Dolda avsikter

(fortsättning på Olycksbådande innebörd, del 3)

Motorns jämna brummande fick Lena att nästan slumra till. Bussen var för varm vilket också bidrog till att hon kände sig tröttare än vanligt. Hon var på väg hem efter jobbet och tröttheten hade nästan lyckats övermanna henne. De skakiga krängningarna när bussen något senare svängde fick henne däremot att vakna till. Tillräckligt mycket så att hon inte skulle missa den hållplats som hon brukade kliva av på. Det satt ingen bredvid henne så det var bara att resa på sig och gå av. Bussen har stannat en bit från trottoarkanten så hon tvingas tänja ut steget ordentligt. Hon känner sig stel efter en hel dags stillasittande och får lite ont i knät av rörelsen. Hon går med mjuka steg och böjer försiktigt på benet. Snart har den lindriga men irriterande smärtan gett vika så hon kunde börja promenaden hemåt. Hon följer grusvägen med sitt ojämna underlag. En del av gruset skulle närmast kunna jämföras med mindre stenar. Dom ville hon gärna inte trampa på för det kändes rent av obehagligt att få dem under fötterna. Sedan fanns ju alltid risken att man kunde trampa snett. Hon försöker hålla kvar uppmärksamheten på grusvägen trots att hon känner sig både trött i huvudet och tung i fötterna.

På grund av den envisa tröttheten försöker hon tömma sin hjärna på grubblerier och allvarliga tankar under resten av promenaden. Istället släpper hon lös lättsammare tankar och sin fantasi. Hon låter dem sväva fritt så högt de bara vill. De får fritt spelrum och stiger likt svalor i uppåtvindar. Hon känner att hon får lyftkraft av dem så att de gör hennes steg avsevärt lättare. Hon märker rent av inte hur lång tid promenaden i verkligheten tar. Efter ett tag måste hon dock rycka upp sig. Dels för att hon har kommit fram till stället där hon måste vika av för att komma till affären men också av den svala höstluften som hon inte reagerat på tidigare. Hon börjar återvända till den något trista verkligheten. Hon känner att hösten verkligen är på väg. Med allt vad det innebär.

Limousinen som Sergei åker i kör upp intill det stora kontorshuset. Han beordrar chauffören att stanna och parkera. Han befinner sig inte alls långt från den ICA-affär som Lena är på väg till. Hon kommer rent av att passera honom där han tillsammans med sin vänner ställt sig för att invänta henne. Han vet att hon är på väg. Han kan känna det. Hans ärende är det bara han själv som känner till. Han har inget sagt till sina vänner varför han stannat på denna plats och de frågar inte. Det brukade de aldrig göra. Främst av den anledningen att de visste att om Sergei hade något av värde att säga så skulle han göra det självmant. Gjorde han det inte så var det personligt och de ville inte lägga sig i. Istället hade de klivit ur limousinen och stod och pratade lågmält om helt andra saker. Sergei blir plötsligt medveten om de svala höstvindarna. Jaha nu är hösten på gång, tänker han.

Sergei hade egenskaper som de flesta andra människor saknade. Men inte riktigt alla. Det fanns fler personer av Sergeis sort. Han kände till de flesta men var inte vän med dem alla. En av hans användbara egenskaper var att han kunde, när helst han själv ville, frigöra sig från sin fysiska kropp. Det var därför han visste så mycket om andra människor. Han kunde lätt befinna sig där andra var utan att själv bli upptäckt. När han var frigjord från sin kroppen var han inte längre synlig för vanliga människor. Han hade också överkänsliga sinnen vilket gjorde att han kunde känna människors närvaro, både den fysiska och psykiska, på väldigt långt avstånd. Det var av den anledningen som han visste att Lena var på väg. Trots att det var frestande att använda sig av dessa egenskaper i tid och otid hade Sergei, som egentligen hette Seth, bestämt sig för att inte göra det så ofta i fortsättningen. Sergeis kropp var han riktigt nöjd med. Den var tillräckligt vältränad och starkt. Dessutom hade den ett fördelaktigt utseende. Ville han att den skulle förbli i sådant gott skick fick han inte frigöra sig från den för ofta. Det var inte heller alltid som han hittade en bra ersättare för kroppen. Alltså bestämde han sig för att stanna kvar i kroppen även när det fanns problem att lösa. Problem hade han gott om. Att han skulle kunna lösa sina problem var det dock ingen som tvivlade på. Alla visste ju hur förslagen han var.

Lena korsar en väg och är snart framme vid det stora kontorshuset. Hon svär tyst för sig själv över några bilister som vägrade stanna och släppa över henne. Men det tog å andra sidan inte så lång tid för dem att köra förbi så hon glömmer det snart. Hon går fram utefter husväggen. En bit framför henne ser hon en stor svart bil och fyra eller fem personer som står intill bilen. Hon tänker inte så mycket på det. Det här är ett lugnt område som kriminella inte brukar uppehålla sig vid. Antagligen är det bara frågan om affärsmän. Men hon känner en svag rysning efter ryggraden. En rysning som hon vet betyder något men vet inte riktigt vad.

Sergei står med ansiktet vänt åt Lenas håll. Han följer henne med blicken när hon kommer allt närmare. Hon har svarta byxor, svarta stövlar och en lång, svart kappa på sig. Hon är nyklippt och han gillar hennes nya korta pagefrisyr. Den ger henne ett vuxet och moget utseende. Det är helt i sin ordning eftersom hon är 45 år redan. Hon närmar sig alltmer och snart ser han hennes ansikte tydligt. Han ser mörkt hår, utan alltför många grå hårstrån, rama in ett välbehållet ansikte som ännu inte har fått några rynkor. Han kan se att hon fortfarande är sig ganska lik. Bara äldre och mer vuxen mot när han träffade henne sist. Vilket är ganska länge sedan. Därför förväntar han sig inte att hon ska känna igen honom. Om hon nu ens kommer att kasta någon blick över huvudtaget åt hans håll. Han trodde inte det. Och så började det bli lite mörkt också. Vilket gjorde det ännu svårare för henne att se vilka som stod där.

Lena ser de välklädda männen. Hon ser också att det är en limousin som de står bredvid. Hon undrade vad de var för ena. Kanske jobbar de i huset. Kanske bor de på hotellet på andra sidan vägen. Hur som helst ser de inte alltför skrämmande ut så hon fortsätter att gå på som vanligt. Snart är hon framme vid männen. Hon ser att det sitter en man i den svarta limousinen. Det är antagligen chauffören. När hon passerar männen hör hon en av dem prata ryska lågmält. Märkligt. Tillhör de månne ryska maffian. Man kunde ju aldrig veta. Hon tycker att mannens ryska låter mer angenäm än vad det brukar låta i teve till exempel. Kanske för att han har en djup men mjuk stämma. Hon går förbi utan att titta närmare på dem. I ögonvrån ser hon däremot att de verkar ganska unga. Mellan 30 - 40 gissar hon. Mer hinner hon inte se av dem innan hon kommit förbi dem. Rysningen hon känt av hela tiden var desto mer påtalig. Just när hon hade passerat männen hade den känts som starkast. Hon kunde inte skaka av sig känslan att det var något speciellt med männen. Eller i alla fall någon av dem.

Sergei kan inte låta bli att le lite för sig själv just som Lena passerar honom så nära. Hon går så nära att han skulle ha kunnat ta på henne om han sträckt ut handen. Han säger inget till henne. Han fortsätter istället att prata med de andra. Han vill avvakta lite först. Han tänker ha henne under uppsikt den närmaste tiden. Han vet redan var hon bor och var hon jobbar. Men han har inte lärt sig hennes vardagsrutiner riktigt ännu. Han tänker använda sig av sina udda egenskaper några gånger till. Det har han i och för sig redan gjort ett antal gånger. Men han kan inte riktigt bestämma sig för om resultatet är tillräckligt bra. Människor har kommit till skada ja till och med dött. Det har drabbat människor som både varit främmande och bekanta till Lena. Men han vet inte om det inträffade verkligen har tjänat sitt syfte. Kanske skulle han bli tvungen att ändra på sin strategi. Det kunde han göra lätt så det skulle inte bli några problem.

