Publicerat
Kategori: Novell

Drömmar

Ytterdörren gav lätt vika framför hans överkropp. Nu var han alltså inne. Kanske skulle han hitta pengar eller en stereo som han skulle kunna sälja dyrt till något pucko. Samtidigt som han kände doften av lycka, kände han doften av förruttnelse. Han gick längre in. Stanken blev värre men lyckligtvis så kom den från vinden. Förmodligen var det en råtta som hade lagt sig däruppe någonstans, men egentligen så brydde han sig inte bara han fick lön för jobbet. En bok?
I ett av sovrummen hittade han en bok uppslagen. En dagbok. Han var inte en sådan person som läste andras hemligheter, men det var ändå något som drev honom att läsa, han struntade i känslan som samtidigt höll kvar honom. Bara en rad skulle ju inte ta död på honom. Han sneglade på klockan fem minuter hade gått. Det verkade ändå inte vara någon här, men trots en olustig känsla i magen läste han snabbt igenom det första stycket.

Kära Dagbok
Idag läste jag ”Den förtryckte” och medans jag försöka få handlingen att tilltala mig kände jag mig olustigt rädd. Jag citerar ur boken;
”Hon grät, hon var rädd, rädd för att hon inte fick lämna honom”. ”Hon grät, bad honom att sluta, bad honom att hon skulle få lämna honom. Orden berörde honom inte längre, inte efter vad hon gjort.
En obehaglig känsla sträckte sig upp genom magen och över bröstet på mig, hjärtat slog fortare, det slog för fort. Jag försökte skylla på att boken bara var läskig, men jag kunde inte ljuga för mig själv. Jag kände igen mig. Jag vet inte varför. Klockan är nu halv tolv på natten, det ska bli skönt att bli kvitt den obehagliga känslan, och vila ut. Vila ut framförallt.


Han visste att han skulle lämna boken resa sig upp, sno den där stereon och försvinna ett par tusen kronor rikare. Men han kunde inte, det var som om en tyngd hade lagt sig över bröstet på honom, över benen. Pulsen steg, han förstod inte. Något knakade till bakom honom och med boken i handen tittade han mot dörröppningen, blinkandes med ficklampan. Ingenting... En råtta kanske.

Klockan är 03:45. Klockradions siffror speglas i mina tårfyllda ögon. Jag har haft ännu en mardröm. Bara en mardröm. Jag minns inte längre de sista åren med henne, varför hon försvann. Jag minns inte hennes ögonfärg, hennes lukt, hennes skratt. Men det spelar inte längre någon roll, för jag har alltid intalat mig själv att jag alltid varit över henne, att jag inte saknar henne. Men det är lögner, dessa lögner.
Det känns som om hon är död, som om det är mitt fel. Jag känner mig död, och också önskar jag att jag vore det. Men inte ens för det finner jag en anledning, jag minns inte.

Pulsen steg ytterligare än gång och han insåg inte hur han
kunde reagera på bara ett par raders läsning. Men det var något som tilltalade honom, som om han förstod men ändå inte. Han tittade ner på sidan, detta stycke som kom nu var det sista. Skulle han få veta vad som stod där? Men stanken från vinden, det övergivna huset, det sista meddelandet…? Nej, omöjligt.

Kära Dagbok
Nu på morgonen var jag uppe på vinden för att leta efter våra bilder. Jag saknade något, ett minne, eller det kanske bara var så att jag behövde få veta. Efter att jag hade rivit upp en kartong insåg jag att jag hade funnit mitt mål.
I den första pärmen hittade jag vårt första möte, två nyförälskade personer log mot mig, då jag senare möttes av ett trött sådant med vår Kristina. I den sista pärmen hade leendet bytts ut mot ett besvärat ansiktsuttryck hos henne. Jag fick samma olustiga känsla i magen igen. Men detta var inte det värsta. Den olyckliga flicka som mötte mig på nästa foto fick mig att flämta. Jag kände för en stund att jag kom ihåg allt, hur hon var arg, hur jag slutade det. Men det var bara en känsla.
Plötsligt prasslade något till bakom mig där uppe på vinden. Fortfarande med pärmen i handen vände jag på mig och reste mig upp. Blandningen av blodtrycksfallet och det jag såg fick mig att tappa balansen. Jag mindes. Minnet har aldrig varit klarare. Synen, doften, lögnerna, skammen. Allt i en blandning fick allt att komma tillbaka. Jag satt däruppe och grät, timme efter timme. Det finns nu bara en utväg. Jag känner mig nu i fred eftersom jag kommer att kunna se Kristina i ögonen igen. Aldrig har jag varit mer övertygad. Allt känns som en dröm, en mardröm.

En mardröm, efter en snegling med ficklampan upp emot taket så såg han att vindsluckan stod öppen, den olustiga känslan kom tillbaka och samtidigt som han kände den fräna doften där uppifrån kände han att känslan var borta. Han förstod, som en välsignelse från Gud kom känslan av upplysthet emot honom.

/ MJ.Viper

Skriven av: mjviper

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren