Publicerat
Kategori: Novell

Dold sida

På vägen kom en ung kvinna gåendes samtidigt som hon gnolade på en obegriplig liten melodi. Hon var
klädd i en svart klänning med en silverkedja om den slanka midjan. Av den ganska höga slitsen på
klänningen att döma så var den inte gjord för att vara vacker utan mer för att vara rörlig. Över
hennes rygg låg en smidig skinnränsel och i handen hade hon en vandringsstav. Hennes svarta hår var
uppsatt i en enkel knut för att inte vara i vägen och de pigga ögonen isblå. Det var en vacker
gryning på Thesmars vägar. Solen värmde och kvinnan tog några danssteg. Dock så vekade något sorgset
komma över henne när hon såg skogen som snart skulle resa sig runt båda sidor om vägen. Det var när
hon färdats genom skogen som hennes son hade blivit dödad av stråtrövare. Kvinnans isblå ögon
verkade blixtra till av ilska vid denna tanken. Hennes humör hade sjunkit märkbart och blicken var
tankfullt fäst i vägen.

Hon märkte inte blicken från skogen när hon kom in i den utan fortsatte tyst framåt längs vägen. Ju
närmare vägkröken hon närmade sig desto närmare kom bäraren till ögonparet som bevakat henne. En
dolk kom plötsligt farande genom luften rakt framför hennes ansikte för att sen sätta sig djupt i
ett träd. Kvinnan ryckte snabbt bakåt och vände sig mot skogen där dolken kommit från. Ränseln lät
hon falla till marken bakom sig för att sen ta vandringstaven i ett fastare grepp. Den var tillsynes
hennes enda vapen. Ur skogen kom två ganska stora män klädda i skogens färger. Båda två säkert ett
huvud längre än vad kvinnan var. Den ena utav dem höll en kastdolk i handen och den andra ett
enhandssvärd. Båda två hade ett olycksbådande flin över läpparna. Åter tycktes kvinnans ögon blixtra
till av ilska men också utav vaksamhet, dock så letade ett lugnt och kallt leende sig fram på hennes
läppar. Männen stannade någon meter framför henne med samma flin.
”Titta vad vi har här…en liten bondmora.” Sa den man som var störst byggd utav de två männen. Den
andra mannen liknade en vessla i ansiktet och skrattade väsande.
”Ja…en liten försvarslös bondmora!” Skrattade han väsande. Kvinnan fnös tyst för sig själv.
Försvarslös? Män. Hon stod lugnt kvar med blicken fästad på männen. Ville de henne något fick de
komma fram.
”Kom hit kvinna!” Sa han skarpt till henne men hon skakade på huvudet. Kanske var det som mäster sa,
att hon var dumdristig men det gav hon sjutton i nu. De fick komma till henne. Punkt, slut!
”Vill ni mig något så kom hit…Eller är ni stora karlar rädda för en liten, försvarslös flicka som
jag?” Hennes röst var sammetslen och gäckande. Männen log elakt och gick fram mot henne. Hon
fortsatte bara att le och gav ifrån sig ett spinnande ljud. Det hela fick henne att se ganska
harmlös ut. Männen kom fram och den vesslelike la armen om hennes midja med ett flin. Hon lät honom
göra det men när han böjde sig fram för att kyssa henne tog hon snabbt vandringsstaven och slog till
honom på smalbenen med den. Mannen föll ner på marken under svordomar och kvinnan hoppade snabbt
utom räckhåll med ett pärlande skratt. Den grovbyggde mannen svor och följde efter henne
halvspringandes. Kvinnan stod stilla med vandringsstaven bakom ryggen och log mjukt men elakt mot
honom.
”En till som vill leka?” Frågade hon med en röst som nästan spann. Mannen såg rasande ut men hon log
fortfarande mot honom. Hon gick närmare och strök honom över kinden när hon gick förbi. Mannen var
så arg att han inte ens försökte hugga henne. Han stod en stund stilla med blicken framför sig för
att lugna sig när han hörde sin kompanjons skrik som övergick till ett gurglande. Den grovbyggde
mannen vände sig om i tid för att se den vesslelike mannen sjunka ner på marken med uppskuren
strupe. Han vände sedan blicken till kvinnan som stod framför den döende mannen. Hon hade en
solfjäder i metall i handen som var blodig. Ett kallt leende sträckte sig över hennes läppar innan
hon såg mot mannen.
”Vill du vara med och leka?” Rösten spann men var så kylig att en eld skulle frusit till is. Mannen
släppte svärdet och sprang i väg mot skogen med en skräckslagen blick. Kvinnan suckade och slängde i
väg solfjädern efter honom. Den roterande som en cirkelsåg i luften innan den nådde mannens nacke.
Mannens huvud avlägsnades från hans kropp då den rakbladsvassa kanten skar igenom hans nacke. Han
blev stående ett tag utan huvud innan han föll ner på marken. Kvinnan såg på honom med ett
kallblodigt lugn och gick sedan för att hämta solfjädern åter. Hon torkade av den på mannens kläder
innan hon fällde ihop den och lät den försvinna in i ärmen på klänningen. Efter att ha sett på liken
en stund gick hon tillbaka till ränseln för att ta upp den och hänga den på ryggen åter. Hon tog upp
vandringsstaven och började gå längs vägen igen. Vargarnas ylande kom närmare och hon log kyligt.
”Ät små ulvar…det förtjänar ni…” Med ett kallt skratt försvann hon längs vägen och vargarna kom fram
till liken för att inta sin festmåltid.

Skriven av: Lina

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren