Drogernas tillfredsställande värld

Det var nog när mamma dog som allting började. Jag blev konstig – jag levde som i ett töcken och kunde inte ha roligt, inte se någon mening med livet. Det enda jag kunde göra var det nödvändiga, inte något utöver det. Jag sov, jag åt, jag gjorde mitt skolarbete, allt sådant. Men jag gjorde det som på order. Mitt liv var inte längre roligt.

Cecilia var den första som tog upp det. Då hade mamma varit död i en vecka, och det var på lunchrasten det hände.
”Vill du ha en cigg?” Hon fumlade med paketet och höll fram det mot mig.
”Du vet mycket väl att jag mår dåligt av att röka” svarade jag, kallt och utan att röra ett finger. Jag tittade inte ens på henne utan stirrade bara tomt ut i luften.
”Du har mått dåligt av allt sedan din mamma dog” suckade Cecilia och tände sin cigarett. ”Kan du inte bara acceptera det?”
”Rökning är en av de få saker som jämt fått mig att må dåligt” svarade jag på samma sätt som förut, och utan att ta notis om den delen om att acceptera min mammas död.
Cecilia suckade, men så såg det ut som att hon fick en idé. Hon sken inte upp, men det verkade som om hon fick en idé.
”Har du provat tabletter?” frågade hon samtidigt som hon halade upp en svart ask ut sin byxficka. Jag stelnade till.
”Jag visste inte att du tog droger!” utropade jag. Nu hade jag vänt mitt ansikte mot henne och stirrade stint på asken i hennes hand.
”Äsch, det är inte farligt om man inte tar för mycket, jag tar bara någon gång ibland” svarade hon. ”De hjälper väldigt bra mot sorger. Här, prova.”
Först tvekade jag, men sedan kom jag på att Cecilia inte brukade ljuga, så jag sträckte fram en darrande hand och tog ett piller från asken som nu var halvöppen. Ett tag såg jag på det som om det var en diamant, sedan placerade jag den försiktigt i munnen och svalde.

Först kändes ingenting, men det ringde in just då, så jag hann inte säga något till Cecilia. Men ca tio minuter in på lektionen hände det. En våg av lättnad sköljde över mig, jag kände mig nästan befriad från sorgen. Cecilia hade haft rätt, och nästa rast lovade hon att skaffa mig egna till nästa dag. Då visste jag inte hur lätt man blir beroende…

Nästa dag kände jag mig återigen nedtryckt. Som tur var hade Cecilia med sig tabletterna, och jag tog genast en. ”Det är nog som Cecilia sade” tänkte jag. ”Det är nog bara farligt om man tar ofta”.
Och med samma tanke i huvudet tog jag en till tablett nästa dag. Och nästa. Och nästa. Så höll jag på i ungefär tre månader. Drogerna blev en del av min värld. De lugnade mig och fick mig att må bättre. Jag hade börjat inse att jag blivit beroende. Men det fanns inget att göra åt och jag ville egentligen inte sluta. För det skulle betyda att sorgerna kom tillbaka.

När jag hållit på i cirka tre månader så tog jag ännu ett steg. Jag tror det vara en onsdagseftermiddag, och jag kände mig mer nere än vanligt. Till råga på allt var tabletterna slut, och jag skulle inte få nya förrän nästa dag. Planlös vankade jag runt i huset. När jag gick in i badrummet såg jag några av pappas gamla rakblad ligga på bänken. Först tänkte jag gå därifrån, men någon magisk kraft drog mig mot dem.
Jag tog långsamt upp ett, så som jag hade gjort med den första tabletten jag tog. Så såg jag på det i ungefär tio sekunder, sedan förde jag det mot vänster handled och skar ett snitt. Snabbt och enkelt gick det. Snittet var inte särskilt djupt. Visserligen gjorde det ont fysiskt sett, men jag blev samtidigt av med en del av den psykiska smärtan, och det kändes skönt. Så pass skönt att jag tog med mig det blodiga rakbladet in på mitt rum och lade det i min hemliga låda. Där fick det ligga.

Månaderna gick. Jag fortsatte att ta tabletter, men rakbladet blev samtidigt blodigare och blodigare, och mina handleder ärrigare och ärrigare. Ärren dolde jag genom att alltid bära långärmat. Jag förstod inte vad jag gjorde, hur detta skulle kunna sluta. Allt jag ville var att bli av med sorgen. Det var det jag ville då i alla fall.

Det här hade kunnat sluta riktigt illa. Jag befann mig i ett hål med kvicksand. Om jag skulle försöka ta mig upp, skulle jag bara sjunka fortare, för jag orkade inte sträcka mig efter kanten för att ha något att hålla i. Alltså blev jag liggandes för att sjunka långsamt. Men jag sjönk. Och vilken dag som helst skulle det vara för sent för någon att dra upp mig.
Jag fortsatte i ytterligare ett antal månader. Cecilia kände inte till rakbladet, det var min absoluta hemlighet. Men nu hade jag sjunkit så långt att det började plåga mig. Jag började vilja komma upp, men nu var det för sent att göra det själv. Jag behövde någon som drog upp mig. Men vem skulle det vara?

Aldrig hade jag väl kunnat ana att det skulle bli hon. Den skola jag gick på samarbetade med en skola för låg- och mellanstadium. Vi i vår klass samarbetade ibland med varsitt barn från femte klass på den skolan. Just nu arbetade vi med ett land, och hon och jag hade valt Spanien. Jag hade börjat bli allt sämre i skolan, så vi fick träffas hemma hos mig en dag för att hinna ikapp de andra. Det var då det hände.
Jag kände mig deppig, och utan att tänka mig för drog jag fram asken och tog en tablett. Jag trodde hon tittade åt ett annat håll, men hon hade sett och såg alldeles chockad ut.
”Vad är det där för tabletter?” frågade hon, fast hon halvt om halvt visste svaret.
”Halstabletter” svarade jag. Det var det första jag kom på, för jag ville inte att hon skulle få reda på det. Av någon anledning trodde jag att jag inte skulle kunna lita på henne.
”Så där ser inte halstabletter ut” svarade hon, och lät lite bekymrad när hon sade det. ”Det där såg ut som medicin. Du är väl inte sjuk?”
”Aj, då” tänkte jag. Nu var jag tvungen att komma med en lögn snabbt. Annars så låg jag illa till.
”Ja, jag har…” började jag, men kom inte på någon passande sjukdom. ”Jag har… jag har…”
”Tror du jag går på det där” sade hon, och jag måste erkänna att det trodde jag ju inte. ”Vad är det för något.”
Först ville jag skrika åt henne att det hade hon inte med att göra, men något tog emot. Jag ville ju bli räddad, uppdragen ut det här kvicksandshålet. Men skulle hon orka? Jag kanske drog ner henne också?
”… det är… lova att inte säga det här till någon” sade jag, utan att veta vad som fick mig att göra det.
”På heder och samvete” sade hon. Hon lät allvarlig, inte skämtsam. Kanske kunde jag lita på henne.
”Det är… droger.” Det sista ordet viskade jag, men hon hörde det nog mer än väl.
”Hur länge har du hållit på?” frågade hon, och hennes röst lät som en kombination av medlidande och order.
”I nio månader” svarade jag, plötsligt var jag inte rädd för att hon skulle skvallra.
”Och hur länge har du skurit dig?”
Min värld stannade upp. Hur visste hon om det? Tog hon det för givet? Hade hon sett ärren? Eller rakbladet?
”Hur visste du om det?” frågade jag, och nu var det min tur att se chockad ut.
”Det ligger där på skrivbordet” sade hon och nickade mot det. ”Hur länge har du använt det?”
”Ett halvår” suckade jag. Hon hade överlistat mig, nu hade jag inget hemligt kvar längre.
”Du måste sluta med det – nu” sade hon. Nu lät hon mer bestämd, och orden hade en väldig verkan. Det ekar fortfarande som änglasång i mina öron. ”Du måste.”

Hon insåg faran och risken för att kon själv skulle ramla ner. Ändå vågade hon närma sig hålet. Om hon orkade dra upp min eller inte – det vet jag inte. För hon drog inte upp mig. Men däremot gav hon mig en lian – ett rep – så jag fick möjligheten att själv klättra upp. Jag är henne evigt tacksam för det.

Skriven av: Rebecca Staffas