fungerade alltid utmärkt, även när den växte och blev större. Efter flera
månader lyckades han få iväg ett meddelande till sin familj där han
berättade att allt var bra och att han skulle försöka att höra av sig då och
då. Han visste att det inte kunde bli för ofta. Man var tvungen att skydda
högkvarterets geografiska läge. Han undrade ofta hur hans far och mor tagit
det hela.


Kapitel 11

Det senaste meddelandet från infiltratör Steve löd som följande:
SVÅRT ATT FÅ TAG PÅ INFO.
MISSTÄNKER ATT JAG HÅLLS UNDER UPPSIKT.
LIGGER LÅGT TILLS VIDARE ORDER.
F.
Meddelandet oroade sambandschef Leonard Dil mycket. Kunde det vara så att
hela infiltrationsprogrammet var på väg att spricka. I sådana fall var det
bara en fråga om tid innan någon blev avslöjad. Som tur var så visste inte
infiltratörerna vilka planer som ASS hade angående projektet. Det var dock
nödvändigt att informationen fortsatte att komma in. Leonard tog genast
kontakt med Alex Mor Resa, befälhavaren, och visade meddelandet från Steve.
Alex blev naturligtvis lika oroad som Leonard.
'Tag genast kontakt med några av de andra infiltratörerna och kolla
situationen. Naturligtvis så diskret som möjligt. Sedan vill jag tala med
Jeff.'
Leonard såg till att Jeff blev kallad och tog sig sedan den andra, betydligt
svårare, uppgiften.
När Jeff klev in hos Alex förstod han instinktivt att något var fel.
'Du ville tala med mig, Chefen.'
'Jag behöver veta om vi har materiel och information nog att genomföra
operation TAKEOVER.' Alex spände ögonen i Jeff som genast förstod att läget
måste vara allvarligt.
'Vi har snart info nog att genomföra operationen men inte utan att ta stora
risker. Vad är det som har hänt?'
Alex informerade om läget samt att man skulle kontakta flera infiltratörer.
'Om Stritonerna är oss i hälarna så har vi inte mycket tid att förlora.'
Jeff tittade misstroget på Alex.
'Men är allt klart för användning?'
'Man har redan gjort provuppskjutningar med mindre skepp och de större är
enligt de rapporter som vi fått mer eller mindre startklara. Har vi
information om vilka forskare som måste likvideras före avfärd?' Jeff tänkte
efter.
'Vi har en lista som täcker de flesta och även om vi missar någon så kan
inte den personen ensam återskapa det som ligger utanför hans eget område.'
Sade Alex
'All dokumentation måste förstöras. Vi kan inte riskera de kommer ikapp oss
redan efter ett par år.'
'Infiltratörerna får ta hand om både likvidation och dokumentförstörelse.
Hoppas att de har kapacitet till att utföra det.'
'Detta är vad de är utbildade för att göra. De måste lösa sin uppgift för
att ge oss den tid som vi behöver för att kunna etablera oss på en ny
planet.' Jeff såg att Alex såg orolig ut trots den självsäkra tonen när han
talade.
'Vi har i princip all den information som vi behöver om de närliggande
planeterna. Det är bara att hoppas på att våra egna forskare vet vad de
sysslar med.'
Samtalet avslutades och båda gick till de brådskande uppgifter som de hade.
Det viktigaste nu var att få information från de infiltratörer som blivit
kontaktade. Under tiden satt Jeff och den grupp som han, och Alex, satt
samman för uppgiften och jobbade på de sista detaljerna kring projekt
TAKEOVER. Jeff förstod att det fans stora risker med att starta projektet
redan. Alla var tvungna att lösa sina uppgifter. Annars skulle ASS kunna få
sådana skador så att det var frågan om rörelsen skulle överleva. Jeff
jobbade tills ögonen rann av överansträngning. De var tvungna att bli klara
i tid.

Kapitel 12

Om befolkningen i Kvalta och Striton hade kunnat ana vilken febril
verksamhet som förekom både på militära och civila anläggningar av betydelse
så skulle de ha förstått att något stort var i faggorna. Som tur var så
fattade de militära och politiska ledarna ännu mindre än vad gemene man
gjorde. Allt utfördes smidigt och diskret.
Infiltratörer i alla positioner skaffade fram den information eller det
materiel som saknades för operationen. Staben i högkvarteret jobbade mer
eller mindre dygnet runt med att färdigställa de instruktioner som skulle
skickas till infiltratörer och militära ledare. Vissa uppdrag skulle handhas
av specialutbildade sabotageförband. Jeff och Monica hade utbildat fyra
grupper på vardera sju man. Ett befäl, en signalist, en sprängämnesexpert
och fyra man i backup. Signalisten var den som hade fått mest utbildning på
datasidan. Samtliga hade militär bakgrund innan de kommit i kontakt med ASS
och därför hade Jeff lätt kunnat utbilda dem vidare med hjälp av andra
experter. Vid tillsättning av gruppchefer hade Jeff inte gått efter hur
duktiga de var på enskilda moment utan tittat på vilka som verkade ha en
medfödd ledarförmåga. Det var viktigt att ledaren hade respekt med sig.
Gruppen skulle troligtvis komma att jobba under mycket extrema förhållanden.
Jeff hade tidigare valt ut Åtta stycken för vidare ledarutbildning. Fyra av
dem skulle bli gruppchefer och de resterande fyra skulle bli
ställföreträdare. Cheferna var det första målet fienden siktade på. De var
alltid tvungna att hålla huvudet kallt och vara beredda att riskera livet
för vem som helst i gruppen. ASS var numerärt mycket underlägsna sina
fiender och det var nödvändigt att soldaterna kunde lita på varandra.
Slagstyrkan avgjordes av gruppens förmåga att samarbeta. Den stora fördelen
med de här små grupperna var att varje grupp kunde dela sig. Alla i gruppen
var utbildade på allt. Om gruppen delade sig skulle man i och för sig få en
liten kvalitetsskillnad men dock inte avgörande. Samtliga var mycket
kompetenta och gallringen hade varit omfattande innan man var klar med de
fyra enheterna.
Dessa fyra enheter skulle ha en nyckelroll i operationen. Grupp A, B och C
skulle inta avfyrningsstationen och säkra den tills grupp D hade eskorterat
in den grupp av vetenskapsmän som hade kunskap nog för att genomföra start
med den enorma rymdskytteln som fanns i ett bergrum under startområdet. De
övriga styrkorna skulle följa A-Dgrupperna 'i hälarna' och sedan utvidga det
intagna området inifrån. Allt hängde på att man kunde få den utvalda styrkan
ut från planetens atmosfär. Efter det att skytteln givit sig iväg skulle de
övriga, om det var möjligt, dra sig tillbaka till ASSkontrolerat område.
Alla förstod att det skulle bli enorma förluster både materiellt och
mänskligt, men man hade inget val. Detta tillfälle fick inte gå dem ur
händerna.

Kapitel 13

Steve hade i flera veckor bearbetat Geffa Ger med önskemålet att få se
avfyrningsorådet med egna ögon. Efter mycket om och men var de äntligen på
plats. Eftersom de kom som observatörer behövde de inte gå igenom
personskannern som alla byggarbetare och tekniker av lägre rang var tvungna
att göra. Steve hade räknat med detta men kände sig ändå mycket lugnare när
de var inne på området. Om de hade passerat genom skannern så hade Steves
skalle blinkat som en neonskylt. Han hade nämligen en liten videoprocessor
inplanterad precis under hårfästet i nacken. Processorn var kopplad till
ögats nervcentra och följaktligen blev allt som Steve såg registrerat och
kunde senare spelas upp via holovision. Alternativet var att sända direkt
från Steves skalle till ASS. Man hade ratat iden på grund av
upptäcktsrisken. Signalerna skulle kunna bli upptäckta och spårade till
Steve. Följderna skulle inte bli något man ville uppleva.
Minsta felsteg nu kunde få Kvelterna att höja beredskapen, vilket skulle
försämra förutsättningarna för operationen betydligt. Steve försökte bete
sig så normalt som möjligt, samtidigt som han måste se till att få med så
mycket dörrar och gärna göra en notering till bilderna om vad som kunde
finnas innanför. Kunde han dessutom få med eventuella larmanordningar och
identifikationspunkters placeringar så skulle det vara till stor nytta. De
första lokalerna var militärens logement. Efter dem kom laboratorium,
kontroll och manöverrum. Sedan kom avfyringsrampen. Steve noterade dörrar
som ledde ner till det bergrum där skeppet stod stationerat när det inte
servades eller skulle fullgöra sin uppgift, föra Kvelterna utanför
atmosfären till ett nytt liv.
Steve och Geffa fick en lång och ganska informativ delgivning om hur delarna
till rymdstationen hade skjutits upp och nu låg i omloppsbana runt en av
planetens tre naturliga satelliter, nämligen den största månen. Snacka om
örongodis, nu fattas bara att han berättar hur man sätter i hop bråten
också, tänkte Steve. Föredragshållaren, som tydligen inte hade någon
uppfattning om säkerhet, berättade glatt vidare:
'Byggnationen sköts av robotar som finns lagrade på skeppet, fullt
förberedda och kompetenta. Allt sköts via autopiloten.' Steve höll på att
spricka av lycka.
'Berätta mera, ni är så trevlig att lyssna på.
Senare på kvällen när de båda kom hem till sin lilla lägenhet så märkte
Steve att Geffa tittade konstigt på honom.
'Jag har länge tyckt att du är speciell, Steve, men först i eftermiddags
gick det upp för mig vad som är så speciellt.' Steve kände hur svettdroppar,
frammanade av nervositet, började bryta ut i pannan.
'Hur menar du, Geffa?' Geffa stod länge och funderade innan han slutligen
svarade.
'Jag tror att du är spion för ASS eller Stritonerna.' Steve spände kroppen
till språng men slappnade sedan av. Det gällde att ha is i magen.
'Snälla Geffa, lyssna på dig själv. Man kunde ju tro att du fått en överdos
av thrillers på holovisionen.' Under tiden som Steve talade så tänkte han
igenom möjligheterna att gömma ett lik i lägenheten utan att någon skulle
hitta kroppen. Det var sista arbetspasset för den här perioden och man
skulle vara lediga i tre dagar, men efter de tre dagarna så skulle de komma
och söka efter både honom själv och Geffa. Alternativet var dumpa kroppen
någonstans, vänta en dag och sedan anmäla Geffa som försvunnen vid närmaste
polisstation. Det svåraste skulle bli att forsla ut kroppen utan att väcka
uppmärksamhet. Nej, det var för riskabelt.
'Vad är det du har i nacken?' Geffas fråga kom aggressivt och krävande.
'Geffa, nu gör du för långt. Har du blivit helt galen?'
'Låt mig titta om du nu ar så säker.' Steve visste att han inte kunde
slingra sig ur den här situationen. Han var tvungen att döda Geffa.
'Titta du bara.' Steve böjde sig framåt och drog samtidigt en kniv ur
stövelskaftet. När Geffa lutade sig över honom stack Steve kniven i Geffas
mellangärde och drog rakt upp mot Geffas hals. Steve kunde känna hur brosk
och benpipor gjorde motstånd men tog bara i kraftigare. Geffa sjönk ihop med
ett stön och dog med ett förargat ansiktsutryck. Först nu lade Steve märke
till den blodiga kniven i Geffas hand. Steve tog sig om nacken och kände hur
blodet rann ganska friskt ur ett ganska ytligt sår. Det är ju typiskt att
man har sin favorit skjorta på sig när man väl blir skadad, tänkte Steve och
försökte skämta bort det vemod som kröp sig på. Han och Geffa hade ändå
stått varandra ganska nära. Skit också! Steve lät sorgen och ilskan storma
genom honom. Han sjönk ihop bredvid Geffa och lät tårarna rinna. Det hela
hade gått så fort och han hade inte varit beredd på den smärta som han kände
på insidan. Detta var mitt första och sista mord, bestämde han sig för.
Priset var högt. När han så småningom lugnat ner sig kom funderingarna på
hur Geffa hade förstått sanningen. Kunde det vara så att militären beordrat
Geffa till detta? Nej, dom hade inte velat ha honom död och skulle
följaktligen inte ha riskerat hans liv. Om militären tagit honom så hade han
suttit i ett litet rum med långa förhör att se fram emot. Geffa hade nog
listat ut detta och försökt att spela hjälte. Steve kunde inte låta bli att
förundras över denna nya sida hos Geffa som han aldrig anat.
Nu var han tvungen att snabbt städa undan det värsta och få undan kroppen.
Steve bestämde sig för att garderoben i det innersta rummet skulle bli bäst.
Det absolut bästa alternativet hade naturligtvis varit att stycka kroppen
och sedan frysa ner den i frysen men Steve kunde inte förmå sig att börja
karva i sin gamle läromästare. Följaktligen fick det bli garderoben. Efter
en hyfsad städning riggade han upp den utrustning som behövdes för att få
kontakt med ASS. Steve sände informationen som han införskaffat på
avfyrningsområdet samt info om det som inträffat med Geffa. Inom kort fick
han bekräftat att allt hade kommit fram utan störningar samt order:
'INVÄNTA NYA ORDER. POSITION CAESAR.'
Position Caesar betydde att han skulle vänta vid sambandsenheten. Steve
bestämde sig för att äta medan han väntade. Vissa människor fick avsmak för
mat när de dödat, Steve blev störthungrig. Detta hade inte med moral att
göra. All kraft som gick ur honom gjorde honom helt matt. Hans kropp krävde
ny energi.
Jeff och de övriga i staben förstod av Steves meddelande att de Måste handla
snabbt för att inte tappa initiativet. De hade tre dagar på sig innan någon
skulle sakna Geffa. Max tre dagar. Genom att sammanföra Steves bilder med
den information som man fått av andra infiltratörer så kunde man bilda sig
en ganska god bild av avfyrningsområdet. Visserligen fanns det vissa oklara
områden på kartan men förhoppningsvis saknades inget av betydelse. Det
skulle man märka för sent om så vore fallet. Den information som Steve hade
försett dem med var ovärderlig. Jeff sände en tanke av tacksamhet till
Steve. Han undrade om han hade kunnat döda någon som stod honom så nära? Den
som lever får se, tänkte han och tvingade sig att koncentrera sig på
uppgiften att gå igenom de känsliga bitarna i operationen.
Han hade redan börjat träna sina fyra specialstyrkor på vissa moment som var
direkt relaterade till operationen. Det viste de inte om, men de skulle
förstå när dom väl kom i skarpt läge. Eftersom man var tvungna att förlita
sig på det övertag som ett överraskningsmoment innebar så skulle operationen
äga rum nattetid. Genom en längre tids bevakning av avfyrningsområdet hade
man lagt märke till att en speciell länga med lampor ofta drabbades av
strömavbrott. Detta skulle man utnyttja genom att låta fyra prickskyttar med
ljuddämpade gevär, samtidigt, skjuta sönder de fyra lamporna i fråga.
Förhoppningsvis och troligtvis skulle vakterna inte få kalla fötter och
larma. Troligare var att man noterade det hela och lät det vara tills
morgonen. Det hade de gjort vid de tidigare tillfällena. Det finns många
'förhoppningsvis' konstaterade Jeff. Förhoppningsvis går det bra med alla
'förhoppningsvis'.
Jeff gnuggade sig i ögonen. Han var mycket trött.
Kapitel 14

Danny Dor stod i vakttornet som var den högsta punkten på avfyrningsområdet.
Därifrån hade han utsikt över hela det inhägnade avfyrningsområdet. Det var
torsdag, klockan var 19.25 och Danny var glad. På området fanns det
byggnader av olika slag. Marketeri, logiment, kontorskomplex och en rad
andra byggnader. Avfyrningsområdet var väl upplyst och om vakten i tornet
var på alerten så skulle ingen kunna ta sig obemärkt in. Tidigare hade man
haft ett larmsystem kopplat till stängslet, men det var numera bortkopplat.
Orsaken var alla djur som utlöste larmet. Efter ett par veckor med tre, fyra
falsklarm om dagen så beslutade vaktchefen att larmet skulle kopplas från.
De vakter som blivit placerade på avfyrningsområdet var handplockade av
vaktchefen. Samtliga hade utmärkt sig på sina tidigare posteringar. Danny
hade varit på avfyrningsområdet i tre år och började vid det här laget att
bli lite trött på att stirra på stängsel. Trots att man hade lagt stor
prestige över att bevaka avfyrningsområdet så blev det tröttsamt med det
enformiga jobbet. Som tur var så hade man ronder runt området och i samtliga
byggnader. Annars hade man troligtvis dött av tristes, tänkte Danny.
Dannys pass i tornet var snart över för dagen. Senare skulle han gå en stor
rond runt hela området och sedan sitta vakt i tornet under de första fyra
timmarna på natten. Innan det skulle han vila lite, kanske se någon bra film
på holovisionen. Danny visste att han började bli slarvig med ronderna. Han
kollade inte längre alla små skrymslen och vrår. Han satt inte längre på
helspänn i tornet. Det hände att han slumrade till någon kort stund under
natten. Det händer i alla fall inget på det här stället, tänkte han. Det
värsta som hände var att ett djur kommer in på området eller att någon
kontakt kortsluts.
Han blev avlöst och gick ner till vakternas utrustningsrum där han lade
ifrån sig radion och låste in tjänstevapnet. De flesta vakterna tog med sig
vapnet till sitt rum men Danny var inte så förtjust i sitt vapen utan bar
det för att han var tvungen, det ingick i hans jobb helt enkelt. Han hade
aldrig behövt använda det mot levande mål och han trodde inte heller att han
skulle behöva göra det.
Efter att han duschat och bytt om så kom han på att han inte skrivit i
dagrapporten så han gick tillbaka upp till tornet. Där satt hans kollega och
sov. Danny hostade till och kollegan vaknade med ett ryck. Danny avfärdade
det hela med ett skratt och skrev snabbt in dagens händelser i dagrapporten.
Det gick fort och han gick ner till dagrummet för att kolla om det fanns
någon bra film att koppla av framför. Skönt att veta att man inte är värst,
tänkte han. Jag sover inte på mina dagspass i alla fall.

Kapitel 15

Om Jeff hade vetat hur situationen var med vaktstyrkan så skulle han nog
slappnat av lite, men han var tvungen att förutsätta att alla var skärpta
och gjorde sitt jobb. Det fanns redan så många lösa tåtar att han var
tvungen att spika det som kunde spikas. Ingenting är självklart påminde han
sig själv. Varje steg i planen måste ha en alternativ lösning utifall
förutsättningarna förändrades. Hur noga man än planerade så fanns den
mänskliga faktorn ändå med i spelet. Ju mer genomtänkt han planerade desto
mindre chans var det att något gick fel, men man visste aldrig...
Jeff hade verkligen planerat allting så nog som han kunde. Det hade varit
svårt med tanke på alla okända faktorer som de inte hade hunnit ta reda på.
Nu var alla samlade till den sista genomgången och man hade redan studerat
Steves bildupptagning ett antal gånger. Medan de tittade instruerade Jeff de
olika grupperna en sista gång vad de skulle göra och vad de skulle tänka på.
De viktigaste punkterna var att först och främst att slå ut vaktstyrkan, dvs
tornet, personalkontrollerna, logementet. Tornet skulle prickskyttarna ta
hand om, personalkontrollerna som låg i varsin ände av byggnaden, skulle
grupp B och C ta hand om. Det svåraste skulle bli vakternas inkvartering.
Det fanns fyra dubbelrum att slå ut. Två handgranater i varje rum borde göra
jobbet. Rummen var små och effekten skulle bli förödande. Otrevligt, men
tvunget, konstaterade Jeff.
Efter genomgången transporterades de olika grupperna till olika
utgångspunkter. Först skulle varje grupp ta sig till den position som var
startpunkten för operationen. Man skulle ta sig fram under natten som låg
framför dem. Sedan skulle man ligga lågt dagen därpå tills natten kom igen.
Då skulle man ta sig in i byggnaden. Absolut radiotystnad skulle råda tills
man fick besked om att området var säkrat. Det första som skulle hända var
att prickskyttarna skulle skjuta sönder de fyra lamporna, de var tvungna att
träffa nästan exakt samtidigt för att det skulle se ut som ett elfel. Annars
skulle vakterna kanske bli misstänksamma. När lamporna väl slocknat skulle
man vänta trettio minuter för att inte riskera att springa på någon vakt
eller servicepersonal.
Grupp A skulle sedan ta sig fram till stängslet och klippa upp ett hål på ca
sjuttio gånger sjuttio cm. Grupp A skulle närma sig byggnaden snabbt men
försiktigt och 'kolla läget'. Om allt var lugnt så skulle de sedan ta sig in
genom ett gallerförsett fönster som fanns vid byggnadens kök. Fönstret satt
så pass bra att de inte skulle bli sedda av tornvakten. Väl inne hade de fem
minuter på sig att ta sig till vaktlogimentet. Efter exakt fem minuter
skulle de inleda granatmomentet, samtidigt som grupp B och C tog över
personalkontrollerna och prickskyttarna sköt tornvakten.
Först därefter skulle resten av styrkorna ta sig in tillsammans med de
vetenskapsmän som skulle, förhoppningsvis, få igång hela maskineriet. Den
sista punkten ligger inte på mitt ansvar, tack och lov, konstaterade han.
Jeff gick igenom hela planen punkt för punkt medan han blev transporterad
till utgångsplatsen för prickskyttarna. Han skulle avvakta tillsammans med
dem. Därifrån skulle han kunna se hela avfyrningsområdet och med hjälp av
infrarödkikare skulle han kunna följa grupperna. Dessutom skulle han själv
kunna bedöma när det var lämpligt att inleda operationen.
De blev avsläppta ca en mil från startplatsen. Nu hade de en mörk och tyst
vandring framför sig. Jeff rös vid tanken på vad som väntade dem nästa natt.
Allt som han jobbat för de senaste åren stod på spel. Tänk om Stritonerna
redan hade mobiliserat stora styrkor inne i byggnaden och bara väntade på
dem. De kunde inte vara säkra på att Steve eller någon annan infiltratör
inte hade bytt sida och avslöjat vad de visste. Det ende som lugnade honom
var vetskapen att ingen av infiltratörerna, utom Steve, visste att
operationen startat. Men om någon hade gissat rätt och berättat det för fel
person, då låg de illa till. Jeff tänkte på Monica och på den framtid som de
skulle kunna få tillsammans. Han fick inte misslyckas.

Kapitel 16

När Steve satt och åt vid den tillfälliga sambandscentralen tänkte han på
det senaste dygnets händelser. Nu var de tvungna att agera. Allt för mycket
stod på spel för att riskera någonting. Steve kände sig lustigt nog inte
särskilt nervös. Han agerade bara på de order som han fick från
ASS-ledningen. Det slog honom att det måste vara så som de religiösa
fanatikerna känner när de agerade på Guds tilltal. Måste vara ganska skönt
att leva så, tänkte han. Men det gör jag ju faktiskt. Steve skrattade
bistert för sig själv. Här satt han, terrorist, och identifierade sig med
religiösa människor. Komiskt, eller? Medan han satt där i sina djupa tankar
fick han äntligen meddelandet som han väntat på. Det var instruktioner som
var av största betydelse. Han skulle ta sig till avfyrningsområdet natten
efter morgondagen. Där skulle han hålla sig dold på så vis att han kunde se
den norra personalkontrollen. När ASS tog över kontrollen skulle han ansluta
sig till gruppen. Vapen och utrustning skulle han få av gruppchefen. Tack
för det, tänkte han. Jag får följa med. Tragiskt att inte alla får plats.
Han kände sig skamsen över den egoistiska glädje han kände över att han
skulle få följa med. Han monterade snabbt ner sambandsanläggningen plockade
sedan ner det som var nödvändigt att ta med sig i en liten ryggsäck som han
ställde i hallen. Det slog honom att han inte låst dörren. Steve knackade
sig i pannan och tackade sin lyckliga stjärna för att ingen kommit in medans
allt tumult pågick.
Han låste dörren och satte sig för att invänta natten. Han vågade inte sova
nu, även om han skulle behöva det. Ändå tog det inte mer än tio minuter
innan Steve sov djupt.

Fortsättning följer.

Skriven av: Daniel Lundbäck