Dopad?

Dopad?

Han hade planerat det länge. Eller rättare sagt, det hade mognat fram efter hand som han insett hur allvarligt ställt det egentligen var. Att han aldrig skulle kunna göra en topptid på
halvmaran mer. Att han aldrig skulle kunna springa en halvmara över huvud taget. Att det i värsta fall skulle kunna bli en långdragen process där han obevekligen skulle pressas mot botten för att slutligen tvingas ge upp. Han ville inte vara med om det. Han ville inte se ut som en 90-åring vid 30 års ålder. Han ville inte sluta sina dagar med en kroppsvikt på 30 kg.
Därför hade beslutet om att hjälpa naturen på traven mognat fram.
Man han skule också leva vidare, på ett sätt. Fast i en annans kropp. Han skulle vara ”motorn” i nya topplopp. Det beslutet hade också mognat fram, i takt med att han hört om ”Nillans” sjukdom. Han hade, om än på avstånd, följt hela Pernillas karriär, från de första trevande försöken på 800 meter i flickklassen fram till att hon knackade på dörren till landslaget. Han hade hört diskussionerna om hennes ”formsvacka” och hennes trötthet. Han hade också
hört spekulationerna om hennes eventuella anorexia. Nu visste han. Tyvärr var det långt mycket allvarligare än sviktande form och anorexia. Pernillas unga hjärta ville inte vara med längre. Motorn i den slanka, spänstiga och muskulösa kroppen ville inte vara med längre.
Varför skulle han då inte ställa upp? Varrför skulle han inte ge henne möjlighet till ett meningsfyllt liv, när han kunde?
När väl beslutet var fattat kändes det ganska självklart. Han gick grundligt tillväga när han planerade det hela. Det var mycket som måste stämma.
Han hade på olika vägar, inte alltid korrekta, kontrollerat att han skulle fungera som donator.
Han visste nu att det skulle stämma. Lugnt och sakligt gick han igenom detaljerna, punkt för punkt, som en rutinerad fallskärmshoppare som kontrollerar sin utrustning före uthoppet.
Först hade han tänkt ringa bara Christer men så småningom hade han beslutat sig för att köra med dubbel säkerhet, på fallskärmshopparvis. Han skulle ringa Bosse också.
Klockan tio på lördagsförmiddagen gick han till verket. Han visste av erfarenhet att vid den tiden fanns alltid både Bosse och Christer hemma. Nycklarna till förvaringsboxen hade han lagt i deras brevlådor redan på fredagskvällen. Bosse svarade direkt och fick sina instruktioner.
Christer svarade efter sex signaler, nyvaken. Även han fick sina instruktioner och tio minuter senare hade båda bekräftatat att de hade nyckeln i sin hand. Båda lovade att åka direkt in till centralen. Därmed var det klart för det sista och avgörande steget.
Tjugotvå stycken. Tjugotvå vita små piller. Dubbelt så många som egentligen skulle behövas.
Han makade ihop dem längs linjalkanten så att de bildade en lång rad. En rak vit väg rätt in i evigheten. Inga bekymmer mer. Ingen oro. Och ändå skulle livet på något sätt fortsätta. Det var inget plötsligt infall. Han hade nyktert och kallt insett att det var enda utvägen även om
det tagit lång tid innan han accepterat verkligheten. Den grymma verkligheten. Det som hade varit svårast att acceptera var frånvaron av kampen. Att aldrig mer i ädel tävlan kunna mäta
sig med de bästa i landet. Att aldrig mer kunna känna det där underbara, odefinierbara, när man är genomtränad och kan pressa sin kropp mer och mer och den ändå svarar. Men nu var han frammme. Beslutet var taget. Han skulle inte behöva tyna bort i något av långvårdens skrymslen. Det kändes tryggt på något sätt. Inte minst för att han på senare tid blivit mer och mer övertygad om att det fanns ett liv efter detta. Han hade gjort sig en bild av hur det skulle
bli. Han såg fram mot att få träffa gamla bekanta, vänner som ”gått” tidigare. Zorro, hans älskade schäverhane, som lämnade honom en kall januaridag för tre år sedan. Han var övertygad om att Zorro väntade på honom.
Det skulle ta cirka 35 minuter innan Christer och Bosse stod på centralen och läste brevet.
Sedan skulle det ta minst 15 minuter innan en ambulans hann fram. Det skulle stämma precis.
Det skulle vara både för sent och i tid. För sent för honom och i tid för Nillan. Hans starka hjärta som fortfarande slog bara ca 40 slag per minut i vila skulle vara fullt berett att göra tjänst i många år till. Han tog sina piller, lutade sitg tillbaka och lycklig lät han sig föras mot ljuset i tunnelns öppning.
När Bosse kom till centralen möttes han av en upprörd Christer som redan öppnat förvaringsboxen, hittat brevet och läst igenom det.
-Tror du han menar allvar eller är det ett dåligt skämt?
På några sekunder hade de bestämt sig för att detta var allvar. Lite drygt tio minuter senare slogs dörren in och ambilansmännen stod vid sängen. I precis rätt tid. Hjärtat hade inte slutat slå, men han var ändå bortom all hjälp. Brevet med alla instruktioner och donationskortet låg
väl synliga på ett signalrött papper på mattan framför sängen.
Resten, transporten till sjukhuset, förberedelserna och operationen var rena rutinen. Det fanns inga frågor eller tveksamheter, allt var noga förberett. Nillan fanns på plats sedan veckor tillbaka, i avvaktan på en lämplig donator. Allt skedde samma dag, helt enligt planerna.
Nillan hämtade sig förvånansvärt snabbt. Hennes nya hjärta fungerade utmärkt redan från början. Hon hade varit i gränslandet men återvänt. På något sätt var det symtomatiskt att även ljuset hade återvänt, att man kunde ana våren, att även naturen tog sats och att livet låg i startgroparna.
Redan efter ett par månader var Nillan så stark att hon kunde ta promenader. Inte så långt kanske och inte så fort, men ändå, hon gick, med sina egna ben, drivna av sin egen nya och starka motor. Hon hade inte vågat tänka tanken på att idrotta igen, men omedvetet styrde hon stegen till idrottsplatsen. En dag vågade hon sig in. Hon stod lite undanskymd och tittade på när de andra tränade. Hon kände suget, längtan tillbaka till tävlingsbanan. Hon längtade efter
den där känslan när kroppen är i balans och harmoni och krafterna känns outtömliga, känslan av oövervinnlighet. Kanske, kanske ändå, om än inte på så hög nivå?
Tanken fanns där och mognade under våren till ett beslut. Första gången hon drog på sig träningsskorna var en vårdag i slutet av april. Hon gick inte till idrottsplatsen, nej hon ville känna sig för först. Hon tog vägen ner mot ån, förbi kvarnen och bort till bokskogen. Där, under trädkronornas tak, på en matta av vitsippor, upplevde hon för första gången känslan från
förr. Det gick ju! Det gick inte bara bara, det gick otroligt bra! Skulle hon berätta? Vad skulle läkaren säga? Nej, det fick bli en hemlighet så länge.
Nillans ”smygträning” blev snart en daglig rutin. Hon mådde oförskämt bra och det enda som störde var den svårförklarliga och lite ångestladdade känslan av att en annan människas hjärta slog i hennes kropp.
I mitten av maj kunde hon inte hålla sig längre. Hn smög sig iväg till femkilometersslingan.
Sent, när hon visste att risken att möta någon var minimal. Hon knäppte på klockan när hon
startade. Att det gick ganska fort kände hon, men blev ändå både överraskad och nästan lite förskräckt när hon kollade tiden i mål. Strax under 18 minuter! Obetydligt över 3.30 per km!
Trots att hon varit noga med att inte gå på max! Det var inte långt ifrån den klass hon höll när hon var som bäst! Skulle hon berätta?
Hon låg vaken länge och funderade. Varför inte? Idrott hade alltid varit, och skulle alltid vara, hennes liv.
Veckan efter ringde hon Christer och föreslog lite försiktigt att de skulle ta en ”joggingtur” tillsammans. Först protesterade han och menade att det kunde vara farligt, med tanke på det hon gått igenom, men efter lite övertalning lät han sig bevekas.
De startade lite försiktigt, men men redan efter en kilometer hade tempot trissats upp, det gick ju så lätt. Christer började få problem, han andades tungt och löpstilen skvallrade om mjölksyra.
Samtidigt tittade han undrande på Nillan. Det här hade han inte väntat sig.
De hade ett långt samtal på fiket efteråt. Christer var överraskad och chockad. Han visste inte vad han skulle tro och tycka. Han hade börjat betrakta Nillan som en konvalecent på livstid och så visade det sig att han själv hade svårt att hänga med i hennes tempo. Han hade ju faktiskt för bara ett par veckor sedan gjort så pass bra som 1.17 på halvmaraton.
Christer var konfunderad. Vad skulle detta innebära? Var det verkligen möjligt att Nillan kunde komma tillbaka? Det skulle vara roligt, och välkommet, med tanke på den ärligt talat ganska bedrövliga standarden på klubbens övriga kvinnliga löpare. Men Christer var också
orolig. Han var inte beredd att ensam ta ansvaret om Nillan skulle återuppta sitt idrottande. De bestämde att hon måste tala med sin läkare. Hon tog upp det vid sitt nästa besök och till hennes stora gjädje hade läkaren inga som helst invändningar. Snarare tvärtom, motion var bara nyttigt för henne. Det innebar den slutgiltiga klarsignalen. Tillsammans med Christer gjorde hon upp ett träningsprogram som skulle kvalificera henne till deltagande i DM på
10.000 meter. Det skulle inte bli så märkvärdigt, med tanke på standarden i övrigt i distriktet. Snarare fanns risk för att hon skulle bli enda startande.
Nillan hade märkt att det inte var syreuptagning och ”flås” som satte gränser utan snarare muskelstyrkan. Därför innehöll det nya träningsprogrammet mycket styrketräning, samt snabbhets- och intervallträning. Distansen verkade inte vara något problem, inte heller tävlingstempot.
Vid ett testlopp en vecka före DM chockade Nillan både sig själv och Christer
genom att ”glida igenom” 10.000 meter på 34.40. Nytt klubbrekord, om än inofficiellt i allra högsta grad!
DM blev för Nillan en överlägsen uppvisning. Visserligen var konkurrensen långt ifrån imponerande men ändå. Hon fick göra ett sololopp från start till mål och varvade tvåan två gånger!
Tiden blev ett personbästa hon tidigare bara drömt om. Men inte nog med det, det var också nytt distriktsrekord, med över en minut!
Under nedjoggnignen, när speakern hämtat sig och fått ordning på sina papper, kunde han upphetsat meddela att hennes tid var årsbästa i landet! Nillan var glad, omtumlad och lätt chockad. Friidrottsförbundets representant lovade henne på stående fot deltagande i den kommande OS-uttagningen och i nästa veckas landskamp. Han lovade också att landslagsdräkten skulle skickas till henne snarast.
Allt var uppåt. Fysiskt var Nillan näst intill oberörd. Kanske fanns det ännu mera att ta!
Vid lokaltidningens intervju efter tävlingen började hon förstå vidden av det hela. Helt plötsligt var hon ett hett namn för OS! Det var också vid den intervjun som hon fick den första indikationen på de problem som skule komma. Frågan kom plötsligt och ställdes typiskt nog inte till Nillan utan till förbundets distriktsrepresentant som fram till dess lyst som en sol, han hade ju begåvats med en OS-kandidat i sitt distrikt. Hans leende ströks sakta ut när han förstod
allvaret i lokaltidningsredaktörens fråga: ”Hur ställer ni er i förbundet till det faktum att det ju faktiskt är ett manligt hjärta som driver henne, är inte det en form av doping?” Det blev knäpptyst i lokalen. Nillan blev alldeles kall. Plötsligt var glädjen som bortblåst. Hon ville bara bort. Det här hade hon inte tänkt på, inte alls. Hon såg mot Christer, sökte hjälp. Han tittade ner i bordet, mötte inte hennes blick. Vad är det som händer, tänkte hon. Höll man på att diskutera hennes vara eller inte vara som idrottare? Skulle hon inte få vara med? Hon som återvänt till livet, till sin älskade idrott. Förstod de inte? Hon levde ju, kunde känna glädje, förväntan och optimism. Och framför allt, hon hade en framtidstro. Sakta gick den hemska sanningen upp för henne. Man ifrågasatte henne som idrottare. Man menade att det inte var hon som sprang utan någon annan. Det värsta var att hon på sätt och vis kunde förstå deras
reaktion. Kanske hade de rätt. Det var ju faktiskt inte hennes eget hjärta som drev henne.
Som i dvala gick hon hemåt. Hon hade vunnit DM, satt nytt personligt rekord, nytt distrikts- och klubbrekord och gjort årsbästa i landet. Och ändå kunde hon bara känna ångest.
Den lille trinde och fisförnäme lokalredaktören för ortstidningen hade, trots att han egentligen inte planerat det, genom en slump snubblat över ett guldkorn. Redan samma dags eftermiddag kontaktade han de stora kvällstidningarna och sålde sin historia. Dyrt. Han var mycket noga med att hans anmn skulle stå med i de kommande artiklarna. Detta var ett lyft för honom. Vad det innebar för Nillan ägnade han inte en tanke och det intresseraade honom föga.
Redan vid lunchen märkte Nillan att det var något som inte stämde. Det var något som låg i luften. En dov, avvaktande stämning. Människor som alltid brukade hälsa glatt hastade förbi och tittade bort eller såg ner i golvet. Hon tog en promenad på lunchen. På vägen kom hon förbi kiosken. Det var då hon såg den. Löpsedeln. Löpsedeln med den stora svarta rubriken:
”Avliden manlig elitlöpare OS-aktuell – i damklassen!” Hon stod som förstenad. Efter några ögonblick, långa som år, tvingade hon sig närmare för att läsa mera. ”Friidrottsförbundets OSkommitté
i extramöte”. Hon gick inte tillbaka till jobbet. På kvällen ringde hon Christer. Han sa inte mycket, bara –Jag var rädd för det här, kan du förstå? Skulle hon förstå? Hade hon felat? Hon hade återvänt till livet. Vad visste de andra om sådant? Christer försökte förklara och även om han inte sa det rent ut så förstod Nillan innebörden, att han inte ville skylta som tränare för en ”bastard”. Båda förstod att det nu var fördigtränat. Det blev ett kyligt farväl.
OS-kommitténs ledamöter, en samling äldre farbröder, kom ganska snabbt fram till att man naturligtvis inte kunde tillåta någon att tävla med en annan människas hjärta. Man beslutade också att tillställa Interantinella Friidrottsförbundet en skrivelse om att införa dettta i sina regler, för att förhindra framtida ”överträdelser”. Man betonade emellertid att man inte misstänkte
att ”dopingen” i Pernillas fall var avsiktlig eller planerad. Så storsint! Man trodde alltså inte att hon bytt hjärta för att bli en bättre löpare.
Dagen efter postade Nillan ett paket till Friidrottsförbundet. Landslagsdräkten. Den som hon alltid drömt om, i hela sitt idrottsliv.
Hon såg damernas 10.000-meterslopp i OS på TV. Något svenskt deltagande fanns inte.
Kinesiskorna var helt överlägsna. Dem hade hon inte kunnat röra. När loppet var över åkte hon till idrottsplatsen och sprang 10.000 meter. Ensam, med stoppuret i handen. Hon satte personligt rekord med 55 sekunder.
Det hade räckt till OS-brons.

Skriven av: Ulf Rönning