Lena visste om Seth. Kanske hade han på något sätt gett sig till känna. Var det kanske det som hon hade känt. Hon visste också om att det hände saker runt omkring henne som Seth kanske låg bakom. Hon visste inte riktigt om det var bra eller dåligt. Hon var ju smickrad att han visade henne uppmärksamhet men tyckte inte att det ändrat något till det bättre i hennes liv. Inte ännu i alla fall. Och hon undrade om vissa missöden som bland annat en av hennes grannar råkat ut för kunde vara effekten av Seths gärningar. Senast så hade grannens yngsta son råkat illa ut. Som tur var slutade det inte värre än med en bruten arm. Men det var ju ändå ett missöde som hade varit bättre om det aldrig inträffat. Hon visste som sagt inte riktigt. Om det var så var det ju inte bra. Inte alls bra. Hon önskade att han istället kunde göra något för henne som var bra. Något som lyste upp hennes tillvaro lite. Det kunde behövas. Det hon allra högst önskade var att han på något sätt kunde bli en del av hennes liv.

När Lena handlat färdigt går hon ut från affären. Hon undrar om de ryska männen står kvar. Hon har faktiskt tänkt på dem hela tiden inne i affären. Hon kommer snart fram till husknuten som de stått bakom. Så fort hon rundar knuten ser hon att där är tomt. Ingen limousine och inga ryska män. De är försvunna. Hon blir faktiskt lite besviken men skakar snabbt av sig den känslan. Det är ju trots allt fredag och hon ser fram emot helgen.

När Sergei åkte därifrån kände han sig ganska nöjd. Han hade ju i alla fall fått sig en ordentlig titt på Lena. Det här hade han väntat på i flera år. Så värst mycket längre hade han inte lust att vänta. Att hon inte hade vetat om hans närvaro roade honom men han var övertygad om att hon hade känt någonting. Det hade han sett på henne
Limousinen susade snabbt fram i kvällsmörkret på den stumma och svagt upplysta vägbanan. Den var på väg på E4:an till Arlanda flygplats. Sergei tänkte ta flyget till Moskva om ett par timmar. Han skulle åka tillbaka till Ryssland men hade för avsikt att återvända till Stockholm igen inom kort. Stockholm skulle bli som ett andra hem. Genom en bulvan hade han köpt en fin och stor vindsvåning i Östermalmsområdet. Bara tanken att han emellanåt skulle beblanda sig med gamla Östermalmstanter roade honom. Han skrattade lite åt tanken. Undra vad de gamla haggorna skulle tänka och säga till varandra om de visste vem de skulle få till granne. Han skulle inte ge dem anledningen att misstänka något. Han skulle uppträda på ett belevat och älskvärt sätt när det behövdes. Han hade inte tänkt att bekanta sig mer än nödvändigt med sina överklassgrannar.
Lägenheten hade inte varit billig i inköp. Runt åtta miljoner kronor hade han betalat för den runt 150 kvm stora våningen. För honom var det inga stora pengar och han ansåg att det var värt det för att äntligen få komma Lena lite närmare livet. De bodde visserligen inte nära varandra men hon jobbade alldeles i närheten av den nyinköpta lägenheten. Faktiskt så gick hon förbi där varje dag på väg till och från jobbet. Det var alltså ingen slump att han valt just denna lägenhet. Det var istället noga uträknat.
Sergei hade det mesta under kontroll. Det han var tvungen att vara extra försiktig med var att inte låta motståndarna ana vad som var på gång. Det var viktigt att han höll sina avsikter för sig själv. Han fick inte bli avslöjad.

Ett plan lyfter och styr kosan mot öster. Sergei lutar sig bakåt i den bekvämt tillbakalutade flygplansstolen. Sergei sitter i det snabbt framrusande planet samtidigt som hans egen plan börjar ta slutgiltig form i hans huvud. Han går som bäst genom nästa steg i sin plan. Han undrar smått roat hur det kommer att bemötas. Musiken i hörlurarna får honom till slut att slappna av helt. Han har två timmars avkopplande flygning framför sig. Sedan är det dags att äntligen inleda fas två.

Författare:

Publicerat

Dela: