Drömkillen

Drömkillen
av Flera författare

DRÖMKILLEN

Att höra dig säga
-Jag behöver dig!
Att se dig vinka
-Här är jag!
Att känna dig krypa ihop i famnen
-Vad mjuk du är!
Att känna doften av din kropp
-Vad gott du luktar!
Att se dig plocka blommor på ängen
-De är till mig!
Att trycka ansiktet i ditt hår
- Vad mjukt det är!

Vilken drömkille du är, min lilla son.


Cattis

-----

HENNES DRÖMMARS MAN

Johannas tillvaro känns för tillfället något främmande. Omgivningen och
mannen mitt emot henne är obekanta. Ändå är de indragna i en diskussion
med varandra. De sitter på en varsin stol. Rummet de befinner sig i är i
övrigt omöblerat och kalt och i total avsaknad av ögonifallande
detaljer. Johanna sitter helt stilla med de knäppta händerna vilande i
knäet. Andreas sitter också still med en hand vilande på vardera knä.
Andreas spänner blicken i Johanna.
-Nu talar du om var han finns, säger han sedan med kylig stämma.
-Vem då, svarar Johanna undrande.
-Spela inte dum. Du vet nog vem jag menar.
Men Johanna har inte en aning om vad han menar. Hon letar i sina minnens
gömmor. Vem var den här mannen. Han hade presenterat sig som Andreas
Aresson. Det var nu ingen hon kände men han påstod att han var
kriminalassistent. Inte heller kunde hon begripa hur hon hamnat här. Var
befann hon sig förresten. Hur hon än anstränger sig för att minnas
förblir det tomt i huvudet. Men hon har egentligen inte någon tid att
tänka efter. Hon blir hela tiden ansatt av Andreas.
-Du ska tala om för mig var Jan Sethrén gömmer sig.
Inne i Johannas huvud reagerar något igenkännande. Namnet som Andreas
nyss hade nämnt väckte något till liv hos henne. Det var något bekant
med namnet men hon kunde inte riktigt avgöra vad. Men skepnaden av en
person började ta form i hennes minne. Och händelser som hon kanske
varit med om. Men helt säker är hon inte.
-Jag ser att namnet är bekant för dig.
-Det kanske det är men jag minns inte riktigt men du tror väl inte på
mig, förklarar Johanna.
-Jodå jag tror på dig. Människan har en förmåga att förtränga det som
hon inte vill kännas vid.
Johanna hade utåt nära nog inte visat något alls att hon faktiskt känt
igen namnet. Men Andreas skarpa ögon hade inte undgått den svaga skugga
av sinnesrörelse som snabbt hade dragit över Johannas ansikte. En person
med normal eller till och med skärpt uppmärksamhet skulle ha missat det.
Men Andreas visste exakt vilka skiftningar han skulle söka efter i
hennes ansikte. Även de svagaste. Och han hade funnit dem.
-Nu börjar vi ju komma någonvart, säger han i något mjukare ton.
-Jag vill att du ska hjälpa oss att hitta Jan.
-Jag medger att jag vet vem han är men jag har ingen aning om var han
är, förklara Johanna uppriktigt. Visst minns hon honom men hon kan inte
minnas under vilka sammanhang hon träffat honom.
-Vi kan ta det lugnt. Vi har gott om tid. Jag ska ge dig tid till att
fortsätta minnas.
-Han måste vara inblandad i något eftersom polisen söker honom, säger
Johanna trevande.
-Helt riktigt. Vi misstänker att han är inblandad i ett
värdetransportrån som genomfördes för en vecka sedan. Vi är ganska säkra
på att han är inblandad. Andreas förklarar tålmodigt utan att ge sig in
på detaljer.
-Nu kanske du börjar minnas lite mer. Ni har väl haft telefonkontakt med
varandra. Har ni inte det, säger Andreas med skärpa i rösten.
-Jag försöker inte ljuga eller undanhålla dig något. Jag har bara så
svårt att minnas. Om jag bara kunde förstå varför, försvarar sig
Johanna.
-Det är ingen fara. Jag ska hjälpa dig minnas. Efteråt kanske du kommer
att förstå varför du inte vill minnas. Personer kom till skada vid det
här rånet.
-Menar du att jag skulle ha varit med, undrar Johanna förskräckt.
-Nä men vi tror att du varit införstådd i det som skulle hända. Du
kanske var med och planerade rånet rent av.
Det kryper i Johanna av de obehagskänslor som väller upp inom henne. Hon
har svårt att sitta still och vet inte vad hon ska göra av sina armar. I
hennes huvud trängs tankarna med varandra. Inte kan man väl vara med och
planera ett rån och sedan bara glömma det. Det verkade absurt. Eller i
alla fall sjukt. Hon vet inte riktigt vad hon ska säga och sitter tyst
ett tag. Plötsligt börjar nya minnen ta form i hennes hjärna. Hon har
träffat Jan ganska nyligen. De pratade inte om något rån. Men hon vet
att hon vid något tidigare tillfälle varit med och diskuterat hur ett
rån skulle kunna genomföras. Men för henne hade det mest varit som att
diskutera specialeffekter i någon filminspelning. Hon hade faktiskt inte
känt sig speciellt delaktig. Egentligen inget alls. Andreas sitter lugnt
och studerar henne med observant blick. I hans ögon kan hon utläsa att
han redan vet. Alltså är det ingen mening med att förneka det.
-Jag minns att vi diskuterade det, erkänner hon.
-Exakt vad diskuterade ni, frågar han fodrande.
-De diskuterade hur man enklast och smartast kunde råna en
värdetransport. Jag tog dem inte riktigt på allvar så jag kom med
förslag också. Jag trodde aldrig att de skulle utföra det på riktigt.
-Men det gjorde dom. Det behöver du aldrig tvivla på. Nu vill jag bara
veta var Janne och de andra är.
-Jag vet inte. Han ringer mig på mobilen ibland men han säger aldrig var
han är.
-Jag tror dig. Jag känner dig så väl så jag vet direkt när du ljuger.
Men nu ljuger du inte. Johanna svajar till lite när han säger så. Hur
kan han känna henne. De har väl aldrig träffats förut. Eller misstar hon
sig. Hon tycker att allt känns besynnerligt. Hon har fortfarande inte
blivit klok på hur hon egentligen hamnade här tillsammans med denna man.
Andreas är en lång välbyggd man i 35-års åldern. Han är gudomligt vacker
på ett så maskulint sätt att inte ens det blonda håret kunde förta det
intrycket. Kanske för att det är så kortklippt. Och för att göra saken
än värre vilade det något bekant över honom. Något förödande bekant.
Hela tiden hade varningssignalerna ringt men i början så svagt att hon
knappt reflekterat över det. Men nu började hon bli på sin vakt. Andreas
lutar sig bakåt på stolen och lägger armarna i kors över bröstet.
-Men jag förväntar mig att du ska börja minnas var han är. Hans krävande
fråga skärper till Johanna. Hon vill inte gärna ljuga och anstränger sig
för att minnas. Men den här gången förblir det tomt i hennes huvud.
-Jag kan inte tala om det eftersom jag inte vet, svarar hon irriterat.
Han tittar granskande på henne. Hon besvarar lugnt hans blick. Kanske
lite utmanade till och med. Men blicken i de ljusbruna ögonen är
orubbligt lugn. Är de riktigt bruna egentligen. Johanna konstaterar att
de snarare har färgen av bärnsten. Vilken sällsam och förunderlig färg
på ögon är Johannas spontana reaktion. Och så matchar de nyansen på hans
hy perfekt. Johannas tankegångar ändrar riktning bryskt.
-Du får väl tänka efter lite mer ihärdigt, manar han henne med hård
stämma. Dragen över hans mun har hårdnat. Andreas sätt förvirrar henne.
Hela tiden pendlar hans röst mellan att vara mjuk och lugn till hård,
nästan hotfull. Likaså växlar uttrycket i hans ögon. Ena stunden tittar
han på henne med en lugn och förtroendeingivande blick. För att i nästa
stund se på henne med kalla och hårda ögon. Känslan av otrygghet och
osäkerhet är den som är mest bestående för Johanna i denna stund.
Och hon minns fortfarande inte var Janne finns. Kanske av den enkla
anledningen att hon helt enkelt inte vet. Därför tiger hon. Till sin
förvåning pressar inte Andreas henne mer.
-Du vet väl inte var han finns då. Men faktiskt gör det inte så mycket.
Vi har haft spanare ute och vi har nu fått upp ett spår som sannolikt
leder till honom, förklarar han för henne på ett mycket lugnt och
sakligt sätt. Han vill ha en reaktion från Johanna. Men den uteblir
helt. Hon hade varit förberedd på att han skulle säga något dylikt.
Därför blir hon inte det minsta förvånad.
-Då behöver du ju inte min hjälp, säger hon förhoppningsfullt.
-Inbilla dig inget. Du ska hjälpa mig bara för att visa lite god vilja.
Andreas ton avskräckte henne från att ens försöka svara emot. Hon
undrade bara hur en person kunde få sin röst att låta så olycksbådande
utan att ens behöva höja den. Hans röst lät som dovt stål med en härdad
underton. Johanna rös av obehag.

Johanna vaknade till plötsligt. Det var väl något av hennes barn som
väckt henne. Han hade rört sig och pratat i sömnen. Med ens är hon
nästan klarvaken. Hon minns drömmen tydligt. Hon hade inte vetat hur hon
hamnat i samma rum som Andreas. Att hon bara drömt förklarade allt. Och
nu när hon var vaken kunde hon inte erinra sig att hon någonsin känt
någon Jan Sethrén. Ännu mindre visste hon om något värdetransportrån.
Och hon kunde inte begripa hur hon i drömmen tyckt att Andreas verkade
bekant. Om hon hade mött en så snygg man så skulle hon inte ha glömt
det. Speciellt inte med hans personlighet. Hon hade aldrig trott att en
person i en dröm kunde göra så starkt intryck. Men det hade Andreas
lyckats med. Drömmen hade varit en stark upplevelse men nu började
Johanna slappna av igen. Hon börjar somna om och snart sover hon igen.

Innan Johanna vet ordet av så sitter hon mitt emot Andreas än en gång.
Men nu är hon medveten om att hon bara drömmer. Att drömmen känns så
äkta skrämmer henne lite. Men inget i drömmen kan ju skada henne. Hur
äkta allt än verkar. Därför känner hon sig säkrare nu än vad hon gjorde
tidigare i denna märkliga och oförklarliga dröm.
-Jaså du är tillbaks nu. Men jag hade heller inte väntat mig annat. Jag
kan förhöra dig precis när jag vill. När du sover. Och sova måste du
göra varje natt, säger han olycksbådande.
Trots att Johanna nu vet att hon bara drömmer blir hon skärrad. Allt
verkar så verklighetstroget att hon så smått börjar tvivla på sitt
förstånd. Hon slås av en hemsk tanke. Tänk om det är så att det är nu
hon är vaken. Och att det som händer i den andra världen är en dröm. Att
allt helt enkelt skulle vara omvänt. Hon jagar undan sina missaningar.
Så kan det bara inte ligga till. Så fort hon vaknar kommer Andreas att
vara borta igen. Men kanske kommer hon att träffa honom nästa natt, och
nästa, och åter nästa. I det oändliga. Hon blir alldeles kall invärtes.
Ännu en gång jagar hon undan sin oro. För det är ju faktiskt möjligt att
denna oförklarliga och obehagliga dröm får näring genom hennes oro. Om
hon slutar oroa sig kommer säkert inte drömmen tillbaka. Det är i alla
fall vad Johanna intalar sig.
Johanna väcks ur sina grubblerier men inte ur sin dröm.
-Vi har lokaliserat din vän och kommer snart att gripa honom. Men
sanningen att säga så spelar det ingen större roll om vi griper honom.
Jag skulle lika gärna se honom som död, säger Andreas kallt och
känslolöst. Johanna blir förskräckt av det hon får höra. Men hon väljer
att tiga. Hon vill till varje pris undvika att reta upp Andreas. Hon kan
ana ett behärskat ursinne under den lugna ytan. Andreas ger själv svaret
till sitt ursinne.
-En av väktarna som körde värdetransporten skadades svårt. Han vårdades
på intensiven. Igår dog han, berättar Andreas samtidigt som han stirrar
Johanna stint i ögonen. Johanna känner hur en iskyla sprider sig i
kroppen. En kyla som tränger undan allt annat inuti henne. Det är som om
alla känslor runnit ur henne. Och efterlämnat ett enda kallt och svart
tomrum. Fast hon är övertygad om att hon bara drömmer känns det som hon
börjar få svårt att andas. Hon har börjat hyperventilera. Anderas märker
hennes belägenhet och försöker lugna henne.
-Du behöver inte oroa dig. Du är väl inte direkt inblandad i rånet,
säger han lugnande. Johanna skakar på huvudet. Några ord får hon inte
fram men hon lugnar ner sig lite. Hennes andhämtning blir åter normal.
-Jag tänkte väl det. Men din vän är desto mer inblandad. Och han som dog
var min vän. Inte bara vän. Han var min bästa vän. Så man kan påstå att
din vän dödade min vän. Vad säger du om det.
-Jag är hemskt ledsen. Jag trodde inte att någon skulle komma till
skada. Ännu mindre att någon skulle bli dödad. Dom sa att ingen skulle
bli skadad.
-Hur kunde du tro på något sådant. Det finns alltid risk att någon
skadas eller dödas när man gör något brottsligt. Speciellt om det
handlar om ett rån. Du visste nog men du brydde dig inte. Andreas
beskyllningar späder på kylan inuti Johanna. Men hon känner att hon
absolut måste försvara sig.
-Jag har aldrig velat skada någon avsiktligt. Inte ens personer som jag
ogillar, svarar hon med en skärpa som till och med överraskar henne.
-Men man kan ju blunda för vad som händer eller skulle kunna hända. Och
förhålla sig passiv fast man kunde ha gjort något för att förhindra det,
svarar Andreas med fördömande röst.
Johanna svarar inte på Andreas anklagelser. Hon vet att han har rätt.
Men vid tidpunkten för brottet hade hon känt att hon inte kunde handlat
annorlunda. Dels för att de hade försäkrat henne om att ingen skulle
komma till skada. Och så hade hon varit bunden av lojalitetsband. Till
Jan. Hon hade varken velat eller kunnat gå emot honom. Då bedömde hon
det så att det inte var värt den risken. Men hon skulle nu få betala ett
högre pris för sitt ställningstagande än vad hon räknat med. Hon känner
sig uppgiven. Men plötsligt rycker hon upp sig. Varför känner hon sig så
ledsen och olycklig. Det är ju bara en dröm. Inget av detta har ju hänt.
Snart är det morgon och drömmen kommer att blekna bort. Senare på dagen
kommer hon inte ens att ägna en tanke åt denna befängda dröm. Den är
bara som en såpbubbla. Eller som morgondimma. Som långsamt löses upp.
Eller snabbt punkteras av det nålstick som väckarklockan representerar.
Hon börjar rent av känna förtröstan. Morgonen närmar sig.
-När jag är klar med Jan blir det din tur. Du ska inte slippa undan det
här, Andreas röst injagar återigen skräck i Johanna. Hon undrar hur han
ska straffa henne. Men inte kan han väl straffa henne. Hon har ju inte
gjort något. Och även om hon skulle det hur ska han bevisa det.
-Jag kan komma åt dig var, när och hur jag vill. Och jag behöver inte
bevisa något. Det räcker att jag vet att du är skyldig. Du ska inte
undslippa straff den här gången, säger Andreas med låg nästan viskande
undergångsröst.
-Du kan inte göra mig något. Det här är bara en dröm. En mardröm
visserligen som verkar ovanligt verklig men snart vaknar jag upp och då
är du borta, svarar Johanna oväntat morskt. Andreas lutar sig framåt med
armbågarna vilande mot knäna. Han tittar på henne med en outgrundlig
blick i sina guldbruna ögon.
-Jaså verkligen. Tror du det. Ja du kommer väl att märka hur det
verkligen ligger till så småningom. Jag ska se till att du inte kommer
att ta miste om den saken. Till dess kan du ju lugnt försöka sova
vidare. Så gott du nu kan.
Johanna vet inte riktigt hur hon ska tolka det som Andreas sagt. Ett tag
kändes det som om han hade läst hennes tankar. Men i en dröm är ju allt
möjligt. Hon bestämmer sig för att inte oroa sig i onödan. Det är ingen
idé att ta ut bekymren i förskott. Om det nu verkligen är några
bekymmer. Det kan det ju bara inte vara. Det är bara en dröm upprepar
hon för sig själv. Och drömmar kan inte skada en. Inte när man är vaken
i alla fall. Men hon känner en viss olust inför kommande nätters sömn.
För tänk om han dyker upp igen. Vad kommer då att hända. Hon vill inte
ens tänka på det. Det är bäst att inte tänka alls. Bara ta dagen och
natten som den kommer. En sista gång försöker hon intala sig själv att
det inget finns att oroa sig för. Hon lyckas nästan övertyga sig själv.
Men inte helt.


Ellen
[email protected]
-----

DE PSYKNESISKA DJUREN

- Det finns ett torn, sade drömkvinnan. - Högt ovan molnen reser det
sig. Toppen
rör sig med vindarna. Det är murat med rött tegel.
Tim satte sig upp i sängen. Flickan stod framför det lilla bordet,

med händerna stödda mot midjan. Höfternas mjuka rundning, den smala
midjan,
och det axellånga håret gjorde henne vacker. Hennes vita hud framhävdes
av
en mörkröd klänning vars mönster förändrades som när molnen rör sig över
en röd
himmel.
- Högst upp i tornet finns ett öga som ser ut över världen.
Flockar av
fåglar bor i tornets nedre regioner. De stiger som rök mot skyn,
och vidare ut över världen. Det de ser berättar de för mannen i tornet.
- Vem är han? frågade Tim i drömmen.
- Han är fursten med svärdet som kallas vilja. Tornet är byggt av
människors
själar. Han väntar på att tecknen i skyn ska bli de rätta. Då ska han
föra hit
de psyknesiska djuren. Det är de vidunder som härskade en gång i
urtiden.
Genom eoner av år för han dem till er. När tecknen i skyn blir de rätta
ska de förgöra din värld.
- När? frågade Tim.
- Tecknen är de rätta på måndag nästa vecka, svarade drömkvinnan.

- Vad vill du att jag ska göra?
Hon log.
- Öppna porten till Solaris och för folket bort från denna värld.
Ni
kan inte kämpa mot vare sig mannen i tornet eller de psyknesiska djuren.

- Jag tror dig inte. Något måste gå att göra, protesterade Tim.
Flickan korsade armarna och såg på honom med tårar i ögonen.
- Mannen i tornet kom till min värld för två tusen år sedan. Då
trodde männen att de
kunde kämpa ner de psyknesiska djuren. De hade fel. Dimman och
vidundren slukade dem.
- Alla? Du med?
- Ja. Jag dog också den gången.
Tim vaknade med ett ryck. Han skakade som av frossa. En iskyla från
drömmen
dröjde sig kvar i hans medvetande. Solens första strålar strömmade in
genom
gardinerna.
- Vid gudarna, stönade han. - Det kan inte vara sant.
Han drog på sig kläderna, sprang ut i skogen och vidare bort till
gläntan med
gudabilderna. I en halvcirkel stod trästatyerna uppställda. Han föll på
knä
framför dem och knäppte händerna. Mekaniskt rabblade han sina böner.
Bakom ryggen
hördes fotsteg.
- Vad står på Tim? frågade en grov röst.
En tung hand lades på hans axel. Tim kastade sig upp och grep tag
i Björns krage.
Det fårade ansiktet lyste av förvåning. Björn var en stor karl,
men han smittade
av Tims panik.
- De psyknesiska djuren kommer att skövla världen nästa vecka,
sade Tim.
Vi måste öppna porten till Solaris och lämna våra hem. Världen är dömd
till undergång.
- Lugna ner dig, sade Björn och ruskade honom. - Det var bara en
dröm. Vakna.
- Nej, fräste Tim. - Det är slut med oss. En flicka som dog för
två tusen år sedan
är gudarnas sändebud. Vi kommer alla att dö.
- Du hade en mardröm Tim. Ta dig samman.
Tim sjönk ned på knä. Björns ord var sanna. Det var en mardröm.
Inget mer.
Han lade händerna mot ansiktet och stönade.
- Följ mig till stugan så tar vi oss en öl, sade Björn.
Tim nickade.

Björns stuga var stor och rymlig. Hans fru städade för jämnan.
Hon var duktig, men
hade ett svårt humör. De slog sig ned på varsin stol och drack en skål
för gudarna.
- Jag vill över havet, sade Björn. - Det här är inget liv för en
man. Gå och ruttna bort
på en gård. Tvi tusan.
Tim var fortfarande uppskakad av sin dröm. Han höll bara med.
Björn talade
långsamt och sävligt. Han var ingen klipsk karl. Men stark som
en oxe.
Hans två söner kom insläntrande. De drack också en skål för
gudarna.
- Jag hade en konstig dröm, sade den yngste sonen. - En flicka
kom till mig.
Hon var en grann tös. Hon talade, men jag hörde inte ett ord.
- Jag drömde också om en kvinna, sade Tim och kände en ilning
efter ryggraden. - Jag hörde varje ord.
Sonen såg på honom. Han var smal som en sticka och hade kroknäsa
och fräknar.
- Bar hon en röd klänning som förändrades? Det var som en himmel
med moln.
Molnen var gula, och himlen röd. Hon hade mörkbrunt hår och ögon som
kristaller.
- Det var hon, pressade Tim fram. - Vid gudarna. Du såg henne du
med.
Björn slog näven i bordet så att det small.
- Ni har drömt om kvinnor. Det gör väl varje karl som det är
något med. Det betyder
inget.
Tim kände att han svettades. Flugor surrade runt hans ansikte.
- Slå upp mer öl, befallde Björn sin kvinna.
- Det kan du väl göra själv, fräste hon till svar.
- Fördömt. Kvinnfolket var bättre på min fars tid, muttrade
Björn och stolpade
iväg till öltunnan med krusen i famnen.


Robert Andersson

-----

Skriven av: Flera författare