Publicerat
Kategori: Novell

Drömmaren i Marseille - Del 1


Drömmarna - Inledning

Jag kan inte påstå att allt jag säger stämmer, eller att mina tankar jämt och ständigt överensstämmer med den riktiga världen. Faktum är att de ofta går stick i stäv med det verklighetssinnade universumet. Men döm mig icke för det, kära madame Estelle, jag är endast en simpel människa som på ett format förfaringssätt försöker förmedla mina tankar om mig själv, världen runt omkring och mina underliga drömmar. Och senare i livet om mina häpnadsväckande uppenbarelser och resor genom tid och rum.
Försök istället ta hela denna erfarenhetsmässiga historia, eller saga som du gärna vill kalla den, kära madame, på ett humoristiskt sätt, inte ett gravalvarligt.
Låt dig inte förtretas av mina ibland enfaldiga tankar, ty jag är bara mänsklig.
Jag försöker inte driva bort mina tankar, madame Estelle. Men jag har famlat runt i mörker länge nog. Men i denna mörka tunnel finns inte längre något ljus, bara dessa sträva väggar, som jag ständigt skär mina händer mot. De tonlösa hasandena som ständigt jagar mig genom mörkret och mina tunga andetag. Det är en mardröm, kära madame, men det är nu dags för mig att vakna.
Det finns ingen mening med detta upplösande liv jag lever.
Men kära Estelle, sörj inte denna min bortgång, sörj inte den ensamhet som kommer efter min död. Du kära, efter sorg kommer lycka och ljus.
Älska mig när jag är död, ty jag förtjänade det inte i livet.

Leonard Le Havre
London 1999

* * *

Den här historien vill jag berätta innan jag tar mitt liv.
Innan min levnads sista brev lämnar London och färdas genom skyn till Marseille och underbara madame Estelle. Och innan jag drar mitt sista bedrövade andedrag. Jag vill lämna jordelivet, fri från min hemliga historia.
Jag vill berätta om mig, innan andra historier börjar cirkulera i världen. För efter mitt ödesdigra misstag finns det många av dem, och synnerligen få är av sanning eller ens av godo. Det är rentav djävulsberättelser som frammanats om mig av andra.
Det viktigaste är därför att ni hör min historia av mig, den korrekta historien – om en sann människa i en sann värld.
Jag vill berätta hela historien – men det kommer att finnas viktigare episoder som kommer att få mer utrymme – i kronologisk ordning, men samtidigt måste jag börja med mina drömmar. För dessa är upphovet till hela denna mystiska tankeresa jag gjort. En resa vars stopp blir min egen död.
Det är nog dags att börja. Och tids nog kommer ni att förstå mitt öde, min sista resa och min enda viloplats.

'I drömmarna sitter jag på en sten. Mitt i vintern. Vi bor fortfarande i Marseille, huvudstad i det franska departementet Bouches-du-Rhône. Frankrikes största hamnstad. De sista båtarna har lämnat hamnen och seglar nu i segelrännor bort från Marseilles, bort från den visuella världen.
Det är kusligt tyst, nästan skrämmande.
De vackra vita snöflingorna dansar ner från stjärnhimlen och månen pryder den svarta natten.
Jag är naken. Avklädd. Blottad inför en hel värld, men ingen ser mig. Jag är osynlig för omvärlden som likt skuggor flimrar förbi i mitt synfält. Trots den bitande kylan och den krigande vinden som sliter i varje millimeter av Marseille kan jag inte uppfatta någon kyla, bara ihärdig brännande värme, som likt eldstungor slukar min hud, min själ.
Sen kommer ljuset. Från obestämd riktning börjar plötsligt en enorm boll, likt ett brinnande klot, närma mig. Klotet talar till mig.
”Kan du tala om för mig vem som styr över livet?” frågar ljusklotet med jovialisk, himmelsk röst. ”Du. För det är väl du som är Gud” svarar jag.
Ljuset skrattar. Ett klingande skratt så högt och vackert, men samtidigt tonlöst och dystert, utan hopp eller tro. Oh, detta klingande ljud. Det ökar i styrka och blir mer som ett klagoskrik, ett rop på hjälp.
'Gud?” hånar ljuset. ”Tror du verkligen att jag är Gud? Din enfaldiga lilla människa”. Ljuset stryper min andning, stryper mina tankar och min röst.
Ljuset tar ifrån mig allt som är jag och tilldelar mig istället Djävulens – den ondas - själ. Inlåst i min kropp, mitt ansikte, mitt unga ansikte med de vackra dragen, men med Djävulens själ och syndfulla, ovillkorliga hat. De innersta substanserna är något som inte är jag, men mitt skal och min spegelbild förblir Leonard Le Havre.
Ljuset sliter mig bort från allting som var, och borde vara. Den plats ljuset för mig till är inte någon himmel, inte något helvete. Det är intet, en plats för ingenting – svart och mörk. En tunnel i evigheten.
I detta mörka ögonblick förmår jag mig ändå fråga Ljuset: ”Vad är Du?” men min röst är nästan tyst, kvävd av det onda som gror inom mig.
”Vem är jag, vem jag är?” skrattar detta ljus mig i ansiktet. ”Det ska jag säga dig, sorliga människa. Jag är dina drömmars baneman, dina innersta tankars förbjudna samvete” svarar detta hemska ljus.
Men vad vet väl en sextonåring om det förbjudna samvetet och de ovilliga tankarna, vet jag att jag tänker – eller om det är djävulen som lockar dessa tankar i mitt inre.
'Jag är den mörka kraften som härjar i världen. Det ondskefulla som gror i din lilla äckliga, avskyvärda kropp. Din själ ägs numera av Djävulen”, frammanar Ljuset med demonisk röst. ”DJÄVULEN är ägare av din kropp”, skriker rösten.'

Jag vaknar.
Finner mig själv utslagen på golvet invid sängen. Kallsvettig. Med håret fastklistrat mot tinningarna och fuktig rygg.
Jag är rädd. En vanlig sextonåring har inte sådana drömmar, det är inte vanligt, inte normalt. Men det kommer visa sig att mitt liv är allt annat än normalt.
Jag andas förskräckt. Tittar med skrämd blick ut genom fönstret. Utanför kan jag se inloppet till hamnen, som flankeras av två klippor, varpå forten Saint-Jean och Saint-Nicolas tornar upp sig mot den becksvarta natten. Bortanför klipporna lurar den mörka tunneln, en horisont i svart och grått och ett förrädiskt hav som vill sluka min Djävulsbebodda kropp.
Bitande kyla letar sig in mellan falsarna på fönstret. Det är kallt, det är ödsligt och ensamt. Jag är rädd för allt som lurar i natten och i mina drömmar. Rädd för ovisheten. Rädd för det som höljs i nattens sena timma.
Jag gråter mig till sömns, med ansiktet djupt nerborrat i kudden – ingen får se att jag gråter, inte ens Gud. Han vet att jag gråter, Han vet att jag är rädd. Men gör ingenting åt min oåterhållsamma rädsla.
Tre dagar senare återkommer samma dröm. Samma smärta och rädsla tar sin form i min kropp. Varför besöker denna dröm mig? Varför?
Jag får inga svar den natten. Jag får inga svar under hela min ungdomstid.

Denna dröm kom att jaga mig genom mina ungdomsår. Den kom att förstöra min själ och föda en rädsla mot natten och sömnen. Den kom att fördärva mitt innersta, min själsliga kärna. Fördärvad i en skoningslös värld som slukar allt och alla som avviker från normen, levde jag.
Men nu måste vi gå tillbaka till tiden innan drömmen, tiden innan sömnlösheten och min ständiga rädsla - mina år som barn, ett verkligt barn.



Kaptiel 1
Redogörelse för barndomen


Det här är min barndom, den sanna barndomen, som jag upplevt den. Det är väldigt viktigt att ni hör den ifrån mig, som ni vet. Ingen annan ska få berätta vad jag upplevde eller kände under den här tiden.
Lyssna nu noga.
Jag var nio år gammal. Mitt första minne – mina första upplevelser – som människa.
Vid den här tiden bodde vi i Versailles, tillhörande Yvelines, Île-de-France departementet, fjorton kilometer utanför Paris.
Jag visste ingenting om mina drömmar, eller vad som ämnat hända i mitt liv. Jag visste inte om den ondska som bodde i världen och dvaldes i mörkret. Oskyldig i barnakropp levde livet, så som det ofta gör för barn som ännu inte stöt på orättvisan och ondskan.
Jag var fullständigt förälskad i allt som spelades upp i mitt blickfång. De vackra fönstren i köket, med blyinfattningar och tjockt glas i grönt och blått, rött och gult, var de vackraste fönstren jag någonsin beskådat. Ekbordet som stod mitt i köket på det svartvita kakelgolvet – som bildade ett enormt schackspel – med den vackra dukningen: Linneservetter invirade i silverringar, höga kristallglas i vilka ljuset spelade ett magnifikt ljusspel, äggvita tallrikar och silverbestick. Det var det vackraste bordet i hela Versailles.
Allt var underbart och fantastiskt, fyllt av former och färger. Till och med vår svarta, ålderdomliga spis hade sin position i det underbara.
Allra vackrast var ändå freskmålningen uppå stenväggen i salongen. En kopia av ”Aldobrandinska bröllopet”. Ett magnifikt stycke konstverk som framställer en mystisk bröllopsscen, med den unga mannen sittande nedanför divanen där de två kvinnorna sitter. När solen från öst trängde in genom de blyinfattade fönstren glänste de turkosa färgerna och kärleksparet i fresken fick en lyster som är svår att beskriva. Det var vackra människor i en vacker målning, och antagligen var det deras ovillkorliga och eviga kärlek som avspeglades i målningen.
Jag vet inte varför, men som nioåring älskade jag den där målningen, och den kom att utgöra grunden till min barndom: den eviga kärleken mellan man och hustru, förälder och barn. Den symboliserade harmoni och kärlek. Kanske berodde det på att den kom till familjen när mor och far gifte sig.
Morbror Maurice Giuseppe (och nej, han har inte något att skaffa med den italienske frihetskämpen Garibaldi Giuseppe) köpte fresken av en antikhandlare någonstans i Rom. Naturligtvis med påståendet att fresken var original och den hade kostat honom en förmögenhet.
När jag tänker tillbaka på det inser jag att det naturligtvis inte var den äkta fresken, men som nioåring och bottenlöst förtjust i morbror Maurice svalde jag alla hans påhitt och historier.
Jag minns framför allt en gång när han berättade för mig om sin jakt efter Loch Ness-odjuret i sjön vid Highland, Skottland. Han kastade sig vilt omkring i vårat kök för att illustrera sin livskamp mot odjuret och jag fick sitta på bordet, för golvet exemplifierade den svarta sjön. Han var så fantasifull och rolig. Alla morbror Maurices historier fick mig att lysa upp och glädjas ännu mer av barndomens oföretagsamma och oskuldsfulla tid.
Men nu kommer jag ifrån berättelsen. Tillbaka till fresken.
Där stod jag alltså i köket, runtomkring var allt vackert och smyckat, och stirrade på morbrors present.
Mor och far satt på verandan, morbror Maurice berättade en häpnadsväckande historia (som vanligt) för gästerna och ständigt kom uppvaktande besökare för att gratulera mor och far.
Far som var handelsresande hade många kontakter runt om i Europa och långväga gäster kom till oss för att stanna ett par dagar eller mer. John Williams och hans fru Samantha kom från England för att gratulera, Friedrich Müller och hans båda söner från Tyskland. Och alla kom de med fashionabla och spektakulära presenter från världens alla hörn.
Det hela var faktiskt en fest för ögat. Gåvor i alla färger och former, smakfulla och smaklösa fanns det att beskåda i vestibulen. Vackra pälsar i eleganta färger, en sjirvanmatta helt i ull och med den berömda åttauddiga stjärnan som motiv hade fraktats hela vägen från Sjirvanområdet i Azerbajdzjan, och hamnat tillsammans med de andra gåvorna.
Alla gåvor hade något gemensamt – de var dyra och fanns bara ett av i sitt slag. De var oersättliga och bakom varje liten eller stor gåva fanns det en historia att berätta. Ofta en historia om tillkomsten eller den makalösa resa föremålet gjort, eller vilka som haft den i sin ägo under tidernas gång.
Tavlor målade av Picasso och Monet, Renoir och Paul Cézanne kom till våra ägor med äkthetsbevis och vackra ramar. Paul Cézanne var faktiskt fars älsklings konstnär, vilket även det har sin historia: en lång historia vars egentliga kärna har fallit i glömska.
Men det handlade egentligen inte om gåvor eller sammankomsten – för nog träffade vi våra gäster ofta nog som det var – det hela handlade om det förbund, den handling mor och far ingått med varandra. Som ett bevis på deras eviga kärlek och vård till varandra. Det var det som var kärnan i hela denna tillställning.
Morbror Maurice var marskalk, klädd i smoking och jag var placerad längst fram bredvid mormor och morfar, för att skåda mina föräldrars partnerskap. Det var en vacker ceremoni, men inte alls så som jag föreställt mig en vigsel.
Ni har säker varit på en vigsel och vet hur en sådan går till, några förtroliga och vackra beskrivningar behöver jag nog egentligen inte ge. Mer än att poängtera att när prästen med sin mörka röst tog till orda och sade: ”inför Gud och denna församling...”, då förstod jag att detta förbund var något heligt.
Mor och far hade alltid varit försiktiga med att kyssas offentligt, faktum är att jag mycket sällan såg dem kyssas i min barndom. Men under vigseln och dagarna efteråt var de mycket kärleksfulla, inte för att de inte brukade vara det annars. Men efteråt var det mer påtagligt.
”Tycker du att det är bra att mamma och pappa gift sig” frågade mormor Madeleine efter vigseln.
”Ja, det är ju heligt och de älskar varandra” svarade jag och mormor klappade mig på kinden så som äldre gör.
Morfar var däremot mycket tystlåten. Han satt i ett hörn med sin cigarr i handen och glasögonbågarna i munnen – han såg alltid sådär fundersam ut, ja, nästan dyster.
”Varför sitter du här?” frågade mormor. ”Din dotter har ingått den heliga alliansen och du sitter här och surar.” Mormor fimpade cigarren i kristallaskfatet.
”Jag är fundersam. Det tar lång tid att smälta att ens yngsta dotter har gift sig” sade morfar och plockade upp cigarren. Tände den på nytt och fortsatte fundera.
”François!” muttrade mormor. ”Det är din fjärde dotter som gifter sig. Du har haft tid nog att fundera. Och det du funderar över nu kan inte vara så viktigt. För då hade du funderat över det långt tidigare. Tala med din dotter istället.” Hon själv funderade mycket sällan.
Det gjorde han. Mormor hade alltid stor kontroll över morfar, precis som mor hade över far. Men de grälade inte lika mycket som mormor och morfar. Det hade dem inte tid till. Egentligen hade dem mycket lite tid att göra något över huvud taget. Far reste i affärer fem dagar i veckan och kom hem till helgerna. Och då fanns det inte tid till att gräla.
Det var intensiva möten, korta men kärleksfulla. Egentligen aldrig särskilt givande.
Far kom hem sent på fredagskvällarna. Just den här kvällen regnade det. Jag satt i fönsterspråket och tittade ut i trädgården. Där växte ormbunkar från takrännorna som hängde ner över fönstret. Gula, röda och lila blommor stod i all sin prakt i den lilla trädgården och invid det viktorianska lusthuset porlade en vacker fontän föreställande Amor, med sina kärlekspilar. När far äntrade trädgården, oftast med bagage i båda händerna, alltid med ett leende på läpparna, visste jag att helgen var kommen.


[... fortsättning följer]


©Gustav Höög
[Gustav Höög skriver även som Angelos Oktober]
[email protected]
Copyright©2004

Skriven av: Gustav Höög

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren