Dom sista fotstegen

Dom sista fotstegen avlägsnas, rösterna tystas ner, dörrarna stängs.
En oväntad lugn och ensamhet vilar över den smala korridoren.
Tittar åt höger, sedan åt vänster, försäkrar mig om att ensamheten är bestående.

Fast jag innerst inne vet att lugnet inte kommer att vara länge, för jag har lärt
mig rutinen. Själva processen. Om ca fem minuter öppnas den ena dörren och någon
kommer sakta gående mot toaletten, kort efter öppnas ännu en dörr. Uttråkade ansikten,
suckande och trötta ögon. Det mest intressanta är att det är nästan lika många lärare
som elever som smiter undan en stund, kanske för att dela min stillhet.
Jag sätter mig tillrätta på den hårda, gula träbänken och tar fram boken som otåligt
väntat på att plockas fram. Antalet lästa böcker som ökat månad efter månad har varit
så många att jag numera blandar ihop dom. Det är inte deras fel att jag tappar koncentrationen,
dom kämpar tappert med att vara intressanta och spännande, uppfylla min tillvaro!
Men när dörrarna öppnas, rösterna höjs och fotstegen samlas så är jag mer koncentrerad
på att inte bli nertrampad.
Men hur kunde jag hamna här? Det frågar sig många, även jag själv.
Varför skulle jag vilja?

Det var en frusen januarieftermiddag, då jag tog mina första steg på skolgården
som jag inte trampat på, på ca två år. Nervös, trött och omedveten om vad som väntade
mig.
Jag skulle få träffa 30 elever som skulle iaktta mig från topp till tå, bevaka
varje rörelse och kritisera varje ord. Men det var bara att vara sig själv, gärna
rolig, trevlig och le en massa.
Det kändes som första dagen i skolan och själv var man den nya konstiga flickan
med alldeles för mycket hår och spinkiga armar.
Så började min första tid som praktikant på en gymnasieskola som jag inte för så
länge sen hade lämnat bakom mig. Aldrig väntat mig att få komma tillbaka, gå genom
samma korridorer, passera samma blåa skåp och befinna mig på ännu en tråkig mattelektion.

Men tiden gick, vecka efter vecka, månad efter månad. Jag skyndade fram genom salarna,
bar på en obeskrivlig tung väska full av böcker, skivor och papper. Eller satt på
en bänk, eller en stol och läste den ena tjocka boken efter den andra. Läste samma
rad om och om igen, tills jag blev så rastlös att jag hoppade upp och dämpat skrek
ut min frustration.
Ibland kände jag mig nästan osynlig, som en spion som kunde sitta obekymrad i bakgrunden
och iaktta. Jag behövde ingen tidning eller några solglasögon som förklädnad, jag
behövde bara vara tyst.

Men en underlig, väldig egendomlig känsla befann sig inom mig. En känsla som framträdde
redan tidigt på morgonen då klockan ringde och jag steg upp förväntansfull och glad
inför den nya dagen. En känsla som höll sig kvar ända in mot eftermiddagen då skolan
tömdes och jag stod ensam kvar och ville inte gå. Ville inte hem, ville inte att
det skulle ta slut!
Det var okej att sitta timme efter timme med att göra näst intill ingenting* ja
fram tills man verkligen inte stod ut längre. Jag hade återvunnit min trygghet som
jag två år tidigare känt att jag förlorat och aldrig mer skulle få uppleva igen.
Jag kände mig uppskattad på ett sätt jag inte trodde var möjligt.
För mig var att finnas att vara behövd. När man inte längre behövs så finns man inte
mer, så jag såg till att vara behövd.
Jag fasade inför dagen då allting skulle ta slut, inför skolavslutningen, studenten.
Vad skulle det bli av mig? Skulle jag bli skickad ut i den stora skrämmande världen
igen? Jag ville inte, jag vägrade, jag skulle stanna kvar året ut!
Och jag vann* Ögonblicket som jag hade önskat efter kom, jag skulle få vara kvar.
Som riktig anställd, med lön och egna arbetstider!

Denna gången började dagen med en varm och klibbig augustimorgon, då jag åter gick
över skolgården som inte längre kändes lika främmande.
Fast själv kände jag mig lika nervös och trött efter ännu en sömnlös och orolig natt.
Gick sakta in i aulan där alla skulle samlas och 'första
dagen i skolan'- känslan kom krypande tillbaka. Var skulle jag sitta? Vem skulle
prata med mig? Jag var så liten.
Men denna gången var det annorlunda, jag behandlades faktiskt som en av dom! Jag
var inte längre eleven som försökte leka vuxen, jag var en arbetskamrat, en kollega.

Det går nog inte att beskriva glädjen över att få ett eget lärarfack, även om jag
saknade nyckel. Och tillgången till ett kontor, trots att jag saknade nyckel även
där, och en alldeles egen pärm. Jag var bekräftad, jag existerade! I alla fall för
en liten stund.

En annan egendomlig känsla smög sig sakta inpå mig, eller så hade den förmodligen
varit där hela tiden. En känsla av otillräcklighet och ensamhet. Jag hörde inte till,
passade inte in någonstans. Min arbetsplats var korridoren och mina vänner var böckerna.
Jag var för gammal och jag var för ung, min tid där hade passerat och jag kunde inte
återfinna den på något sätt. Trots alla mina ansträngningar så skulle jag aldrig
vara deras vän för jag var anställd. Och trots alla mina försök så skulle jag aldrig
vara deras kollega för jag var fortfarande stämplad som f.d. elev.

Ibland kunde jag gå genom en korridor och känna mig som någon annan. Inte någon
som var främmande för mig, utan någon välbekant, någon jag en gång varit.
Två frågor dök ständigt upp i mitt huvud. Tänk om jag fortfarande är den jag var
innan? Tänk om jag bara lurat mig själv?
En naiv flicka med skygglappar som bara såg det hon ville se. Osäker och godtrogen,
drömmande och olyckligt kär.
Men mina frågor fick sina svar. Faktum var att jag nu fick chansen att vara den
jag ville vara innan. Hade inte tid att vara osäker, kunde inte vara godtrogen, fick
inte vara drömmande och pojken han var borta. Min hemlighet var att nästan ingen
visste vem jag en gång varit, jag kunde vara vem jag ville! Spela teater kan vi alla.


Plötsligt, som om en ljudlös klocka hade ringt, hörs stolarna skrapa mot golvet och
dörrarna öppnas. Lugnet var borta och det var dags att samla ihop armar och ben så
man inte faller ihop. Jag reser mig upp, tar väskan över axeln och osynligt smälter
in i mängden.

Skriven av: Alexandra