Dom kallar oss punkarjävlar

Någon sparkar till en tom ölburk som skramlar iväg över
asfalten. I ett hörn sitter två människor och pratar om livet. En
liten bit därifrån står en grupp på 6-7 personer och samtalar om
allt och lite till. Klockan är tolv och natten är ljum. Det är inte
ljust, men inte heller mörk. Det är en helt vanlig söndagsnatt i
augusti. Efter ett tag går två personer ifrån den lilla gruppen.
Någon säger hej då, en annan vi syns i morgon. Det blir tyst,
men det är ingen tyngande tystnad, nej, snarare en varm, mjuk
och skön tystnad. Vi behöver inga ord, vi förstår varandra ändå.
Klockan närmar sig ett och vi bryter upp. Alla går hem till sitt, en
del går två och två, andra går ensamma. Men vi är aldrig
ensamma i själen, vi har alltid varandra, och dom kallas oss punkarjävlar...
Solen petar mig i ögat och jag drar kudden över ansiktet och
försöker somna om. Det går inte. Jag gäspar och sätter mig upp,
doppar tårna emot golvet. Det är kallt på golvet. Mina tår hittar ett
par tofflor och kryper tacksamt in i dom. Min högra hand hittar en
svart t-shirt och jag drar den över huvudet. Klockan är halv åtta
och det är måndag. Måndagen den 23 augusti, skolstart för de
flesta mellan 7 - 18 år. Kylskåpet öppnar sig och lyser mot mitt
bleka ansikte. Där finns juice och smör, kanske hittar man en
smörgås i skafferiet om man har tur. Jag brer smör på mackan och
äter halva, sen märker jag något grönt längst ut på kanten. Den
åker ner i soporna. Jag dricker juicen direkt ur förpackningen, inte
hygieniskt, jag vet, men så är det ju också bara jag som dricker
juice i det här huset. Efter frukosten ställer jag mig i duschen.
Vattnet är kallt, min hud knottras, men jag vaknar iallafall. Efter
duschen knäpper jag på TV:en. Barnprogram, nyheter, mm. Jag
går in i mitt rum och letar rätt på trosor, behå, sockor och jeans,
allt i svart. Sen går jag ner i tvättstugan och hittar min syrras
nättopp, jag skulle få låna den i dag. Den är lite för liten och den
är svart. Jag är svart. Jag går upp igen och ställer mig framför
spegeln i hallen. Vad jag ser är en människa helt klädd i svart med
långt svart hår och ett blekt ansikte. Jag tar fram svart kajal och
svart mascara, sen lila läppstift och lila ögonskugga. Resultatet
blir chockerande bra. Långa svarta streck utmed ögonen träffar
mjuka lila linjer och skuggor, allt på en blek, nästintill vit
bakrund. Läpparna träder fram mitt i allt som ett moget björnbär,
redo att plockas. Jag drar borsten genom mitt skulderbladslånga
hår och låter det hänga fritt över ansikte och axlar.
Jag slänger en blick på klockan, den är fem i åtta. Kvart över åtta
var det samling i aulan på gymnasiet. Jag är 16 och ska börja
första ring. Jag har valt Estetiska med inriktning på drama. Skolan
ligger bara en halv kilometer ifrån mitt hus, så det tar bara några
minuter att cykla dit. Jag hör min syster klampa nerför trappan.
- Varför har du inte väckt mig för?! Hon gnuggar sig i ögonen och
gäspar medan jag får onda blickar kastade mot mig.
- Förlåt, jag trodde att du skulle vakna av dig själv, svarar jag
medan jag drar på mig mina kängor.
- Vad är klockan? frågar hon medan hon öppnar kylskåpet.
- Den är åtta, svarar jag och börjar leta efter min mobil.
- Va fan! Åtta?!! Hon springer upp för trapporna medan hon
skriker att jag måste vänta på henne. Jag hör hur hon stökar på
däruppe. Efter bara två minuter kommer hon ner igen och börjar
sminka sig. Hon är ganska lik mej förutom att hon är ca en
decimeter och några centimeter kortare. Hon är också svartklädd,
med långt svart hår som räcker ner till midjan. Hennes ögon är
blåa, precis som mina, bara det att hennes är mycket ljusare,
ibland nästan vita. Hon sminkar sig med gul ögonskugga och svart
kajal. Läpparna blir vinröda. Det går fort och snart är hon klar.
Jag drar min svarta skinjacka, översållad med nitar och kedjor,
över axlarna och sticker ut mina armar genom ärmarna. Min syster, som
föresten heter Nina, är 14 år och ska börja åttan.
Skolorna ligger nära varandra, så vi har samma väg. Mina
nitarmband ligger på bänken i köket och jag går in med kängorna
på för att hämta dem. Det är fem stycken, tre på ena armen och
två på andra. Dom glimmar i solskenet, precis som min jacka. Nu
är Nina klar och vi går ut till cyklarna. Ninas cykel har
punktering, så hon sätter sig på min pakethållare och så susar vi
iväg efter vägen. Vi kommer fram exakt kvart över och båda rusar
iväg mot sin skola. Jag har så bråttom att komma i tid att jag
inte hinner vara nervös för alla nya ansikten som stirrar på mig från
bänkarna emot väggarna genom korridoren. Till slut hittar jag aulan och
öppnar dörren. Ett par hundra ansikten vänds emot mej och jag
tittar ner i golvet och sätter mig snabbt ner på första bästa stol.
Efter några minuter tittar jag upp igen och tittar ut över havet av
ryggar. Han som står där uppe på scenen är visst rektorn, och just
nu pratar han på om vart vilka program ska samlas. Estetiska ska
tydligen samlas i bildsalen om 20 minuter. Han pratar på om
skolan och vad som gäller när man går här. Till slut hoppas han
att vi ska få det trevligt här. Alla reser sig upp och jag följer
strömmen ut. Alla står i små grupper och pratar. Jag känner vissa,
men inte så väl att jag kan gå fram och ställa mig hos dom. Dom
skulle nog inte vilja att jag gjorde det heller. Dom gillar inte mej,
dom kallar mig punkarjävel. Jag kallar dom snobbar och så är det
med det. Jag tar fram en cigarrett och sätter mig på en tom bänk.
Efter ett litet tag kommer det fram en tjej och frågar om jag har
eld. Hon sätter sig ned och presenterar sig som Jessica. Hon har
kort lila hår och bruna ögon. Hennes kläder är i alla möjliga
färger och former. Hon pratar på om skolan ett tag och frågar till
slut vad jag ska gå för program.
- Estetiska, Drama, svarar jag.
- Va bra! utbrister hon, det ska jag också göra!
Vi sitter där ett litet tag till och röker klart, sen reser vi oss och
går mot bildsalen. Jessica berättar att hon gått ett år på gymnasiet
redan, samhälle, men att hon hoppade av för hon gillade inte sin
klass. Hon tror att Estetiska är rätta saken för henne. Vi går in i
det gula huset som rätt och slätt heter Estet-huset och som rymmer
bildsal, dramasal, danssal, musikrum och fotorum. Överallt står
eller sitter människor som väntar på att få samlas. Jag och Jessica
går in i bildsalen och sätter oss ner vid ett bord. Det sitter tre
personer bredvid oss runt bordet. En kille och två tjejer. Killen har
långt brunt hår och snälla ögon. Han, liksom tjejerna, bär långa
svarta skinrockar och svarta kängor. En lärare kommer in och
ställer sig vid katedern. - Hejsan, säger hon, det är jag som är Carina,
och jag ska vara eran klassföreståndare nu i tre år, och jag hoppas
att vi ska komma bra överens. Jag kommer att ha er i svenska och samhälle.
Om vi börjar med att ropa upp allas namn och kolla så att adress
och telefonnummer stämmer då.
Hon ropar upp namn efter namn och till slut kommer mitt.
- Alexandra Silverberg. Hon blickar ut över klassen och stannar
vid min uppräckta hand.
- Bor du på Liljekonvaljstigen 7, Strandboda?
- Ja, svarar jag.
- Och ditt nummer är 54 67 88?
- Jo, det stämmer.
Hon nickar och går sedan vidare till nästa person. Efter uppropet
får vi scheman. En enda sovmorgon. Efter uppropet är det slut för
dagen. Jag går ut och ställer mig vid cykelstället och väntar på
Nina. Plötsligt håller någon händerna för mina ögon. Jag vänder
mig om och få syn på Ante, min bästa killkompis!
- Hejsan lillgumman! Hur känns det att börja gymnasiet nu då?
- Jo då, det känns väl bra, en enda sovmorgon bara, det är väl det
enda som är dåligt just nu, jag menar, jag har bara fått mitt namn
uppropat och fått schemat, och hur mycket kan hända då?
Ante är som sagt min bästa killkompis, vi har känt varandra i
snart två år nu. Han är nitton och har hoppat av gymnasiet. Han
jobbar på ICA istället. Nina kommer och vi står och pratar ett tag
och kommer överens om att vi ska mötas på kajen ikväll. Kajen är
ett litet ställe nere vid hamnen där vi brukar sitta och bara vara. Vi
är ungefär 11 stycken i vårt lilla gäng, vårt punkargäng. Jessica
kommer gåendes mot oss och jag vinkar till henne att hon ska
komma. Jag presenterar henne för Nina och Ante och frågar om
hon har lust att följa med oss ut ikväll och hitta på nått. Det vill
hon. Jag tar hennes nummer och så skiljs vi alla åt och jag och
Nina cyklar hem.
- Var inte ute för länge nu, kom hem till elva! mamma står i
dörren när vi åker och frågar sen om vi behöver några pengar.
- Nej tack, vi har varsin tjuga, vi äter något om vi blir hungriga.
Så cyklar vi iväg jag och Nina. Vi far först hem till Ante och
hämtar upp han. Han bor själv i en liten tvåa. Sen far vi hem till
Ninas pojkvän, Stoffe. Egentligen heter han Christoffer, men han
tycker det låter så mesigt. Nina och Stoffe har varit ihop i snart ett
halvår. Han är 18 år och går media. Vi sätter oss i hans soffa och
jag ringer till Jessica. Hon vet vart Stoffe bor och kommer efter ett
tag. Jag tror att Ante blivit lite förtjust i Jessica, eller Jess, som
hon kallas av alla. Ungefär som jag, ingen säger Alexandra mer än
min farmor, eller när man är arg på mig. Annars säger folk helt
enkelt Alex. Klockan är fem och jag börjar bli lite hungrig. Vi går
ner till centrum och sätter oss på en bänk. Jag och Nina köper
varsin strips och en Dr Pepper. Folk som går förbi stirrar på oss,
och jag kan förstå dom. Vi är svarta, fulla med nitar, långt hår i
svart, kängor. Jag kan förstå om vi ser hotfulla ut, men vi är inte
det. Vi är precis som alla andra. Dom kallar oss punkarjävlar,
dom tittar snett på oss. Innerst inne är vi som dom, men det vägrar
dom att förstå. Vi vill alla väl, vi kämpar för sånt som är bra, vi
vill bara att alla ska acceptera oss för dom vi är. jag säger inte till
någon annan hur dom ska klä sig och se ut, så då ska ingen säga åt
mig hur jag ska se ut.

Vi sitter där på bänken ett tag, tills jag och Nina ätit upp, sen går
vi ner mot kajen. På vägen köper Stoffe och Ante tre sexpack
folköl. Nere vid kajen sitter en samling människor redan. Det är
Freddan, Bubbe, Rasmus, Susanne, Jonna och Tommie. Vi sätter
oss ned och tar varsin folköl. Så här gör vi nästan varje dag. Vi
sitter vid kajen och bara är.

Klockan är nio och jag och Nina har varit och hyrt en film. Vi ska
gå till Stoffe och se på den. Ante och Jess har suttit bredvid
varandra hela kvällen, jag gissar på att dom kommer att bli ihop.
Alla reser sig upp och vi börjar gå mot Stoffes lägenhet. Folk som
kör förbi oss i sina bilar tittar, en del pekar. Jag vet vad dom säger
till varandra, jag vet varför dom pekar. Ibland undrar jag vad det
är som gör människor såna, vad det är som gör att dom pekar, att
dom pratar. Bara för att man ser lite annorlunda ut, för att man
vågar vara en egen individ så ska man straffas. Man ska bli
utpekad som något dåligt, som något som man ska akta sig för.
Mammor med barn på stan drar iväg med sina ungar, för att dom
inte ska se på oss. Barnen är inte rädda, bara nyfikna. Det är de
vuxna som är rädda. Rädda att vi ska helt plötsligt ska börja slåss,
skrika och vandalisera. Men gör vi det? Mitt svar blir nej. Många
tror att vi är rasister, men vi står emot allt sånt. Vi är
antirasistiska, vi är emot förtryck mot handikappade, vi är emot
krig och mycket mer. Ibland tänker jag, att det är synd att punken
finns, för, punken står ju för att något är fel. Om det inte fanns
krig och elände, så fanns det heller inga punkare. Men nu finns vi,
punkarjävlarna finns, så det måste ju betyda att det fortfarande
finns mycket som är snett i vår värld. Och jag tror att det kommer
att ta lång tid innan punken dör ut helt. Alla har en liten punkare i
sig som säger jag vill också kämpa för fred och rättvisa, men många
vågar inte släppa ut den, många följer hellre strömmen och
är som alla andra, är ett får som följer flocken.

Vi sitter hemma hos Stoffe och tittar på filmen och äter lite kex
och vindruvor. Kring elva far jag och Nina hem. Jag går in på
toaletten och tvättar bort sminket, går ut i hallen och hänger av
mig nitjackan och tar av mig kängorna. Jag går in på mitt rum och
tar av mig jeansen och nättoppen. Jag tar på mig en vit t-shirt och
kryper ner i min säng. Nu skulle jag kunna vara vem som helst.
Jag skulle kunna vara du, din syrra, din bästis, jag skulle kunna
vara tjejen framför dig i kön. Du skulle inte lägga märke till mej
nu, utan sminket, kängorna, nitarna och kedjorna, de svarta
kläderna. Jag skulle vara vem som helst, jag skulle inte märkas i
mängden. För mig är det en obehaglig känsla. Jag vill märkas, jag
vill synas i folkhav, jag vill att folk lägger märke till mej och
kollar en extra gång. Jag vill att dom tänker
hur fan kan hon vilja se ut så där? Och varför ser hon ut så?
. Då har dom i alla fall
tänkt, om dom sen släpper det på en gång så har dom i alla fall
tänkt lite.
Jag läser lite ur en bok och släcker sedan lampan och somnar.
När jag vaknar så skiner solen och himmeln är alldeles blå.
Klockan är sju och jag kliver upp. Jag är inte särskilt trött och det
är härligt att se att kylskåpet har fått sig en rejäl påfyllning. Jag
dricker lite O´boy och äter en banan. Sen går jag upp och väcker
Nina. En dusch sitter fint och efter det slår jag på Tv:en och kollar
lite på barnprogram. Nina käkar frukost och duschar. Jag ställer
mig och sminkar mig, inte lika mycket idag som igår, det får
räcka med kajal och eyelinjer idag. På med svarta jeans och en
svart tröja, kängorna och jackan. Nu är jag klar att möta ännu en
dag. Vi lagar Ninas punka på cykeln och far sen iväg mot ännu en
skoldag. Folk kollar när jag går in på skolgården. Jag tänder en
cig och ser mig omkring. Jag möter allas blickar och sätter mig
sedan ner på en bänk. Jess kommer och sätter sig bredvid, men
hon är inte ensam. Killen och tjejerna från uppropet igår är med
henne. Dom presenterar sig som Richard, Anna och Maria. Vi ska
gå i samma dramagrupp alla fyra och säkert fler därtill. Det känns
bra att veta att man har många likasinnade runt sig, både på
skolan och utanför skolan. Vi sitter och pratar om allt möjligt och
lite till. Inte bryr vi oss i blickarna, dom får titta, dom får peka,
dom får kalla oss punkarjävlar. Vi går in kvart över åtta och jag
har min allra första svenskalektion på gymnasiet. Bredvid mej
sitter Jess, Anna, Richard och Maria. Carina är en schysst lärare
och bra på att lära ut.

Jag sitter där i solskenet och lyssnar halvt om halvt till Carinas
röst som säger något om litteratur, och halvt om halvt till Jess röst
som pratar på om Ante. Mina ögon ser löv som skiftar i guld, gul,
röd, grönt och orange. Min näsa drar in lukter av blommor,
vattnade av daggen. Jag blundar och lutar mig bakåt. Lektionen
tar slut och vi går ut i solskenet, jag och mina vänner, och dom
kallar oss punkarjävlar.

Skriven av: Cecilia Stener